Lorax
Betyg: 3
Regi: Chris Renaud och Kyle Balda
Åldersgräns: Från 7 år
Sverigepremiär: 23 Mars
En djupt dystopisk framtidsskildring, levererad i en färgglad, aningen psykedelisk och (nästan) barnvänlig förpackning. Så skulle man kortfattat kunna beskriva Universal Studios animerade filmatisering av Dr. Seuss Lorax.
Huvudpersonen är Ted (Zac Efron), en tolvårig pojke som är hopplöst förälskad i gymnasietjejen Audrey (Taylor Swift). Hon har i sin tur en brinnande passion för träd; en slags taniga björkar med kulörta pälstussar högst upp. Alla träd är emellertid skövlade och utdöda sedan många år tillbaka, och ingen, förutom Audrey, bryr sig egentligen om dem längre. Staden de bor i är helt byggd i plast och styrs med järnhand av Mr O’Hare (Rob Riggle), en girig dvärg med page. O’Hare tjänar multum på att sälja luft till invånarna, som annars inte kan andas på grund av utebliven fotosyntes. Som ni kanske förstår är det han som är boven i dramat.
För att vinna Audreys kärlek beger sig Ted iväg, utanför stadens murar, på jakt efter ett träd. Där får han möta The Once-ler (Ed Helms), en gammal man som berättar om hur han i sin ungdom, full av bekräftelsebehov och entreprenörsanda, var den som orsakade skövlingen av alla träd. Han berättar också historien om en orange, mustaschprydd, liten varelse vid namn Lorax (Danny DeVito) – Trädens försvarare…
Visuellt är Lorax glättig och lättsmält. Marshmallows regnar från skyn och människornas ansikten blänker av animerad perfektion. Med jämna mellanrum bubblar glada musikalnummer upp och jag inser generat att innanför kängorna viftar mina tår rytmiskt med i takten. Rakt igenom detta skär dock en sylvass domedagsprofetia: Om vi inte gör något nu har vi snart ingenting kvar. Kontrasten är abrupt. Ungefär som om Al Gore befruktat en gummibjörn. Fast på ett bra sätt.
Filmen gjorde mig stundtals faktiskt mer illa till mods än roade mig. Även barnen i salongen verkade drabbas av en viss olustkänsla. Den stojiga och uppspelta stämningen som rådde under de första fem minuterna gick snabbt över i en, för deras åldersgrupp, beundransvärd tystnad. Bara vid några enstaka tillfällen kunde man höra glada fniss, och i slutet av en särskilt svårmodig scen hörde jag en pojke bakom mig som med allvarstyngd röst konstaterade: ”Det sista trädet…”.
I min mening är Lorax en klart sevärd film. Visst, alla skämt når inte hela vägen fram, och musikalnumren kan kännas en aning besvärande. Man kan också hävda att vi fick nog med ”rädda moder jord”-pekpinnar av Avatar för att det ska räcka i flera år framöver. Ändå är Lorax det man vill att den ska vara; snabb, färgsprakande och lite flamsig, med tokroliga bifigurer som ramlar omkull och ger ifrån sig märkliga läten. Man får det man förväntar sig, samt ett klängigt litet magknip som bonus.
Text: Josefina Linde
Läs även andra bloggares åsikter om Lorax, film, filmrecension