Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Opera

Intryck av Bizets Carmen på Kungliga Operan i Johanna Garpes regi

by

Bizets Carmen på Kungliga Operan i Johanna Garpes regi.

De som vill luta sig tillbaka och kittlas av Carmen som en exotisk, lite demoniskt lockande femme-fatal-gestalt, blir besvikna. Här syns ingen klädsamt farlig kvinna att erövra. Regissören Johanna Garpe låter gamla vaneseenden komma på skam, vilket till och med fått manliga recensenter att inte ens hänga med i handlingen! Istället växer nämligen en levande, bitchig, charmerande kvinnogestalt med integritet fram. En samtidskvinna, som tar för sig, naturligt rättframt spelad av Miriam Treichl. Och hon bär föreställningen igenom som mångfacetterad, dramatiskt bottnad mezzosopran. Och inte har scenografen, dramaturgen, dräktskaparen glömt det mustiga spanska inslaget av volangklänningar, glamour och tjurar. Bara utan otillbörlig exotisering denna gång. Fabriken Carmen arbetar på tillverkar nämligen kitchiga kläder.

Mest överraskande är ändå att Garpe lyckats lyfta fram så aktuella repliker ur det komplexa originalverket. Plötsligt står orden i jämnhöjd och drar till sig samma intresse som den välkända musiken.

Tisdagskvällen var orkestern också tjusigt dirigerad av Joana Carneiro. Hela uppsättningen vittnar om att något friskt och levande letat sig in till själva Kungliga Operan.

I programbladet ser vi Carmen iförd en mustigt röd pampig hjälte-dräkt. (En dräkt jag också förknippar med filmklippet som i absoluta slutscenen får en amerikansk hjälte-aura.) Hon står mitt i blåsten med röd mantel i handen, likt en matador som möter tjuren. Och visst är det männen hon hanterar och ibland hånar, ömsom gullar, ömsom leker med. Hon följer sin egen lust, med sitt stora ledord: frihet! Men förtjänar hon verkligen att dö för det?

Full av visioner om ett liv bortom fabriksarbetares vanemässiga låsta tillvaro, det kollektiv hon tillhör, gör Carmen sina utbrytningsförsök. Hon hamnar flera gånger i knipa. Vi ett tillfälle räddar hon sig, genom att förföra den som var satt att vakta henne, José. Han som, traditionsstyrd av manskollektivet, sedan blir så djupt förälskad och svartsjuk att Carmen blir rädd. I den långa mjuka arian, som Daniel Johansson förälskad sjunger, framgår Joés ungdomliga sårbarhet, och sköra självförtroende. Men offret på deras kärleks-altare blir den (under patriarkatet) rättrogna unga jungfruliga mön – som vandrat så många mil med bud från Josés döende mor. Hon tigger förgäves om förlovning. Magdalena Risberg sjunger med klarhet rösten i stor förtvivlan, sviken som Micaela är, så allas hjärtan i publiken brister. Daniel Johansson och Magdalena Risberg som Josè och Micaela är verkligen väl valda!

Många ledtrådar göms i föreställningens detaljer som tål att tänkas vidare på hemma i soffan. När Carmen sätter en kjol på José, vill hon få honom att spänna av och kliva ur sin mansroll, eller leker hon bara? När hon ber José följa med banditgänget, är det en ny friare samhällsordning hon vill ha med honom i? Texten talar om ”frihet i tanken”, precis som feminister säger att den nya kvinnorollen måste skrivas/drömmas fram. Eller är Carmen bara emot Josés tråkiga, dagliga slit, mannens arbete? Är det så att Carmen och Escamillo (med Alessio Cacciamanis underbara mörka stämma) med sina jämlikt liknande dräkter, tågar in och ”står i bredd”, som Märta Tikkanen skulle uttrycket det? Escamillo väntade ju tålmodigt, respektfullt på hennes ja – och hon valde honom (för ett tag..?) Och sjalen José försöker trä på Carmen som en huvudbonad, uppe på taket – så effektivt ett litet fängelse kan skildras! Det är många fyndiga detaljer som dröjer sig kvar när ridån går ner.

MUSIK Georges Bizet
TEXT Henri Meilhac & Ludovic Halévy
REGI Johanna Garpe
SCENOGRAF Per A. Jonsson
KOSTYM & MASK Nina Sandström
LJUS Erik Berglund
KOREOGRAF Roger Lybeck
DRAMATURG Katarina Aronsson

CARMEN Miriam Treichl
JOSÉ Daniel Johansson, Jesper Taube
ESCAMILLO Alessio Cacciamani
MICAËLA Magdalena Risberg, Sabina Bisholt
ZUNIGA Johan Edholm
MORALÈS Håkan Ekenäs
DANCAÏRE Jens Persson
REMENDADO Jonas Degerfeldt
FRASQUITA Marianne Odencrants
MERCÉDÈS Johanna Rudström
DIRIGENT Joana Carneiro, Alexander Joel

Pys och Weitz La Traviata på Malmö Opera

by

Pys och Weitz La Traviata på Malmö Opera

Det är förmodligen just den uppskruvade nivån och lekfullheten i det visuella uttrycket som gör att La Traviata vinner publikens hjärta. Regissören Olivier Py´s och scenografen och kostymdesignern Pierre-Andre´ Weitz kreativa, skimrande uppsättning är en sann fest för ögat. Valet av sångare är också ypperligt gjort med milt välsjungande Alfredo och den mer dramatiskt kraftfulla sopranen – huvudrollen Violetta. Patriarken i faderns gestalt lägger också en baston som lyfter fram karaktärerna hos de båda andra i triaden. Scenografins expressivitet, de drivna dansarna från Köpenhamns Tivoli Ballet Teater, och de bärande nyckelrollernas prestationer samverkar till en helhet. Lite kritiskt är det bara att åskådare närmast scenen bländas av hundra strålande lampor och missar lite av det som försiggår däruppe …

Det fullkomligen dundrar framför ögonen, ända ut till bakre bänkraden: Ett enormt tivolihjul av glödlampor, reflekterande glitter i dräkter och huvudbonader, stirrande dödskalleögon, röntgen-plåtar med signalerande allvar, vita nakna skelett, klonade på en läktare eller bara gigantiska. Som en brinnande symbol, som kämpar mot svart mull och aska ter sig Violettas orange hår. Rebellens färg, stjärnan David Bowies färg. Visuell kraft har också dansaren med dödens ansikte, som tätt intill följer Violettas gestalt. Det syns att Py och Weitz skapat över hundra uppsättningar och fyrtio operor tillsammans.

Sprakandet från scenen för med sig den mycket goda bieffekten av meditativ paus och njutning. Alla vardagstankar man eventuellt hade när man kom hit sköljs över av just de visuella sensationerna. Och fastän själva döden är temat – så dansar man med i festandet – och låter sig lagom ruskas om av det som händer den starka, skönsjungande Violetta.

Moraliskt stärkande, som en god saga, bidrar också handlingen till ett slags reningsbad. Kurtisanen utvecklas till en stark sann madonna. Programbladets omslagsreplik, ”Jag är fri och jag vill bara festa”, utgör snarare det desperata stojande Violetta väljer bort, för att innerligt leva fullt ut sin sista tid i livet, med sin lene Alfredo.

Det talas om att vi svenskar har en dålig beredskap inför döden och lidande i stort. Hos oss har vi inte haft krig, nöd och tuberkulos på decennier. Halloweenfirandet från USA, som vi något anammat, handlar mer om godis än annat. Och inte firar vi de dödas dag som i Mexiko. I och med föreställningens visuella dödsdans-tema, som löper parallellt med handlingen, får vi en släng av en sådan beredskap inför livets allvar. Vitsminkade ansikten vill ta hål på vår ytlighet, de manar oss att festa, men med måtta! Och syna gärna din egen biologis ändlighet i ögonen (röntgenplåten). Den tid som är utmätt för dig här på jorden, kasta inte bort den! Lev ditt liv fullt ut och innerligt!

Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas d y:s roman Kameliadamen
Dirigent: Rafael Payare/Jakob Hultberg/ Wolfgang Wengenroth
Regi: Olivier Py
Scenografi & kostym Pierre Andre Weitz
Ljus: Bertrand Killy
Koreografi: Daniel Izzo

ROLLER
Violetta: Valéry Patricia Petibon/Rebecca Nelsen
Alfredo Germont: Sehoon Moon
Giorgio Germont: Davide Damiani
Gastone de Letorieres: Tobias Westman
Baron Douphol: Jakob Högström
Markis d’Obligny: Eric Roos
Doktor Grenvil: Per Fernesten
Flora Bervoix: Emma Lyrén
Annina: Ellika Ström
Giuseppe, Violettas betjänt: Johan Palmqvist
Budbäraren Stefano Olcese
Floras betjänt: Björn Broström
Malmö Operakör
Malmö Operaorkester

Teaterkritik: Kreativt och oförutsägbart när vokalensemble VoNo på Folkoperan gestaltar H.C Andersens odödliga klassiker

by

Flickan med svavelstickorna (Gästspel)
Folkoperan
Ensemble: VoNo
Dirigent: Lone Larsen
Förlaga: Flickan med svavelstickorna av H.C Andersen
Musik baserad på: Bachs Matteuspassionen

Sagan har den magiska egenskapen att den oberoende av tid och rum kan säga något viktigt grundläggande, om  människan, vårt sätt att vara, agera och tänka. ”Flickan med svavelstickorna” är inget undantag. Sent en kulen nyårsnatt. En ung flicka på barfota ben tvingas ut i kylan för att sälja svavelstickor. Men ingen intresserar sig för henne. Ändå kämpar hon på. Flickan står inte ut med tanken att återvända hem tomhänt. Hennes pappa skulle slå henne gul och blå. Därför stannar hon kvar i kylan timme efter timme. Dagen därpå hittas flickan ihjälfrusen, med röda kinder och ett brett leende. Hennes tankar om ett bättre liv får henne att lämna jordelivet med ett stort smil. Det är i korthet H.C Andersens klassiska saga “Flickan med svavelstickorna”. Vokalensemblen VoNo gör sin egen tolkning av klassikern om mod, ensamhet och fördomar. I abstrakta bilder med koreograferad dans, sång och musik gestaltas flickan och hennes mödor. Ensemblen representerar de andra, familjerna som ser flickan men som inte unnar henne. Inte ens en ynka slant kan de bidra med. De är människorna som i goda vänners lag sitter i värmen och äter god mat, men som stänger dörren ute för en frusen fattigmansflicka som bara vill bli sedd.

Det finns ett utifrånperspektiv. Folket ser flickan, men väljer att skjuta ansvaret ifrån sig. Temat är bemötande. Hur speglar vi oss i andra? Föreställningen visar på folkets bristande förståelse för en annan individs utsatta position.

Vacker är stämsången som bjuder på oväntade infall. Musiken tar sin inspiration från amerikanska tonsättarens David Langs “The Little Match Girl Passion” som i sin tur har sin utgångspunkt från Bach “Matteuspassionen”. Man dras med i dramatiken. Även om jag inte alltid förstår alla skeenden så är det från början till slut medryckande. Många kreativa hjärnor har slagit sina kloka huvuden ihop. Resultatet är en egendomlig och stundtals spretig uppsättning som ofta står utanför konventionens ramar och de givna scenspråket. Dansen är mer naturlig och mindre traditionell. Att förutse förloppet är lönlöst. Visst kan vi historiens gång, men inte hur gestaltningen kommer att te sig. Det gör pjäsen spännande att iaktta. Med sång, dans och musik illustreras flickans frustration, lidande samt känslan av hopplöshet. I mörkret tänder den lilla flickan en svavelsticka och ser in i fönstren till de välbärgade familjernas hem. Ensemblen tänder sina ljus. De glöder i natten fram tills hoppet försakats och lågorna slocknar, en efter en. Det är snyggt genomfört att se hur mörkret en ljusprick i taget kommer allt närmare.

Som slutkläm har publiken fått svara på vilken som är deras favoritsaga och varför. Det är ett roligt men malplacerat inslag. Jag uppskattar gesten att bjuda in till interaktivitet hos publiken, men ifrågasätter på vilket sätt det görs. Sagor kan säga mycket och ikväll får ensemblen visa på denna – sagornas magi. Ensemblen sjunger utifrån publikens begäran i tre stämmor om sagofigurerna och deras budskap. Den fula ankungen möter Nils Karlsson Pyssling som möter de sju Rövarna från Alibaba. Det är en rolig avrundning. Som sista låt hör vi “Att se”, skriven av Martin Gribbe, om att våga se andra. Kvällens devis blir därmed än tydligare – Vi måste våga se varandra. För hur kan vi annars hjälpa och stötta var och varannan? VoNo visar med kreativitet och stor skicklighet odödligheten hos H.C Andersens klassiska verk “Flickan med svavelstickorna”.

Petter Stjernstedt

Foto: Michaela Gillenberg

Gustav III:s 237 år gamla opera Proserpin är tillbaka på scenen där den en gång uruppfördes

by

Gustav III:s första opera är tillbaka på scenen där den en gång uruppfördes. Lördag den 27 oktober spelar Confidencen en öppen familjeföreställning av barnoperan Var är du Prosperin? ett gästspel av Operaverkstan, Malmö Opera, berättar ett pressmeddelande:

Proserpin är nyfiken och vill upptäcka världen. Hennes mamma Ceres, är växtlighetens gudinna. Det är hon som ser till att träden grönskar och blommorna blommar. När Proserpin försvinner blir Ceres olycklig. I sin förtvivlan glömmer hon att sköta om naturen och växterna vissnar och dör. Var tog Proserpin vägen?

Var är du Proserpin? är en gudasaga om hur årstiderna blev till. Föreställningen, som är byggd på Joseph Martin Kraus opera, Proserpin, är skriven på uppdrag av Gustav III och hade urpremiär på Confidencen Ulriksdals slottsteater, 1781.

Idén till verket om Proserpin kom från självaste kung Gustav III. Premiären hölls 1781 här på Confidencen inför kungen och hovet och blev en av de allra första svenska operorna. I Operaverkstans version gestaltas verket av fyra sångare, en dansare och tre musiker.

Musiken framförs på marimba, klarinett och fiol, kryddat med persisk fiol och armeniskt träblås. Var är du Proserpin? har spelats på Operaverkstan i Malmö under våren 2018. Nu avslutas turnén som har gått i Skåne under hösten på den plats där allting började, Confidencen, Ulriksdals slottsteater.

KAMMAROPERA

Musik Joseph Martin Kraus
Libretto Johan Henric Kellgren
Orkestrering Lars Ljungberg
Kapellmästare Lars Ljungberg
Regi & bearbetning Maria Sundqvist

Scenografi & kostym Leif Persson
Koreografi Sara Ekman

Ljus Johanna Svensson

ROLLER

Ceres Malin Christensson
Cyane Helena Magnusson
Jupiter Tor Lind
Merkurius Sara Ekman
Pluto Maria Sanner

MUSIKER
Marimba Lars Ljungberg
Fiol/kamanche Hedda Heiskanen
Klarinett/duduk Jonas Loscia

Spelas som skolföreställning v. 43 på Confidencen samt en öppen familjeföreställning 27/10 kl.14.00

Var är du Proserpin? är en produktion av Operaverkstan, Malmö Opera.

Don Quijote på Folkoperan – helt underbar

by

Don Quijote
Musik Jules Massenet
Libretto Henri Cain
Regi Carl Johan Karlson
Svensk översättning Mira Bartov
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Koreografi Ambra Succi
Mask och peruk Therésia Frisk
Orkesterarrangemang Anders Högstedt
Föreställning som recenseras: 26 september 2018

En underbar föreställning där tiden flyger iväg. Där är inte en död sekund. En hyllning till fantasin och alla som vågar drömma, som vågar vara sig själva, hur löjliga vi än må tyckas vara. Scenografi och kostymer är färgsprakande, det är vackert och originellt, musiken går inte att motstå och sångarna och dansarna är imponerande.

Regissören Carl Johan Karlson berättar i programbladet att de sceniskt inspirerats av Gustave Dorés klassiska illustrationer (precis som Massenet gjorde när han skrev musiken) men också hittat inspiration från Madonnas musikvideos och av Tom av Finland. Denna kombination fungerar perfekt: det är färgsprakande och både modernt och tidlöst. Föreställningen känns både nutida och förbinder vår nutid med mänskligheten genom tiderna. Vi är inte så olika varandra, vi människor av idag och människorna för fyrahundra år sedan då Cervantes skrev berättelserna om Don Quijote som stred mot väderkvarnar.

Jag älskar denna föreställning och mest av allt har jag fallit för den oemotståndliga Sancho Panza, framförd helt enastående av Marcus Jupither.

Rollen som Don Quijote görs av Lars Arvidson som haft oturen att få en besvärlig halsåkomma precis till premiären, som därför ställdes in. Föreställningen som recenseras här medverkade han i på scen, men utan att sjunga. Sjöng rollen gjorde Johan Schinkler, som sjöng rollen från orkesterdiket, vilket han gjorde mycket bra. Jag är imponerad över hur samspelta de två delarna av Don Quijote ändå var, hur Arvidson agerade som om han sjöng och hur Schinkler kunde sjunga så väl tajmat med Arvidsons munrörelser. Fast det är klart att det märktes och blev lite konstigt, men det fungerade. Båda ska ha gott betyg för hur de hanterade denna situation.

Don Quijote bygger på Cervantes roman om den passionerade riddaren Don Quijote som misslyckades med det mesta men själv trodde han besegrat de mest hiskeliga motståndare när han egentligen slogs med väderkvarnar. Eller gjorde han det? Regissören har gjort Don Quijote begriplig. Han har något av var och en av oss som någon gång känt passion för några goda ideal. Han rider runt i världen tillsammans med sin assistent Sancho och kämpar för att hjälpa de som har det svårt. En dag träffar han Dulcinea, en vacker ung kvinna som har en lång rad av beundrare. Don Quijote tar på sig uppdraget att hämta hennes juvelprydda smycke som tagits av rövare. Han får för sig att när han gjort detta ska han få gifta sig med Dulcinea.
Hon däremot gav honom uppdraget mest på skoj. Hon lever för att njuta av livet så länge hon är ung och vacker. Hon har inga planer på att gifta sig med någon. Det är en tydlig krock mellan två människors livstilar och förväntningar. Det är något många kan känna igen idag också. Vi människor är inte så annorlunda än på Cervantes tid.

Regissören Carl Johan Karlson säger om honom: Hans bottenlösa tro på kärleken och människan gör att han ses som dåraktig. Han blir därför lätt att avfärda, men det är just den där fräckheten, passionen och hängivenheten till det han föresatt sig som gör honom intressant.

Ska du bara se en opera i år: se Don Quijote på Folkoperan.

I rollerna

Don Quijote: Lars Arvidson
Sancho Panza: Marcus Jupither
Dulcinea: Katija Dragojevic
Juan: Markus Pettersson
Rodrigues: Joaquín Muñoz
Pedro: Heddie Färdig
Garcia: Julia Andersson

Dansare: Davio DI, Jennifer Pacaanas, David Sigfridsson, Malin Wikner
Korister: Arash Azarbad, Magnus Billström, Karin Kjellgren, Matilda Wahlund