Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Recension (Teaterkritik): Angels in America – del 1: Millenium på Dramaten

by

Angels in America – del 1: Millenium
Av Tony Kushner
Översättning Nils Gredeby
Regi Farnaz Arbabi
Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn
Scenografi Jenny Kronberg
Ljus Karl Svensson
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Kostym Lena Lindgren
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark
Premiär på Dramaten, Elverket, 1 februari 2018

Ett färgsprakande ställningstagande för enskild individs rätt att vara sig själv. Ja uppsättningen av Angels in America – del 1: Millenium i regi av Farnaz Arbabi slår starkt och tydligt ett slag för HBTQ-världen och ett öppet samhälle i en uppsättning där statisterna är minst lika viktiga för helheten som skådespelarna. När vi stiger in i salongen möts vi av discodunk och en sal som glittrar i guld och silver och skådespelare och statister dansar på scengolvet med en gigantisk discolampa i taket medan publiken letar rätt på en plats att sätta sig på.

De elva statisterna är män och kvinnor klädda för frihet av vara den man är: en skäggig man i silkig glittrande klänning, en manlig domare i kjol, androgyna hen i tajta jeans med hängslen och kortklippt hår. De medverkar föreställningen igenom genom att bära in och bära ut rekvisita mellan alla scener och deras mim och dans är en viktig del för helheten.

Dans är viktigt för att förändra världen, menar regissören. Hon skriver i det lilla programbladet som delades ut:
I en värld som vill förbjuda och förgöra din kropp och ditt begär är dansgolvet en befrielse: en plats där politiserande kroppar kan röra sig fritt, och utan fruktan omvandla ilskan och sorgen till dans. Att dansa, hångla, ha sex blir en motståndshandling – dansgolvet är en egen värld där hela du är välkommen.

Pjäsen Angels in America har belönats med bland annat Pulitzer Prize For Drama och en Tony Award för bästa pjäs. 2003 blev den tv-serie med bland andra Al Pacino i rollistan och 2011 sattes den upp på Stadsteatern i Stockholm och i oktober 2017 på Malmö stadsteater. Om du sett någon tidigare version av Angels in America kommer du att notera att ingen uppsättning är den andra lik och den här skiljer sig väldigt mycket från tidigare som visats i Sverige. Tony Kushner skriver om allt eftersom, han uppdaterar själv manuset regelbundet och Dramaten spelar den allra senaste versionen i en nyöversättning.

Handlingen utspelar sig i New York under 1980-talet då aids-epidemin rasar som värst och skördar många dödsoffer. Den som inte var med under åttiotalet kan nog inte föreställa sig den skräck för sjukdomen som härskade bland människor. Aids drabbade framför allt homosexuella män och sprutnarkomaner. Det var som upplagt för fundamentalistiska religiösa att hävda att det var Guds straff mot syndare. I Angels om America: del 1 får vi följa några människor i Ronald Reagens konservativt styrka amerikanska samhälle.

Joe, en ung och ambitiös man, mormon och gift med Harper har ända sedan han var liten vetat att han var homosexuell, men enligt mormonernas lära är det en svår synd och han har därför ända sedan barnsben bett Gud att ta bort denna dragning ur honom. Han kämpar emot sina inre drifter och går långa, långa promenader på kvällarna för att få bort det ut kroppen och han hänger på Central Park för att på avstånd kunna kika på män som har sex med män. Joe spelas så bra av Christoffer Svensson. Han förmedlar Joes vilsenhet i hela kroppen.

Lewis och Prior är ett bögpar vi får följa. De har varit tillsammans i fyra och ett halvt år och Prior har blivit dödssjuk i aids. Sakta tynar Prior bort på sjukhuset men Lewis klarar inte att se sin älskade dö och han flyr bort från sjukhuset, överger sin pojkvän Prior. Lewis och Prior spelas av David Arnesen (Lewis) och Razmus Nyström (Prior), som båda är duktiga unga skådespelare som vi kommer att få se mycket av också framöver, det är jag säker på.

David Arnesen debuterade på Dramaten i Suzanne Ostens uppsättning av Falla ur tiden 2016 och har spelat på flera andra scener innan dess, som Turteatern, Shakespeare på gräsgården, Playhouse, Teater tre och Teater Giljotin. På Dramalabbet spelade han huvudrollen i electropopmusikalen Dö klubbdöden 2013. Razmus Nyström gick på Teaterhögskolan i Malmö 2012-2015 och gjorde sin praktik på Kulturhuset stadsteatern, i föreställningen Happy End. Han har arbetat vid Kulturhuset stadsteaterns scen i Skärholmen där han medverkade i föreställningarna Vågen och Fablerne. Under hösten 2016 och våren 2017 har Razmus medverkat i musikalen La cage aux folles på Östgötateatern.

Den tredje homosexuelle mannen vi får möta bygger på den verklige advokaten Roy Cohn som var en gräslig, manipulativ och obehaglig person. Han var jude och homosexuell (vilket han dolde för alla och framför allt för sig själv) och han hade inga problem med att under McCarthy-tiden förfölja kommunister, judar och homosexuella. Han såg sig inte som homosexuell, för homosexuella är personer som är maktlösa, själv satt han ju i maktens centrum. Han råkade knulla män, men det gjorde honom inte till homosexuell, menade han. Han var åklagaren som fick domaren att skicka Rosenberg-paret till elektriska stolen. Han dog i aids men har blivit aktuell igen i nutiden eftersom han var Donald Trumps advokat i ett tjugotal år. Rollen som Roy Cohn spelas av dramatikern Staffan Göthe som gör det så spännande. Staffan Göthe har en utstrålning av en trevlig, avspänd man och när han då är så infernaliskt beräknande blir det väldigt skrämmande. Skickligt helt enkelt. Han blir desto farliga då han inte har en vänlig stil på ytan.

Det är första gången detta mångfaldigt prisbelönta drama spelas på Dramaten. I regi av Farnaz Arbabi blir det en uppsättning som vibrerar av en mängd olika känslor, från kraften och energin från de dansande statisterna, den glittrande scenen med silver- och guldpaljetter till de trasiga människor som kämpar för att hitta sig själva i omöjliga situationer. Och, som det står i pressmeddelandet: En berättelse som rör sig fritt mellan det övernaturliga och det outhärdligt verkliga.

Det är en uppsättning jag kan tänka mig se fler gånger, för det kommer hela tiden att finnas mer att upptäcka. Och trots att den har ett tydligt budskap fungerar den rent konstnärligt. Tydliga budskap har av och till en tendens att dämpa kvaliteten på det konstnärliga, en tendens att förstöra det dramatiska med övertydligheter. Men dessa fällor fastnar inte regissören i.

Om Farnaz Arbabi från Dramatens hemsida:
Farnaz Arbabi är regissör, dramatiker och konstnärlig ledare på Unga Klara. Hennes egensinniga och samhällsaktuella uppsättningar har belönats med priser och stipendier, bland annat Sveriges teaterkritikers pris och tidningen Expressens teaterpris ”En bit av Georgs hatt”. På Dramaten har hon tidigare regisserat ≈ [ungefär lika med] av Jonas Hassen Khemiri.

Medverkande:
Louis David Arnesen
Ängeln Thérèse Brunnander
Belize Christopher Lehmann
Harper Marall Nasiri
Prior Razmus Nyström
Joe Christoffer Svensson
Hannah Lotta Tejle
Roy Cohn Staffan Göthe

Del 1 Millennium följs av del 2 Perestrojka, som har premiär 22 februari, Elverket på Dramaten.
Första speldatum för båda delarna: 3 mars, på Elverket.

 


 

 

 

 

Samtliga landets studenter får Fanny och Alexander i pocketutgåva

by

Med anledning av Bergmanåret 2018 erbjuder Stiftelsen Ingmar Bergman landets samtliga avgångselever från gymnasiet, sammanlagt runt 100 000 elever, Bergmans klassiska mästerverk Fanny och Alexander i en pocketutgåva med specialskrivet förord av kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, berättar ett pressmeddelande.

Ingmar Bergmans Fanny och Alexander är ett av det svenska nittonhundratalets främsta och mest älskade verk. Den började som film, med premiär på bio i december 1983. Året därpå kom den fem timmar långa versionen, som först visades på Sveriges Television under julen 1984. Den har gått i repris många gånger sedan dess, och miljoner svenskar har sett den. Fanny och Alexander är heller inte bara en film. På senare år har den blivit en allt populärare teaterpjäs, som spelas på stora scener runtom i Europa. Men redan innan den blev film, var Fanny och Alexander litteratur.

– Fanny och Alexander är en fantastisk film, men också lysande litteratur, säger Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. Den kan läsas som en roman. Historien är spännande, språket är vackert men kristallklart. Boken ger en ingång till ett stort konstnärskap och ord att luta sig mot på vägen ut i livet.

Boken beställs helt utan kostnad av skolorna själva, via LäroMedia, och kommer att delas ut som studentgåva när eleverna går ut gymnasiet i vår. Sedan erbjudandet gick ut i mitten av januari har boken redan hunnit beställas till nära hälften av de berörda eleverna. Specialutgåvan av Fanny och Alexander tas fram av Stiftelsen Ingmar Bergman i samarbete med Norstedts och LäroMedia och med ekonomiskt stöd från regeringen.

Stiftelsen Ingmar Bergman och Norstedts kommer under våren 2018 utöver en redan stor Bergmansatsning att tillgängliggöra trettiofyra av Bergmans filmmanus som e-böcker och print on demand, under samlingsnamnet Filmberättelser.

Filmrecension: Euphoria – Stjärnspäckad huvudrollsduo i starkt systerdrama

by

Euphoria
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 2 februari
Regi: Lisa Langseth

Det är till en full salong jag kommer fyra minuter försent en tisdagsmorgon för att se Lisa Langseths nya film, Euphoria. ”Tassa in!”, viskar värdarna utanför dörren och jag nickar, trodde de att jag tänkte låta ut ett morgonvrål i just detta tillfälle? Jag hittar en ledig stol och konstaterar att ingen pressvisning jag varit på tidigare har varit så välbesökt, kanske är det den svenska filmskaparduon varav den ena är vår alldeles egna Oscarsvinnare som lockar. Jag kommer in precis i tid för att se Alicia Vikander, som konstnären Ines, komma gående med en resväska vid en flygplats. Hon möter sin syster Emilie (Eva Green) med en stel hälsning och de hoppar in i en taxi. ”Tack för att du tog dig tiden att komma!”, säger Emilie, och får en nick tillbaka.

De ska någonstans och Ines vet inte var. ”Det vackraste stället i hela världen”, försäkrar Emilie. Det märks genast att systrarna inte har setts på länge, och att det inte är ett naturligt möte. Emilie är glad och verkar försöka mjuka upp den tillbakadragna och kyliga Ines, och den senare verkar undra varför hon ens är där.

Och någonting är fel. Det märks från början, och när de äter på en restaurang spyr Emilie upp champagnen innan maten ens har kommit. På golvet mitt framför gästerna. De går tillbaka till hotellrummet och Ines undrar hur hon mår. Emilie försäkrar att allting kommer bli så bra, så fort de kommit iväg.

De kommer fram till sin destination. I den svarta Mercedesen bryts Ines täckning när hon talar med en gallerist i New York om vilken pressbild de ska använda. ”Nej, ta den andra, den där jag inte ler.” Emilie ser ut genom fönstret. De stannar i en tjock lövskog, i något som ser ut att vara i mitten av Europa. Schweiz eller Frankrike. De möts av folk i märkliga cardigans, väntande i skogsbrynet. En äldre kvinna (spelad av Charlotte Rampling) presenterar sig som Emilies ”ledsagare”. ”Ska vi in här?”, frågar Ines och ser på den tjocka skogen. ”Vi hjälper dig om du inte orkar gå”, säger ledsagaren till Emilie.

De kommer fram till ett hus. En stor trävilla med märkliga personer i trädgården. En kvinna sitter naken och befinner sig i någon sorts trans. Alla har varsin ”ledsagare”. Framför huset ligger en sjö. Kameran filmar nära på bädden av näckrosor. Spänning ligger i luften.

”Euphoria”, är en stark film, och Lisa Langseth jobbar som en inbiten nyttjare av isbergstekniken. Manuset är skrivet för att hinta tittaren och för att låta den använda sin fantasi, ingenting sägs i onödan och viktiga saker avslöjas inte från början. Filmen är uppbyggd på vackra bilder, spända scener och en relation mellan två systrar som har en böljande skepnad. Det är som att ett lakan är upphängt från en lina och att två vindar blåser från olika håll, vinden blåser från Emilies håll och Ines blåser tillbaka. Den ena drar sig undan, den andra följer efter – konfrontation följer och lakanet hänger för ett ögonblick stilla igen; men spänt, darrande och väntande på nästa stormby.

Åratal av undertryckta känslor till följd av ett trauma ligger mellan dem, den kyliga Ines vägrar sig låta bli sentimental och den hudlösa Emilie kan inte lägga band på sina känslor. Ines har alltid flytt iväg, blivit en känd konstnär medan Emilie har tagit hand om deras mor. Ines kom inte på begravningen. Emilie erbjuder henne deras mors ring, men Ines vill inte ta emot den. Filmen kommer, inte oväntat, att handla om systrarnas sätt att hitta tillbaka till varandra. Eller åtminstone möta varandra. Emilie försöker greppa Ines, men Ines drar sig undan. Emilies ledsagare ser på. De har inte lång tid på sig.

Euphoria är en film som berör, och det är imponerande och roligt att se att kvinnor står för både regi, manus, båda huvudrollerna och den största birollen i filmen. Och att det inte är några små namn som står för dem. Detta är även första gången Alicia Vikander arbetar som producent, med sitt nya bolag Vikarious Productions. Euphoria är också mycket vacker, miljöerna är vackra, dialogen är vacker och kameravinklarna klara som kristall. Spänningen är en utdragen bågsträng, outtalade ord hovrar i luften och klockan tickar mot tragedi och förhoppningsvis katharsis. Det är emellertid tveksamt att filmen kommer att gå hem hos den breda publiken, det är en konstnärlig film som troligen reserveras för mer tålamodsrika invigda.

En sak jag tänkte på var dock att filmens titel inte motsvarar innehållet, åtminstone inte för mig. Filmen är fylld av mycket, men inte starka lyckorus. Kanske skulle ”Finding Nostalgia” varit en bättre titel.

Filmrecension: Coco – så snyggt, så genomtänkt in i minsta detalj, så starkt, så proffsigt, så varmt, så hoppfullt och så viktigt

by

Miguel och Dante

Coco
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 februari 2018

Oj, oj, oj – det var länge sedan jag blev så tagen av en film. Så omskakad, så många känslor som far runt, så mycket att tänka på, så vackert, så snyggt, så genomtänkt in i minsta detalj, så starkt, så proffsigt, så varmt, så hoppfullt och så viktigt. Disney/Pixars senaste animerade familjefilm, Coco, har fått två Oscarsnomineringar: för bästa sång och för bästa animerade film. Om de vinner dessa två nomineringar är det mycket välförtjänt.

Den tar upp den viktiga frågan om liv och död som i vårt västerländska sekulariserade snabbköpssamhälle är såväl bortglömd som undangömd och tabubelagd. Existentiella frågor som skildrar att det finns en möjlighet att det finns något mer än det materiella livet eller existensen får knappt ställas i dagens Sverige. Här kommer nu Disney/Pixar med en både underhållande, rolig och berörande berättelse om en pojke som tar sig till de dödas värld för att leta reda på en förfader.

Pojken som filmen handlar om heter Miguel och växer upp i ett samhälle i Mexico. Han älskar musik. Det måste han hålla hemligt för sin stora släkt. Miguel lever i en familj där släktbanden är täta och viktiga.
Hans släkt hatar musik sedan generationer tillbaka. Det beror på att hans farmors morfar gav sig av för att spela musik för världen och aldrig kom tillbaka till sin fru och sin lilla dotter. Den lilla dottern Coco är Miguels farmors mor, en gammal söt och rynkig gammal kvinna som inte säger så mycket och sakta tycks bli mer och mer dement.

När Cocos pappa övergav familjen fick mamman som ensamstående försörja sig och sin dotter och det gjorde hon genom att lära sig till skomakare. Sedan dess är alla i deras släkt skomakare och det förväntas Miguel också bli när han vuxit upp. I smyg drömmer han om att ägna sig åt musik. I smyg har Miguel lärt sig att spela gitarr och sjunga.

Dia dos Mortos närmar sig. Det är en helg som delvis påminner om vår allhelgona-helg eftersom familjerna den helgen går till kyrkogårdar och minns de som inte längre lever. Men som den skildras i filmen firas den mycket mer och familjen tänker sig att just denna helg kan de döda komma tillbaka och umgås. De döda kommer andligt sett. Det är då viktigt att strö marken med blomblad och att sätta upp foton på de som dött, allt för att hjälpa dem att ta sig fram till sina anhöriga.

På Miguels släkts altare med foton på de anhöriga som gått ur tiden finns överst ett foto på Cocos mamma och där pappan står bredvid, men hans ansikte är bortrivet. När Miguel undersöker fotot närmare upptäcker han att en gitarr finns på fotot. Gitarren står alldeles bredvid kroppen på hans förfader med det bortklippta ansiktet. Gitarren ser precis ut som gitarren som tillhör Ernesto de la Cruz, Mexikos mest berömda musiker. Ernesto de la Cruz är Miguels idol och förebild. Miguel bestämmer sig för att hämta den gitarren, den finns i det museet som staden byggt till den stora musikern ära.

Det är en mystisk natt då andevärlden kommer på besök och något magiskt händer och Miguel hamnar som levande i de dödas värld, i andevärlden. Där bestämmer han sig för att leta reda på Ernesto de la Cruz.

Berättelsen är spännande, välgjord och jag tror ingen kan se den utan att bli berörd. Animationerna är så fantastiska. Jag tänker se om filmen minst en gång bara för att sitta och njuta av alla detaljer i bilderna. Jag tänkte i så fall första helt koncentrera mig på hunden Dante, som har så många skiftande uttryck och rörelsemönster, ja välgjort så in i minst detalj.

Musiken är underbar. Ja helt underbar. Denna smäktande romantiska mexikanske gitarrbaserade musik går inte att låta bli att sjunga med och av och till spritter fötterna igång och vill dansa.

Coco är en riktig Disney/Pixar-film för hela familjen. Den har något för alla. I Sverige är den tillåten från sju år och kanske kan det vara lite läskigt med skeletten för de minsta. Men skeletten är väldigt fint gjorda och deras karaktär är roliga och oftast snälla så jag tror barnen klarar av det.

Det vore väldigt bra om vi kan börja våga prata med om den delen av livet: döden. Ingen kan vara säker på om det finns något efter livet eller inte. Varför inte vara mer öppna med frågan, låt oss våga tro att det kanske finns något. Vad har vi att förlora? Disney/Pixar tar itu med ämnet på ett uppfriskande respektlöst sätt

 

 

 


 

 

Lyssna: Moto Boy (Oskar Humlebo ) – Yesternite

by

Moto Boy (Oskar Humlebo ) firar tio år som artist och släpper den tidigare outgivna låten Yesternite som är från debuten. Moto Boy firar dessutom tio år genom att göra jubileumskonserter i november.

Ett pressmeddelande:I november åker Moto Boy ut på en turné under namnet ”A Decade” där han bjuder på exklusiva jubileumskonserter som blir bättre, längre och lyxigare än någonsin tidigare.

Moto Boy berättar med egna ord:
Den 16 januari 2008 släpptes min debutskiva (Moto Boy). Jag trodde inte det skulle leda till något speciellt, men sedan dess har jag gjort grejer jag aldrig ens kunde drömma om. Listan är lång och innehåller allt från barockopera till privatplan, The Ark till The Cardigans, utsålda hus till misslyckade USA satsningar. Jag har öppnat åt Whitney Houston i Globen, fått poliseskort genom Jakarta, spelat på Pride-festival i Ryssland, kört pausnumret i Mello för miljonpublik och spelat för noll pers på skitläskiga ställen i tyska förorter.

Förra året släppte jag min fjärde skiva ”NEW MUSIC” på egen label, där jag samarbetade med bland andra Nina Persson (The Cardigans), Christian Eigner (Depeche Mode) och Niko Stoessl (Grau). Singeln ”Dead for seconds (feat. Nina Persson)” röstades precis fram till sjätte bästa låten 2017 av Musikguiden i P3.

Jag passade även på att skriva musiken till teaterföreställningen ”De Fantastiska” på SMoT, sjunga en huvudroll i ”The Feeling of Going” på Malmö Opera, dela scen med Magnus Carlsson, Jennie Abrahamsson och Jonathan Johanson i konserten ”Bowie i Berlin” på Stockholms Kulturfestival, Dalhalla och Malmö Live och turnerade som gitarrist med The Cardigans.

Så där håller det på, det händer liksom skitmycket hela tiden, det är roligt och tiden går fort. Jag stirrar ju bara framåt hela tiden och vill göra nya intressanta och relevanta grejer så ibland glömmer jag bort allt som faktiskt hänt.

Jag har sagt så mycket dumt, ni som sett mig live vet nog vad jag menar. Men jag har också inspirerat, rört, banat väg och ruckat på normer. Det har gått skitbra och käpprätt på samma gång och på något märkligt vis är jag både väldigt okänd och ändå nån som de flesta känner till. Framförallt har jag fått träffa en massa fantastiska människor, det är helt ärligt det bästa med det här, alla er man får arbeta med, inspireras av eller bara hänga med.

2018 är mitt tioårsjubileum som Moto Boy och jag börjar året med att släppa en 10 år gammal låt. ”Yesternite” skulle varit med på debuten men blev inte bra nog, så jag plockade fram den igen till skiva 2 och gjorde nya inspelningar men den passade inte in och sådär fortsatte det under skiva 3 och 4. Den blev helt enkelt över, men idag släpps den till slut – lyssna här:

Och i höst åker jag ut på en turné med en jubileumskonsert som jag döpt till ”A Decade”; den blir större, bättre, längre och säkert en massa gäster, jag kommer smälla alla fyrverkerier jag samlat på mig senaste decenniet, det kommer bli skitbra!

Här är datumen so far, fler tillkommer:
Moto Boy 10 år – Jubileumsturné ”A Decade”
8 november – Göteborg, Stora Teatern/Klubben
10 november – Stockholm, Vasateatern
16 november – Malmö, Slagthuset