Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension av tv-serie: Happy Valley 3 – en av sommarens bästa serier

by

Happy Valley 3
Betyg 4
Premiär på SVT 4 juni 2023
Regi Fergus O’Brien och Patrick Harkins

Den kärva och jordnära polisinspektör Catherine Cawood som löser brott i en småstad i Yorkshire är tillbaka i den tredje säsongen av Happy Valley. Sarah Lancashire gör rollen som Catherine och hon gör det med bravur. I denna tredje säsong skakas hennes tillvaro om rejält och vi får se Catherine Cawood mer skakad än tidigare. Likaså Siobhan Finneran i rollen som hennes syster Clare träder fram mer än tidigare och gör en stark skådespelarinsats.

Serien bygger på kriminalromaner av Sally Wainwright som också var med som regissör i tidigare säsonger. Som i det mesta Wainwright skriver är det människorna och det mänskliga som är i fokus. Catherine har haft det tufft med en syster som varit heroinmissbrukare och en dotter som dött på grund av psykopaten Tommy Lee Royce som våldtog dottern. Resultatet av våldtäkten blir Ryan, Catherines dotterson som hon har hand om.

Säsong tre startar med att några arbetare hittar ett skelett på en strand och Catherine svarar på larmet. Några stöddiga kriminalpoliser kommer dit en stund efter henne och hon kan verkligen sätta dem på plats genom att hon kan identifiera vem den döde och har massor mer information. Men i efterskalven efter detta makabra fynd dyker psykopaten Tommy Lee Royce upp. Han sitter i fängelse men har troligen sett mordet och skulle kunna vittna. Men han har förstås en egen agenda. James Norton visar än en gång vilken enastående skådespelare han är i rollen som Tommy Lee Royce.

Serien har för övrigt samlat flera av de starka brittiska skådespelarna som Derek Riddell i rollen som Richard Cawood, journalist och morfar åt Catherines dotterson Ryan.

Catherine har hand om dottersonen Ryan som har en del problem och som är på väg att råka in i händerna på en lärare som fula baktankar. Men det är långt ifrån det enda hotet mot Ryan som Catherine ställs inför. Det avslöjas för henne att några av de hon litade på svikit henne och hjälpt Ryan att i hemlighet ha kontakt med sin pappa Tommy Lee Royce. Ryan har regelbundet besökt Tommy i fängelset.

Serien är stark och berör och det är lätt att identifiera sig med och känna med både Catherine och hennes syster Clare. Det går inte att se serien utan att bli berörd. Happy Valley säsong 3 är en av de bästa serierna som visas i sommar.

”Happy Valley” säsong 3 hade premiär på SVT och SVT Play den 4 juni 2023. Säsongen består av av 6 avsnitt som portioneras ut med ett avsnitt i veckan.

Recension av tv-serie: The Swarm – ett bottennapp och en stor besvikelse

by

The Swarm
Betyg 1
Premiär på Viaplay 28 maj 2023
Regi Luke Watson, Philipp Stölzl, Barbara Eder
Medverkande Alexander Karim, Cécile De France, Leonie Benesch, Joshua Odjick, Takehiro Hira mer flera

Serien har marknadsförts stort som en miljöthriller av Game of thrones-producenten Frank Doelger så förväntningarna har varit stora. Serien är påkostad och har flera intressanta skådespelare. Hotet mot mänskligheten kommer från havet och tyvärr blir det en enda stort magplask av denna serie.

Runt om i världen dyker det upp egendomligheter. Valar attackerar båtar och dödar människor genom att krossa skepp. En hummer skickar ut ett gift som dödar människor. Miljontals krabbor kravlar upp på land och dödar allt i sin väg. Tsunamier förstör och dödar allt i sin väg.

Vad ligger bakom? Hur kan havet skapa sådana mutationer? Forskare runt om i världen samlas. Några av dessa forskare kommer fram till att de tror att det är en intelligent varelse som ligger bakom. I ledningen för dessa forskare står Dr. Sigur Johanson som spelas av den svenska skådespelaren Alexander Karim, som inte gör sin bästa roll precis. Han är styltig och svår att tro på liksom en rad av övriga skådespelare som är en del i att serien är ett botten-napp.

Två andra roller som är svåra att känna för är några karaktärer otroligt trista och svåra att känna någon sympati för som Charlie Wagner (som spelas av Leonie Benesh som inte tycks ha mer än ett par stela ansiktsuttryck) och sockersöta Leon Anawak (spelas av Joshua Odjick, söt ung man men väldigt förutsägbar i sin näpna roll).

Nå skådespelarinsatser beror ju på anvisningar från regissör och producent. Det som gör serien tså plågsam att se alla avsnitt från är att det är så många intressanta frågeställningar som inte tas upp. Mänskligheten står inför ett hot från en okänd intelligens i havet och det enda vi får se är hur forskare och övrig personal på forskningsfartyget står och tittar in bildskärmar som visar rörelser i havet. Obegripliga bilder som inte går att tolka för oss som inte är havsforskare. Totalt ointressant och ansiktsuttrycken är överdrivna och stela. För att inte prata om hur många andra reaktioner från människor kring attackerna från havet som skulle kunna skildras. Någon enstaka diskussion förekommer, mest mellan de olika forskarna och någon gång med finansiärer. Men det finns så många spännande aspekter som kunde tas upp.

En del i serien som skulle kunna vara spännande är kommunikationen med denna intelligens i havet.
Jag tänker på Arrival som Oscarsnominerades i som bästa film, bästa regi och ytterligare fem kategorier. Där var det också en del fokus på hur mänskligheten kunde kommunicera med intelligens som tänker och kommunicerar på ett helt annat sätt. Men The Swarm kommer aldrig upp på samma nivå kring detta ämne.

Aftonbladet skrev om The Swarm:
Påkostad miljöthriller som tyvärr strandar
Ibland räcker det inte med ett hett ämne, en ”Game of thrones”-producent och jättemycket pengar.

Jag håller med vartenda ord i den recensionen. Den är oerhört påkostad med foto och miljöer från haven, men det räcker inte. Handlingen är för tunn och karaktärerna griper inte tag i mig och det är alldeles för mycket som är förutsägbart och alla de nivåer i berättelsen som skulle kunna finnas med saknas.

Jag besviken på en serie som tar upp ett ämne som skulle kunna vara så spännande och har så många nivåer och existentiella frågor.

Recension av tv-serie: Barracuda Queens – ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil

by

Barracuda Queens
Betyg 4
Premiär på Netflix 5 juni 2023

En oerhört underhållande studie om klassamhället och överklassens gräddfil i synnerhet. Fem ungdomstjejer i överklass-samhället Djursholm i Stockholm varav fyra är rejält bortskämda med välbärgade föräldrar festar lite för mycket när det är i Båstad och blir skyldiga bland annat hotellet hundratusentals kronor. För att kunna betala skulderna utan att dra in föräldrarna bestämmer de sig för att göra inbrott hos några av stenrika Djursholmsbor. Serien bygger delvis på verkliga händelser kring Lidingöligan fast nu är de unga tjuvarna utbytta till tjejer.

Bara att tjejer tar rollerna som tjuvar och att de är vilda och dricker vilt, att det är tjejer som är kriminella och att de är från överklassen, gör inte automatiskt att det är intressant. Det är rätt många filmer och serier på senare tid som låter tjejer ta de roller som förr var vikta åt killar och män. Efter första avsnittet visste jag knappt om jassar skulle orka se klart seriens sex avsnitt, allt verkade så förutsägbart och rätt oengagerande. För min del är det inte så kul att se unga människor förstöra hotellrum, supa så hårt att de gör saker de inte kommer ihåg och att de har så mycket myror i kroppen att de inte kan vara hemma en kväll och bara ta det lugnt och läsa. Men serien överraskar. Utan tvekan. Den innehåller massor av överraskningar och sätter fingret på klassklyftor och dess konsekvenser, på flera sätt.

Mia Thorstensson (spelas av Tea Stjärne) som är en av de fem unga tjejerna i stöldligan kommer inte från en stenrik familj och automatiskt får hon en något lägre rang. Speciellt Lollo (spelas mycket bra av Alva Bratt), som är något av ledarfiguren, som driver deras stöldturné vidare kan både låtsas vara bästa vän med Mia men samtidigt kräva att hon solidariskt ska hjälpa till att betala skulden för reparation av hotellet i Båstad fast Mia inte alls är inblandad i den skadan.

Serien utspelas under 1990-talet och det är massor av bra musik från den tiden och i förbifarten hör vi nyhetsinslag och ibland ser vi att någon tittar på tv-program från den tiden. En rolig detalj är att Izabella Scorupco som slog igenom stort under den tiden spelar Lollos mamma, Margareta Millkvist.

Det är en lite nostalgisk resa till 1990-talet vi bjuds på men framför allt är det en skarp skildring av fördomar i samhället kring de rika och en trovärdig skildring av den gräddfil den som är rik ofta kan ta sig fram på. Samtidigt är det en skildring av när vuxna sviker och vad människor kan göra när de ständigt vill fly från sig själva, vilket på ett sätt är själva kärnan i berättelsen och det handlar lika mycket om de vuxna som de unga. Barracuda Queens är ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil.

Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

by

Fubar
Betyg 3
Premiär på Netflix 25 maj 2023
Skapad av Nick Santora
Regissörer Phil Abraham, Steven A. Adelson, Holly Dale och Stephen Surjik.

Den här komiska agent-serien är överraskande bra. En far, Luke Brenner (som spelas av Arnold Schwarzenegger) och hans vuxna dotter Emma (som spelas av Monica Barbara) upptäcker att de båda i hemlighet arbetar för CIA. De tvingas ut tillsammans på ett farligt uppdrag men upptäckten av varandra som CIA-agenter gör att uppdraget påverkas av deras dysfunktionella relationer. Familjedramat sätter en stark prägel på uppdraget.

Första avsnittet började lite fjantigt men serien gick snabbt över till att bli intressant att följa. Skaparen av serien har lyckats få ihop en komedi som samtidigt har mycket action och spänning och dessutom kryddas av en familjedrama. Jag kan bli lite trött emellanåt på rätt typisk amerikansk våldsunderhållning där skurkar skjuts ihjäl på löpande band men trots det fungerar den här serien för mig.

Ett skäl att den håller måttet är att Arnold Schwarzenegger fungerar bra som komiker. Hans österrikiska brytning blir rätt gullig när han ska vara tuff CIA-agent och samtidigt är en mjuk pappa med många känslor. Dynamiken och samspelet mellan honom och dottern fungerar väldigt bra. Det är en av seriens styrkor.

Fubar eller FUBAR är en förkortning som oftast uttyds som det engelska vulgära uttrycket Fucked Up Beyond All Recognition, ungefär ’förvridet/förstört bortom all igenkännlighet’. Någonting som är fubar är inte som det ska vara. Fubar kan också betyda Fucked Up Beyond All Reality/All Repair/All Recovery/All Reason. Även Fucked Up Beyond Any Repair/Any Redemption. Ordet Fucked ersätts ibland med Fouled. Ordet ”Fubar” tros också vara amerikanskt andravärldskrigsslang. Enligt en teori är ordet en folketymologi av tyska furchtbar ’fruktansvärd’. En ganska träffande och rolig titel på denna serie som är en ovanlig, men faktiskt lyckad, blandning av komedi, familjedrama, agent-thriller och amerikansk actionhjälte-hyllning. Hur som helst är denna Fubar eller FUBAR riktigt lyckad.

Recension av tv-serie: Royalteen: Prinsessan Margrethe

by

Royalteen: Prinsessan Margrethe
Betyg 3
Premiär på Netflix 11 maj 2023

Ännu en tv-serie om en kungafamilj, denna gång med fokus på prinsessan Margrethe i det norska kungahuset. Det är säsong 2 av serien som i sista avsnittet skildrade hur prinsessan bröt ihop på en fest. Men egentligen är det en berättelse om en familj där de alla på olika sätt plågas svårt att psykisk ohälsa. Fast familjen råkar vara den norska kungafamiljen. .

Till skillnad från de flesta av dessa många tv-serier som utspelas i kungafamiljer tycks denna norska vara mer som vanliga familjer. Margrethe och hennes bror verkar gå i en vanlig skola. Om det är privatskola så utstrålar den inte skolan inte alls privatskole-atmosfär på samma som i den svenska tv-serien Young Royals.

I The Crown, om den brittiska drottningen Elizabeth II:s tid som regerande drottning från trontillträdet 1952 och framåt i tiden, är drottningen och hennes familj ständigt omgivna av säkerhetsvakter och strikta regler hur de ska leva och uppföra sig. Royalteen: Prinsessan Margrethe är en berättelse som i stort sett skulle kunna utspelas i vilken familj som helst, nästan oavsett samhällsklass. Visst finns det mindre detaljer i berättelsen som visar att det är en kungafamilj men dessa detaljer påverkar inte seriens skildring särskilt mycket.

Prinsessan försöker upprätthålla en mask av att både hon och hennes familj är perfekt. Men det gör många, inte bara ungdomar från kungafamiljer. Serien har något att berätta, det är bra och skådespelarna är bra. Serien är tydligt fokuserad ur den unga prinsessans synvinkel. Många unga idag har det jobbigt med psykisk ohälsa och många är tyngda av inre eller yttre krav på att lyckas, att vara vacker, att vara rik och framgångsrik. Anledningen att den inte får ännu högra betyg är att den ändå är rätt förutsägbar på flera sätt. Den är dock sevärd.