Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension av tv-serie: Big Little Lies

by

Big Little Lies
Betyg 4
TV-serie som visas på HBO Nordic med Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley och Alexander Skarsgård.

Shailene Woodley spelar Jane, en ensamstående ung mamma som flyttar till kuststaden Monterey. På väg till den första skoldagen med sin son Ziggy träffar hon Madeline (spelas av Reese Witherspoon) som är på väg dit med sin dotter. Madeline tar Jane under sitt beskydd. Hon har alltid en massa projekt där hon får visa sig duktig och omtänksam. Det händer

Serien skildrar livet i en amerikansk ort där fortfarande en majoritet av kvinnorna är hemma med barnen. Bara några få kvinnor har ett yrkesliv och det orsakar en av de många konflikter som bubblar under ytan.

Serien bygger på en roman av Liane Moriarty. Ett stort plus med serien är att regissören inte dragit ut på den utan förpackat den i precis så många avsnitt (sju avsnitt) att innehållet går ihop på ett bra sätt. Det skulle säkert vara frestande annars att dra ut på säsongen med fler avsnitt med så många superstjärnor i roll-listan.

Varje roll är noggrant besatt. Reese Witherspoon är perfekt i rollen som Madeline, frustrerad hemmafru som egentligen är jättetrött på sin situation och sin nuvarande man, Nicole Kidman är lika rätt i rollen som den både psykiskt och fysiskt misshandlade hustrun och som inte vill erkänna ens för sig själv att hon är misshandlad, Alexander Skarsgård är så äcklig i sin roll som den misshandlande maken att jag nästan mår illa och Shailene Woodley spelar Jane infernaliskt träffsäkert (det ligger mycket under ytan där och allt får vi inte veta i den här säsongen) – och Laura Dern träffar på pricken den amerikanska karriärkvinnan Renata Klein som i sitt undermedvetna plågas av dåligt samvete för att hon inte är hemma med dottern.

När närmare 20.000 hade röstat på Internationella filmdatabasens sajt IMDB hade serien fått betyg 8,8 av 10 möjliga. Det är högt betyg och serien håller hög klass. Den är spännande och den har mycket svart humor. Den känns väldigt amerikansk dock, det liv som skildras i Monterey kan nog inte riktigt många känna igen sig i Sverige och i svenska förhållanden. Här kan mycket få kvinnor vara hemma med barn i så många år. Däremot finns det män som misshandlar kvinnor i alla världens länder och skildringen av paret Celeste och Perry Wright (Nicole Kidman och Alexander Skarsgård) är, tyvärr, en träffsäker universell berättelse.

Också hur Madeline och hennes nya man agerar och har det i förhållande till barnen och Madelines före detta man och hans nya fru är något som många i svenska hem kan associera till. Succén för SVT:s serie bonusfamiljen visar på behovet av skildringar av dessa nya former av familjebildningar som är så vanliga i vårt samhälle idag.

Vi får redan första avsnittet reda på att ett mord ska begås, för handlingen pendlar lite mellan slutet och det pågående skeendet. I slutet är polis på plats och utreder ett dödsfall och flera invånare i bygden uttalar sig om händelserna som ledde fram till dödsfallet.

Miljöerna och fotona är fantastiska, musiken jättebra, handlingen spännande och engagerande och skickliga storstjärna i rollerna – det enda negativa är att det är inte för perfekt gjort in i minsta detalj, det kan kännas lite oäkta då.

Det kommer troligen en uppföljare till den första säsongen, uppger Aftonbladet:
Författaren till serien, Liane Moriarty, har fått flera förfrågningar på en fortsättning. Nu arbetar hon för fullt på att planera en andra säsong, skriver The Sydney Morning Herald.
– Jag har börjat fundera på hur detta kan fortsätta, säger hon till tidningen.
– Producenterna har bett mig att fundera på idéer. Jag skulle inte skriva en ny bok, men kanske en berättelse och sedan får vi se vad som händer. Jag är helt öppen för det, eftersom när jag började tänka så kändes det kul att återse karaktärerna och se vad jag kan göra.

The Path – spännande, engagerande, stark och ställer intressanta frågor om religion och andlighet

by

The Path
Betyg 4
Tv-serie, två säsonger visas på HBO Nordic

The Path är en drama-serie som skildrar människor som är med i en slags religiös grupp. Serien skildrar på ett engagerande sätt människorna som är med och vad som gör att de är med i en sekt-liknade organisation. Serien har flera styrkor och när detta skrevs i mars 2017 har det sista avsnittet av den andra säsongen precis sänts på HBO Nordic. Skådespelarna är skickliga väl valda för sina roller och de är mänskliga, det går att förstå vilka val de gör, varför en del stannar kvar i organisationen och varför andra bryter sig ut. Den skildrar både styrkorna och baksidorna med en religiös organisation.

Sekten, eller rörelsen, kallar The Meyerist Movement, meyrerister, efter grundaren Steve Meyer. Trossystemet är en slags blandning av kristendom, scientologi och buddism och kanske något kryddat av new age-tankar också. Medlemmarna tror på att det finns en trappa de kan vandra på, ett system för att lära sig hantera livets smärta och negativa sidor. Det påminner om japanska kampsporter som har olika bälten där den som tränar kan klättra upp i graderna.

Meyeristerna har en form av terapi där varje medlem får hjälp att bli av med sina jobbiga tankar och känslor. De sitter då med en medlem som klättrat upp till de högre trappstegen och de får berätta om vad som tynger dem. Det kan vara något de gjort som de skäms för, det kan vara att de varit otrogna, det kan vara något olagligt, kriminellt eller bara att de känner att de varit lata eller själviska. Deras bekännelser spelas in. De får hjälp att lämna sina skuldkänslor – men vad de bekänt finns kvar på band i ett hemligt arkiv. Denna del av meyeristernas organisation påminner om scientologernas metoder. Att allt finns inspelat på band ger ju organisationen en enorm makt gentemot varje enskild individ.

Meyeristerna skiljer dock på flera sätt från scientologerna. Meyeristerna har ett socialt engagemang och hjälper utsatta människor. Där har deras verksamhet stora likheter med kristna kyrkor. Inom meyeristierna talar de inte om gud men de talar om ljuset. De mediterar och ber till ljuset – och detta påminner om såväl kristna kyrkor som om meditation inom en del buddistiska rörelser.

Steve Meyer, ledaren och grundaren sägs vara i Peru för att skriva klart de sista stegen till full upplysning. Cal Robertson (spelas av Hugh Dancy), är den enda personen som har kontakt med sektens överhuvud och som därför styr i hans ställe. Cal har nästan allas förtroende – den enda som grubblar, som tvivlar på sina val, är Eddie (Aaron Paul). Han kan inte prata om sin tvekan med frun Sarah (Michelle Monaghan), hon måste i så fall rapportera honom som ”icke-troende” och Eddie riskerar då att förlora parets två barn.

Vi får framför allt följa familjen kring Eddie och hans fru Sarah. Deras son, Hawk, blir snart sexton år, den ålder då ungdomar får börja vandringen på trappstegen. Hawk är uppväxt inom rörelsen. Hans mamma och pappa är med, hans mamma är en av frontfigurerna och hans morfar och mormor, morbror och moster och kusiner, alla är med. När Hawk träffar en tjej och blir förälskad – och hon inte är medlem, då kommer problemen. Hans mamma, Sarah, säger vid ett tillfälle att hur ska hon kunna längta till att komma till ljuset och leva där i evighet om inte Hawk, sonen är med. Detta förklarar så mycket om varför föräldrar i sektliknande rörelser vill påverka sina barn, uppfostra dem in i ”den rätta läran”.

När första säsongen kom hyllades den av Expressens tv-serie-kritiker som skrev:
”The Path” hos HBO Nordic är en av årets bästa nya tv-serier

Vi får se hur människor agerar på alla möjliga nivåer inom organisationen och hur det blir när de medlemmar som klättrar högst upp och varit med längst ser på organisationen på olika sätt. Vi får se varför olika människor går in i sådana här sammanhang och vi får se hur svårt det är att stå upp för sina ideal när ens familj och barn är hotade. Ja serien är spännande, engagerande, trovärdig och ställer många viktiga frågor.

I den andra säsongen tätnar maktkampen inom rörelsen och samtidigt hotas dess baksida att avslöjas av FBI. Rörelsen betyder mycket för många och har räddat många människor och gett dem meningsfulla liv men den har också en baksida och människor i ledande funktioner som kan pressas till att begå stora fel, som måste döljas till varje pris. Hur långt ska en ledare gå för att hindra en organisation från att falla samman? Och ska sanningen komma fram, även om den skulle ta bort en del människors tro? Dessa frågor ställs på sin spets i den andra säsongen.

Blir det någon ytterligare säsong? Jag skulle tippa det. Slutet är ganska öppet. Det finns flera serier som fått fler säsonger än vad som riktigt fungerat bra. Men jag tycker det finns en hel del mer att följa upp för duktiga manusförfattare när det gäller The Path utan att serien skulle bli urvattnad.

Recension av tv-serie: Greenleaf – fängslande skildring av livet i en amerikansk kyrka i Memphis

by

Greenleaf
Betyg 3
Svensk premiär på Netflix mars 2017

TV-serien Greenleaf beskrivs så här av distributören Netflix:
Greenleaf-familjen leder en stor kyrka i Memphis, men deras affärer och privatliv präglas av girighet, otrohet och andra synder.

Beskrivningen gör att jag förväntar mig något annat än vad serien är. Den är bättre än vad beskrivningen får mig att tro att jag ska få se. Serien handlar om Grace som för många år sedan lämnade familjen och den kyrka som hennes föräldrar och syskon leder i Memphis. Grace kommer tillbaka till begravningen av sin syster Faith som gjort självmord.

Grace kommer till begravningen och familjens lyxvilla tillsammans med sin femtonåriga dotter Sophia för att bo där ett tag och försöka hämnas systerns död. För tjugo år sedan blev hennes syster Faith våldtagen av en man som står familjen nära. Grace talade om för sin mamma och pappa vad systern utsatts för, men föräldrarna vägrade tro på det och våldtäktsmannen fick gå ostraffad medan systerns liv förstördes. Systern kunde aldrig återhämta sig från att hon våldtagits och att hennes föräldrar inte trodde på henne. Denna hemska hemlighet har legat under ytan i tjugo år – och nu är Grace tillbaka för att hämnas.

Serien har flera styrkor, framför allt att karaktärerna är ganska trovärdiga och även om det förekommer fiffel och girighet bakom kulisserna finns det också mycket äkta godhet och religiositet. Flera av karaktärerna har en tro på gud som kärlekskraft och de gör gott och vill medmänniskor väl och försöker vara bra medmänniskor. Grace som kommer dit med baktanken att sätta dit våldtäktsmannen hittar samtidigt tillbaka till sin barndoms tro. Jag tycker det är bra att serien inte beskriver kyrkan som helt korrumperad och totalt driven av girighet, för det är inte så trovärdigt att så många människor skulle engagera sig i kyrkor som denna ifall ledningen var så uppenbart genomgirig.

Flera av skådespelarna är mycket duktiga men det är något med Merle Dandridge som spelar huvudrollen som Grace som gör att jag inte direkt fattar sympati för henne. På ett sätt är det bra, för hon gör faktiskt en del dumma misstag, som är mänskligt och trovärdigt. Hon tar ju med sin femtonåriga dotter till att leva nära en man som begått sexuella övergrepp mot unga flickor vid flera tillfällen. Grace gör det utan att varna sin dotter. Grace ger intrycket av att vara väldigt säker på att hon är så duktig och perfekt och samtidigt gör hon en del dumma misstag.

Det första avsnittet av detta drama lockade 3,04 miljoner tittare – rekord för Oprah Winfrey Network. Oprah Winfrey är en av de producenter som är inblandade i projektet och hon har också en gästroll i ett avsnitten.

Seriens styrka är att de flesta av karaktärerna är varken helt igenom onda eller helt igenom goda, de är mänskliga och begripliga, ibland sympatiska, ibland mer osympatiska. Serien gör det också begripligt vad som drar människor till kyrkor av det här slaget. Det som drar ned betyget är att handlingen drivs framåt av lite för många klichéer. Den har lite för mycket förväntade manér ibland. Den är dock sevärd och är absolut värd betyg 3 av 5, den ligger på gränsen till betyg 4. Det är en serie som drar in mig i handlingen och jag har svårt att slita mig från den. Anledningen till att den inte får ännu högre betyg är just att den använder sig lite för mycket av klyschor och berättargrepp vi sett får många gånger tidigare.

Självklart har den mycket bra musik, speciellt stark gospel.