• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

16 april, 2026 by Elis Holmström

Nyårsfesten

Nyårsfesten
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Paprika Steen

Att diskutera det danska filmundret, mer än trettio år efter att grannlandet satte sig på världskartan med Dogma, känns onödigt. Få länder i världen har varit lika kvalitetssäkra vad gäller sina spelfilmer som Danmark. Det tycks finnas en tradition, där alltifrån det tekniska till det dramaturgiska genomsyras av sylvass expertis. Oavsett genre har det varit överväldigande framgångar som kan stå sida vid sida och – i vissa fall, överträffar sina internationella kollegor. Men ingenting är konstant, även de som seglar ovanför molnenen kan fallera. Nyårsfesten av skådespelaren – men numera regissören, Paprika Steen blir tyvärr något av ett platt fall som kollapsar under krystade ambitioner och ett genuint taffligt manus.

Premissen är dock lika klassisk – framförallt för dansk film, som den är stabil, en tillsynes ordinär fest förvandlas gradvis till ett socialt kaos där förakt, svek och ilska slukar allt. Thomas Vinterbergs legendariska film – kallad just Festen, var avgörande att befästa Dogma-manifestet och är än idag ett lysande exempel på hur ett kammarspel sammansvetsat med kolsvart familjedramatik kan vara hypnotiskt att se på. Att göra en snarlik version vore inte vidare originellt eller kreativt, men skelettet – eller mallen, som Vinterberg lämnat är inte heller fel att skapa sig ett fotfäste i. Och då Nyårsfesten spelar efter de mest traditionella regler är det också en fullt fungerande – men också, en helt o-märkvärdig film som ser ut att kunna klassas som duglig men ointressant. Olyckligtvis för filmen – men i synnerhet betraktaren, så väljer Steen och hennes manusförfattare Jakob Weis att försöka addera element och sidospår i ett – hopplöst, försök att bryta mot den rigida mallen.

Detta leder till helt meningslösa sekvenser som skiftar mellan att kännas lika intressanta som vattenpölar till att vara rent provocerande banala. Framförallt ett fokus på ett personlighetsbefriat ungdomspar kan endast klassas som någon form av filmiskt stryknin. Filmen är istället i sin mest optimala form då kammardramat får diktera villkoren och avund, manliga egon och trauma får hålla i taktpinnen. Då framkommer en otäckt syrefattig atmosfär som är som gjord för explosiva och verbalt våldsamma konfrontationer. Denna potentiellt dramatiska förlossning kommer dock aldrig, istället drar allt iväg åt alla tänkbara menlösa håll. Det hela blir till slut helt misslyckat då centrala dramatiska moment är taffligt författade och Steen saknar precis personregi. Detta är djupt beklagligt då ensemblen alla gör goda insatser. Tuva Novotny är genomgående stabil och övriga aktörer gör alla ett bra jobb men ingen har någon möjlighet att blomstra under de helt hopplöst röriga omständigheterna.

Nyårsfesten är i sin natur stabil och traditionell, men resultatet blir en istället en jämngrå och ointressant röra som känns spretig men mestadels helt ointressant,

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Super Mario Galaxy Movie – känns som en trerätters middag där maten plockas bort innan man ens fått smaka en första tugga

1 april, 2026 by Elis Holmström

Från vänster till höger: Luigi, Yoshi, Mario och Toad i Nintendo och Illuminations THE SUPER MARIO GALAXY MOVIE, regisserad av Aaron Horvath och Michael Jelenic.

The Super Mario Galaxy Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 april 2026
Regi Aaron Horvath, Michael Jelenic, Pierre Leduc, Fabien Polack

Den kreativa skatt Nintendo innehar med spelserier som Zelda, Mario och i viss mån Pokemon (supersuccén är inte fullt styrd av den japanska speljätten) är häpnadsväckande. Det är ett kreativt imperium som årtionde efter årtionde hittar nya sätt att leverera spelupplevelser i världsklass. Super Mario fortsätter att vara bolagets galjonsfigur och den italienske rörmokarens diverse äventyr mottas ofta med lyriska recensioner som oftast innebär automatiska ”årets spel”-utnämningar. I och med Super Mario Bros Filmen, som hade premiär för tre år sedan, valde Nintendo att på allvar lyfta på locket vad gällde att låta utomstående skapare att ta sig an deras kreativa skattkista.

Resultatet var inte fulländat men en osannolikt snygg och ofta underhållande film som också resulterade i ett rejält kassaklirr på över en miljard dollar. Uppföljaren tar samma titel som det omåttligt hyllade och älskade spelet från 2007 då Mario – men också spelaren, fick ta sig an ett extraordinärt intergalaktiskt äventyr där möjligheterna att röra sig mellan plattformar och planeter togs till oerhört kreativa nivåer. Nintendo har alltid prioriterat spelbarhet och spelmässig kreativitet framför tekniskt briljans. Det är vackra färger och ett kraftigt stiliserat utseende, detta framför den ständiga jakten på fotorealism som andra spelutvecklare värdesätter. I händerna på den tekniskt briljanta studion Illumination blir dessa drömlika världar en närmast obeskrivlig visuell chock. Precis som den första filmen är detta en film som levererar bilder i världsklass. De magiska färgerna och den helt gränslösa detaljrikedomen slutar inte att förundra. Oavsett vilken miljö som presenteras finns här smådetaljer och finurliga designelement som kunde hängas upp i vilket konstgalleri som helst. Det är tveklöst en av årets snyggaste och mest imponerande upplevelser rent visuellt.

Men där den första filmen bar med sig en duglig berättelse tillsammans med ögongodiset är uppföljaren förblindad av att addera maximalt antal referenser och gästinhopp från spelseriens fyrtioåriga historia. Då hakan väl lämnat golvet efter det inledande bildmässiga fyrverkeriet börjar en otäck och ihålig känsla infinna sig. Nog för att även del ett bar med sig flera av den västerländska animerade filmens mest återkommande stöttepelare. Bland annat ett ruskigt högt tempo, postmodernistiskt humor och narrativa strukturer som gjorde det hela aningen förutsägbart, även för en film som inte var i behov av någon jättelik överraskningsfaktor för att fungera.

Denna gång hade dessa aningen söndertjatade inslag varit välkomna. För Mario Galaxy förmår inte ens att skapa något ankare som gör att de frenetiska händelserna går att följa. Detta är en hopplöst fantasilös samling sekvenser som inte har något som helst sammanhang. Istället för ett manus på två sidor verkar filmen ha byggts utifrån en pliktskyldig lista där maximalt antal referenser till legendariska spelmoment stoppas ned i filmen tills det hela exploderar.

Eviga favoriter som den gröna dinosaurien Yoshi presenteras hastigt och slarvigt för att sedan bara vara en attiralj som inte har någon egentlig funktion. Antalet figurer och händelser hade varit svårt även i en längre film som inte hade varit riktad till barn, men då speltiden också klockar in på knappt 100 minuter känns det som en trerätters måltid där maten dukas bort innan första tuggan ens avnjutits. Brie Larson – som ansluter i rollen som Prinsessan Rosalina, har en uttalad passion för spelen och karaktären. Hennes insats är både dedikerad och härligt uppspelt, därför belönas detta givetvis med minimal speltid och knappt en enda minnesvärd sekvens. Det är ingen brist på action men till skillnad mot föregångarens distinkta scener blir allt här en rörig och jämngrå soppa där ingenting sticker ut. Och då spelar det ingen roll att det finns en vilja att skapa konstanta – och ofta snygga, visuella hyllningar till originalspelen. Det känns själlöst och inte det minsta inspirerat. Att mängden figurer är nästintill sjukligt många leder också till att ingen får någon som helst möjlighet att stå i rampljuset. Anya Taylor-Joys Peach som lyste för tre år sedan är nu bara ett bihang, Jack Black som var närmast ikonisk som Bowser får absolut varmluft att arbeta med och sådär håller det på.

Väntetiden på tre år till trots känns det hela oerhört stressat, illa genomtänkt och inte det minsta omtänksamt. Det här är en bil vars yttre bländar men där motorn saknar både tändning och bränsletillförsel. Att vi också har att göra med en spelserie och karaktärer som genuint betyder något för så många gör slarvet än mer oförlåtligt. Detta borde vara en sprudlande triumf av energi, kreativitet och humor men blir istället gruvlig och genuint plågsam besvikelse. Det smärtar genuint att ge ett så lågt betyg. Något så fantastiskt fint som Yoshi förtjänar bättre än det här…

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: They Will Kill You – förvirring och slarvigt

26 mars, 2026 by Elis Holmström

They Will Kill You

They Will Kill You
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 mars 2026
Regi Kirill Sokolov

Det mest anmärkningsvärda med They Will Kill You, regisserad av Kirill Sokolov, är inte något av det faktiska innehållet. Istället är det snarare de oerhörda parallellerna med förra veckans Ready Or Not 2. De känns som tvillingar som separerats vid födseln. Båda vill ta sig an skräckgenren med hjälp av galghumor och försöka att göra narr av de klyschor som de allra sämsta exemplen från genren nyttjar. Likheterna fortsätter även i det sätt filmerna försöker skapa ett sorts emotionellt ankare i en mycket sargad syskonrelation. Det känns snart som om någon form av narrativ option har sålts till de två kreativa teamen bakom filmerna. Och än mer absurt blir det då slutresultatet och även slutbetyget är så nära varandra att det skulle krävas målfoto för att avgöra vem som drar längsta strået.

För där regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett visade en uppenbar entusiasm inför sitt projekt är Sokolov ute efter tröttsamt effektsökeri, han vill ständigt framhålla sin film som unik, trendig och stilfull. Inspirationskällorna går dock inte av för hackor, här finns spår av både Quentin Tarantino, Drew Goddards Bad Times at the El Royale och John Carpenters mest brutala och ikoniska stunder. Men där två av dessa herrar – Goddard kan endast beskrivas som slirig, besitter en förmåga att sätta samman sina filmer och inte låta ett snyggt yttre existera på bekostnad av något relevant och intressant, är Sokolov helt förlorad i att utmärka sig. Detta gör han genom att leka Wes Anderson, det adderas tonvis med självupptaget trams där den ytterst välarbetade scenografin inte kan få tala för sig själv utan ständigt måste framhävas på obehagligt självcentrerade vis. Det visuella känns alltför ofta överarbetat eller onödigt tuktat, det finns inget som helst liv trots att det från en teknisk synpunkt är ytterst kompetent.

Och just denna tröttsamma pretention – att inte acceptera det enkla och lugna, gör att flera av de positiva inslagen långsamt kvävs och tillintetgörs. För det vore ett tjänstefel att inte belysa de positiva aspekter som They Will Kill You besitter. Det är en film vars premiss är bortom det galna och oseriösa, någonstans finns en vilja att bara ha kul. I en tidig och oerhört brutal actionsekvens tycks det hela vara på väg att utvecklas till en grandios slaktfest. Här går kolsvart cynisk humor och löjeväckande brutalt våld hand i hand, det hade kunnat vara startskottet för en bristfällig men också djupt underhållande film. Men så fort allt verkar vara på väg att lyfta fastnar filmen i någon form av förvirring där de framsteg som gjorts helt och hållet suddas bort av sekvenser som känns slarvigt improviserade och inte det minsta nödvändiga. Istället är det endast brottstycken som skvallrar om vad som kunde ha varit, exempelvis en helt snillrikt rolig och grotesk sekvens i en lufttrumma. Då blir filmen en sorts arvtagare till Carpenters Big Trouble in Little China, men detta moment – precis som alla de andra positiva bitarna, har ingen som helst förmåga att hålla sig kvar då de får spela andra fiol till komplett trams.

Slutet som borde vara en dans i blod och inälvor blir istället ett platt fall då den bästa actionscenen avfyrats redan i början och inget därefter lyckas komma ens nära den lekfullheten som kan ses där.

They Will Kill You kan mer eller mindre beskrivas som två ytterst underhållande scener dränkta i hopplösa pretentioner och en regissör som verkar mer besatt av utläggningar kring sin egen stil istället för att faktiskt göra ett jobb som kan klassas som godkänt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ready Or Not 2: Here I Come – lyfter aldrig riktigt

20 mars, 2026 by Elis Holmström

Ready Or Not 2: Here I Come

Ready Or Not 2: Here I Come
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Efter att ha lämnat Scream-serien efter del fem och sex – där den femte i serien var oväntat lyckad, återvänder nu regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett till filmen som satte dem på skräckkartan. Ready Or Not kan i mångt och mycket ses som en tidig prototyp – på gott och ont, för vad som skulle ske med Scream 5. Det var en brutal film som också tog stöd i mycket mörk och sardonisk humor. Dessutom fanns en uppenbar energi och passion för genren. Paketet var kanske inte fullkomligt, förmågan att sammansätta det som ett fullständigt paket fallerade, men det fanns sannerligen frön som kunde sås vidare på.

Uppföljaren väljer – likt den kanske bästa av uppföljare, nämligen James Camerons Aliens, att röra sig aningen närmare action-genren och endast låta skräckelementen spela en bioroll. Denna förändring eller evolution tillåter inte bara variation utan också möjlighet för filmens karaktärer att demonstrera den klassiska klyschan om att stål gjuts av eld. Samara Weavings huvudperson Grace är nu luttrad, härdad och mer beredd att slå tillbaka mot hotet som står och väntar denna gång. Och här finns flera inslag som visar varför uppföljare många gånger kan vara behövliga för att rätta till och förbättra underutvecklade aspekter från första försöket. Humorn är denna gång avsevärt mer stilfullt integrerad och här finns oerhört nihilistisk ironi och sadism som implementeras väl och utan någon frustrerande och självcentrerad cynism. Regissörsduons stiliserade samt aningen överdrivna visuella stil följer med även här vilket hjälper till att skapa en känsla av lekfullhet, något som dock inte leder till något oseriöst trams, istället framkommer den uppenbara passion Bettinelli-Olpin och Gillett har för genren samt deras tydliga förståelse för vilka klyschor som måste förlöjligas och vilka som faktiskt är användbara.

Även om viljan och energin finns för att många gånger om underhålla hjärtligt så lyckas Ready Or Not 2 dock aldrig att riktigt lyfta. Problemet ligger i hur filmen rör sig och hur stunder som borde öka hastigheten och spänningen – likaså underhållningen, sällan leder till något annat än märkliga – och bokstavliga, pauser där filmen skiftar fokus från ironi och massaker till ointressant syskondynamik mellan Samara Weaving och Kathryn Newton. Att det finns ett behov att försöka hålla fötterna på jorden med något så pass ordinärt – men också förutsägbart, som en dysfunktionell syskonrelation kunde ha fungerat men personregin är olyckligtvis medioker. Att Newton inte heller bjuder på något vidare inspirerat skådespel gör att relationen mellan henne och Weaving känns direkt artificiell. Stunder som borde vara rent guld vad gäller skamlös b-underhållning avnjuts inte heller tillräckligt länge, istället skyndas de på för att nå fram till ett slut som försöker vara oväntat men som endast blir motsatsen. Allting omges av en obekväm känsla av att den här brunnen är långtifrån tömd, dock finns helt enkelt inte förmågan att utvinna något mer än det mest ytliga. Se bara till skådespelarna Sara Michelle Gellar och Elijah Wood som verkar ställt sitt skådespel till energispar.

Allting passerar utan vidare problem men också utan några som helst utmärkande kvalitéer. Och även om den mörka humorn har sina stunder är den i många situationer allt för feg då den tar sig an platta stereotyper, som med mer mod och finess hade kunnat fungera som satir gällande det nuvarande samhället. Istället blir ett par av dessa moment som filmens lågt hängande frukt, det simpla före det svåra och det sanna värdet förbises.

För en film med en så pass uppkäftig undertitel som Here I Come besannas aldrig det påståendet, istället förblir allt försiktigt och inkapabelt att ta för sig. Ready Or Not 2 känns som latent potential i sin renaste form, att inte utnyttja denna potential måste ses som ett genuint slöseri med tid och förmåga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Bride – harmlös, tafatt och ointressant säck med potatis

5 mars, 2026 by Elis Holmström

The Bride

The Bride
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 mars 2026
Regi Maggie Gyllenhaal

Att ha en nyfikenhet och vilja att pröva det outforskade bör alltid applåderas. Guillermo Del Toro talade varmt och passionerat om sitt nördiga paradis kallat Bleak House om att bristen på nyfikenhet var det som i huvudsak gjorde oss gamla. Men ibland kanske viljan inte är detsamma som ett lyckat resultat. Maggie Gyllenhaal må ha skapat en solid om än inte bländade regidebut med The Lost Daughter. Önskan att ta nästa steg och cementera sig som en sann expert inom konsten att regissera blir dock ett platt fall.

Filmvärlden är inte obekant inför tendensen att ständigt öka insatserna, även filmer som inte är bundna till stora varumärken tenderar ofta att eskalera. Se bara till Greta Gerwig som inledde sin regibana med Lady Bird som följdes av den avsevärt mer komplexa och stjärnspäckade Little Women och därefter kulminerade i mästerverket Barbie, en kommersiell supersuccé men också en film vars skala fick de tidigare två att likna modellminiatyrer. Gyllenhaal – samt produktionskrafterna bakom The Bride, vill göra samma resa, att gå från det småskaliga till det massiva. Och där andra lyckas att fylla skorna blir det för Gyllenhaals del en jättelik axelryckning som dessutom sjabblar bort en ensemble som borde kunna lyfta en zeppelinare gjord av bly.

Efter Frankenstein av nämnda Del Toro känns Mary Shellys legendariska bok mer aktuell än någonsin. Att då fortsätta rida på berättelsen och dess djupa tematik som berör allt ifrån grandios teologi till mer basa frågor om livet ter sig inte fel. Men Gyllenhaal verkar i det närmaste ställd, för att inte säga okunnig, vad gäller att skapa en film som intresserar. Någonstans i den saliga röran går den faktiska visionen att skymta. Förhoppningen är att göra en ohämmad, fräck och vågad film som tar sig an patriarkala strukturer och utforskar kvinnlig befrielse. Det är sannerligen klassiska ämnen som i rätta händer kan fascinera i evigheter, men Maggie Gyllenhaal har kort och gott inte förmåga nog att framhäva än mindre skänka projektet den udd som behövs. Istället blir allt stelt, platt och ytterst forcerat. Alla försök att skapa chockhumor eller vältra sig i det morbida känns mest som ett enda lång och genant felsteg, filmen saknar mod för att verkligen leda till genuin chockunderhållning. För en berättelse där det titulära monstret gavs liv med elektricitet är detta en film som saknar all form av laddning eller spänning. Sekvenser menade att vara intima, berörande eller för den delen komiska, är otäckt bleka och känns rent mekaniska. Än mer provokativt blir det då det finns moment som borde vara hypnotiskt bra, som då Christian Bale och Jessie Buckley drabbar samman i hätska diskussioner eller då den fantastiska Annette Bening äntrar arenan. Dessa moment är dock lika avslagna som mineralvatten utan kolsyra, det liknar en trött maskinist som ständigt blickar mot klockan och drömmer om att passet skall sluta.

Det är som att denna likgiltighet och totala slentrian injicerats i hela filmens blodomlopp. Värst drabbar detta den helt eminenta ensemblen som inkluderar några av världens nu bästa skådespelare. De redan nämnda Bale, Buckley samt Bening kan blända på egen hand men då de också ackompanjeras av Penelope Cruz och Peter Sarsgaard finns det inga ursäkter för att varenda scen känns fullkomligt ointressant. Alla skådespelare, minus Buckley som får visa på en hysterisk och manisk karisma, oscillerar mellan att vara ointresserade till att spela över. Christian Bale gör kanske sin mest överdrivna och tveksamma insats sedan hans helt obegripliga medverkan i den besinningslöst löjliga Harsh Times av David Ayer. Inte ens det jazziga amerikanska 30-talet leder till någon större visuell fest, detta genom ett ytterst ordinärt foto som inte gör rättvisa till den briljanta kostymdesignern Sandy Powell vars arbete brukar vara extraordinärt men som här endast kan beskrivas som funktionellt.

The Bride önskar vara en vass, vågad och uppnosig rebell som svär i kyrkan och som chockerar alla med sitt burdusa maner. Verkligheten liknar istället en harmlös, tafatt och ointressant säck med potatis som misslyckas med att fånga intresset, både från publiken och i synnerhet från alla som varit delaktiga i skapandet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in