Den första trailern till den nya Star Wars-filmen har kommit.
Alden Ehrenreich axlar rollen som den unge Han Solo. Vi ser även Emilia Clark, Woody Harrelson, Donald Glover och Thandie Newton i några av rollerna.
Toppnytt
Möt rocktrubaduren Frädd
Fredrik Essevinge med artistnamnet Frädd har precis kommit med ny musik. Frädd är en rocktrubadur med en naturlig stil som jag fastnat för. Han är en av de många som håller på med sin musik, skriver låtar, gör skivor och ger konserter utan att vara känd för den stora allmänheten. Om du liksom jag gillar musik som känns väldigt nära och inte tillkrånglad rekommenderar jag dig att söka upp hans musik på exempelvis Spotify eller Youtube.
Kulturbloggen tog chansen att prata lite med Frädd.
Det nya albumet heter ”Givande Varsamhet” och ligger verkligen rätt i tiden nu efter den stora #metoo-rörelsen. Albumet bärs av tanken att aldrig använda våld i någon form.
– Plus att låtarna är de bästa från byrålådan, berättar han.
När jag lyssnar på texterna i Frädds sånger och sättet kan framför dem känns det så äkta, som om han berättar om sig själv. Men allt är inte från hans egen verklighet.
– Min förhoppning är att lyssnaren ska känna igen sig. En del är sådant jag upplevt med det är mycket fantasi också. Ofta får jag dessutom hjälp med texterna, berättar Frädd.
De åtta låtarna har han delvis spelat in i en studio men också bitvis hemma. Jag tror att det är en av orsakerna till att hans musik känns så äkta, så nära och inte genom-producerad. Det är som att Frädd sitter i rummet där jag är och spelar och sjunger.
– Jag har ingen låtskrivar-metod utan gör lite som jag känner för. Om jag kommer på en stark melodi så är det roligast, berättar Frädd.
Han är en gedigen gitarrist och gitarren är ofta bärande i många av låtarna.
Frädd är född i Sigtuna och växte upp där. Han började lyssna mycket på musik redan som liten.
– Mamma gav mig kassettnand när jag var nio år. Sedan började jag spela gitarr när jag var elva år, berättar han och fortsätter:.
– Pappa gav mig en Landola (akustisk gitarr) och jag studerade för gitarrläraren Lennart Strand.
Frädd bor sedan tre år på Gotland och där trivs han.
– Gotland är lugnt och fint. Man hinner med sej själv här, säger han.
Artistnamnet Frädd tog han vid publicist-avtalet 2011.
– Förr kallades jag Fred-12. Fråga mig inte varför siffran tolv hängde med.
På frågan om vad han har för favoriter inom musiken svarar han:
– Jag älskar bra hårdrock, annars är jag allätare. Duktiga elgitarrister som har känslan i behåll lyssnar jag gärna på, typ John Norum.
Om du är nyfiken på Frädds nya album kan du lyssna på ett av spåren, ”Känslan”, på Spotify och liknande streaming-tjänster.
Här är ”Känslan”:
Här är några av mina andra Frädd-favoriter:
Jufoni, Frädds hårdrockslåt
Recension (Teaterkritik): Angels in America – del 1: Millenium på Dramaten
Angels in America – del 1: Millenium
Av Tony Kushner
Översättning Nils Gredeby
Regi Farnaz Arbabi
Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn
Scenografi Jenny Kronberg
Ljus Karl Svensson
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Kostym Lena Lindgren
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark
Premiär på Dramaten, Elverket, 1 februari 2018
Ett färgsprakande ställningstagande för enskild individs rätt att vara sig själv. Ja uppsättningen av Angels in America – del 1: Millenium i regi av Farnaz Arbabi slår starkt och tydligt ett slag för HBTQ-världen och ett öppet samhälle i en uppsättning där statisterna är minst lika viktiga för helheten som skådespelarna. När vi stiger in i salongen möts vi av discodunk och en sal som glittrar i guld och silver och skådespelare och statister dansar på scengolvet med en gigantisk discolampa i taket medan publiken letar rätt på en plats att sätta sig på.
De elva statisterna är män och kvinnor klädda för frihet av vara den man är: en skäggig man i silkig glittrande klänning, en manlig domare i kjol, androgyna hen i tajta jeans med hängslen och kortklippt hår. De medverkar föreställningen igenom genom att bära in och bära ut rekvisita mellan alla scener och deras mim och dans är en viktig del för helheten.
Dans är viktigt för att förändra världen, menar regissören. Hon skriver i det lilla programbladet som delades ut:
I en värld som vill förbjuda och förgöra din kropp och ditt begär är dansgolvet en befrielse: en plats där politiserande kroppar kan röra sig fritt, och utan fruktan omvandla ilskan och sorgen till dans. Att dansa, hångla, ha sex blir en motståndshandling – dansgolvet är en egen värld där hela du är välkommen.
Pjäsen Angels in America har belönats med bland annat Pulitzer Prize For Drama och en Tony Award för bästa pjäs. 2003 blev den tv-serie med bland andra Al Pacino i rollistan och 2011 sattes den upp på Stadsteatern i Stockholm och i oktober 2017 på Malmö stadsteater. Om du sett någon tidigare version av Angels in America kommer du att notera att ingen uppsättning är den andra lik och den här skiljer sig väldigt mycket från tidigare som visats i Sverige. Tony Kushner skriver om allt eftersom, han uppdaterar själv manuset regelbundet och Dramaten spelar den allra senaste versionen i en nyöversättning.
Handlingen utspelar sig i New York under 1980-talet då aids-epidemin rasar som värst och skördar många dödsoffer. Den som inte var med under åttiotalet kan nog inte föreställa sig den skräck för sjukdomen som härskade bland människor. Aids drabbade framför allt homosexuella män och sprutnarkomaner. Det var som upplagt för fundamentalistiska religiösa att hävda att det var Guds straff mot syndare. I Angels om America: del 1 får vi följa några människor i Ronald Reagens konservativt styrka amerikanska samhälle.
Joe, en ung och ambitiös man, mormon och gift med Harper har ända sedan han var liten vetat att han var homosexuell, men enligt mormonernas lära är det en svår synd och han har därför ända sedan barnsben bett Gud att ta bort denna dragning ur honom. Han kämpar emot sina inre drifter och går långa, långa promenader på kvällarna för att få bort det ut kroppen och han hänger på Central Park för att på avstånd kunna kika på män som har sex med män. Joe spelas så bra av Christoffer Svensson. Han förmedlar Joes vilsenhet i hela kroppen.
Lewis och Prior är ett bögpar vi får följa. De har varit tillsammans i fyra och ett halvt år och Prior har blivit dödssjuk i aids. Sakta tynar Prior bort på sjukhuset men Lewis klarar inte att se sin älskade dö och han flyr bort från sjukhuset, överger sin pojkvän Prior. Lewis och Prior spelas av David Arnesen (Lewis) och Razmus Nyström (Prior), som båda är duktiga unga skådespelare som vi kommer att få se mycket av också framöver, det är jag säker på.
David Arnesen debuterade på Dramaten i Suzanne Ostens uppsättning av Falla ur tiden 2016 och har spelat på flera andra scener innan dess, som Turteatern, Shakespeare på gräsgården, Playhouse, Teater tre och Teater Giljotin. På Dramalabbet spelade han huvudrollen i electropopmusikalen Dö klubbdöden 2013. Razmus Nyström gick på Teaterhögskolan i Malmö 2012-2015 och gjorde sin praktik på Kulturhuset stadsteatern, i föreställningen Happy End. Han har arbetat vid Kulturhuset stadsteaterns scen i Skärholmen där han medverkade i föreställningarna Vågen och Fablerne. Under hösten 2016 och våren 2017 har Razmus medverkat i musikalen La cage aux folles på Östgötateatern.
Den tredje homosexuelle mannen vi får möta bygger på den verklige advokaten Roy Cohn som var en gräslig, manipulativ och obehaglig person. Han var jude och homosexuell (vilket han dolde för alla och framför allt för sig själv) och han hade inga problem med att under McCarthy-tiden förfölja kommunister, judar och homosexuella. Han såg sig inte som homosexuell, för homosexuella är personer som är maktlösa, själv satt han ju i maktens centrum. Han råkade knulla män, men det gjorde honom inte till homosexuell, menade han. Han var åklagaren som fick domaren att skicka Rosenberg-paret till elektriska stolen. Han dog i aids men har blivit aktuell igen i nutiden eftersom han var Donald Trumps advokat i ett tjugotal år. Rollen som Roy Cohn spelas av dramatikern Staffan Göthe som gör det så spännande. Staffan Göthe har en utstrålning av en trevlig, avspänd man och när han då är så infernaliskt beräknande blir det väldigt skrämmande. Skickligt helt enkelt. Han blir desto farliga då han inte har en vänlig stil på ytan.
Det är första gången detta mångfaldigt prisbelönta drama spelas på Dramaten. I regi av Farnaz Arbabi blir det en uppsättning som vibrerar av en mängd olika känslor, från kraften och energin från de dansande statisterna, den glittrande scenen med silver- och guldpaljetter till de trasiga människor som kämpar för att hitta sig själva i omöjliga situationer. Och, som det står i pressmeddelandet: En berättelse som rör sig fritt mellan det övernaturliga och det outhärdligt verkliga.
Det är en uppsättning jag kan tänka mig se fler gånger, för det kommer hela tiden att finnas mer att upptäcka. Och trots att den har ett tydligt budskap fungerar den rent konstnärligt. Tydliga budskap har av och till en tendens att dämpa kvaliteten på det konstnärliga, en tendens att förstöra det dramatiska med övertydligheter. Men dessa fällor fastnar inte regissören i.
Om Farnaz Arbabi från Dramatens hemsida:
Farnaz Arbabi är regissör, dramatiker och konstnärlig ledare på Unga Klara. Hennes egensinniga och samhällsaktuella uppsättningar har belönats med priser och stipendier, bland annat Sveriges teaterkritikers pris och tidningen Expressens teaterpris ”En bit av Georgs hatt”. På Dramaten har hon tidigare regisserat ≈ [ungefär lika med] av Jonas Hassen Khemiri.
Medverkande:
Louis David Arnesen
Ängeln Thérèse Brunnander
Belize Christopher Lehmann
Harper Marall Nasiri
Prior Razmus Nyström
Joe Christoffer Svensson
Hannah Lotta Tejle
Roy Cohn Staffan Göthe
Del 1 Millennium följs av del 2 Perestrojka, som har premiär 22 februari, Elverket på Dramaten.
Första speldatum för båda delarna: 3 mars, på Elverket.
Samtliga landets studenter får Fanny och Alexander i pocketutgåva
Med anledning av Bergmanåret 2018 erbjuder Stiftelsen Ingmar Bergman landets samtliga avgångselever från gymnasiet, sammanlagt runt 100 000 elever, Bergmans klassiska mästerverk Fanny och Alexander i en pocketutgåva med specialskrivet förord av kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, berättar ett pressmeddelande.
Ingmar Bergmans Fanny och Alexander är ett av det svenska nittonhundratalets främsta och mest älskade verk. Den började som film, med premiär på bio i december 1983. Året därpå kom den fem timmar långa versionen, som först visades på Sveriges Television under julen 1984. Den har gått i repris många gånger sedan dess, och miljoner svenskar har sett den. Fanny och Alexander är heller inte bara en film. På senare år har den blivit en allt populärare teaterpjäs, som spelas på stora scener runtom i Europa. Men redan innan den blev film, var Fanny och Alexander litteratur.
– Fanny och Alexander är en fantastisk film, men också lysande litteratur, säger Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. Den kan läsas som en roman. Historien är spännande, språket är vackert men kristallklart. Boken ger en ingång till ett stort konstnärskap och ord att luta sig mot på vägen ut i livet.
Boken beställs helt utan kostnad av skolorna själva, via LäroMedia, och kommer att delas ut som studentgåva när eleverna går ut gymnasiet i vår. Sedan erbjudandet gick ut i mitten av januari har boken redan hunnit beställas till nära hälften av de berörda eleverna. Specialutgåvan av Fanny och Alexander tas fram av Stiftelsen Ingmar Bergman i samarbete med Norstedts och LäroMedia och med ekonomiskt stöd från regeringen.
Stiftelsen Ingmar Bergman och Norstedts kommer under våren 2018 utöver en redan stor Bergmansatsning att tillgängliggöra trettiofyra av Bergmans filmmanus som e-böcker och print on demand, under samlingsnamnet Filmberättelser.
Filmrecension: Euphoria – Stjärnspäckad huvudrollsduo i starkt systerdrama
Euphoria
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 2 februari
Regi: Lisa Langseth
Det är till en full salong jag kommer fyra minuter försent en tisdagsmorgon för att se Lisa Langseths nya film, Euphoria. ”Tassa in!”, viskar värdarna utanför dörren och jag nickar, trodde de att jag tänkte låta ut ett morgonvrål i just detta tillfälle? Jag hittar en ledig stol och konstaterar att ingen pressvisning jag varit på tidigare har varit så välbesökt, kanske är det den svenska filmskaparduon varav den ena är vår alldeles egna Oscarsvinnare som lockar. Jag kommer in precis i tid för att se Alicia Vikander, som konstnären Ines, komma gående med en resväska vid en flygplats. Hon möter sin syster Emilie (Eva Green) med en stel hälsning och de hoppar in i en taxi. ”Tack för att du tog dig tiden att komma!”, säger Emilie, och får en nick tillbaka.
De ska någonstans och Ines vet inte var. ”Det vackraste stället i hela världen”, försäkrar Emilie. Det märks genast att systrarna inte har setts på länge, och att det inte är ett naturligt möte. Emilie är glad och verkar försöka mjuka upp den tillbakadragna och kyliga Ines, och den senare verkar undra varför hon ens är där.
Och någonting är fel. Det märks från början, och när de äter på en restaurang spyr Emilie upp champagnen innan maten ens har kommit. På golvet mitt framför gästerna. De går tillbaka till hotellrummet och Ines undrar hur hon mår. Emilie försäkrar att allting kommer bli så bra, så fort de kommit iväg.
De kommer fram till sin destination. I den svarta Mercedesen bryts Ines täckning när hon talar med en gallerist i New York om vilken pressbild de ska använda. ”Nej, ta den andra, den där jag inte ler.” Emilie ser ut genom fönstret. De stannar i en tjock lövskog, i något som ser ut att vara i mitten av Europa. Schweiz eller Frankrike. De möts av folk i märkliga cardigans, väntande i skogsbrynet. En äldre kvinna (spelad av Charlotte Rampling) presenterar sig som Emilies ”ledsagare”. ”Ska vi in här?”, frågar Ines och ser på den tjocka skogen. ”Vi hjälper dig om du inte orkar gå”, säger ledsagaren till Emilie.
De kommer fram till ett hus. En stor trävilla med märkliga personer i trädgården. En kvinna sitter naken och befinner sig i någon sorts trans. Alla har varsin ”ledsagare”. Framför huset ligger en sjö. Kameran filmar nära på bädden av näckrosor. Spänning ligger i luften.
”Euphoria”, är en stark film, och Lisa Langseth jobbar som en inbiten nyttjare av isbergstekniken. Manuset är skrivet för att hinta tittaren och för att låta den använda sin fantasi, ingenting sägs i onödan och viktiga saker avslöjas inte från början. Filmen är uppbyggd på vackra bilder, spända scener och en relation mellan två systrar som har en böljande skepnad. Det är som att ett lakan är upphängt från en lina och att två vindar blåser från olika håll, vinden blåser från Emilies håll och Ines blåser tillbaka. Den ena drar sig undan, den andra följer efter – konfrontation följer och lakanet hänger för ett ögonblick stilla igen; men spänt, darrande och väntande på nästa stormby.
Åratal av undertryckta känslor till följd av ett trauma ligger mellan dem, den kyliga Ines vägrar sig låta bli sentimental och den hudlösa Emilie kan inte lägga band på sina känslor. Ines har alltid flytt iväg, blivit en känd konstnär medan Emilie har tagit hand om deras mor. Ines kom inte på begravningen. Emilie erbjuder henne deras mors ring, men Ines vill inte ta emot den. Filmen kommer, inte oväntat, att handla om systrarnas sätt att hitta tillbaka till varandra. Eller åtminstone möta varandra. Emilie försöker greppa Ines, men Ines drar sig undan. Emilies ledsagare ser på. De har inte lång tid på sig.
Euphoria är en film som berör, och det är imponerande och roligt att se att kvinnor står för både regi, manus, båda huvudrollerna och den största birollen i filmen. Och att det inte är några små namn som står för dem. Detta är även första gången Alicia Vikander arbetar som producent, med sitt nya bolag Vikarious Productions. Euphoria är också mycket vacker, miljöerna är vackra, dialogen är vacker och kameravinklarna klara som kristall. Spänningen är en utdragen bågsträng, outtalade ord hovrar i luften och klockan tickar mot tragedi och förhoppningsvis katharsis. Det är emellertid tveksamt att filmen kommer att gå hem hos den breda publiken, det är en konstnärlig film som troligen reserveras för mer tålamodsrika invigda.
En sak jag tänkte på var dock att filmens titel inte motsvarar innehållet, åtminstone inte för mig. Filmen är fylld av mycket, men inte starka lyckorus. Kanske skulle ”Finding Nostalgia” varit en bättre titel.