Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ulf Olsson

Filmrecension: Efterträdaren – Marc-André Grondin bär hela filmen

by

Efterträdaren
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 november 2924
Regi och manus Xavier Legrand
I rollerna Marc-André Grondin som Ellias Barné och Yves Jacques som faderns
vän Dominique

Ellias som är 30 år gammal har precis blivit konstnärlig ledare för ett berömt modehus i Paris. Under visningen av den första kollektionen känner han plötslig av sina ofta återkommande bröstsmärtor. En läkarundersökning visar att han har ett något förhöjt blodtryck men att hjärtat fungerar som det skall göra på en 30-åring. Läkaren menar i stället att hans symptom tyder på panikångest. På läkarens fråga om det finns några speciella sjukdomsmönster i släkten svarar Ellias att pappan fick stroke för några år sedan. Hur det för övrigt är med pappans hälsa har han ingen aning om eftersom han inte har haft någon kontakt med pappan, som bodde i Kanada, på över 20 år.

Några dagar senare nås han av budet att pappan har dött. Det vänder upp och ner på alla hans planer. Han har helt enkelt inte tid och vill absolut inte åka på begravning till Kanada. Dessutom vill han inte ta hand om pappans tillhörigheter och är inte intresserad av arvet efter honom. Men till slut inser han att han måste åka till Kanada. Väl där bestämmer att han sig för att ordna en expressbegravning för att kunna åka hem till Frankrike och fortsätta sin framgångsrika karriär så snabbt som möjligt.

Det första han gör efter att ha landat i Kanada är att besöka begravningsbyrån för att snabba på processen. Därefter besöker han pappans hus tillsammans med en fastighetsmäklare. Alla inventarier skall skänkas till välgörande ändamål och huset skall säljas så snabbt som möjligt. Men eftersom de inte hittar nycklarna till den låsta källaren måste mäklarens undersökning av vad som finns därnere vänta till nästa dag. När Ellias hittar nycklar går han ner i den noggrant låsta källaren. Längst in bakom lås och bom upptäcker han något förfärligt som får honom att rusa därifrån vilt skrikande i panik. Längst inne i källaren, i ett noga tillbommat rum ligger en ung inlåst kvinna. Vad är detta vad? Vad betyder det? Var hans pappa ett monster? Och hur är det med de två vännerna som dyker upp och beskriver pappan som en fantastisk människa. Är de inte lite väl inställsamma? Vet dom om pappans hemligheter? Är de inblandade i alla förfärligheter. Varför lovprisar de pappan och varför är Dominique så mån om att var med att organisera begravningen?

Efter ett tag lugnar Ellias ner sig och ringer till larmcentralen. Men när de svarar blir han tveksam och lägger på. I förvirringen får han för sig att han skall lösa det hela själv utan inblandning. Det visar sig snabbt vara ett ödestiget beslut, allt går fel. Det ena felaktiga beslutet efter det andra gör att han till slut känner sig tvungen att dölja inte bara pappans förfärligheter utan också sina egna handlingar.
Den begravningen som han kommer för sent till blir en pina. Han faller i häftig gråt, delvis kanske för att han sörjer sin okända pappa men också på grund av de egna felaktiga besluten. När han så småningom förstår vem flickan i källaren är, eller var, blir han alltmer osäker på både pappans och Dominique roll i flickans försvinnande. Vem har skyddat vem och vem skyddar fortfarande vem. Och dessutom, hur kan Ellias efter alla felbeslut skydda sig själv.
Filmen är ett slags psykologiskt drama med vissa skräckfilmsinslag. Handlingen tar ett antal oväntade och mer eller mindre obegripliga vändningar vilket gör att filmens berättelse inte är helt trovärdig. Men den är värd att se även om det finns betydligt bättre och intressantare psykologiska dramer och skräckfilmer. Den enda av filmens skådespelar som gör något intryck är huvudrollsinnehavaren Ellias, alltså Marc-André Grondin. Han visar upp både ett nyanserat kroppsspråk och ett nyanserat känsloregister väl avpassat till filmens skiftande händelser. Han bär helt enkelt upp filmen.

Filmrecension: Ernest Cole: Lost and Found lysande film som manar oss att aldrig glömma

by

Ernest Cole: Lost and Found
Betyg 5
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Raoul Peck
Berättarröst Lakeith Stanfield
I rollerna Alla otaliga människor på bilderna.

Filmen handlar om den sydafrikanske fotografen Ernest Cole (1940–1990). Han blir Sydafrikas första frilansfotograf under 1960-talet då den rasistiska Sydafrikanska aparthetregimen är som mest repressiv. Filmen som bygger på 6000 negativ tagna under 1960/1970-talen skildrar Coles liv och människors livsvärldar i Sydafrika invävda i varandra. Han slutar skolan 1953, tretton år gammal, när ett nytt rasistiskt utbildningsprogram för svarta införs. The Bantu Education Act, vars enda syfte är att svarta inte ska bli mer utbildade än vad det slavliknande livet i Sydafrika enligt de vita kräver. För mycket utbildning kan vara farligt enligt regimen. I stället tar Cole en examen på korrespondens vid en engelsk skola. Han börjar fotografera när han är 8 år och får sin första egna kamera när han är 10 år av en katolsk präst. Vid 18-års ålder börjar han arbeta för en tidning samtidigt som han följer en korrespondenskurs i fotografering via ett institut i New York. Nu bestämmer han sig för att dokumentera aparthetsystemets systematiska och utstuderade ondska och hur det påverkar människors, särskilt svartas liv.

Med sin kamera tar han tar ögonblicksbilder på människor hela tiden, i alla miljöer och i alla sammanhang. Han vill fånga livet som det är, människor upplevelser av livet så naket som möjligt. Människors kroppshållningar, ansiktsuttryck, blickar och relationer till varandra. Han vill fånga verkligheten som den är, med alla sprickor som visar det mänskliga livets natur. Bilder från massakern i Sharpeville 1960 där ett 90-tal människor blir skjuta och över 200 skadade, många skjuts i ryggen när de försökte fly från polisen. De svartas fattiga och orättvisa liv och de vitas rika och privilegierade liv. Getton för svarta, lyxiga villkor och stora trädgårdar för vita. Skyltarnas tyranni: endast för vita, endast för européer, endast för svarta, endast för icke-européer och varor. Rivning av bostäder och tvångsförflyttningar. Förvisningsläger. Regler, regler och åter regler för svarta. Nästan inga rättigheter och nästan bara skyldigheter. Tvånget att ständigt ha med sig ett särskilda pass för svarta som måste visas upp på minsta befallning. Att inte få gå på stadens gator om man inte kan visa att man är på väg till sitt arbete, exempelvis som tjänare i en vit familj. Juridiska kränkningar. Att riskera bli arresterad för ingenting och kastad i fängelse genom ett snabbt beslut av en rasistiskt domare. Att bli bestraffad med piskrapp. År 1963 döms 17 404 svarta fängslade till piskrapp. Bilder på nervösa, rädda och panikslagna svarta ansikten, ibland sida vid sida med ointresserade avspända vita ansikte. Men också rädda vita ansikten bland svarta ansikten, en rädsla som de i skydda av polisen tar ut genom förakt, hat, ilska och hot. Men också makthavarnas hyckleri. Enligt regimen handlar åtskillnadspolitiken om de goda grannarnas politik. Där goda grannar inte blandas med varandra eftersom de är så fundamentalt olika. Flertalet västledare vill inte vara mindre goda grannar. De säger nej till att blockera handeln med Sydafrika därför att det kommer att drabba de man helst vill hjälpa. Vilket naturligtvis är de själva eftersom exempelvis 70% av allt guld som säljs till västvärlden bryts av svarta gruvarbetare under slavliknande förhållande.

Bilderna avslöjar apartheidregimens orättvisor för omvärlden vilket tvingar Cole till exil i USA. Men att fly är inte helt enkelt. Det blir möjligt, 1966, enbart genom att han lyckas lura en tjänsteman att klassificera om honom från svart till färgad. Regimen skiljer nämligen på svarta och färgade, exempelvis människor med indisk bakgrund. Cole lyckas smuggla med sig alla negativen på livet i Sydafrika till USA. När bilderna ett år senare blir till en bok, House of Bondage, blir han genast berömd i USA och naturligtvis fördömd i Sydafrika där boken blir förbjuden.

Han fortsätter fotografera i USA, i storstaden New York och i den amerikanska södern. Ganska snart upptäcker han att livet i USA inte är så fritt, fredligt och tryggt som han hade förväntat sig. Det är i medborgarrörelsens, de svart pantrarnas och Vietnam demonstrationernas tid. Han är i ett främmande land och känner igen sig alla rasistiska mönstren, han är svart i ett annat rasistiskt system. Han är känd och igenkänd men samtidigt isolerad fattig och ibland hemlös. När han med kamerans som instrument observerade och dokumenterade det amerikanska samhället blir han ibland hänryckt och ibland bedrövad och förskräckt.

I början av 1970-talet söker han sig till Europa och hamnar till slut i Sverige där han bor mellan åren 1968 och 1972. I Stockholm bor det nästan inga svarta men det finns rasistiska mönster, ofta mer subtila än vad han är van vid. I Sverige träffar han bland annat fotografen Rune Hassler som hjälper honom att ställa ut på Liljevalchs.

Efter några år återvänder han till USA och fortsätter fotografera. Men i början av 1980-talet slutar han plötsligt. Dessutom upptäcker han att alla negativen är försvunna. Nu får Cole det svårare och svårare att finna sig till rätta i det amerikanska samhället. Han längtar hem trots att han vet vad som väntar honom. Men han släpps inte in i sitt hemland och tvingas fortsätta leva sitt svåra liv USA. Vid ungefär samma tid upplöses regimen i Sydafrika och Mandela blir fri. Men Cole blir samtidigt sjuk i cancer och önskar inget hellre än att återvända och bli begrav i sitt hemland, som han har längtat till så mycket. Men det går inte. När han ligger för döden kommer hans mamma till USA för att träffa honom en sista gång. Cole dör, kremeras och återvänder genom sin mammas försorg till sitt hemland som aska.

Gåtan med de försvunna negativen får delvis sin förklaring 25 år senare. Coles släktingar blir uppringda av en advokat från Sverige. Negativen har hittats i ett bankvalv i Stockholm. Vems som har placerat negativen där och varför, kan ingen förklara eller kanske inte vill förklara. Negativen överlämnas till Coles arvingar 2018. Men inte alla, Hasselblad Foundation vägrar att överlämna 504 av negativen vilket blir inledningen till juridiska processer som så småningom resulterar i att negativen överlämnas till Coles efterlevande.

Cole är en enastående unik fotograf vilket gör att den filmiska berättelsen som skapas genom bilderna är helt lysande. Filmen skildrar och synliggör apartheidregimens gränslösa rasistiska förtryck på ett sätt som förmodligen inte har gjort tidigare. Det är därför en mycket viktig film. Den manar oss att aldrig glömma apartheid. Kan det hända igen eller snarare, händer det igen just nu någon annanstans?

Filmrecension: We Live in Time – glädjefylld, hoppfull, livsbejakande, smärtsam, sorglig och skrämmande och lysande skådespelare

by

We Live in Time
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi John Crowley
Roller Florence Pugh som Almut och Andrew Garfield som Tobias

Filmen om Tobias och Almut följer inte någon linjär tidslinje vilket gör att berättelsen inte är helt enkel att återberätta. Men ändå. Deras första något ovanliga date är en bilolycka där Tobias blir påkörd av Almut. Olyckan beror till stor del på att en mycket disträ Tobias går rakt ut på vägen utan att se sig för. Det enda han verkar ha i huvudet är den skilsmässan som han just då står mitt uppe i. Den skuldmedveten Almut följer med den lätt skadad Tobias till sjukhuset. Där bjuder Almut, som är kock, in Tobias med fru på middag till den restaurang som hon arbetar på. Tobias kommer sedan ensam till restaurangen och berättar för Tobias att han nyligen har separerat. Efter middagen går de tillsammans till Almuts lägenhet och kvällen slutar med att de hamnar i säng med varandra. Det leder till att de fortsätter att träffas och efter ett tag berättar Tobias för Almut att han är kär i henne och vill att de skall bilda familj. En smått chockad Almut avvisa honom först men ångrar sig sedan vilket gör att de bildar ett par.

Efter ett tag grumlas deras lycka eftersom Almut insjuknar och får diagnosen äggstockscancer. Den behandlingen som Almut genomgår leder dock till att cancern minskar, vilket naturligtvis gör att båda blir lättade. Till bådas stora glädje blir Almut sedan, efter flera försök, gravid och föder en dotter Elsa. Men efter några år tar liver en ny vändning, cancern återkommer och nu mycket allvarligare än förra gången. Eftersom det inte är helt självklart att behandlingen kommer att leda till att hon överlever är hon först tveksam till att genomgå en smärtsam behandling. Men när Tobias äntligen friar till henne väljer hon till slut att genomföra behandlingen.

De bestämmer vilken dag de skall gifta sig och börjar så smått planera för bröllopet. Men samtidigt dyker något nytt upp, Almut blir inbjuden till att deltat i en mycket prestigefylld internationell matlagningstävling. Hon bestämmer för att tacka ja trots att det försvårar behandlingen och dessutom gör att bröllopsdagen måste ställas in. Hon och hennes kollega vinner den nationella tävlingen och avancerar till finalen som går i Italien. Tobias och Elsa följer med till Italien eftersom Almut vill att Elsa skall minnas henne som en skicklig kockmamma och inte en som en sjukmamma. Under finalen blir Almut dock allt svagare vilket gör att hennes kollega måste överta huvudansvaret för att genomföra tävlingen. När Tobias och Elsa kommer hem ensamma, får Elsa den hund som Tobias under en tid har övervägt att skaffa för att om möjligt lindra för Elsa om mamma Almut skulle dö.

Under filmens gång åker både filmens rollgestaltare och publiken en känslomässig berg- och dalbana. Filmen är romantisk och allvarsam på en och samma gång, glädjefylld, hoppfull, livsbejakande, smärtsam, sorglig och skrämmande. De båda skådespelarna är helt lysande. På ett nyanserat och mycket trovärdigt sätt ger de tillsammans och var för sig ge uttryck för filmens alla skiftande känslolägen.

Filmrecension: Tatami – en kvinnas kamp för frihet – spännande triller som synliggör diktaturens religiösa och politiska förtryck

by

Tatami – en kvinnas kamp för frihet
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Zar Amir Ebrahimi, Guy Nattiv
Huvudroller Arienne Mandi som Leila, Zar Amir Ebrahimi som Maryam

Filmens handling utspelar sig under ett världsmästerskap i judo där Leila är en av guldkandidaterna. Hon coachas av Maryam som själv har varit en framgångsrik mästare i judo men som en gång tvingades att avstå från en finalmatch med motiveringen en skada. In de inledande matcherna går det bra för Leila, hon vinner match efter match. När det går upp för det iranska judoförbundet att Leila kan få möta en judinna i en eventuell final kräver den iranska regimen att hon skall dra sig ur omgående. De föreslår att hon skall fejka en skada eller helt enkelt förlora nästa match. Leila vägrar och eftersom hon vinner match efter match kommer hon allt närmare en final vilket gör att regimens press ökar. Det visar sig att regimen har spioner i publiken som intensifierar hoten mot både Leila och Maryam allteftersom. Om hon inte gör som regimen vill kommer hon och även Maryam att dömas och straffas som statsförrädare. Regimen hotar dessutom såväl Leilas som Maryams familjer hemma i Iran. Hoten ökar efter varje vinstmatch och spänningen ökar scen för scen. I längden vågar inte tränaren Maryam stå emot regimens hot och försöker i stället övertyga Leila att hon måste lyda. Lyckas hon inte övertyga Leila kommer också hon att straffas. Leila kämpar ensam vidare för att försöka göra sig fri från det politiskt religiösa förtrycket. Skall hon våga stå på sig eller skall hon lyda och bli en bricka i regimens storpolitiska spel. Valet är nästa omöjligt. Är hennes egna, Maryams och familjernas frihet värd att offras för ett VM-guld.

Zar Amir Ebrahimi som är filmens regissör och som dessutom spelar Maryam flydde från sitt hemland Iran för ungefär 20 år sedan efter det att hon fått en fängelsedom som bland annat skulle innebära ett spöstraff. Filmen som är en spännande mikropolitisk triller med sport i fokus har alltså bäring på hennes egna upplevelser. Den synliggör diktaturens religiösa och politiska förtryck i all sin nakenhet. Hur förtrycket opererar på makronivå och hur förtrycket på mikronivå kryper in på bara huden på Leila, Maryam och familjerna. Det är en svart-vit lågbudgetfilm. Att den är i svartvit och inte i färg bidrar på något sätt till att synliggöra filmens stråk av mörk förtvivlan. De båda huvudrollsinnehavarnas prestationer är lysande.

Filmrecension: Jag är kvinna – lysande

by

Jag är kvinna
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 oktober 2024
Regi Michal Englert och Malgorzata Szumowska.
Skådespelare Malgorzata Hajewsk som Aniela, Mateusz Wieclawek som Andrzej, Joanna Kulig som vuxen Iza och Bogmila Bajor som ung Iza.

Aniela som är född i en manskropp har levt halva sitt liv som Andrzej. I filmen får vi följa hur hennes liv gestaltar sig från barndomen till vuxen ålder, från man till kvinna. Och hur hennes liv tar form när hon i vuxen ålder äntligen kan leva som en kvinna.
Filmen handlar alltså om kampen för friheten att tillåtas leva sitt liv utifrån sitt sanna jag och sin sanna identitet. Om kampen för att inte längre tvingas ljuga inför såväl sig själv som inför andra. Den handlar om kampen mot omgivningens fördomar, den kommunistiska statens och den katolska kyrkans maktfullkomlighet samt mot de medicinska sanningssägarna. Men kampen upphör inte när det politiskt sett fria Polen formeras efter kommunismens fall år 1989. Den politiska friheten leder inte till personlig frihet.

I filmens inledning möts vi av vackra sommarbilder från Andrzej konfirmation. Men redan här kan vi ana det som så småningom blir allt tydligare under filmens gång. Andrzejs osäkerhet kring den egna identiteten har funnits där sedan tidig barndom. När han ett antal år senare skall mönstra vägrar han att ta av strumporna som döljer de rödmålade tånaglar. Mönstringspersonalen sliter av honom strumporna och där står han plötsligt barfota och tvingas ta emot allas blickar, allt hån och allt förakt. Osäkerhet kring den egna identiteten och omgivningens reaktioner gör att Andrzej till och med fundera på om han skulle kunna fly både från sig själv allt annat genom självmord.

Men livet vänder när han träffar Iza. De blir djupt förälskad i varandra och det blir bröllop och bröllopsfest. Efter en tid föds dessutom deras son. Ett nytt liv tar sin början och det ser ut som om Andrzej lever ett lyckligt familjeliv. Men långsamt vaknar den kvinna som döljer sig i Andrzej kropp till liv igen. Vem är jag egentligen, finns det andra som är som jag. På biblioteket hittar han artiklar som han kan känna igen sig, det finns andra som är som han. Nu börjar Andrzej experimentera med sitt utseende och med kvinnokläder, exempelvis Izas trosor. Det sker fortfarande i det fördolda men leder ändå till problem i äktenskapet. Iza undra vad som pågår och Andrzej drar sig alltmer undan in i sig själv.
Efter kommunismens fall vänder han sig till en läkare som ordinerar medicin mot för låga testosteronvärden. Men han tar inte medicinen till läkarens förtret. Han vet ju att det inte handlar om låga värden utan att det handlar om vem han är på djupet. Nu träder kvinnan inom honom fram allt tydligare och tar plats i livets olika situationer. Men mitt i allt detta får Andrzej och Iza ett sladdbarn, en flicka. Trots att det är som det är tar Andrzej sin papparoll på fullaste allvar. Men till slut brister det, Izas ögon öppnas plötsligt och livslögnen blir synlig. Nu inser Andrzej att det inte finns någon återvändo, han måste ta stegen fullt ut och släppa fram den kvinna som hela tiden både har slumrat och krånglat i den manliga kroppens fängelse. Jag är inte Andrzej, jag är Aniela – Jag en kvinna.

Men att byta kön i Polen visat sig vara en minst sagt komplicerad och kostsam religiös, juridisk och ekonomisk process. Motståndet, fördomarna och de verbala angreppen har på intet sätt minskat bara för att kommunismen har fallit. Trots att varken han och kanske inte heller Iza vill att de skall skiljas måste de göra det enligt lagen. Annars skulle deras äktenskap förvandlas till ett samkönat äktenskap och det är strängeligen förbjudet i det katolska Polen. Efter medicinska, psykologiska och juridiska tester och bedömningar blir det till slut möjligt att ta steget fullt ut.

Även om Aniela känner sig lättade låter det nya livet inte inrättas sig av sig självt. Men i slutända blir livet bättre på de flesta plan. Äntligen kan Aniela leva sitt liv som den hon är. Relationerna med barnen, föräldrarna, släkten och Iza tar hoppgivande vändningar.
Filmen väcker många frågor. Hur hade Andrejs/Anielas liv gestaltat sig om Aniela tillåtits träda fram redan i unga år? Filmens berättelse är viktig ur enskilda människors och familjers perspektiv men minst lika viktig ur samhälleliga, politiska och religionsperspektiv. Vad är det som gör att stater, samhällen, kyrkor och andra människor aktivt och passivt vägra låta människor leva sina liv som de är fullt ut i frihet? Var kommer all rädsla från och vilka intressen tjänar rädslan. Vad är det som är så farligt att det måste bekämpas med olika former av våld.

De två huvudpersonernas rollprestationer är helt lysande. De visar upp ett stort, varierat och nyanserat känsloregister. Skådespelarna gör en bra film ännu bättre. Filmen ställer frågan: Är ett samhälle där människor får vara sig själva och kärlek får vara kärlek möjligt.