• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Clayface – originell och oförutsägbar och väldigt spännande

24 oktober, 2026 by Linou Gertz

Clayface originell och oförutsägbar och väldigt spännande

Clayface
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi James Watkins

I vad som började som en ursprungsidé från moderna skräckmästaren Mike Flanagan, som skrev ursprungliga manusversionen och pitchade den för Warner Bros, med inspiration från Batman: The Animated Series tvådelade avsnitten ”Fear of Clay” fick senare se sig omarbetas av Hossein Amini (som bland annat skrivit manuset till Drive) och regisseras av James Watkins (Eden Lake, Speak No Evil) istället för Flanagan som blev upptagen med den hyllade Prime Video-serien Carrie och nya Excorcist: Martyrs som då alltså lämnade ifrån sig stafettpinnen. Den nya manusförfattaren och regissören har tidigare jobbat tillsammans på tv-serien McMafia. Det är dock oklart vad som är Flanagans ursprungliga idéer och visioner, men min gissning hamnar på att den hade haft ännu mer betoning på skräckelementen än den faktiskt fick nu.

I huvudrollen har vi Tom Rhys Harries (The Gentlemen, White Lines) som skådespelaren Matt Hagen som under en utenatt låter sig förföras av maffiabruden Theresa, spelad av Ruby Spear som slog igenom i serieversionen av The Gentlemen och nu också fått en framträdande roll. Deras lilla droginducerade fling slutar i trångmål när bossen Markos Szabo, spelad av ingen mindre än svensken David Dencik, konfronterar honom och förstör hans ansikte och liv fullständigt. Vilket får Matt att söka upp en så kallad alternativ läkare som mot bättre vetande injicerar nanorobotar för att återställa hans hud och ansikte. Vilket till en början går bra, tills det totalt faller ihop igen. Vilket Matt löser med en ännu större dos, den här gången en överdos, och resultat blir minst sagt blandat. Beroende på tankar och känslor tycks hans ansikte ändras och för en skådespelare som spelar en skådespelare är det väl lätt att tänka att det är en slags metafor för skådisars ”många ansikten” och gestaltningar – samtidigt som det här också är en direkt fysisk funktion – men kanske också en metafor för de många masker vi alla bär med oss och använder vid olika sociala behov och situationer. Det blir lite boddy horror som exempelvis The Substance.

Läkaren Caitlyn, spelad av Namoi Ackie som senast hade storroller i Blink Twice och Mickey 17, kommer lite för nära Matt och det blir suddigt vad hon gör som läkare och som privatperson. Hon är förlovad med polisen John – spelad av Max Minghella som kanske är mest känd som Commander Nick Blaine i The Handmaid’s Tale men också medverkade i serien Industry – som både tampas med den tunga kriminaliteten i Gotham och sina känslor för sin flickvän han är orolig för kommer för nära sin patient. Han försöker också reda ut den korruption som Markos breder ut över staden med mutor och hot om våld. Exempelvis blir det lite komiskt när han ger komplimang till sin chef för den guldklocka han bär – ofta använd som symbol för girighet och korrupta chefer som egentligen inte ska ha råd med sådan lyx, men de säger inget mer än så eller drar det vidare utan det landar i den antydningen. Mer behövs nämligen inte.

Mycket speltid går åt Matt och hans personliga resa och att komma underfund med sitt liv efter att ha förlorat kändisskapet och sin skönhet. Den som förväntar sig en vanlig superhjältefilm kommer nog bli besviken då det är mer fokus på drama och personlig utveckling än action och snabba fighter. Men för oss som sedan länge fått suphjälte-fatigue är denna nytänkande skildring varmt välkommen och den hämndhistoria som ändå berättas är originell och oförutsägbar vilket gjorde att den ändå kändes väldigt spännande och kanske inte traditionellt läskig men ändå fanns rötterna av skräck kvar där i förevädningen att tappa kontrollen över vem en är och kan tänkas göra för hämnd oberoende av tidigare relation. Obesvarad kärlek och vad den kan göra med oss stångas huvudkaraktären med också ända in i det öppna och obehagliga slutet. Det landar bra men jag hoppas inte det blir en serie filmer som till sist vattnar ur det nya egna greppet helt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Clayface, Film, Filmkrtik, Filmrecension

Teaterkritik: Fåglarna – en vital, välspelad och djärv föreställning

23 oktober, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Fåglarna Dramaten
Maia Hansson Bergqvist, Melinda Kinnaman, Alexander de Sousa, Thérèse Brunnander Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist och Nikola Borggård Gavanozov Foto Sören Vilks

Fåglarna
Av och regi Freja Hallberg
Scenografi Ylva Norlin
Kostym Maja Mirkovic
Musik Magnus Brunnskog
Ljus Maja Lindström
Medverkande Maia Hansson Bergqvist, Andreas Rothlin Svensson, Melinda Kinnaman, Alexander de Sousa, Thérèse Brunnander, Nikola Borggård Gavanozov och Kristina Törnqvist
Premiär på Dramaten 22 oktober 2026

Nyskrivna Fåglarna på Dramaten är ett originellt och drabbande existentiellt drama. Pjäsen har en undersökande, filosofisk ton och vill utmana publikens tankevärld. Den skildrar hur människor som hamnar i livsfara hanterar situationen och insikten att det kanske inte finns någon räddning.

Med Fåglarna, som hon både skrivit och regisserat, gör Freja Hallberg Dramatendebut. Någon debutant i teatersammanhang är hon dock verkligen inte. Hon är grundare och konstnärlig ledare för den experimentella scenen Konträr i Stockholm. Därtill har hon en lång rad premiärer på såväl fria teatrar och institutionsteatrar på sitt CV.

Freja Hallberg har sagt sig mer vilja skildra tillstånd än att skriva pjäser med tydlig intrig eller huvudkaraktärer. Vilket förvisso är ett risktagande, men greppet fungerar synnerligen väl denna gång. Som publik känns det som att kastas in i och bli en del av det som sker på scenen.

Något som skiljer ut Fåglarna från många teaterföreställningar idag är också att det inte är ett ironiskt tonläge eller strösslas med farsartade inslag i en krampaktig tanke att publiken måste få skratta. Samtidigt finns det en raffinerad humor i dialogen och karaktärernas kroppsspråk. Vilket självfallet är betydligt svårare att få till.

Ännu ett ovanligt grepp är att alla föreställningar av Fåglarna textas till engelska på en textremsa på scenen. Detta enligt Freja Hallberg med tanke på internationella gäster och invånare i Sverige som inte talar svenska.

Handlingen i Fåglarna kretsar kring några människor som blivit kvar isolerade på en avlägsen plats. De har bjudits in till en tredagars disputationsfest, men känner inte varandra. Värdinnan Philomena är inte där, men hennes avhandling om maktanalys ligger nytryckt i travar. Ingen verkar dock pigg på att läsa den.

Inledningsvis är det uppsluppen stämning och yvigt snobbig dialog. Festfrågan ”Vad jobbar du med?” ställs givetvis. Akademikerna och en självgod poet blir bestörta när några säger att de jobbar i butik och som trädgårdsmästare. Åtminstone en av dem drar en vit lögn för att undkomma känsliga frågor.

När timmarna går och Philomena inte kan nås på telefon börjar gruppen tycka att det ändå är dags för middag. Det finns gott om mat och det finns sprit.

Snart bryts kontakten med omvärlden. Telefonerna slutar att fungera och skärande skarpa läten utifrån gör att rädslan sprider sig. När den sista konserven är uppäten ger sig två modiga personer ut för att försöka hitta mer mat i en byggnad de via GPS sett ska finnas i närheten. De kommer åter sargade med blodet rinnande efter skärsår.

Dagarna flyter nu ihop i ett töcken. Människorna börjar förstå att de kommer att få vara kvar tillsammans i huset på obestämd tid eftersom det utanför samlas fåglar i allt större skaror. Vi får aldrig se fåglarna men skrämmande läten hörs hela tiden och växer mot slutet till en väldig stark ljudmatta.

Dramatikern har berättat att pjäsen är en blinkning till Hitchcocks klassiska skräckfilm Fåglarna där aggressiva fåglar börjar anfalla människor. Men här är de främst en illustration av ett hot som tränger sig in. Det kan vara en terrorattack eller ett krig i närområdet.

Gruppdynamik, maktspel, anpassning, acceptans och stegvis gränsöverskridande vävs samman till ett allt hårdare pumpande hjärta i dramat. Handlingen är i rörelse eller kalla det omvandling hela tiden. Människor avslöjar oväntade djup eller en ekande tomhet i tillvaron. De dras till eller ifrån varandra, söker desperat närhet, försöker dränka sin oro i sprit och ramlar samman i apati. Som publik ömmar man för dem alla och förbannar de där jäkla fåglarna.

Det hävdas ofta att den som skrivit en pjäs inte bör regissera den eftersom det behövs en krass utifrånblick. Men Freja Hallberg lyfter skickligt Fåglarnas tematik och får föreställningen att svänga vilt. Alla skådespelare blir en viktig del av helheten och får utrymme att skina. Ett minus är att skeendet ibland känns väl utflippat och några partier är lite segdragna.

Hela ensemblen är värd beröm och ger skärpa och skapar intresse runt sina karaktärer. Främst i minnet stannar Melinda Kinnamans vältränade unga kvinna som bekänner sig ha stridit i Afghanistan, Andreas Rothlin Svenssons bullrigt högljudda akademiker som sjunker samman som en ballong med gosedjur i famn och Alexander de Sousas poet som till sist helt tappar orden.

Scenografin är fyndig och det är ett mästarprov när den vänds på ända. Kostymbyten sker från festkläder till pyjamas och när iskyla råder i huset jacka på jacka och filtar.

Fåglarna är en vital, välspelad och djärv föreställning som kastar ut frågan ”Hur skulle du reagera om krisen eller kriget kom?” Slutet är mycket dramatiskt. Karaktärerna sitter likt fåglar på rad högt upp på taket. De försöker behålla illusionen om att tillvaron kan bli normal igen medan publiken ryggar tillbaka inför den väntade katastrofen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Fåglarna, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Kärlek och andra diagnoser – en kärlekshistoria i ett samhälle som kräver anpassning

23 oktober, 2026 by Marja Koivisto

Kärlek och andra diagnoser

Kärlek och andra diagnoser
Betyg 3
Svensk biopremiär den 30 oktober
Regi Daniel Sawka

Det är något med filmen Kärlek och andra diagnoser som gör ont på ett alldeles särskilt sätt. Kanske är det igenkänningen i känslan av att ständigt göra fel. Att vilja så mycket, försöka så hårt och ändå gång på gång misslyckas med att få tillvaron att fungera. Att längta efter en flickvän, efter närhet och gemenskap, samtidigt som nya människor, trängsel och höga ljud kan göra själva mötet med världen övermäktigt.

”Jag orkar inte vara rädd för allting.” Det är en av filmens känslomässiga utgångspunkter. Här finns en trötthet som sträcker sig bortom den enskilda motgången. Så många konflikter, så många missförstånd, så många tillfällen att undra vad man egentligen har gjort för fel. Varför fungerar aldrig någonting? Och hur länge orkar man försöka när varje nytt försök riskerar att sluta i ännu ett misslyckande?

Kärlek och andra diagnoser är en kärlekshistoria in the spectrum. Men det är också en film om hur svårt det kan vara att navigera i en värld som tycks förutsätta att alla människor fungerar ungefär likadant. En värld där sociala koder, outtalade regler och krav på anpassning kan bli oöverstigliga hinder. Där den som redan kämpar med att förstå omgivningen dessutom måste vara rädd för konsekvenserna av att göra fel. ”Om jag gör minsta lilla fel nu får jag inte bo kvar här.”
Det är en skräck som filmen låter ta plats. Inte som en abstrakt diagnos eller ett pedagogiskt exempel, utan som en konkret och vardaglig erfarenhet. Rädslan för att förlora sin trygghet. Känslan av att aldrig riktigt räcka till. Och den förtvivlade insikten att man ibland inte ens vet vad man ska göra annorlunda.

Samtidigt är detta en varm film, som inte väjer för det svåra. De tre unga huvudpersonerna gestaltas med en trovärdighet och närvaro som gör att man kommer nära deras längtan, frustration och sårbarhet. Här finns inga enkla lösningar eller tillrättalagda karaktärer, utan människor som försöker hitta fram till varandra trots att de inte alltid har orden, verktygen eller förutsättningarna som krävs.

”Du säger inte så mycket. Men du ljuger aldrig.” I den meningen ryms något av filmens finaste insikt: att närhet inte alltid behöver se ut som vi förväntar oss. Att kärlek kan finnas i det lågmälda, i ärligheten, i försöket att förstå någon som uttrycker sig på ett annat sätt än man själv. Och att den som har svårt att visa vad den känner inte nödvändigtvis känner mindre.
Men filmen stannar inte vid kärleken mellan två människor. Den handlar också om familjen, om de människor som fångar upp oss när samhällets skyddsnät inte räcker till. Familjen blir en stötdämpare mot ett rationellt samhälle som gärna sorterar människor efter förmåga, funktion och prestation. Här finns en omsorg som inte alltid vet vad den ska göra. ”Jag vill bara att du ska ha det bra. Vara glad.” Och samtidigt den smärtsamma otillräckligheten: att tänka på någon hela tiden, vilja hjälpa, men inte veta hur.

Det är en av filmens mest mänskliga dimensioner. Kärleken löser inte allt. Den utplånar inte ångesten, avskaffar inte konflikterna eller gör världen mindre komplicerad. Ibland kan man bara finnas kvar. Försöka igen. Säga något klumpigt. Misslyckas och börja om.

Och så, mitt i allt det sköra, finns humorn, humöret och de oväntade utbrotten. Ett ”Yo motherfuckers” kan också vara ett sätt att ta plats i en värld där man alltför ofta känner sig felplacerad. Filmen låter sina människor vara mer än sina svårigheter. De får vara roliga, besvärliga, kärleksfulla, motsägelsefulla och levande.

Det finns också en större samhällskritik här, som dröjer sig kvar efter filmens slut. Vårt samhälle har påfallande lite tålamod med det som inte är strömlinjeformat. Vi talar gärna om mångfald och om att alla ska få vara sig själva, men acceptansen tycks ofta ha ett pris. Är du tillräckligt framgångsrik, tjänar tillräckligt mycket pengar eller presterar på en exceptionell nivå kan dina egenheter rentav bli en del av din attraktionskraft. Toppidrottaren, superstjärnan eller bästsäljande författaren får vara hur speciell som helst. Men vad händer med den som inte omvandlar sina olikheter till en prestation som samhället kan belöna?

Den frågan gör Kärlek och andra diagnoser större än en berättelse om diagnoser och relationer. Den blir en film om människovärde. Om rätten att få finnas utan att hela tiden behöva bevisa sin användbarhet. Om hur mycket energi det kan kräva att navigera genom kaos när man aldrig riktigt har fått lära sig kartan.

Förmågan att hantera en sådan tillvaro kan förstås som en kompetens, men också som något man tvingas utveckla av ren nödvändighet. En sorts överlevnadskonst som sällan syns utifrån och som sällan får den uppskattning den förtjänar.

Det är därför filmens värme betyder så mycket. Den romantiserar inte svårigheterna, men reducerar heller inte människorna till dem. Den påminner oss om att bakom frustrationen finns en längtan, bakom tystnaden finns tankar och bakom alla försök att passa in finns en människa som vill bli älskad.

Och kanske är det just där som Kärlek och andra diagnoser träffar som bäst: i insikten att det inte alltid är människan som är problemet. Ibland är det världen som är alldeles för trång.
En film om kärlek, ja. Men också om rätten att vara människa på sitt eget sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Wildwood – ett färgsprakande äventyr och ögongodis om makt, motstånd, kärlek, egoism, uppoffringar och magi

23 oktober, 2026 by Ulf Olsson

Wildwood

Wildwood
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 oktober 2026
Regi Travis Knight
Röster Peyton Elizabeth Lee, Jacob Tremblay, Carey Mulligan, Mahershala Ali, Angela Bassett, Richard E Grant och Tom Waits

I den animerade filmens inledning möter vi en lite pojke, Alexei, som begår självmord genom att hoppa från en balkong. Innan hoppet öppnar han sin bröstkorg och tar ut, inte sitt hjärta, utan ett kugghjul. Vad är nu detta? Och varför tvingas hans mamma, guvernörens hustru, ut i den förtrollade och ogenomträngliga skogen, beskylld för att vara en häxa? Och vad har det att göra med nästa scen där vi möter filmens huvudperson Prue samt henne mamma, pappa och lillebror. Något i det närmaste oförklarligt som filmens magiska fortsättning långsamt får oss att förstå.

Föräldrarna ska besöka marknaden och då får Prue i uppgift att vara barnvakt åt sin lillebror Mac. Men trots att hon har lovat föräldrarna att stanna hemma ger hon sig ut på en farofylld cykeltur genom staden med sin lillebror sittande i en vagn efter cykeln. Det slutar illa. Ett oräkneligt antal kråkor samlas nämligen kring Prue och hennes bror. Det för tankarna till Hitchcocks obehagliga film Fåglarna. Plötslig lyfter alla kråkorna och rövar bort Prues lillebror. Kråkorna flyger in i den ogenomträngliga skogen som det är nästan omöjligt att träda in i och minst lika omöjligt att komma ut ur. Men den skuldmedvetna Prue som visserligen är rädd för skogens alla faror känner hon att hon måste ge sig in i skogen för att rädda sin lillebror. Vid sin sida har hon sin vettförskrämda vän Curtis. I skogen möter de onda och goda talande djur, ett antal mystiker samt skogen urinvånare. De senare kallas banditer och terrorister av de onda talande djuren som under ledning den förvisade guvernörshustrun, änkeguvernörskan, försöker ta makten i skogen.

Efter olika farofyllda strapatser övertalas Prue av änkeguvernörska att det enda hon kan göra är att återvända hem till sina föräldrar och ge upp sökandet efter broder. Det räcker väl med att de har förlorat ett barn. När den Prue kommer hem till föräldrarna säger de att det inte är hennes fel, allt är föräldrarnas fel. Föräldrarnas berättelse om vad de har gjort gör att Prue förstår att hon måste återvända till skogen och gör också att hon förstår varför änkeguvernörska var så mån om att skulle Prue lämna skogen.

Det är ärkeguvenörskan som har fått kråkorna att röva bort Mac. Hon har en särskild relation till Mac och behöver honom för att ta över makten i skogen. Det blir en våldsam – Sagan om ringen – strid mellan de som står på det onda mörkret sida och de som står på det goda ljuset sida. Den avgörande drabbningen, som är ganska förutsägbar, står mellan Prue och ärkeguvernörska.

Filmen är ett färgsprakande äventyr och ögongodis om makt, motstånd, kärlek, egoism, uppoffringar och en magi som pekar bort från det välbekanta mot det obekanta som enbart finns i fantasin. Den berör många frågor som vi brottas med i den välbekanta världen, men ändå blir filmens budskap oklart. Berättelsen är spännande när man sitter i salongen, men lämnar inte kvar några starkare intryck. Styrkan i filmen och det som stannar kvar är det visuella. Varje filmsekvens och varje bild är mycket välgjord och vacker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Filmkritik, Filmrecensioln, Wildwood

Stockholm Jazzfestival 2026 – Intryck från sista helgen III (söndag)

23 oktober, 2026 by Mats Hallberg

18/10

Moderna Museet + Nalen

Av den bråkdel av konserter i det svällande utbudet jag ansökte om ackreditering till, var konserten på duo med AMARO FREITAS & MOMI MAIGA på Moderna Museet, ytterligare en i raden av på förhand spännande event där förhandskunskap saknades. Den passade in i schemat och framfördes inför ett fullsatt, hänfört auditorium i superb akustik med delikat efterklang. Konserten varade i närmare nittio minuter inklusive ett par utförliga mellansnack som gav oss bakgrund och förutsättningar. Presentatör Erik Birath (vd på Fasching) påminner om historiska koppling mellan MM, Skeppsholmen och Fasching genom att exempelvis nämna sammanslutningen Emanon.

Innovative pianisten från Brasilien upplyste om att han varit i Stockholm vid tre tidigare tillfällen medan hans sex år yngre kompanjon från Senegal som sjöng och spelade kora framträtt med Ale Möllers band. Duons samarbete artade sig till en av de programpunkter i festivalen som gjorde mig hänryckt från första till sista tonen. Jag satt bekvämt på läktaren, såg scenen skapligt och ljudet var som sagt excellent. Freitas katalog innehåller fyra album, inklusive hit i samarbete med legendaren Milton Nascimento. Maiga född i Gambia debuterade 2022 med ett mångförgrenat album och släppte Kairo i förfjol. Vanligtvis ingår han i en konstellation med cello, violin, slagverk och sång. På Skeppsholmen gifte sig flygeln jämte samplingar/ loopar med den västafrikanska harpan när inte någon av dem bjöd på solistiskt bländande avdelningar. Läser mig till att det sjungs på mandinka och wolof.

Introduktionen som föregick första melodin blev för omfattande, egentligen enda anmärkning i marginalen mot en mycket njutbar stund. Om jag uppfattade korrekt turades de om att skriva för denna sättning av melodiinstrument med generöst utrymme för improvisation. Freitas anför inledningsvis i Amazônia. Arrangören anger att 35-åringen har ena benet i brasilianska folk-traditionen och det andra i en avantgardistisk jazzvärld. Maiga å sin sida tillför inslag av flamenco och klassisk musik. Noterar att han som tidigare samarbetet med Brandee Younger och Shabaka Hutchings vid minst ett tillfälle tillför rasslande sydamerikanska pinaler. I övrigt framställs rytmer med pianosträngar och den apparatur som inte syns som bidrar med rytmiska slingor.

Vad jag uppskattar allra mest är spännvidden, häpnadsväckande variationsrikedomen i deras sound. Utan att låta konstruerat händer fascinerande saker klangligt och i harmonik. Slås av det distinkta anslaget i kombination med en härligt expressiv utstrålning från musiker vilka bevisar hur galant de behärskar sina arbetsredskap. Duons tämligen nya projekt har fått rubriken Echoes of the Atlantic och 90-talisterna sammanbinder Brasilien med Senegal.

Efter flödande, eruptiv inledning ”kontrar” Maiga med komposition rotad i hemlandet. Kan inte nog understrykas vilken fyllig akustik med reverb som roar öronen. Atmosfär från vild natur färgar soundet. Tidigt in i konserten övergår bägge till att i en sekvens spela på flöjt i trä. Ibland förvandlas lyriska passager drastiskt till dramatiska intervaller, något båda växelvis initierar. I dessa förbluffande kursändringar fungerar sång med stort omfång som ett fundament. Musiken framstår som hoppfull, livsglädje förmedlas. Av mina anteckningar framgår att arren blivit till en underbar fusion av melodi plus rytm. I deras virtuosa samarbete fäster jag mig särskilt vid ett tema, en hook som viras runt sin stam. Ser bilder av piruetter och saltomortaler. De omväxlande kompositionerna har ofta långa, betagande intron utförda av Freitas. Vi ges också möjlighet att närmare stifta bekantskap med stränginstrumentets arom, dess karismatiska klang.

Skiftningarna är sköna att höra, från meditativt hoppfulla tongångar över energiskt groove till infallsrik virtuositet. Ett par gånger talas det om vad kompositioner döpts till. Tycks som om man gärna ägnar sig åt hisnande impro, därtill eggas av att svara på varandras ”inlägg”. I vad som är sista anhalt på duons globala turné uppmanas till allsång i vacker, stämningsfull melodi. En låt av Maiga som kan ha hetat Embolo lanseras med parollen ”låt oss vara tillsammans”. Låten söker sig fram, varvid stämmor sinnrikt flätas samman. Hans partner berättar att pianot i brasiliansk musik ofta får en perkussiv funktion, ett synsätt Freitas praktiserar till fullo. Överhuvudtaget utvecklas hans sätt att utforska pianots möjligheter till en enastående stimulerande resa utan att det blir apart. På sluttampen sätts vi snyggt i skön stämning via intro på koran. Attraherades av en sällsam stund med glimrande samspel och dito teknik i World Music som renderade i hjärtliga ovationer.

Såg fram emot att avsluta festivalen på ett utsålt Nalen. Här lirade JUDITH HILL och hennes makalösa (Göteborgsvitsande ordlek) familjeband. Vet att hon varit ett par gånger på hotell Jacy´s i Göteborg, men befunnit mig för första gången på konsert med detta rivjärn. Att senaste albumet fått heta Black Widow beror på att denna ambassadör för svart, soulfull och bluesig musik tilldelats epitetet efter att hon körat för två arbetsgivare vilka dog före deras ålderdom. Syftar på inflytelserika megastjärnorna Prince och Michael Jackson. Sex album har släppts varav ett par liveplattor. Vidare har hon jobbat med Gregg Allman och den i dagarna Sverigeaktuella Stevie Wonder.

Bakgrunden döljer inte en duktig gitarrist som även trakterar elpiano. Vokala utlevelsen minner om Janis Joplin (särskilt på skivor) och ibland om Tina Turner, glimtvis om Millie Jackson, Nona Hendryx med flera. På gig två dagar senare görs covers på Aretha Franklin och Betty Davis, vilka inte osannolikt finns med på repertoaren i Stockholm. I skrivande stund slår det mig att stämman med sin enorma power har ett röstläge nära Joyce Kenedy (Mother´s Finest). Gälla rösten tillhör under merparten av framträdandet kategorin shouters. Att så pass många referenser poppar upp hos mig beror nog på att det är premiärlyssning och på att egna personligheten inte är självklar.

Familjebandet består av pappa Pee Wee på elbas, mamma Michiko född 1953 i Tokyo på klaviaturer (orgel, synt, keys) samt kraftfulle Shadrack Shaddy Oppong bakom trummorna. Oppong föddes i Ghana, gjort omfattande turnéer med känd gospelartist, studerat på Berklee och varit flitigt anlitad som sessionmusiker. Föräldrarna som mötte varandra i en funkgrupp på 70-talet har länge varit i branschen och bland annat spelat in med Chester Thompson och Wayne Shorter.

Judith Hill var en uppenbarelse, ett par snäpp intensivare än jag föreställt mig. Enda bristen fanns i repertoaren. Låtmaterialet höll inte riktigt samma nivå som musicerandet, sången och samspelet. Kunde emellanåt sakna melodier som tog tag i en, fast uppvisningen av svarta stilar imponerade. Man drar igång cirka tio minuter efter utsatt tid när ingen längre står i kö, förvånande nog med en långsam, intensiv blues som stundtals ändrar skepnad. Publiken erövras av en minst sagt mäktig röst, uppbackad av rullande toner.

Efter I Can Only Love You By Fire fortsätter eldiga temat med Flame, superstadig bluespräglad funk. . Då har bandet blivit presenterat. Till oss förväntansfulla sprids ett rejält funkigt sväng färgat av slap bass-solo och frustande hammondorgel. Riffas energiskt! Judith är så otroligt påslagen att konserten på drygt en och halv timme utan uppehåll plus extranummer behöver de andhämtningspauser som är inlagda. Antingen sätter sig då låtskrivaren vid pianot eller låter någon ta oss iväg på fängslande features.

En provkarta på svarta stilar förmedlas på bluesig botten, ofta med hög svängfaktor. Minns inte att några titlar avslöjas. Har använt annan källa. Ljudet är utomordentligt, vilket ansvariga ska harangeras för. Ska framhållas att musikerna verkligen behärskar sina instrument. Att det blir en hel del uttrycksfulla alternativt snärtiga solon var den beståndsdel i adrenalinstinn konsert som mest påminde om jazz. Då exponerades förmågan att fånga publik genom inspirerad improvisation.

Om Judith är domptören och själva navet, står det klart att magnifike kraftpaketet sittandes upphöjd längst bak är musikens motor. I en avdelning bjuds på maffig uppvisning med avancerade breaks. Efter tre-fyra utlevande leveranser sätter sig huvudrollsinnehavaren vid digitalpiano och gör en ballad, som stegras väsentligt när hon ånyo tar på sig gitarren.

Konserten genomsyras av skiftande stämningar och stilar jämte effektfulla features. Ett tag låter det till och rockigt, larmigt ös á la snabb shuffle. En av få låtar som introduceras handlar om hennes mamma och mormor från Tokyo och vad de betytt. I Runaway Train golvas man återigen av en genomträngande röst och det tajta ackompanjemanget. Tippar på att fler kände igen den korta hyllningen till Sly & Family Stone i Thank Your For…Gillar hur bandet fröjdas åt att lira en bluesig gospel.

Ska påpekas att publiken trivs, är med på noterna. Judith Hill kanske inte har så mycket egenart, fast hon förvaltar och vidareutvecklar sin bakgrund på ett imponerande vis med pendlingar från bluesig gospel till soulsvettigt funkgroove och stänk av rock. Mitt i jambetonat groove märks också föga förvånande en blixtsnabb tribut till Prince och dennes totala kontroll över rytmik. Energin spred stora lass av livsglädje!

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in