5
Var inställd på en annan sorts konsert. Trodde inte ens att multimediaartisten och djurrättsaktivisten Richard Melville Hall med över tjugo album i sin katalog, skulle ha med sig andra på scen. Tji fick jag. Blev positivt häpen över att electro-pionjären Moby med sina oemotståndliga trance-beats omgav sig med sex personer, om jag observerade korrekt på långt avstånd. Således något helt annat än ett dj-set där egentillverkad musik mixas. Mycket möjligt att visuellt tilltalande och avskalad show i exemplariskt ljud kommer bli årets fetaste utropstecken. Ej insatt (även om jag har hit på singel och kanske en fullängdare)överraskade jag också av att han garnerade sitt sound med gitarr oftare än synt.
Moby gjorde skäl för sin fullpoängare genom den eufori han sprider, det raffinerade känslorus som tar kroppen i besittning och får höfter och armar att svänga i takt i publikhavet. Vill ändå nämna i förbigående att jag varken var speciellt förtjust i vasst rockande högljudd inledning i Bodyrock eller extremt uppdrivna tempot i finalnumret Feeling So Real. Allt som hände inom denna ram knockade mig däremot totalt. Inte konstigt att Kulturbloggens fotograf ansåg denna akt som den främsta första dagen. På artistens uppmaning bortsåg vi en stund från att världen håller på att falla samman för att citera den epokgörande rytmexeperten som med sina slingor fick oss att njuta fullt ut. Moby lovordade vackra kvällen, stämningen och festivalen strikta vegan-policy.
Hitten Go tillägnas originelle filmregissören David Lynch, låter fantastiskt. Fast det som sagt emellanåt är avsevärt rockigare än jag föreställt mig matar han ut åtskilliga dansgolvs-extatiska sjok i en perfekt ljudbild. Till dessa intervaller av dansant melodibaserad techno ytterst effektfullt konstruerade med fördröjande moment och förlösande klimax kilas in hits som vackert vemodiga Why Does My Heart Feel So Bad? och ljust hållna We Are All Made Of Stars – en absolut höjdpunkt. Moby alternerar emellan licks på gitarren, ta sig till centralt placerad synt eller congas.Längst upp på uppbyggt podium huserar säker trummis och en musiker på keyboard/ orgel som /tror jag) lirar elbas vid något tillfälle. Kören som enormt elegant fyller i i refrängerna är som mest fyra personer, varav två av ibland trakterar violin respektive cello. Ett par gånger låter Moby en av kvinnorna fronta med uttrycksfulla höga vokala toner.
Repertoaren är genomtänkt och faktiskt omväxlande till sin karaktär. Mitt i kommer ett romantiskt alster musikerna får att växa på ett sätt som omsluter oss på ett förföriskt vis. Moby har tydliga mellansnack, visar video med sin vän, brittiska primatologen Jane Goodall och meddelar att tiden inte medger att han presenterar de medverkande på scen. Ett stort undantag görs för gästen influgen från L.A som presenteras som en av världens främsta vokalister. Lift Me Up är slagkraftig dänga vars titel förebådar Jacob Lusks entré med extatiskt uppåtgående melodin i Natural Blues. Vad ska toppa den energin och det andligt betingade trycket under WOW? Möjligen Nick Cave. Konsertens blir en vidunderlig exposé över vad Moby betytt, hans epokgörande bedrifter med influenser från houseproducenter, Pet Shop Boys, Faithless, Kraftwek med flera.
Försätts i önskvärda tillstånd med elektronikbaserat sound och till det inlemmas i expressiva betagande stämmor. Jublar åt popdängan Raining Again, utgår från att Disco Lies tillhör de klassiska alster jag njuter hejdlöst av och Porcelain manifesteras av ljuvligt framskridande melodi vars tema har utomjordisk skönhet i sig, som en annorlunda motståndshandling. Snyggt blandas svepande ballader. catchig pop med hans livsbejakande trance-groove. Av rubriker att döma är jag långt ifrån ensam smakdomare som föll för denna karismatiska akt. Senaste gången han var i Föteborg spelade han i Scandinavium. Undrar om inte denna konsert var strået vassare.
