Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Filmrecension: Euphoria – Stjärnspäckad huvudrollsduo i starkt systerdrama

by

Euphoria
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 2 februari
Regi: Lisa Langseth

Det är till en full salong jag kommer fyra minuter försent en tisdagsmorgon för att se Lisa Langseths nya film, Euphoria. ”Tassa in!”, viskar värdarna utanför dörren och jag nickar, trodde de att jag tänkte låta ut ett morgonvrål i just detta tillfälle? Jag hittar en ledig stol och konstaterar att ingen pressvisning jag varit på tidigare har varit så välbesökt, kanske är det den svenska filmskaparduon varav den ena är vår alldeles egna Oscarsvinnare som lockar. Jag kommer in precis i tid för att se Alicia Vikander, som konstnären Ines, komma gående med en resväska vid en flygplats. Hon möter sin syster Emilie (Eva Green) med en stel hälsning och de hoppar in i en taxi. ”Tack för att du tog dig tiden att komma!”, säger Emilie, och får en nick tillbaka.

De ska någonstans och Ines vet inte var. ”Det vackraste stället i hela världen”, försäkrar Emilie. Det märks genast att systrarna inte har setts på länge, och att det inte är ett naturligt möte. Emilie är glad och verkar försöka mjuka upp den tillbakadragna och kyliga Ines, och den senare verkar undra varför hon ens är där.

Och någonting är fel. Det märks från början, och när de äter på en restaurang spyr Emilie upp champagnen innan maten ens har kommit. På golvet mitt framför gästerna. De går tillbaka till hotellrummet och Ines undrar hur hon mår. Emilie försäkrar att allting kommer bli så bra, så fort de kommit iväg.

De kommer fram till sin destination. I den svarta Mercedesen bryts Ines täckning när hon talar med en gallerist i New York om vilken pressbild de ska använda. ”Nej, ta den andra, den där jag inte ler.” Emilie ser ut genom fönstret. De stannar i en tjock lövskog, i något som ser ut att vara i mitten av Europa. Schweiz eller Frankrike. De möts av folk i märkliga cardigans, väntande i skogsbrynet. En äldre kvinna (spelad av Charlotte Rampling) presenterar sig som Emilies ”ledsagare”. ”Ska vi in här?”, frågar Ines och ser på den tjocka skogen. ”Vi hjälper dig om du inte orkar gå”, säger ledsagaren till Emilie.

De kommer fram till ett hus. En stor trävilla med märkliga personer i trädgården. En kvinna sitter naken och befinner sig i någon sorts trans. Alla har varsin ”ledsagare”. Framför huset ligger en sjö. Kameran filmar nära på bädden av näckrosor. Spänning ligger i luften.

”Euphoria”, är en stark film, och Lisa Langseth jobbar som en inbiten nyttjare av isbergstekniken. Manuset är skrivet för att hinta tittaren och för att låta den använda sin fantasi, ingenting sägs i onödan och viktiga saker avslöjas inte från början. Filmen är uppbyggd på vackra bilder, spända scener och en relation mellan två systrar som har en böljande skepnad. Det är som att ett lakan är upphängt från en lina och att två vindar blåser från olika håll, vinden blåser från Emilies håll och Ines blåser tillbaka. Den ena drar sig undan, den andra följer efter – konfrontation följer och lakanet hänger för ett ögonblick stilla igen; men spänt, darrande och väntande på nästa stormby.

Åratal av undertryckta känslor till följd av ett trauma ligger mellan dem, den kyliga Ines vägrar sig låta bli sentimental och den hudlösa Emilie kan inte lägga band på sina känslor. Ines har alltid flytt iväg, blivit en känd konstnär medan Emilie har tagit hand om deras mor. Ines kom inte på begravningen. Emilie erbjuder henne deras mors ring, men Ines vill inte ta emot den. Filmen kommer, inte oväntat, att handla om systrarnas sätt att hitta tillbaka till varandra. Eller åtminstone möta varandra. Emilie försöker greppa Ines, men Ines drar sig undan. Emilies ledsagare ser på. De har inte lång tid på sig.

Euphoria är en film som berör, och det är imponerande och roligt att se att kvinnor står för både regi, manus, båda huvudrollerna och den största birollen i filmen. Och att det inte är några små namn som står för dem. Detta är även första gången Alicia Vikander arbetar som producent, med sitt nya bolag Vikarious Productions. Euphoria är också mycket vacker, miljöerna är vackra, dialogen är vacker och kameravinklarna klara som kristall. Spänningen är en utdragen bågsträng, outtalade ord hovrar i luften och klockan tickar mot tragedi och förhoppningsvis katharsis. Det är emellertid tveksamt att filmen kommer att gå hem hos den breda publiken, det är en konstnärlig film som troligen reserveras för mer tålamodsrika invigda.

En sak jag tänkte på var dock att filmens titel inte motsvarar innehållet, åtminstone inte för mig. Filmen är fylld av mycket, men inte starka lyckorus. Kanske skulle ”Finding Nostalgia” varit en bättre titel.

Filmrecension: Coco – så snyggt, så genomtänkt in i minsta detalj, så starkt, så proffsigt, så varmt, så hoppfullt och så viktigt

by

Miguel och Dante

Coco
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 februari 2018

Oj, oj, oj – det var länge sedan jag blev så tagen av en film. Så omskakad, så många känslor som far runt, så mycket att tänka på, så vackert, så snyggt, så genomtänkt in i minsta detalj, så starkt, så proffsigt, så varmt, så hoppfullt och så viktigt. Disney/Pixars senaste animerade familjefilm, Coco, har fått två Oscarsnomineringar: för bästa sång och för bästa animerade film. Om de vinner dessa två nomineringar är det mycket välförtjänt.

Den tar upp den viktiga frågan om liv och död som i vårt västerländska sekulariserade snabbköpssamhälle är såväl bortglömd som undangömd och tabubelagd. Existentiella frågor som skildrar att det finns en möjlighet att det finns något mer än det materiella livet eller existensen får knappt ställas i dagens Sverige. Här kommer nu Disney/Pixar med en både underhållande, rolig och berörande berättelse om en pojke som tar sig till de dödas värld för att leta reda på en förfader.

Pojken som filmen handlar om heter Miguel och växer upp i ett samhälle i Mexico. Han älskar musik. Det måste han hålla hemligt för sin stora släkt. Miguel lever i en familj där släktbanden är täta och viktiga.
Hans släkt hatar musik sedan generationer tillbaka. Det beror på att hans farmors morfar gav sig av för att spela musik för världen och aldrig kom tillbaka till sin fru och sin lilla dotter. Den lilla dottern Coco är Miguels farmors mor, en gammal söt och rynkig gammal kvinna som inte säger så mycket och sakta tycks bli mer och mer dement.

När Cocos pappa övergav familjen fick mamman som ensamstående försörja sig och sin dotter och det gjorde hon genom att lära sig till skomakare. Sedan dess är alla i deras släkt skomakare och det förväntas Miguel också bli när han vuxit upp. I smyg drömmer han om att ägna sig åt musik. I smyg har Miguel lärt sig att spela gitarr och sjunga.

Dia dos Mortos närmar sig. Det är en helg som delvis påminner om vår allhelgona-helg eftersom familjerna den helgen går till kyrkogårdar och minns de som inte längre lever. Men som den skildras i filmen firas den mycket mer och familjen tänker sig att just denna helg kan de döda komma tillbaka och umgås. De döda kommer andligt sett. Det är då viktigt att strö marken med blomblad och att sätta upp foton på de som dött, allt för att hjälpa dem att ta sig fram till sina anhöriga.

På Miguels släkts altare med foton på de anhöriga som gått ur tiden finns överst ett foto på Cocos mamma och där pappan står bredvid, men hans ansikte är bortrivet. När Miguel undersöker fotot närmare upptäcker han att en gitarr finns på fotot. Gitarren står alldeles bredvid kroppen på hans förfader med det bortklippta ansiktet. Gitarren ser precis ut som gitarren som tillhör Ernesto de la Cruz, Mexikos mest berömda musiker. Ernesto de la Cruz är Miguels idol och förebild. Miguel bestämmer sig för att hämta den gitarren, den finns i det museet som staden byggt till den stora musikern ära.

Det är en mystisk natt då andevärlden kommer på besök och något magiskt händer och Miguel hamnar som levande i de dödas värld, i andevärlden. Där bestämmer han sig för att leta reda på Ernesto de la Cruz.

Berättelsen är spännande, välgjord och jag tror ingen kan se den utan att bli berörd. Animationerna är så fantastiska. Jag tänker se om filmen minst en gång bara för att sitta och njuta av alla detaljer i bilderna. Jag tänkte i så fall första helt koncentrera mig på hunden Dante, som har så många skiftande uttryck och rörelsemönster, ja välgjort så in i minst detalj.

Musiken är underbar. Ja helt underbar. Denna smäktande romantiska mexikanske gitarrbaserade musik går inte att låta bli att sjunga med och av och till spritter fötterna igång och vill dansa.

Coco är en riktig Disney/Pixar-film för hela familjen. Den har något för alla. I Sverige är den tillåten från sju år och kanske kan det vara lite läskigt med skeletten för de minsta. Men skeletten är väldigt fint gjorda och deras karaktär är roliga och oftast snälla så jag tror barnen klarar av det.

Det vore väldigt bra om vi kan börja våga prata med om den delen av livet: döden. Ingen kan vara säker på om det finns något efter livet eller inte. Varför inte vara mer öppna med frågan, låt oss våga tro att det kanske finns något. Vad har vi att förlora? Disney/Pixar tar itu med ämnet på ett uppfriskande respektlöst sätt

 

 

 


 

 

Lyssna: Moto Boy (Oskar Humlebo ) – Yesternite

by

Moto Boy (Oskar Humlebo ) firar tio år som artist och släpper den tidigare outgivna låten Yesternite som är från debuten. Moto Boy firar dessutom tio år genom att göra jubileumskonserter i november.

Ett pressmeddelande:I november åker Moto Boy ut på en turné under namnet ”A Decade” där han bjuder på exklusiva jubileumskonserter som blir bättre, längre och lyxigare än någonsin tidigare.

Moto Boy berättar med egna ord:
Den 16 januari 2008 släpptes min debutskiva (Moto Boy). Jag trodde inte det skulle leda till något speciellt, men sedan dess har jag gjort grejer jag aldrig ens kunde drömma om. Listan är lång och innehåller allt från barockopera till privatplan, The Ark till The Cardigans, utsålda hus till misslyckade USA satsningar. Jag har öppnat åt Whitney Houston i Globen, fått poliseskort genom Jakarta, spelat på Pride-festival i Ryssland, kört pausnumret i Mello för miljonpublik och spelat för noll pers på skitläskiga ställen i tyska förorter.

Förra året släppte jag min fjärde skiva ”NEW MUSIC” på egen label, där jag samarbetade med bland andra Nina Persson (The Cardigans), Christian Eigner (Depeche Mode) och Niko Stoessl (Grau). Singeln ”Dead for seconds (feat. Nina Persson)” röstades precis fram till sjätte bästa låten 2017 av Musikguiden i P3.

Jag passade även på att skriva musiken till teaterföreställningen ”De Fantastiska” på SMoT, sjunga en huvudroll i ”The Feeling of Going” på Malmö Opera, dela scen med Magnus Carlsson, Jennie Abrahamsson och Jonathan Johanson i konserten ”Bowie i Berlin” på Stockholms Kulturfestival, Dalhalla och Malmö Live och turnerade som gitarrist med The Cardigans.

Så där håller det på, det händer liksom skitmycket hela tiden, det är roligt och tiden går fort. Jag stirrar ju bara framåt hela tiden och vill göra nya intressanta och relevanta grejer så ibland glömmer jag bort allt som faktiskt hänt.

Jag har sagt så mycket dumt, ni som sett mig live vet nog vad jag menar. Men jag har också inspirerat, rört, banat väg och ruckat på normer. Det har gått skitbra och käpprätt på samma gång och på något märkligt vis är jag både väldigt okänd och ändå nån som de flesta känner till. Framförallt har jag fått träffa en massa fantastiska människor, det är helt ärligt det bästa med det här, alla er man får arbeta med, inspireras av eller bara hänga med.

2018 är mitt tioårsjubileum som Moto Boy och jag börjar året med att släppa en 10 år gammal låt. ”Yesternite” skulle varit med på debuten men blev inte bra nog, så jag plockade fram den igen till skiva 2 och gjorde nya inspelningar men den passade inte in och sådär fortsatte det under skiva 3 och 4. Den blev helt enkelt över, men idag släpps den till slut – lyssna här:

Och i höst åker jag ut på en turné med en jubileumskonsert som jag döpt till ”A Decade”; den blir större, bättre, längre och säkert en massa gäster, jag kommer smälla alla fyrverkerier jag samlat på mig senaste decenniet, det kommer bli skitbra!

Här är datumen so far, fler tillkommer:
Moto Boy 10 år – Jubileumsturné ”A Decade”
8 november – Göteborg, Stora Teatern/Klubben
10 november – Stockholm, Vasateatern
16 november – Malmö, Slagthuset

Litteraturkritik: Tanker om Lars Noréns Fragment

by

Fragment II
Författare: Lars Norén
Förlag: Bonniers
ISBN: 9789100173777

Fragment II är en vacker bok med små korta texter, tankar på sidor tryckta i tjockare, fin kvalité. Dess kvadratiska form och tyngden (den har inga sidnumreringar och är uppskattningsvis drygt femhundra sidor, den är tjock och väger 921 gram. Framgent II är tung i många bemärkelser.

Lars Norén är en av de största svenska dramatikerna, inte vara i nutiden utan också genom tiderna. Hans dramer har flera nivåer och som alla de största dramatikerna är han en enastående lyriker och hans verk har gått igenom flera olika faser.

Så det är med både respekt och stor förväntan jag sätter mig tillrätta och börjar ta till mig fragmenten.
Fragment II är precis som Fragment som kom 2015 en samling av textfragment som är filosofiska funderingar, utsagor om språk, om liv och död, om konst, om frånvaron av gud.

Han är ofta väldigt säker, i alla fall när han uttalar sig om metafysiska och andliga/religiösa angelägenheter. Där är han nästintill fundamentalistisk. Ja fundamentalistisk ateist. Som när han häver ur sig: Religion är fascism, fascism är religion.

Där är han så där besserwissig som den värsta bilden av kulturmannen. Den där gubben som vet allt bäst och mest. Vad är religion? Religion är ett förhållningssätt till liv och död och de existentiella frågorna. Religon har med frågor om kärlek, sanning och solidaritet att göra. Religon är inte samma sak som kyrkor. Och alla kyrkor är inte heller fascistiska. Det finns kyrkor som kämpar för de utsatta. Och ja, det finns kyrkor som förtrycker kvinnor och som gör onda saker. Men det finns massor av organisationer och sammanhang där människor gör onda saker utan att det har den minsta anknytning till någon religion.

Men låt mig inte fastna vid det som stör läsningen. Denna kub av tankar rymmer så mycket. Varje fragment är i sin kortform och enkelhet mästerliga, ibland. En del är svindlande, andra svårgenomträngliga, en del alldeles för självklara.

Redan titeln Fragment är en programförklaring. Vad är allt som skrivs, all litteratur, alla dramer, alla filmer, all konst – om inte just fragment av den verklighet vi aldrig kan greppa, aldrig kan veta exakt vad det är – dessutom flyter allt hela tiden. Inget är ju beständigt. Norén uttrycker det:
Verkligheten, så som vi förmår uppfatta den, är vansinnets
instrument, det logiska skiktet i vilket vi ställer in upplösningen
till klarhet

Liv och död och åldrandet är en av linjerna i denna omfångsrika kub, vackert uttryckt:
De sista timmarna sitter hon på
sängen hos sin döende mot som
ser sin egen döda mot närma sig

Vad språk är eller inte är – en annan linje. Tankar om skådespel och teater, hör dit också. AV och till funderar han på och samtalar med filosofer och författare som Nietzsche, Heidegger, Paul Celan och Simone Weil.

Nutiden finns med på flera sätt som här:
Den romska kvinnan som sitter och sträcker ut sin hand
mot mig, hon skänker mig sin utsatthet – hur skall jag ta emot den
vet jag itne – som en av de få som förvandlar den till en poetisk tanke

Men allra bäst tycker jag Fragment II är i de stycken som är som zenkoan, som gåtor som är motstridiga och tar tid att sjunka in och som jag förstår med känslorna och inte med tankarna.
Jag söker det som gör mig blind när jag ser det

Lars Hermansson i Kulturnytt funderar kring formatet: Fragment II innehåller mycket, är tung och stor, som en maximalist, men samtidigt är varje fragment noga minimalistiskt utmejslad:
Men sentenserna tycks inte vilja slå fast några sanningar, utan bara fortsätta säga sida upp och sida ned. Det är själva den massiva ansamlingen av halvbra sentenser som till slut får kvantitet att övergå i kvalitet. Det hela blir så rörande i sin, tja mänskliga skröplighet. Det går inte slå fast vad livet ytterst handlar om, och det går inte att sluta försöka …

Jesper Olsson i Svenska Dagbladet skriver i sin recension:
En återkommande figur i dessa är, som tidigare antyddes, modern. Även barnet och fadern träder fram på ett par ställen. Men det är inte livets början, utan dess slut och bortom som främst kastar sitt ljus över texterna. Noréns skrivande i dödens närhet präglas av öppenhet och ett slags stoiskhet, som inte saknar galghumoristiska inslag: ”Det finns bara två sorters människor – de som är döda och de som snart skall dö”.

Nina Lekander i Expressen är den kritiker som är minst imponerad av Fragment II, tror jag:
Emellertid skulle jag gärna stryka droppandet av en förmodad politisk konsistens. Vad är exempelvis ”den borgerliga narcissismen”? Och varför har ingen avrått en av våra främsta författare från följande snömos:
”Den totalitära människans politik är både ett uttryck för och en reaktion på de värderingar som dör i liberalismens sjukdom – som består i ett val mellan tyranni och fattigdom”.

Fragment II är Lars Noréns nya samling av textfragment. Den första kom 2015. Senast har han gett ut diktsamlingen Stoft och dagboksvolymen En dramatikers dagbok 20132015 (2016) samt prosaverket Efterlämnat (2017)

Filmrecension: I am not a Witch – en komisk tragedi eller en tragisk komedi

by

I am not a Witch
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 mars 2018
Regi Rungano Nyoni

En absurd, komisk tragedi – eller en tragisk komedi. En film som med en stora stänk av svart humor tar itu med både zambisk tradition som västerländsk exotifiering. Fast skrattet kommer av sig rätt ofta, det är tår-blandade skratt. Det är så sorgligt att se hur människor kan skada varandra så mycket och framför allt hur barn kommer i kläm och människor oavsett kulturell bakgrund är lika aningslösa

En nioårig flicka dyker upp från ingenstans i en by ute på landsbygden i Zambia. Byinvånarna hävdar att flickan sätter igång onda krafter. Olyckor har hänt sedan flickan dök upp. En kvinna snubblade när hon hämtade vatten, en man drömde att flickan förstörde hans åker. Flickan blir beskylld för att vara en häxa och en kvinnlig polis får komma dit och hämta flickan.

En häxdoktor skär halsen av en fågel och beroende på var fågeln trillar när den dör avgörs om flickan är en häxa eller inte. Flickan blir förd till en grupp häxor och där får hon välja mellan att vara en häxa eller förvandlas till en get. Häxorna är kvinnor som blivit beskyllda för att vara häxor och de får bara vistas i ett litet område – och där får de sitta och vara attraktion för turister. Ibland får någon häxa följa med någon myndighetsperson till domstolar för att avgöra fall och ibland får någon häxa komma till någon by för att få igång regn. Häxorna är alla fastbundna vid var sitt rep som gör att de inte kan ta sig vart som helst.

Den lilla flickan får namnet Shula av häxorna och bland dem får hon en slags gemenskap. En dag dyker en statstjänsteman upp och tar med sig Shula till en domstol där ett tiotal män är misstänkta för att ha stulit en hemgift av en gammal man. Shula måste bestämma vem av männen som är tjuven. Hon lyckas så bra att statstjänstemannen gör henne till sin egen lilla häxa. Hon blir som en liten maskot och hon får till och med komma med i en tv, i en talkshow. Fast det är inte hon som säger något, hon kan ju inte engelska utan det är statstjänstemannen som får tala för henne. Och det vet vi ju hur det blir när feta män ska tjäna på småflickor.

Det kommer krav från en del tittare att Shula ska gå till skolan. Det är lag att alla barn ska gå till skolan. Shula vill inget hellre än att få gå i skolan och få vara ett vanligt barn. Men alla ser inte med blida ögon på att hon börjar i skolan.

Det är en hemsk skildring av hur utsatta barn är i en värld där människor agerar med vidskepelse eller ägnar sig åt ytlig underhållning. Flickan säger inte så mycket och vi får inte vet varifrån hon kommer från början men ett ensamt barn som dyker upp bör med största säkerhet ha förlorat sina anhöriga. Så utsatta de övergivna barnen är i vår värld. Maggie Mulubwa som spelar Shula hoppas jag att vi får se mer av i fler filmer.

Filmen är fotograferad och klippt på ett sätt som gör att det känns dokumentärt. Vissa scener är starkt satiriska och vi får se en mix av nutid och gammal vidskepelse. Jag kan tänka att någon kan reagera och tycka att en del byonåvnara skildras väldgit elakt, som oerhört skrockfulla. Men människor kan vara sådana oavsett kulturell bakgrund finns det dumhet. Hur mycket filmens handling på verklighet vet jag inte. Men regissören Rungano Nyoni besökte och bodde i verkliga häxgrupper då hon förberedde inför filminspelningen. Rungano Nyoni son är född i Zambia och uppvuxen i Wales var den första utlänningen som fick bo i ett häxläger i Ghana.