Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ulf Olsson

Filmrecension: Bonhoeffer – sevärt om symbios mellan politik och religion som finns också idag

by

Bonhoeffer
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Manus och regi Todd Komarnicki
I rollerna Johan Dassler som Dietrich, Moritz Bleibtreu som Karl

Dietrich Bonhoeffer var en tysk teolog, författare och präst som redan i början av 1930-talet visade ett öppet motstånd mot Hitler och nazismen. Han har skrivit ett stort antal böcker och några av hans psalmer finns med i svensk kyrkans psalmbok. Mot slutet av kriget deltog han i planeringen av ett attentat mot Hitler. Hans moraliska övertygelse utmanades av möjligheten att försöka rädda miljontals judar och andra grupper av människor. Innan Hitler sa moralen en sak men efter Hitler säger moralen något annat, enligt Bonhoeffer.

Filmen börjar vid tiden för första världskriget då hans äldre bror Walter åkte till fronten, där han blev skjuten. Efter begravningen får Dietrich broderns bibel av sin mamma. Walter hade sagt att hans lillebror skulle få den om han inte återvände. En bibel som Dietrich vårdade ömt under hela livet.

Som ung vuxen hamnade han i början av 1930-talet om i New York för teologistudier. Genom en svart vän fick han kontakt med jazzen, gospel och en levande svart frikyrka. Det var något helt annat än den livlösa och hieratiska tyska kyrkan som han var van vid från Tyskland. Han hittade helt enkelt en mer levande tro i den svarta kyrkan, en tro som han ville ta med sig till Tyskland. Hans amerikanska vänner ville att han skulle resa runt och se alla sidor av USA, särskilt de svartas situation. Det var en stor chock för Dieter, hur kan ett kristet land göra så förfärliga skillnad mellan människor och till och med förfölja och döda. Så här har vi det inte är hemma i Tyskland tänkte för sig själv och sa han till sina vänner. Var inte så säker, menade vännerna.

Efter några år återvänder han till Tyskland, till ett helt annat Tyskland än det han hade lämnat. Nazismens idéer hade spridits i stora delar av befolkningen och förföljelsen av judar och andra grupper blev värre och värre för varje dag. Även stora delar av kyrka ställde sig bakom Hitler. Såväl den lutherska som den katolska kyrkan kidnappades utan alltför mycket motstånd av nazisterna. Den tyska kyrka som de föraktfullt kallade den ”judiska” kyrkan skulle ersättas av tysk arisk kyrka. Det innebar exempelvis att den gamla kristna bibeln ersattes med en bibel genomsyrad av nazistiska tankegångar där Jesus framställdes som en arier.

I en mycket kritisk predikan ifrågasatte han den väg som Tyskland, nazismen och kyrkan var inne på, främst förföljelsen av judarna. Kyrkan borde stå först i ledet i kritiken av nazismen och förföljelsen av judarna. Den borde markera mot Hitler och inte göra honom till kyrkans ledare som om han vore en gud. Efter predikan blir situationer ohållbar vilket gör att Dietrich tar sig till England. Hans uppgift blir att försöka få den engelska kyrkan att förstå vad som pågår i Tyskland. Många av den engelska kyrkans män hade svårt och tro hon, ville inte tro honom. Man kan ana en negativ inställning till judar hos några av den engelska kyrkans män.

Eftersom han hade blivit en av nazismens måltavlor erbjöds han möjligheten att stanna utomlands. Men trots att hans vänner varnade honom valde han i slutändan att återvända till Tyskland. Han vill möta sitt öde, handla och inte bara orda. På flygplatsen i Berlin drog några män in honom i en bil. Det visade sig vara meningsfränder som vill skydda honom. Vänner som hade bildat en hemlig antinazistisk bekännelsekyrka. Resan gick till bekännelsekyrkans utbildningsplats där han blev rektor och lärare för ett stort antal unga män. Men det gick inte att verka i det fördolda särskilt länge.

Regissören använder sig av en icke-linjär berättarteknik som har sina fördelar men som gör att det ibland blir lite rörigt. Men det är en intressant och klart sevärd film som visar faran i att religioner och kyrkor låter sig lieras och förföras av makten och av auktoritära nationalistiska poliska rörelser. Det är en filmatisering av en historiskt och teologiskt viktig persons liv och gärning som inte i alla delar stämmer överens med verkligheten. I slutet av filmen framträder han närmast som något slags Jesusfigur vilket egentligen går emot hans egen övertygelse att människor inte skall framställas som gudomliga. Men ändå, det är en bra och sevärd film. En varning för en sorts symbios mellan religion och politisk makt som framträder också i vår tid.

Filmrecension: Maria – mycket, mycket bra

by

Maria
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 januari 2025
Regi Pablo Larrain
Rollerna : Angelina Jolie som Maria Callas, Pierfrancesco Favio som butlern Ferruccio, Alba Rohrwacher som hushållerskan Bruna och Haluk Bilginer som skeppsredaren Aristotele Onassis

Filmen handlar om Maria Callas sista tid i livet vid mitten av 1970-talet. Hon var under 1950–1960-talen världen kanske främsta operasångare (sopran). Maria föddes i New York av grekiska föräldrar 1923. När hon var 15 år flyttade hon tillsammans med sin mor och sin syster till Aten. Där debuterade hon redan som artonåring i Puccinis opera Tosca. År 1950 uppträdde hon för första gången på La Scala i Milano. Hennes karriär tog fart och under 1950-talet framträdde hon på flera av världens stora scener exempelvis Metropolitan i New York. Under det tidiga 1960-talet lämnade hon dock operascenen men fortsatte sporadiskt att hålla konserter. Men efter några år återkom hon till operascenen och gjorde en lysande comeback på Metropolitan år 1965 i Tosca. Applåderna ville aldrig sluta. Trots det blev hennes framträdande på scenen alltmer sällsynta under 1960- och 1970-talen. Den allra sista konserten höll hon 1974.

Filmens beskrivning av hennes sista tid i livet vävs samman med återblickar på tidigare episoder i hennes liv. De lyckliga och olyckliga återblickarna ger en bild av hennes komplicerade liv både som privatpersonen Maria och som divornas diva, La Callas. När Divan säger följ mig, följer man helt enkelt enligt La Callas. När hon ber om ursäkt för att hon är sen säger den ackompanjerande pianisten, du är aldrig sen det är de andra som är tidiga.
Jag har inget liv utanför operan säger hon. Hela hennes komplicerade liv framstår som en opera, med alla operans dramer och känslosvängningar. Genom hela karriären kämpar hon med sin historia, sin hälsa, sin självbild men också med musiken. Musiken sveper in mig i ren tortyr säger hon. Ingen fattar vilken plåga det är att pressa fram sången ur magen och ut genom munnen.

Återblickarna handlar om tonårens trauman där mamman tvingade henne att mot betalning sjunga för tyska soldater, kanske tvingades hon också till andra tjänster. Återblickarna handlar också om relationen och kärleken till den grekiske skeppsredaren Aristoteles Onassis. Det började lyckligt men slutade olyckligt eftersom han inte ville gifta sig med henne. Han gifte sig i stället med Jacqueline Kennedy, den mördade presidenten John Kennedys änka.

Under den sista tiden i Paris var Maria beroende av sin hushållerska Bruna och sin butler Ferrucio. De försöker få henne att ta sina hälsoproblem på allvar och försöker förmå henne att äta ordentligt. Samtidigt kämpar Maria med att försöka hitta tillbaka till sin röst, den röst som hennes sköra kropp har förlorat. Efter några försök säger pianisten, nu sjunger du som Maria men om det skall bli något måste du åter börja sjunga som La Callas. Men för Maria handlar inte kampen om att få tillbaka rösten om att kunna uppträda igen. Kampen var enbart för hennes egen skull. Mamman hade tvingat henne att sjunga och Onassis hade hindrat henne från att sjunga. Nu var det äntligen hon själv som skulle bestämma. Kampen för rösten handlar alltså om människan Maria och inte om Divan La Callas. Den sista tidens sista dag orkade hennes sköra kropp inte längre, hon dog 1977.

Filmen är mycket, mycket bra. Musiken, känslighet, Marias liv, La Callas liv, de historiska återblickarna och relationerna mellan människorna. Till det bästa i filmen hör den på en gång varma och samtidigt svala relationen mellan Maria, Bruna och Ferrucio. Hushållerskan och Butlern finns alltid där vad som än sker.

Vilka skådespelarprestationer. Både Angelina Jolie i huvudrollen som Maria och Alba Rohrwacher i birollen som Bruna är helt lysande. Detsamma gäller Pierfrancesco Favio i rollen som Ferruccio. Jag ger den betyg 6 av 5.

Filmrecension: Parthenope – Neapels hjärta – värd att se men engagerar inte fullt ut

by

Parthenope – Neapels hjärta
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 december 2024
Regi Paolo Sorrentino
Rollerna Celeste Dalla Porta som Parthenope, Daniele Rienzo som hennes äldre bror, Silvio Orlando som professorn Marotta, Gary Oldman som John Cheever, Dario Aita som nära vän och Peppe Lanzetta som biskop.

När vi står inför livets slut verkar allting ha varit en ironi säger den biskop som filmens huvudperson Parthenope möter i slutet av filmen. Det ligger något i det när vi ser till Parthenope liv från födelsen 1950 till pensioneringen 2023. De sju decennierna under vilka filmen utspelar sig ger henne visserligen en mängd olika intressanta upplevelser och möjligheter men ironiskt nog är det trots det som om hon aldrig lever livet fullt. Hon glider för det mesta runt bland människor med ett ansikte och en blick fylld av en distanserad och oförlöst längtan. Filmen börjar med att hon föds i havet utanför Neapels kust omgiven av glada släktingar och vänner. I nästa filmsekvens, 18 år senare, stiger hon som en ung, vacker och oskyldigt leende kvinna upp ur vattnet vid samma strand. Där tillbringar hon dagarna klädd i bikini konverserande och lätt flörtande med vackra människor i vackra miljöer. Hon blir uppvaktad av både män och kvinnor. I stort sett alla män åtrår och fantiserar om henne. Du är så vacker att du kan få allt du vill utan att ens fråga säger en av männen. En av de äldre männen frågar henne om hon hade gift sig med honom om han hade varit 40 år yngre. Hon svarade på sitt typiska sätt med en annan motfråga. Hade du gift dig med mig om jag hade varit 40 år äldre? Alla hennes relationer är nära och distanserade på en och samma gång. Hon själv, liksom alla andra kvinnor som män omger henne verkar längta efter något annat än det som är. Men det får inte gå för lång för enligt Parthenope är lust och åtrå ett mysterium medan sex är lustens begravning. Hon längtar efter en framtid som hon säger är större än henne själv och alla andra. Samtidigt som hennes längtan efter något annat gör att hon på något sätt inte tar för sig av det som nuet har att erbjuda. I stället glider hon som en av vänner säger ständigt undan. När en rik man undrar om han kan få träffa henne svarar hon kanske. När han sedan frågar när det kan ses svarar hon svalt leende att det ingår i spelets regler att inte få veta när.

Men vad skall hon göra med sitt liv? Eftersom en akademisk karriär åtminstone känns lite lockande skriver hon in sig på universitetet. Där hon möter professor Marotta som går med på att handleda henne på ett villkor. De måste ömsesidigt komma överens om att han inte skall döma henne och att hon inte skall döma honom.

Strax efter mötet med professorn händer det plötsligt något som skakar om henne ordentligt. Hennes bror begår självmord vilket hon ger sig själv skulden för. Den krisartade situationen leder bland annat till att hon börjar undersöka andra livsvägar och upplevelser. Hon träffar oväntat sin favoritförfattare John Cleever, en av de få män som på sätt och vis avvisar henne. När hon följer med en nyvunnen vän till Neapels fattigkvarter och möter hon en värld som hon nästan inte visste fanns. Därefter återvänder hon till professor Marotta och blir hans assistent. När hon så småningom blir hembjuden till honom vågar han visa henne sitt livs märkliga hemlighet eftersom de har lovar varandra att inte vara dömande. Marotta föreslår sedan att hon skall söka upp Neapels, i hans mening, otrevliga biskop eftersom biskopen är väl bevandrad i hennes forskningsområdet. Besöket kommer inte enbart handla om hennes forskningsområde mysterier. Hon och biskopen inleder dessutom ett märkligt spel med sexuella inslag.

Den akademiska karriären leder sedan till att hon blir professor i antropologi vid ett mindre universitet trots att hon blir erbjuden att efterträda Marotta vid universitetet i Neapel. Även inom den akademiska världen blir hon beundrade, nu av studenter och kollegor. Den framtid som hon i sin ungdom föreställde sig vara större än henne själv och alla andra tillsammans ledde alltså fram till en framgångsrik akademisk karriär. Men var det hon längtade efter i sin ungdom? Blev framtiden större än henne själv? Det är tveksamt. Hennes trots åldern vackra ansikte och matta ögonen återspeglas fortfarande längtan efter något annat än det som varit och det som är. Framtiden blev kanske inte större än alla de begränsningar och rädslor för att leva fullt ut som formade henne liv redan som ung. I slutscenerna händer något nytt som gör att hennes ansikte plötsligt lyser upp. Hon ler befriat och hennes annars så matta ögon gnistrar. Inför vad då, kanske livet självt i form av en stor skara lyckligt sjungande fotbollsfans, fotbollslaget Napoli Neapels stolthet. Äntligen något som engagerar från hjärtat.

Filmen är intressant och värd att se bland annat på grund av alla de vackra och ibland oväntade miljöerna. Men trots det och trots alla de intressanta faser som Parthenope går igenom saknar filmen på något sätt en livsnerv, det tänder aldrig till ordentligt. Som åskådare glider man med på samma sätt som Parthenope glider med genom livet, från det ena till det andra. Ingen av skådespelarnas prestationer är särskilt minnesvärda.
Filmen innehåller visserligen många känslor av glädje, humor, sorg och ilska men det återspeglas inte särskilt mycket i Parthenope kroppsspråk, ansikte och ögon. Hennes karaktär fastnar i en vacker och snäll ytlighet. Det gör att filmen aldrig engagerar fullt ut.

Filmrecension: Efterträdaren – Marc-André Grondin bär hela filmen

by

Efterträdaren
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 november 2924
Regi och manus Xavier Legrand
I rollerna Marc-André Grondin som Ellias Barné och Yves Jacques som faderns
vän Dominique

Ellias som är 30 år gammal har precis blivit konstnärlig ledare för ett berömt modehus i Paris. Under visningen av den första kollektionen känner han plötslig av sina ofta återkommande bröstsmärtor. En läkarundersökning visar att han har ett något förhöjt blodtryck men att hjärtat fungerar som det skall göra på en 30-åring. Läkaren menar i stället att hans symptom tyder på panikångest. På läkarens fråga om det finns några speciella sjukdomsmönster i släkten svarar Ellias att pappan fick stroke för några år sedan. Hur det för övrigt är med pappans hälsa har han ingen aning om eftersom han inte har haft någon kontakt med pappan, som bodde i Kanada, på över 20 år.

Några dagar senare nås han av budet att pappan har dött. Det vänder upp och ner på alla hans planer. Han har helt enkelt inte tid och vill absolut inte åka på begravning till Kanada. Dessutom vill han inte ta hand om pappans tillhörigheter och är inte intresserad av arvet efter honom. Men till slut inser han att han måste åka till Kanada. Väl där bestämmer att han sig för att ordna en expressbegravning för att kunna åka hem till Frankrike och fortsätta sin framgångsrika karriär så snabbt som möjligt.

Det första han gör efter att ha landat i Kanada är att besöka begravningsbyrån för att snabba på processen. Därefter besöker han pappans hus tillsammans med en fastighetsmäklare. Alla inventarier skall skänkas till välgörande ändamål och huset skall säljas så snabbt som möjligt. Men eftersom de inte hittar nycklarna till den låsta källaren måste mäklarens undersökning av vad som finns därnere vänta till nästa dag. När Ellias hittar nycklar går han ner i den noggrant låsta källaren. Längst in bakom lås och bom upptäcker han något förfärligt som får honom att rusa därifrån vilt skrikande i panik. Längst inne i källaren, i ett noga tillbommat rum ligger en ung inlåst kvinna. Vad är detta vad? Vad betyder det? Var hans pappa ett monster? Och hur är det med de två vännerna som dyker upp och beskriver pappan som en fantastisk människa. Är de inte lite väl inställsamma? Vet dom om pappans hemligheter? Är de inblandade i alla förfärligheter. Varför lovprisar de pappan och varför är Dominique så mån om att var med att organisera begravningen?

Efter ett tag lugnar Ellias ner sig och ringer till larmcentralen. Men när de svarar blir han tveksam och lägger på. I förvirringen får han för sig att han skall lösa det hela själv utan inblandning. Det visar sig snabbt vara ett ödestiget beslut, allt går fel. Det ena felaktiga beslutet efter det andra gör att han till slut känner sig tvungen att dölja inte bara pappans förfärligheter utan också sina egna handlingar.
Den begravningen som han kommer för sent till blir en pina. Han faller i häftig gråt, delvis kanske för att han sörjer sin okända pappa men också på grund av de egna felaktiga besluten. När han så småningom förstår vem flickan i källaren är, eller var, blir han alltmer osäker på både pappans och Dominique roll i flickans försvinnande. Vem har skyddat vem och vem skyddar fortfarande vem. Och dessutom, hur kan Ellias efter alla felbeslut skydda sig själv.
Filmen är ett slags psykologiskt drama med vissa skräckfilmsinslag. Handlingen tar ett antal oväntade och mer eller mindre obegripliga vändningar vilket gör att filmens berättelse inte är helt trovärdig. Men den är värd att se även om det finns betydligt bättre och intressantare psykologiska dramer och skräckfilmer. Den enda av filmens skådespelar som gör något intryck är huvudrollsinnehavaren Ellias, alltså Marc-André Grondin. Han visar upp både ett nyanserat kroppsspråk och ett nyanserat känsloregister väl avpassat till filmens skiftande händelser. Han bär helt enkelt upp filmen.

Filmrecension: Ernest Cole: Lost and Found lysande film som manar oss att aldrig glömma

by

Ernest Cole: Lost and Found
Betyg 5
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Raoul Peck
Berättarröst Lakeith Stanfield
I rollerna Alla otaliga människor på bilderna.

Filmen handlar om den sydafrikanske fotografen Ernest Cole (1940–1990). Han blir Sydafrikas första frilansfotograf under 1960-talet då den rasistiska Sydafrikanska aparthetregimen är som mest repressiv. Filmen som bygger på 6000 negativ tagna under 1960/1970-talen skildrar Coles liv och människors livsvärldar i Sydafrika invävda i varandra. Han slutar skolan 1953, tretton år gammal, när ett nytt rasistiskt utbildningsprogram för svarta införs. The Bantu Education Act, vars enda syfte är att svarta inte ska bli mer utbildade än vad det slavliknande livet i Sydafrika enligt de vita kräver. För mycket utbildning kan vara farligt enligt regimen. I stället tar Cole en examen på korrespondens vid en engelsk skola. Han börjar fotografera när han är 8 år och får sin första egna kamera när han är 10 år av en katolsk präst. Vid 18-års ålder börjar han arbeta för en tidning samtidigt som han följer en korrespondenskurs i fotografering via ett institut i New York. Nu bestämmer han sig för att dokumentera aparthetsystemets systematiska och utstuderade ondska och hur det påverkar människors, särskilt svartas liv.

Med sin kamera tar han tar ögonblicksbilder på människor hela tiden, i alla miljöer och i alla sammanhang. Han vill fånga livet som det är, människor upplevelser av livet så naket som möjligt. Människors kroppshållningar, ansiktsuttryck, blickar och relationer till varandra. Han vill fånga verkligheten som den är, med alla sprickor som visar det mänskliga livets natur. Bilder från massakern i Sharpeville 1960 där ett 90-tal människor blir skjuta och över 200 skadade, många skjuts i ryggen när de försökte fly från polisen. De svartas fattiga och orättvisa liv och de vitas rika och privilegierade liv. Getton för svarta, lyxiga villkor och stora trädgårdar för vita. Skyltarnas tyranni: endast för vita, endast för européer, endast för svarta, endast för icke-européer och varor. Rivning av bostäder och tvångsförflyttningar. Förvisningsläger. Regler, regler och åter regler för svarta. Nästan inga rättigheter och nästan bara skyldigheter. Tvånget att ständigt ha med sig ett särskilda pass för svarta som måste visas upp på minsta befallning. Att inte få gå på stadens gator om man inte kan visa att man är på väg till sitt arbete, exempelvis som tjänare i en vit familj. Juridiska kränkningar. Att riskera bli arresterad för ingenting och kastad i fängelse genom ett snabbt beslut av en rasistiskt domare. Att bli bestraffad med piskrapp. År 1963 döms 17 404 svarta fängslade till piskrapp. Bilder på nervösa, rädda och panikslagna svarta ansikten, ibland sida vid sida med ointresserade avspända vita ansikte. Men också rädda vita ansikten bland svarta ansikten, en rädsla som de i skydda av polisen tar ut genom förakt, hat, ilska och hot. Men också makthavarnas hyckleri. Enligt regimen handlar åtskillnadspolitiken om de goda grannarnas politik. Där goda grannar inte blandas med varandra eftersom de är så fundamentalt olika. Flertalet västledare vill inte vara mindre goda grannar. De säger nej till att blockera handeln med Sydafrika därför att det kommer att drabba de man helst vill hjälpa. Vilket naturligtvis är de själva eftersom exempelvis 70% av allt guld som säljs till västvärlden bryts av svarta gruvarbetare under slavliknande förhållande.

Bilderna avslöjar apartheidregimens orättvisor för omvärlden vilket tvingar Cole till exil i USA. Men att fly är inte helt enkelt. Det blir möjligt, 1966, enbart genom att han lyckas lura en tjänsteman att klassificera om honom från svart till färgad. Regimen skiljer nämligen på svarta och färgade, exempelvis människor med indisk bakgrund. Cole lyckas smuggla med sig alla negativen på livet i Sydafrika till USA. När bilderna ett år senare blir till en bok, House of Bondage, blir han genast berömd i USA och naturligtvis fördömd i Sydafrika där boken blir förbjuden.

Han fortsätter fotografera i USA, i storstaden New York och i den amerikanska södern. Ganska snart upptäcker han att livet i USA inte är så fritt, fredligt och tryggt som han hade förväntat sig. Det är i medborgarrörelsens, de svart pantrarnas och Vietnam demonstrationernas tid. Han är i ett främmande land och känner igen sig alla rasistiska mönstren, han är svart i ett annat rasistiskt system. Han är känd och igenkänd men samtidigt isolerad fattig och ibland hemlös. När han med kamerans som instrument observerade och dokumenterade det amerikanska samhället blir han ibland hänryckt och ibland bedrövad och förskräckt.

I början av 1970-talet söker han sig till Europa och hamnar till slut i Sverige där han bor mellan åren 1968 och 1972. I Stockholm bor det nästan inga svarta men det finns rasistiska mönster, ofta mer subtila än vad han är van vid. I Sverige träffar han bland annat fotografen Rune Hassler som hjälper honom att ställa ut på Liljevalchs.

Efter några år återvänder han till USA och fortsätter fotografera. Men i början av 1980-talet slutar han plötsligt. Dessutom upptäcker han att alla negativen är försvunna. Nu får Cole det svårare och svårare att finna sig till rätta i det amerikanska samhället. Han längtar hem trots att han vet vad som väntar honom. Men han släpps inte in i sitt hemland och tvingas fortsätta leva sitt svåra liv USA. Vid ungefär samma tid upplöses regimen i Sydafrika och Mandela blir fri. Men Cole blir samtidigt sjuk i cancer och önskar inget hellre än att återvända och bli begrav i sitt hemland, som han har längtat till så mycket. Men det går inte. När han ligger för döden kommer hans mamma till USA för att träffa honom en sista gång. Cole dör, kremeras och återvänder genom sin mammas försorg till sitt hemland som aska.

Gåtan med de försvunna negativen får delvis sin förklaring 25 år senare. Coles släktingar blir uppringda av en advokat från Sverige. Negativen har hittats i ett bankvalv i Stockholm. Vems som har placerat negativen där och varför, kan ingen förklara eller kanske inte vill förklara. Negativen överlämnas till Coles arvingar 2018. Men inte alla, Hasselblad Foundation vägrar att överlämna 504 av negativen vilket blir inledningen till juridiska processer som så småningom resulterar i att negativen överlämnas till Coles efterlevande.

Cole är en enastående unik fotograf vilket gör att den filmiska berättelsen som skapas genom bilderna är helt lysande. Filmen skildrar och synliggör apartheidregimens gränslösa rasistiska förtryck på ett sätt som förmodligen inte har gjort tidigare. Det är därför en mycket viktig film. Den manar oss att aldrig glömma apartheid. Kan det hända igen eller snarare, händer det igen just nu någon annanstans?