Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Nu har jag blockerat två fundamentalistiska ateister

by

En fundamentalist är en person som anser sig ha den enda rätta sanningen. Hen anser sig stå på den enda sanna grunden och har inga problem med att skada den som har någon annan synvinkel på det fundamentlisten uttalar sig om.

Dessa två olika personer som jag i veckan känt mig vara tvungen att blockera på Facebook uttalade sig båda stolt om sitt ateistiska förhållningssätt – och när jag i all anspråkslöshet förde in ett något annorlunda sätt att se på det de skrev om reagerade båda lika skrämmande maktfullkomligt och svarade inte på sak utan angrep mig som person, åt det grövsta. Den ene kallade mig skamlös för att jag inte höll med om hans uttalande att dop i kristna kyrkor är exorcism. Den andra idiotförklarade mig för att jag påpekade att alla religioner inte tror på någon gud eller övernaturlig kraft. Det är fakta att exempelvis inom buddhism slås fast i deras grundprinciper att det är människor själva som kan sträva efter att nå nirvana, där finns ingen gud som frälser dem.

Skrämmande med dessa två män är att de inte kunde acceptera och lyssna på lite fördjupande fakta och inte kund diskutera fakta utan måste slå ned mig, försöka förminska mig med klassiska härskartekniker. Skrämmande är också att båda är framstående kända personer med makt och positioner. Och ytterligare skrämmande är att jag inte ens uttalade mig om deras huvudpremiss. Jag sade inte ens emot utan tillförde bara ytterligare en aspekt.

Ironiskt nog handlade både deras uttalanden om böneutrop från muslimska minareter. Det finns en ansökan från en moske i Växiö om att få hålla böneutrop två gånger om dagen på fredagar. Den ena av dessa två fundamentalister anser att det absolut blr tillåtas medan den andra anser att all religion är idioti och därför bör böneutrop inte tillåtas.

Att det ska vara så omöjligt att inom Facebooks ramar diskutera nyanserat. Fast jag undrar hur dessa två män är i andra situationer. Far de som jehun över alla som inte håller med dem i allt? Krossar de allt som en bulldozer? Slår de ned alla som inte håller med om allt, precis som de gör på facebook? Varför är det så viktigt för dem att stoppa fördjupade nyanserade resonemang. De uppflr sig precis på det sätt som de beskyller religiösa för.

Båda ser sig säkert som vapendragare för yttrandefrihet och liberala ideal för allas lika rätt. Ändå stryper de diskussionerna, attackerar oliktänkande med glåpord, hindrar öppen diskussion och möten mellan olika sätt att tänka.

Varför jag blockerat dem på facebook? För att livet är för kort för att låta vidriga personer slå på mig. De vill uppenbarligen inte lyssna på andra, de vill bara få medhåll. Varför slösa min tid med att ens se dem på facebook? Facebook är ganska viktig för mig, jag håller kontakt med nära vänner och släkt genom facebook.

Den här gången var fundamentalisterna ateister. Men jag har stött på samma beteende bland gudstroende också. Det finns fundamentalism bland alla slags människor. Det så sorgligt eftersom vi människor är så olika, har olika uppväxt och miljöer, olika erfarenheter. Naturen är fylld av mångfald, där finns både små blommor, stora blommor, träd, giraffer, myror, lejon … Varför har en del människor så extremt svårt att acceptera att andra kan se på saker på ett annat sätt? Dessa två fundamentalistiska ateister använde sig av välkända härskartekniker, som är vuxenmobbning. Jag undrar hur många människor de har mobbat och utsatt ör samma kränkande behandling genom åren?

Filmrecension: Amatörer – genuint äkta

by

Amatörer
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018
Regi Gabriela Pichler

En svensk film med manus av Jonas Hassan Khemeri och Gabriela Pichler tillsammans. Gabriela som gjorde den omtalade filmen Äta, sova, dö 2012 har regisserat.

När det lilla samhället Lafors får chansen att i tävlan med Alingsås få en tysk stormarknad till sig gläds kommunfullmäktige. I ett samhälle där många jobb i textil och skinnindustrin har försvunnit utomlands behövs nya arbetstillfällen. Man behöver en säljande kommunfilm men problemet är att kulturpengarna är slut. Då Musse (Fredrik Dahl), en ledamot i fullmäktige, kommer på att låta ungdomarna skapa en film med sina mobilkameror tycker alla att det är en utmärkt idé. Gratis, demokratiskt och nytänkande. Och film blir det, men inte så som kommunfullmäktige hade tänkt sig.

När tjejerna Aida ( Zahraa Adoujaili) och Dana (Yara Aliadotter) sätter igång att filma blir det en helt annan film än den fullmäktige hade önskat sig.

Den film vi får se på bio om filmandet och samhället med alla dess innevånare känns genuint äkta. Visst retar man upp sig på de där jobbiga tjejerna som är för mycket ibland och
driver saker för långt men de visar verkligheten.

Här finns mycket som man sällan får se på spelfilm. Ett välordnat litet samhälle där centrum är fontänen och skulpturen av en älg, där industrin har dominerat och där merparten är arbetarklass. Där G Ett samhälle där det finns många invandrare och många gamla ortsbor. Här är invandrarna beskrivna som alla andra människor, inte som problem eller exotiska inslag. Många har bott länge i samhället, är rädd om sitt jobb och trivs för att det lugnt. Att integrering kanske fungerar bättre i ett litet samhälle där folk kommer närmare varandra.

Filmen betonar mer klassperspektivet, att villkoren ser olika ut beroende på ekonomi och utbildning. När kommunens städerska är rädd om sitt jobb och diskuterar med paret som äger bageriet betonas de ekonomiska villkoren inte etniciteten. När folk som handlar förklarar att de inte har råd att handla rättvist.
Men visst kan språk vara ett hinder. När Musse inte kan tala med sin gamla mamma på ålderdomshemmet är det tragiskt.

Att skådespelarna är amatörer är ett medvetet val av Pichler. Hon tycker om amatörer för deras lust och energi. Musse är även i verkligheten kommunalanställd men det är inte sig själv han spelar. Han betonar att det är en roll han gör i filmen. Den alltid leende, lite äldre singeln som håller på Elfsborg och är kompis med alla men ändå ganska anonym.

Jag tycker att man skall se den här filmen för att det är en värme och respekt för människor i den. Att det är en äkta skildring av ett samhälle någonstans i Sverige.

Filmrecension: Toppen av ingenting – Svensk white trash-noir som inte räcker fram

by

Toppen av ingenting
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 16 mars 2018
Regi: Måns Månsson och Axel Petersen

Svenska Toppen av ingenting, som tävlade om en guldbjörn på filmfestivalen i Berlin, handlar om Nojet, en kvinna i övre sextioårsåldern, som rycks ur sin tjugoåriga ”svenneexil” i Spanien när hennes far, en rik fastighetsägare, går bort närmare hundra år gammal. Livet vänds plötsligt upp och ned och dödsfallet tvingar henne in i sitt månatliga underhålls smutsiga backstage. Väl hemma ärver hon det sjuvåningshus som hennes pappa ägde, och hon står nu inför valet att sälja fastigheten eller fortsätta driften.

Fastigheten har under den senaste tiden i praktiken tagits om hand om Nojets bror, en skum man med talsvårigheter och dennes son; en snart medelålders odåga till ungkarl som spenderar sina dagar drickandes Bloody Marys i sin nedgångna lägenhet. Det visar sig snart att hela fastigheten är i mycket dåligt skick och att hela sjunde våningen hyrs ut svart, till personer som hyr i tredje hand och i nästan alla fall saknar kontrakt. Genom att agera mellanhand har Nojets bror och hans son tjänat stora summor pengar och försatt de boende i högst osäkra situationer. Med andra ord skildrar filmen de värsta sidorna av den närmast absurt hårda bostadsmarknad som råder i Stockholm.

Snart inleder en maktkamp mellan Nojet och hennes skumma familjemedlemmar, där hon står inför stora utmaningar – att sälja fastigheten är mycket svårt på grund av dess dåliga skick och alla svartkontrakt – och om hon inte säljer den fortsätter hela soppan med den olagliga aktiviteten och det dåliga underhållet – dessutom finns risken att de boende bildar en bostadsrättsförening som skulle vara en verklig käpp i hjulet. Snart blir hon även hotad och misshandlad av sin brorson som inte vill att hon ska sälja, eftersom det skulle sätta stopp för hans olagliga inkomstkälla. Nojet tvingas fly iväg med sin framlidne fars advokat Lex, till hans lantställe där hon kan fundera på sitt nästa drag.

Toppen av ingenting är en mörk film. Huvudpersonen rör sig i ständiga underjordiska white trash-miljöer och genomgår olika bisarrerier, som när hennes framlidne fars advokat håller på och regisserar koreografin till en välgörenhetsgala för hemlösa eller när hon själv frenetiskt rockar rockring på gymmet med ett närmast besatt ansiktsuttryck. Vissa av dessa scener är väldigt roliga och får mig att brista i skratt. Det är intressant att se en äldre kvinna i en huvudroll som varken är skör eller moderlig; publiken tas med på intima sexscener när Nojet sitter naken i ansiktet på en mäktig investerare eller bränner iväg skottsalvor med en k-pist. Men det blir tyvärr aldrig tillräckligt för att fånga mig.

Jag blir aldrig riktigt medryckt i handlingen, och ingen av karaktärerna är lätt att sympatisera med. På ena sidan av planen står den skumma brorsan och brorsonen – som inte lyfter ett finger för hyresgästerna utan endast kramar dem på slantar – och på andra sidan står Nojet själv: som levt sitt liv i en bubbla och som själv inte heller verkar känna någon sympati för hyresgästerna. Hon verkar inte känna någon sympati för så många andra i filmen heller för den delen; utan är rätt otrevligt mot vem som än står framför henne. All white trash blir till slut groteskt, belysningen är dålig, dialogen utmynnar sällan i något konstruktivt och kameran är ständigt inzoomad på saker man helst vill slippa se. Handlingen är snårig och tråcklig och känns till slut vara på väg mot ett avgörande, men när filmen är slut har jag en dålig smak i munnen. Smaken av antiklimax och moraliskt förfall.

Filmrecension: Tomb Raider – Alicia Vikander bär filmen

by

Tomb Raider
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018
Regi Roar Uthaug

Alicia Vikander är imponerande och helt suverän som Lara Croft. En riktig actionhjälte. Men filmen i övrigt är haltande med svag handling, förutsägbar och vi har sett en lång rad liknande äventyrsberättelser i Indiana Jones-kategorin, de flesta mycket bättre. Det är en klassisk underhållningsfilm med välkända ingrediens som dolda skatter, en exotisk värld, otäcka mysterier och onda skurkar som vill förgöra världen.

Alicia Vikander har axlat Angelina Jolies mantel som Lara Croft är hjältinnan och huvudfiguren i datorspelsserien Tomb Raider. Angelina Jolie spelade Lara Croft i två filmer, Lara Croft: Tomb Raider och Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life. Alicia Vikander gör det med stor framgång. Hon är en modig skådespelare som vågar bredda sitt register och visar nu att hon både kan spela karaktärsroller där hon får Oscarsstatyetten, en maskin/robot (i ExMachina) och nu actionhjälte.

I Tomb Raider spelar hon en vilsen ung Lara Croft vars stenrika pappa försvann för sju år sedan och hon har vägrat skriva under dödsförklaringen. Om hon skriver under blir hon stenrik arvtagerska men hon föredrar att ta sig fram som fattigt cykelbud och på fritiden tränar hon MMA. Hon hittar hemliga papper från sin försvunna pappa som visar vart han gav sig av då han försvann. Hon ger sig av till denna mystiska plats, en hemlig ö utanför Japan.

Att filmen har massor av ingredienser och scener från tv-spel är väntat, förstås. Skeppsbrott och storm, golv som försvinner i grottan, onda män som har slavar, låsta dörrar som kräver en smart hjälte för att komma på hur de öppnas, bomber och vapen, ja allt finns med. Att det aldrig blir riktigt spännande hur otäckt det än är, det hör väl till själva genren.

Hennes pappa (som spelas av Dominic West, känd från tv-serierna The Affair och The Wire och från Ruben Östlunds Oscarsnominerade film The Square) gav sig av för att leta efter den plats där ondskans drottning Himiko blivit levande begravd. Här finns en av filmens haltande logik. Vi får under filmens lopp veta att när Laras mamma dog blev hennes pappa fixerad vid att hitta bevis på liv efter döden och paranormal verksamhet. Varför blev han då samtidigt så engagerad i att hitta den ondskefulla drottningens grav? Det saknar logik.

Jag har sett sämre äventyrsfilmer men också bättre. Det är Alicia Vikander som är filmens största behållning. Hon är en tuff actionhjälte som både kan skjuta pilbåge, slåss och kasta sig över stup men har samtidigt en mänsklig karaktär som visar medkänsla och solidaritet.

Vi vill göra en föreställning vi själva hade velat och behövt se när vi var yngre. – Möt kvinnorna bakom föreställningen Tysta i klassen – om att vara introvert

by

Tysta i klassen är en föreställning som handlar om att vara introvert. Den är framarbetad och producerad av Emma Krafft och Hanna Adolfsson. De använder både humor och allvar för att undersöka hur det extroverta idealet påverkar den som är introvert och vad som händer när man tillslut bestämmer sig för att ändra hela sitt beteende för att inte funka fel. De utgår från egna upplevelser samt berättelser från andra introverta och de berättat att de redan fått väldigt fin respons från folk som säger att det ska bli så skönt att äntligen få se en föreställning som handlar om dem.

Föreställningen har premiär på Teater Pero i Stockholm den 25 mars och ska troligen åka på turné runt om i Sverige.
Kulturbloggen blev nyfiken på föreställningen och ställde några frågor till Emma Krafft och Hanna Adolfsson för att få veta mer.

Vad menar ni med introvert och med extrovert?
När vi pratar om “att vara introvert” pratar vi om att vara en person som har introverta egenskaper i sin personlighet. Detsamma gäller när vi pratar om “att vara extrovert”. Det finns ett antal egenskaper som hör de båda personlighetstyperna till men det mest
grundläggande är att den som är introvert får energi av ensamtid, medan den som är extrovert får energi av att umgås med andra människor. Det handlar alltså i grund och botten om var man samlar sin energi.

På vilket sätt är det svårt att vara introvert i dagens samhälle?
Det svåra är väl att man på så många sätt kan bli missförstådd. Ens tystnad tas ofta för ointresse eller arrogans. Behovet av ensamhet och nej-tackandet till sociala tillställningar tolkas som otrevligt och asocialt och det uteblivande handuppräckandet i skolan betyder att man är blyg och behöver dras fram ur sitt skal. Det kan leda till en känsla av att man som introvert funkar helt fel. Att man måste ändra delar av sin personlighet för att passa in. Samhället uppmuntrar främst de egenskaper som ofta inte faller
sig helt naturliga för den som är introvert. Det påverkar allt egentligen; skolgången, arbetslivet och vardagen. Det största missförståndet är nog att många tror att introverta hatar människor och sociala sammanhang. Men det är inte sant. Allt handlar om mängd och tillfälle och hur pass laddat ens sociala batteri är.

Vad är styrkan med att vara introvert?
Många positiva egenskaper kommer med att ha en introvert personlighetstyp! Man är en jäkel på att lyssna, reflektera och analysera. Även att observera sin omgivning och se mönster och planera därefter. En väldig styrka kan också vara att man klarar sig så bra själv.
Man är för det mesta trygg i sin självständighet. Sen är allt såklart väldigt individuellt. Alla, inte bara introverta, har ju ett helt spektrum av egenskaper som både är styrkor och svagheter beroende på vilken situation man befinner sig i.

Hur kan vi förändra samhället så det blir mer accepterat att vara introvert och hur kan vi få människor att förstå fördelar med att det också finns introverta människor?
Många av de egenskaper man som introvert kan inneha är egenskaper samhället inte alltid ser som önskvärda eller positiva. De kan rentav vara lite obekväma.
Men det behövs människor som är bra på olika saker – och att vi fungerar olika är en sådan himla tillgång! I arbetslivet och inom skolan är det ofta personlighetstypen som hörs, tar plats och ger snabba svar som ses som eftersträvansvärd. Den mer tystlåtne kan ses som blyg, trist och ovetande istället för tänkande och reflekterande. Genom att avfärda de egenskaperna går man
miste om så mycket. Man får bara halva kakan!

Sen är det nog viktigt att veta att alla egentligen har drag från både den introverta och extroverta personlighetstypen, men att den ena vanligtvis väger över. Man behöver inte heller vara antingen eller, det finns även något som kallas för “ambivert”. Det finns
så mycket bra att veta! Och bara genom att lära sig och vara nyfiken på hur andra fungerar kommer förståelsen och acceptansen öka.

Samhället kan förändras om vi slutar anpassa, böja och forma sönder oss. Vi måste lyssna mer på vad vi egentligen känner och vill. Förstå oss själva och vara öppna med det. För annars bränner vi ut oss och blir ledsna! Kanske måste vi alla sakta ner lite, gå hem tidigare ibland och ta det lugnt.

Hur ser ni er själva? Är någon av er introvert/extrovert?
Vi båda är definitivt introverta. Men vi är det på olika sätt och i olika grad. Introversion har som mycket annat en skala, det behöver inte vara antingen eller. Emma befinner sig nog lite längre ut på den introverta skalan än vad Hanna gör till exempel.

Varför vill ni göra denna pjäs?

Emma Krafft och Hanna Adolfsson

Vi vill göra en föreställning vi själva hade velat och behövt se när vi var yngre. Vi vet att det är både viktigt och skönt att se någonting man kan känna igen sig i, något som gör att man förstår att man inte är ensam i att känna som man gör. Vi vill berätta
för andra att de inte är ensamma i att behöva vara ensamma. Och så vill vi såklart också att folk bara ska få skratta lite. Det här ämnet ligger oss varmt om hjärtat och att få ta det på allvar, ge det plats och faktiskt göra en hel föreställning om det känns
både roligt och viktigt. Dessutom ger det oss mer inblick och förståelse för oss själva.

Hur har ni jobbat med föreställningen?
Vi har främst arbetat med devising som teknik för att arbeta fram vår berättelse. Vi har självständigt skrivit texter utifrån temat och sedan haft dem i en slags “Tysta i klassen-bank” och från den har vi plockat och pusslat och anpassat. Vi har även tagit inspiration från bilder och texter från internet samt använt oss av låttexter. Det har varit en process som tagit oss ungefär ett år.

Vilken ålder vänder ni er till?
Vi vänder oss främst till ungdomar mellan 14 och 20 år men tror och hoppas att alla kan uppskatta den! Alla kommer nog kunna hitta någonting man relaterar till eller känner med i det vi berättar.

Har ni pratat med ungdomar under processens gång?
Ja! Vi har pratat med folk i många olika åldrar. Vi har varit nyfikna på att höra vad andra tänker på när de hör de olika begreppen och hur pass många som känner igen sig i det vi vill berätta.

Vad har ni fått för reaktioner?
Någonting vi märkt är att en del kanske inte riktigt har koll på begreppet “introvert” men att de ändå, när vi beskriver vad det innebär, känner igen sig helt. Det kan ibland vara skönt att ha ett namn på det man känner så det är kul om vi kan “ge” det till folk.
Reaktionerna vi har fått när vi har pratat om projektet har varit mycket positiva. Det är många som redan identifierar sig som introverta som sagt att de ser fram emot att få se någonting som handlar om dem på scen!

Mer om föreställningen på Teater Peros hemsida.