Härlig är jorden
Av Viktor Tjerneld fritt efter Ludvig Holbergs Erasmus Montanus
Regi Viktor Tjerneld
Medverkande Rebecca Plymholt, Sven Ahlström, Isabelle Kyed, Elisabet Carlsson, Rasmus Johansson, Jan Mybrand, Tomas Tjerneld, Emma Österlöf, Göran Engman, Andreas Kundler, Pierre Tafvelin.
Scenografi och kostym Christian Albrechtsen
Ljus Anders Kjems
Komposition och ljud Daniel Fogh
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern 11 oktober, 2024
Nyskriven dramatik behövs på teaterscenerna, men teaterchefer tvekar ofta eftersom oprövat material kan bli en snubbeltråd. Därför är det anmärkningsvärt att Kulturhuset Stadsteatern ger Viktor Tjernelds Härlig är jorden en chans på stora scenen. Kanske är tanken att bjuda publiken på en riktig skrattfest.
Denna berättelse om hemvändare och storstad kontra landsbygd liknar nämligen i stil och tonläge ett folklustspel med den situationskomik och medvetet överspel som hör sådana till. En tjusig primadonna finns också. Det är akademikern Anna som återvänder till sin hembygd där hon tänker göra ett ärevarv och sedan resa tillbaka till storstaden. Rebecca Plymholt gestaltar henne på ett strålande vis. Hon framstår som en verklig komedienn och är kvällens främsta behållning.
Härlig är jorden är som så många nya pjäser nuförtiden fritt baserade på en klassisk förlaga. I detta fall är det Ludvig Holbergs bildningskomedi Erasmus Montanus -om en överdriven uppblåst student som återvänder till landsbygden där han växt upp – som får en renässans.
Viktor Tjernelds komedi har ett utpräglat ironiskt anslag. Den utspelas i en sinnebild av 1790-talets svenska bondesamhälle där folk sliter för brödfödan illustrerat av en jättekvarn på scenen. Utifrån denna förrevolutionära tids förnekande och motstånd mot bildning och vetenskap förväntas vi dra paralleller till dagens samhällsklimat med alternativa fakta, ifrågasättande av obehagliga sanningar och den aggressiva tonen mot klimataktivister.
En röd tråd är den eviga konflikten mellan landsbygd och storstad och hemvändarens rotlöshet i och avståndstagande mot den miljö där hon växt upp. Anna, eller Annaus Montanus som hon numer heter, tycker bönderna är dumma och beter sig likt en fårskock. Ibland vänder hon sig till oss i publiken som upplysta stockholmare för medhåll. Bönderna bemöter henne å sin sida inledningsvis med inställsamhet och respekt. Hon har ju kommit upp sig och blivit en fin dam som skriver konstiga ” partiklar” (läs artiklar). Men när Anna frimodigt lyfter fram nya tankar och idéer om jordens beskaffenhet och vetenskapliga rön om livets slut bjuder de upprört motstånd. De står stolt fast i sin tro och vet minsann hur saker ligger till. Hon ska inte rubba deras världsbild.
Det finns en givetvis en allvarlig mening bakom Härlig är jorden och en bubblande berättarglädje. Men ironi är tjatigt i längden och det blir för rörigt och putslustigt. Ta exempelvis partier som när bondefolket ska missförstå den franska avskedsfrasen i Annas brev, gapa över att hon som storstadsbo inte dricker ko-mjölk, motvilligt deltar i en lek om könsroller och bjuder in till maskerad(!) vid en förlovningsfest.
Att Viktor Tjerneld själv valt att regissera sin pjäs är nog en del av problemet. En sådan dubbelroll är bara undantagsvis ett lyckat grepp. Det behövs en utomstående ifrågasättande blick på texten. En annan regissör hade nog också föreslagit vissa omarbetningar/nedstrykningar. Föreställningen är för lång och segdragen ibland.
Skådespelarkollektivet som spelar bönder kämpar på med sina grovhuggna roller. Sven Ahlström lyckas ge djup åt gestaltning av Annas strävsamma och gladlynta pappa som ser fram emot hennes återkomst. Även Isabelle Kyed hittar en skärpa som systern Marie som ska förlova sig och godmodigt ser fram emot att bli ett appendix till mannen.
Scenografin är enkel och samtidigt fyndig. En stor grottekvarn som kan öppnas upp medelst en fallucka, enkla träbord och en kärra med mjölsäckar. Bönderna bär alla kläder i mjölig färgton och bland dem lyser Annas blåa dräkt som en påfågels prakt.
Livliga, bökiga Härlig är jorden kan förvisso roa för stunden och självklart behöver vi få skratta i dessa oroliga tunga tider. Premiärpubliken mottog denna komedi med stor entusiasm.
Ohlin och Meidal låter barnet – den unge Alexander – belysa allt det som den stora bullriga, teatertokiga familjen Ekdahl vill dölja. Han ser maskspelet, otroheten, lögnerna, uppblåstheten, de avgrundsdjupa grälen och supandet. Dessutom både lockas och fasar Alexander för de hemskheter som göms i tillbommade hålor och i kistor. När hans mamma efter fadern Oscars död gifter om sig med biskopen dras Alexander inledningsvis till dennes krav på renhet och ärlighet. Men snart inser han att det handlar om en förnekelse av allt lustfyllt i livet och att även biskopen döljer mörka ting.
Emilie Ekdahl spelas synnerligen väl av Lina Englund. Hon får fram alla nyanser i denna komplexa roll. Den monolog om teaterns väsen -som Emilie håller då hon tar över skötseln av familjens teater – griper också tag. Hon hävdar att det är en myt hur svårt det är att vara skådespelare och att teatern är en mantel av trygghet där det inte känns hur åren rinner undan. Sant eller falskt – det tål att tänka på.
Peter Nordahls musik målar skickligt fram känslor och stämningar och lyfter texten så att vi verkligen på djupet förstår det som berättas. Det finns hjärtskärande vackra arior, vemodiga och ångestfyllda ”dialogscener”, förföriskt sirliga tongångar och körpartier som brusar vilt som havet där fiskrenserskorna utför sitt arbete. Att Elsalill vid ett tillfälle av dem träs på ett blodigt förkläde ger en föraning av hur hennes liv kommer att sluta.
Att skapa en pjäs av detta stoff måste vara som en balansakt över bråddjup. Regissören Jacob Hirdwall lyckas med detta djärva konststycke. I nära samverkan med dirigenten Fredrik Malmberg och tonsättaren Kent Olofsson har han format ett enastående, särpräglat drama. Det är bara att applådera Orionteatern till ännu en framgång.