Av Horace Engdahl
Regi: Järnstudion
I rollen: Eskil Lundgren
Pianist: Pontus Edmar (valt musiken)
Spelas till och med 19/4
Med stöd av Flock & Myller och NBV
Texten av Horace Engdahl, den första han skrivit för scen, fick sitt uruppförande på Pustervik i maj 2024. Monologen där en medelålders man gör bokslut, framfördes också sommartid på Brännö Värdshus. Nu har den tagit sig in i anrik byggnad vid Stigbergstorget. Här i Sveriges första byggnadsminnesförklarade hus som stod klart mitten på 1700-talet, har jag sedan pandemin närvarat vid en handfull konserter. Folkteaterns nydanande version av Dödsdansen inspelad här, sågs i min lägenhet med VR-utrustning. Att jag 2022 erbjöds möjligheten att recensera Järnstudions uppsättning av En dåres försvarstal är jag tacksam för, är en ynnest att få besöka nya scener och fria grupper i Göteborg.
Efter lyckade projektet med Strindberg upptäckte gruppen som ser sig som ett garageband, Engdahls text när man sökte efter nytt stoff. Den ingår i samlingen Den sista grisen. Har inte läst den, däremot aforismerna som fick titeln Cigaretten efteråt, boken som kom fem år tidigare och kunde fyndas som rea på rean. Pjäsen skrevs ursprungligen till Dramaten. Men blev varken antagen där eller på Brunnsgatan 4. Järnstudion menar att tiden inte var mogen då, men nu har den livemusik-adderade monologen skördat framgång.
Kände initialt ett motstånd mot att utsättas för en längre text signerad den tidigare sekreteraren i Svenska Akademien. Genom sitt ansenliga kulturella kapital framställs han ofta som en slags übermensch, någon som därtill lierade sig med förövaren / de skyldiga under Me too-åtal och andra oegentlighet inom Akademien. Av verk som berör ämnet har jag läst den belysande genomgången vars underrubrik lyder ”Makten, kvinnorna och pengarna” , Klubben och Renegater. De två senast nämnda titlarna finns i mina bokhyllor. Har därtill tagit del av dokumentärer (P1/ SVT) och recenserat Katarina Frostenssons egendomligt motsägelsefulla svaromål som det skildrades på Folkteatern i K.
Lyckligtvis ger Mannen på bryggan oss en ny sida av den vittre mannen, med behörighet att kallas snille. Lika uppburen han varit i intellektuella kretsar sedan tiden i elitistiska KRIS, lika ömklig framstår han på det privata planet. Antar att självtvivlet och erkännandet av asociala tendenser, förstärkts i samband med den stormiga skilsmässan från Ebba Witt Brattström, vars version av äktenskapliga tillvaron ju blev både stridsskrift och pjäs. Till skillnad från Ebba (träffat, läst flera av hennes böcker och lyssnat live till flera föredrag), har jag aldrig hört något framträdande av Horace på plats. Underligt kan tyckas då 77-åringen ju flyttat till Göteborg, gift om sig med en cirka tjugofem år yngre kvinna. Har förvisso sett skaparen av monologen på premiärer. Han har varit på Gatenhielmska och nöjt bevittnat hu texten överförts från bokens sidor, meddelade mig Eskil Lundgrens hustru i biljettkassan.
Efter monologen som illustrerad med och interfolierad av sofistikerad pianomusik plus ett par duetter pågår i halvannan timme, sa jag i samtal med ett par nöjda kulturtanter, att filosofen vi lär känna är en anakronism. En betraktande individ som till övervägande delen verkar leva i sitt eget torn, där reflektion kring egna personen och andra ständigt sysselsätter tankarna. Finns extremt få samtidsmarkörer. Gay-parader, pappaledighet, orsaken till Estonias förlisning samt varbölden kring vem/ vilka var skyldiga till att Palme avrättades på öppen gata, tillhör monologens moderna inslag. Nedslagen kring olikheterna mellan könen och samvaron dem emellan trots oöverkomliga hinder är desto fler, liksom kulturhistoriska referenser. Goya, Swift, anekdot om Liszt och scen ur Ett drömspel virvlar förbi i utläggningar som vänder sig oftast till publiken, men bekräftelse hämtas också från oklanderlige pianisten i frack. Vi blir till en stum samtalspartner vars medhåll berättarjaget insisterar på. Han brinner för att göra sig förstådd, lansera sina teorier. Han tycks känna sig besläktad med Rousseau som används för att driva en tes. Fanns definitivt beröringspunkter med Strindberg
Eskil Lundgrens förmåga är beundransvärd. Att kunna lagra avancerade monologen i huvudet, minnas exakt hur varje detalj ska betonas och dessutom då och då samarbeta med musikern vars reflekterande spelstil raffinerat understödjer ett vindlande anförande, påminnande om författares stream of consciousness – teknik. Prosodin som måste till för att behålla greppet om oss, den böljande intensiteten, tycks Lundgren ha letat sig fram till utan någon annans regi. Imponerande! Han har en knappt synlig liten mikrofon hängande någon halvmeter från munnen. Föreställningen görs utan scenografi, däremot med effektfulla entréer och sortier via dörrarna bakom dem. Den lediga klädseln i grön nyans kontrasterar mot Edmars konsertpianist-utstyrsel. Lundgren strävar inte efter att imitera, möjligen har han studerat Engdahls gester och sätt att lägga ut texten. Rekvisitan i form av tyger, dukar, plagg och dylikt får på ett fantasifullt sätt symbolisera i första hand attraktionen hos det svårbegripliga motsatta könet.
Med tanke på att jag inte citerat ur hemsida eller kikat i anteckningar fordras mer fokus för att inte sväva ut. Enligt uppgift bjuds åskådaren på svart humor, rannsakningar och (skoningslösa) granskningar av omgivningen. I likhet med vår nationalförfattare återvänder ”rabulisten” frekvent till förhållandet män – kvinnor, till dysfunktionella relationer. Titeln anspelar inte på den docerande mannen utan på en träffande iakttagelse över att vara tillfreds, om att ha uppnått vad man strävat efter. En betraktelse byggd på psykologisk skärpa, kanske rent av en cocktail av avundsjuka och stänk av förminskande. Det handlar mycket om folks beteenden så väl som det egna. Ett rosa skynke får symbolisera svårigheten att umgås, konsten att locka framför allt damer (kanske också läsare/ lyssnare) likt en tjurfäktare. En svart sjal å andra sidan tycks symbolisera en bortbytbar själ. Påstås att ingen kan leva ensam, att andra behövs men han tråkas ut av människor. I vissa tankegångar farligt nära misantropi således. Med andra ord ger sig ”svinet” till känna. Det sjungs följdriktigt till obehövlighetens lov som en psalm. Kan det hävdas att han ägnar sig åt konst med stort K som en slags tröst? Mannen på bryggan handlar inte minst om vikten att få göra egna val. Och det förväntat pretentiösa inslagen bryts avväpnande mot prosaiska.
Vore orättvist att jämföra Eskil Lundgrens prestation med våra mest magnetiska stjärnor. Ändå utstrålas stundtals en aura förknippad med Mikael Persbrandt, Samuel Fröler och Johan Rabaeus, för att ta några närliggande exempel. Växlingarna i intensitet för att understryka det angelägna. Sist men verkligen inte minst måste Pontus Edmars insats harangeras. Uppskattade mycket hans pauseringar, anslag, minspel och sättet att helhjärtat gå in i en tämligen ironisk roll. Harmoniskt vackra och uttrycksfulla stycken av Beethoven prioriterades, uppenbart en favorit hos Akademiledamoten. Romantiska standarden My Funny Valentine som blev Chet Bakers speciella signatur förekommer både som duett och i en alldeles ljuvlig tolkning som ett finalt inslag. Kan inte erinra mig ha hört honom som solopianist tidigare. Blev rörd av vad han uträttade eftersom vi haft täta vänskapsband genom att ha deltagit i samma lustläsarcirkel i många år och dessutom firat födelsedagar och bröllop. Skulle jag mot förmodan ha blivit besviken skulle jag förstås ha avstått från att skriva. Kontentan av Mannen på bryggan var att jag fick nya insikter samtidigt som somligt kändes väldigt bekant. Blev uppfylld av hur galant firma Lundgren & Edmar tog sig an projektet.
