Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ulf Olsson

Filmrecension: Young Hearts – imponerande

by

Young Hearts
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Anthony Schatteman
Rollerna Lou Goossens som Elias, Marius de Saeger som Alexander, Saar Rogiers som Valerie, Emilie De Roo som Elias mamma, Geert Van Rampelberg som Elias pappa och Dirk van Dijck som Elias morfar.

Elias som är 14 år bor på den belgiska landbyggden tillsammans med sin familj. En dag flyttar Alexander som är lika gammal in i huset mittemot. Det visar sig att de går i samma klass. De börjar umgås och deras vänskap blir starkare och starkare. När de under en cykeltur stannar till börjar Alexander berätta om sin första kärlek och säger att kärlek är världens bästa känsla. På Elias fråga vem hon var svarar Alexander att det var en han. Det får Elias att oroligt börja fundera över sina framväxande känslor för den nya vännen och jämföra de nya känslorna med sina känslor för Valerie som han ser som sin flickvän. Efter den första korta kyssen, som Alexander tar initiativ till, börjar Elias funder över vem han egentligen är och vad han ska göra med alla sina känslor som bara väller fram. Särskilt svårt blir det när den fest som han har planerat att gå till tillsammans med Valerie börjar närma sig. Nu vill han hellre gå med Alexander och klä ut sig tillsammans med honom.

Det han börjar känna för Alexander är något helt annat än vad han känner för Valerie. Är det världens bästa känsla, hans först riktiga kärlek. Det slutar trots allt med att han går på festen tillsammans med Valerie. Men Valerie märker mer och mer att Elias distanserar sig från henne och att det är något mellan Elias och Alexander.

Allt ställs på sin spets när han följer med till Alexanders släktingar i Bryssel och Alexander presenterar honom som sin pojkvän. Elias som blir både glad och rädd vågar inte visa kärleken till Alexander öppet för andra i byn. Alexander undrar om Elias skäms för honom och drar sig tillbaka. Även Valeria drar sig undan. Elias blir tystare och tystare och irriterad på allt och alla. Mamman försöker prata med honom men möts bara av tystnad. Efter ett bråk med familjen, särskilt med pappan, flyr Elias till sin morfar som bor på landet. Morfar märker också att det är något som inte är som de brukar vara. Särskilt som Elias säger att han helst vill försvinna och dö. Morfar föreslår att Elias ska bo några dagar hos honom och att de ska vandra i Ardennerna där morfadern brukade vandra med sin fru, Elias döda mormor. När Alexander frågar morfadern om han saknar sin fru svarar han, jag gör det varje dag. Samtalet gör att Elias försiktigt vågar börja berätta om sina känslor för Alexander och hur svårt det är för honom att känna så samtidigt som det är det enda han vill. Morfar säger att han inte skall tänka för mycket utan att han bara ska njuta av sina känslor, att han ska vara glad för att han kan känna så.

När de återvänder hem möter Elias mamma och bror dem vid tåget. Under bilfärden hem ber Elias plötsligt sin mamma att stanna bilen. Uppmuntrad av sin morfar berättar han om sina känslor för Alexander och att han inte kan låta bli att känna så trots att han försöker ändra på sig och intala sig själv att det är Valerie han älskar. Mamman sätter sig i baksätet tillsammans med Elias, kramar honom och säger, du ska inte ändra på dig, vi älskar dig, vi är stolta över dig.

Några dagar senare är det skördefest i byn. Med tvekan går Elias dit tillsammans med några vänner. Alexander verkar inte vara där, men efter en stund får Elia syn på honom och söker upp honom med tveksam beslutsamhet.
Det är en vacker film om dem första kärlekens i de tidiga tonåren. Det handlar om att söka sin identitet bortom skuld och skam och om hur man skall förhålla sig till andra. Den handlar om att möta sina egna fördomar snarare än andras.

Kärlek är helt enkelt kärlek, hur skulle det kunna vara något annat. Elias och Alexanders insatser som skådespelare är imponerande. I de trovärdiga rörelserna mot och från varandra, närhet och avstånd. Deras ansiktets minspel, känslouttryck och känslospel. En av filmens styrkor är det vackra fotot över det belgiska landskapet, det är nästan som om man som åskådare tycker att man är där.

Filmrecension: Orenda – poetisk, vackert och drömskt

by

Orenda
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Pirjo Honkasalo
Roller: Alma Pöysti som Nora och Pirkko Saisio som Natalia

Filmen inleds med ett bildsvep över ett kargt skärgårdslandskap och ett öppet hav. Den första repliken är den unga pojkens ”ge upp tron på gud”. Han riktar den mot Natalia som är en äldre präst med stora tvivel på kyrkan och kyrkans lära. När det två kvinnorna Natalia och Nora möts för första gången är det till tonerna av Bachs Matteuspassionen. Repliken och musiken sätter tonen för filmen som handlar om livet och döden, tvivel på kyrkan som institution och tvivel på kyrkans föreställning om en personlig gud.

Sopranen Nora, vars man nyss har begått självmord, åker ut till skärgårdsön eftersom mannens sista önskan var att bli begravd på ön och dessutom med Natalia som officiant. De två kvinnorna känner inte varandra men de vet ändå mycket om varandra eftersom Noras olyckliga man hade tillbringat en stor del av sin barndom hos Natalia. De två kvinnornas livsöden är alltså på många sätt sammanvävda med varandra. Men eftersom var och en på sitt sätt tyngs ner av skulden för självmordet släpper de inte in varandra, de anklagar i stället sig själva och varandra för det som har skett. Kunde Natalia gjort mer för Noras man när han var liten och kunde Nora gjort mer för sin man när han ännu var i livet. Skulden och anklagelserna gör att de närmar sig varandra som om de levde i var sin puppa, omgivna av en skyddande och samtidigt skadlig rustning. Den skaver både utåt och inåt.

Tystnaden spelar en stor roll för filmens karga stämning, men också orden. När pojken och Natalia studerar hur en trollslända sakta tar sig ut ur sin puppa säger pojken ”det är nog skönt att leva i en rustning” På det svarar Natalia ”eller inte alls….. När Nora och Natalia sitter och samtalar under ett äppelträd säger Natalia att hon tänker på Newtons tyngdlag. Tänk om äpplet inte faller nedåt mot jorden utan i stället uppåt mot himlen, hur annorlunda skulle allt inte kunnat vara då. Filmen genomsyras alltså i all sin sorgsenhet också av ett hopp om att det skulle kunna vara på ett annat sätt.

Efter ett dygn på ön åker, eller nästa flyr Nora hem. Tankarna på mannens självmord och upplevelserna på ön gör att det brister och att hon vid en repetition börjar bråka med både dirigent och orkester. Det slutar med att hon rusar från repetitionen. När hon sedan återvänder till ön är det tillsammans med mannens kista. Natalia går med tvekan med på att begrava Noras man och sin nästan-styvson. Griftetalet leder till att hon blir anmäld till biskopen för brott mot kyrkans lära. Hon citerar exempelvis den kristna mystikern Mäster Eckhart som menade att ”gud är ren och klar intethet”. Och när hon talar om livet och döden säger hon att livet är ett undantag i evighetens ström. I talet ger hon uttryck för en gudomlig kraft men inte för en personlig gud.

Mot slutet av filmen försonas Natalia och Nora med sig själva och också med varandra. När den föräldralösa pojken mot slutet av filmen säger till Natalia att hon inte får lämna honom svarar hon ”du är inte beroende av mig, det är jag som är beroende av dig”. Du är Orenda, mitt hopp, den gudomliga livskraft som genomsyrar allt.

I filmen vävs naturen, mystiken, musiken, bilderna och människornas livsöden samman på ett poetisk, vackert och ibland drömskt sätt. Filmen innehåller ett symbolspråk grundat både i kristendom och naturmystik. Den rymmer människans alla livsfrågor. Finns det en personlig gud eller inte, liv och död, tro och tvivel, kärlek och svek samt skuld och försoning. Det är en film som är värd att ses och som man som åskådare bär med sig, och kan projicera på, även efter det att projektionen på filmduken har slocknat.

Filmrecension: Black Tea – ibland finstämt, ibland stelt

by


Black Tea
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 april 2025
Regi Abderrahmane Sissako.
Rollerna Nina Mélo som Aya och Chang Han som Cai

Filmen handlar om Aya som bor i Elfenbenskusten. Inför altaret på sin bröllopsdag svarar hon nej det vill jag inte när prästen frågor om hon tar sin blivande man, Toussant, som make. Det blir en stor chock för alla släktingar och gäster. Egentligen har hon nog aldrig velat gifta sig med Toussant eftersom hon inte vill bli som sin mamma, missnöjd, bitter och omgiven av lögner. Droppen blir att Toussant hade varit otrogen dagen innan bröllopet. Men efter det som händer kan hon inte vara kvar i sitt hemland utan flyttar långt bort till en stad i Kina, Guangzhou. Där lever och umgås hon med ett stort antal afrikaners om lever i exil. Stadsdelen där afrikanerna bor kallas Chocolate City. Hon blir också vän med ett antal kinesiska kvinnor som hon delar livets vedermödor med. När vännerna fråga om hennes privatliv svarar hon att hennes man bor kvar i Afrika. En lögn som hon dock erkänner efter ett tag.

Hon börjar arbete i en tehandel vilket leder till att hon umgås mer och mer med Cai som äger tehandeln. Eftersom de delar samma intresse för teets mysterier träffas de ofta för att prata om och pröva olika teer. Sakta men säkert blir de förälskade i varandra. Men den framväxande kärleken kompliceras av att båda har trassliga livshistorien bakom sig, brustna familjeband och oläkta sår. Cai har en trasslig relation med sin ex-fru och har dessutom en dotter från en otrohetsaffär från tiden då familjen bodde på Cap Verde. En relation som innebar slutet för äktenskapet. Aya övertygar Cai om att han bör söka upp sin dotter, vilket han med stor tvekan så småningom gör.
Cai har också en son från sitt tidigare äktenskap. När sonen fyller år kommer ex-hustrun och Cais tidigare svärföräldrar på besök för att fira födelsedagen. Då blommar den rasisms som annars nästan är osynlig i filmen ut i full blom. Cai fegar ut och vågar inte stå upp för Aya.

Det är en långsam vemodig film om vänskap, komplicerade kärleksband, tystnad, svek och hopp som genomsyras av människor längtan bort från det som är och till något annat som bara finns i fantasin. Filmens långsamhet är både på gott och ont. Det gör att stämningarna i filmen kan framträda men också att filmen riskerar tappa bort åskådarna. Ibland är dialogerna mellan människorna finstämda och ibland är de snarare stela och ytliga. Med undantag för när rasismen plötsligt poppar upp i slutet av filmen ger den en ganska tondöv bild av afrikaners erfarenheter av livet i den kinesiska diasporan, Chocolate City. Filmen bärs upp av Nina Mélo (Aya) och Chang Han (Cai) rolltolkningar, särskilt Ninas.

Filmrecension: De dödas symfoni – trots alla problem finns ljusglimtar

by

De dödas symfoni
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 mars
Regi Matthias Glasner
Rollistan i urval Lars Eidinger som Tom, Lilith Stangenberg som Ellen, Anna Bedereke som Liv, Robert Gwisdek som Bernard, Hans-Uwe Blaur som Gerd och Corinna Harfouch som Lizzy.

Filmen handlar om livets och dödens problem. Olika sorters liv och olika sorters dödar. I centrum står Tom och de tre komplicerade livsvärldar som han på olika sätt är en del av. Alla världarna rymmer sina problem och skapar samtidigt problem i mötet med varandra. När vi möter Tom, en stund in i filmen, sker en sådan krock. I den ena världen, musikens, är han dirigent. Samtidigt som orkestern repetera inför en premiär får han telefonsamtal från de två andra världarna. Från sin mamma (Lizzy) som berättar att hans pappa (Gerd) bara blir sämre och sämre. Från den gravida vännen (Liv) som behöver hans hjälp för att ta sig till sjukhuset eftersom vattnet just har gått. Han väljer bort familjen och orkestern och åker till sjukhuset för att vara med vid förlossningen trots att barnet inte är hans.

Dagen därpå åker han hem till sina föräldrar. Pappan håller mycket riktigt på att bli sämre och sämre. Mamman orkar inte längre ta hand om sin man särskilt som hon har egna problem att brottas med. Pappan hamnar därför på ett hem. Lars besöker honom vid något ett tillfälle vilket också systern Ellen så småningom gör. De känslomässiga avstånden mellan familjemedlemmarna illustrerar på ett tydligt sätt vid begravningen. Tom hinner inte dit och Ellen tänker inte ens tanken på att åka till pappans begravning.
Efter begravningen sitter mamman och Tom och dricker kaffe samtidigt som de väntar på Ellen som så klart inte dyker upp. Tom frågar mamman om en för honom traumatisk episod från barndomen. Mamma, varför försökte du tvinga mig? Jag fattade ingenting då och inte nu heller. Mamman svarar att det var så länge sedan, hon minns inte. I samtalet enas de båda kyligt och sorgset om att de aldrig har tyckt om varandra.

Tom tillbringar mycket tid i den värld där vännen (Liv) just har fått ett barn. Han vill gärna var ett stöd för barnets mamma och han vill dessutom vara något slags pappa till barnet. Barnets biologiska fader finns också med i bilden, trots att Liv helst inte vill veta av den biologiska pappan. Det gör naturligtvis att det uppstår ett antal komplicerade och konfliktfyllda situationer mellan mamman och ”papporna”.

Inte heller livet i orkestervärlden är någon dans på rosor. Toms deprimerade vän Bernard som skrivit det stycke som de håller på att repetera är djupt missnöjd med hur orkestern tar sig an hans verk. Enligt Bernard är temat för symfonin döden, vilket ungdomsorkestern inte alls lyckas förmedla. Man kan ana att temat inte är döden i en abstrakt mening, det handlar snarare om kompositörens egen mångåriga dödslängtan. Dessutom är inte musikstycket färdigt enligt Bernard. Men efter många olika utmanande turer är det äntligen tid för premiär. Det blir en av ljusglimtar i den annars ganska mörka filmen om livet, relationernas och dödens problem.

Filmen vann det tyska filmpriset som bästa film 2024, den tyska motsvarigheten till Guldbaggen. Filmen bygger till viss del på regissörens och manusförfattarens eget liv. Det är en långsam svart dramakomedi som lyckas balansera det tragiska och de komiska på ett trovärdigt sätt. Även om filmen är som ett koncentrat av alla möjliga mänskliga problem, som hur avstånd inom familjer och mellan människor skapas och bibehålls, så har den också ljusglimtar som pekar framåt.

Filmrecension: Bonhoeffer – sevärt om symbios mellan politik och religion som finns också idag

by

Bonhoeffer
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Manus och regi Todd Komarnicki
I rollerna Johan Dassler som Dietrich, Moritz Bleibtreu som Karl

Dietrich Bonhoeffer var en tysk teolog, författare och präst som redan i början av 1930-talet visade ett öppet motstånd mot Hitler och nazismen. Han har skrivit ett stort antal böcker och några av hans psalmer finns med i svensk kyrkans psalmbok. Mot slutet av kriget deltog han i planeringen av ett attentat mot Hitler. Hans moraliska övertygelse utmanades av möjligheten att försöka rädda miljontals judar och andra grupper av människor. Innan Hitler sa moralen en sak men efter Hitler säger moralen något annat, enligt Bonhoeffer.

Filmen börjar vid tiden för första världskriget då hans äldre bror Walter åkte till fronten, där han blev skjuten. Efter begravningen får Dietrich broderns bibel av sin mamma. Walter hade sagt att hans lillebror skulle få den om han inte återvände. En bibel som Dietrich vårdade ömt under hela livet.

Som ung vuxen hamnade han i början av 1930-talet om i New York för teologistudier. Genom en svart vän fick han kontakt med jazzen, gospel och en levande svart frikyrka. Det var något helt annat än den livlösa och hieratiska tyska kyrkan som han var van vid från Tyskland. Han hittade helt enkelt en mer levande tro i den svarta kyrkan, en tro som han ville ta med sig till Tyskland. Hans amerikanska vänner ville att han skulle resa runt och se alla sidor av USA, särskilt de svartas situation. Det var en stor chock för Dieter, hur kan ett kristet land göra så förfärliga skillnad mellan människor och till och med förfölja och döda. Så här har vi det inte är hemma i Tyskland tänkte för sig själv och sa han till sina vänner. Var inte så säker, menade vännerna.

Efter några år återvänder han till Tyskland, till ett helt annat Tyskland än det han hade lämnat. Nazismens idéer hade spridits i stora delar av befolkningen och förföljelsen av judar och andra grupper blev värre och värre för varje dag. Även stora delar av kyrka ställde sig bakom Hitler. Såväl den lutherska som den katolska kyrkan kidnappades utan alltför mycket motstånd av nazisterna. Den tyska kyrka som de föraktfullt kallade den ”judiska” kyrkan skulle ersättas av tysk arisk kyrka. Det innebar exempelvis att den gamla kristna bibeln ersattes med en bibel genomsyrad av nazistiska tankegångar där Jesus framställdes som en arier.

I en mycket kritisk predikan ifrågasatte han den väg som Tyskland, nazismen och kyrkan var inne på, främst förföljelsen av judarna. Kyrkan borde stå först i ledet i kritiken av nazismen och förföljelsen av judarna. Den borde markera mot Hitler och inte göra honom till kyrkans ledare som om han vore en gud. Efter predikan blir situationer ohållbar vilket gör att Dietrich tar sig till England. Hans uppgift blir att försöka få den engelska kyrkan att förstå vad som pågår i Tyskland. Många av den engelska kyrkans män hade svårt och tro hon, ville inte tro honom. Man kan ana en negativ inställning till judar hos några av den engelska kyrkans män.

Eftersom han hade blivit en av nazismens måltavlor erbjöds han möjligheten att stanna utomlands. Men trots att hans vänner varnade honom valde han i slutändan att återvända till Tyskland. Han vill möta sitt öde, handla och inte bara orda. På flygplatsen i Berlin drog några män in honom i en bil. Det visade sig vara meningsfränder som vill skydda honom. Vänner som hade bildat en hemlig antinazistisk bekännelsekyrka. Resan gick till bekännelsekyrkans utbildningsplats där han blev rektor och lärare för ett stort antal unga män. Men det gick inte att verka i det fördolda särskilt länge.

Regissören använder sig av en icke-linjär berättarteknik som har sina fördelar men som gör att det ibland blir lite rörigt. Men det är en intressant och klart sevärd film som visar faran i att religioner och kyrkor låter sig lieras och förföras av makten och av auktoritära nationalistiska poliska rörelser. Det är en filmatisering av en historiskt och teologiskt viktig persons liv och gärning som inte i alla delar stämmer överens med verkligheten. I slutet av filmen framträder han närmast som något slags Jesusfigur vilket egentligen går emot hans egen övertygelse att människor inte skall framställas som gudomliga. Men ändå, det är en bra och sevärd film. En varning för en sorts symbios mellan religion och politisk makt som framträder också i vår tid.