Elis Holmström

Eternity
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi David Freyne

Det var inte svårare än att släppa den allra mest pretentiösa och överspända garden, andas djupt och inse att det är helt acceptabelt att bara göra en bagatell. Den där utsagon summerar helt och hållet varför filmbolaget A24 – efter ett antal bedrövliga snedsteg, äntligen levererar en film som summerar de värderingar och kvalitéer som bolaget vill eftersträva. Efter att ha tagit hela filmvärlden med storm efter triumfen på Oscarsgalan 2023, då Everything Everywhere All At Once tog hem majoriteten av de stora priserna, har A24 gjort allt för att exemplifiera sig som den ’’lilla studion’’ som alltid levererar kvalitetsprojekt med en aura av intellektualism.

Under det gångna året har studion haft det svårare att helt övertyga om sitt renommé som filmvärldens vassaste producent. Detta med komplett skärp som Death Of A Unicorn och The Legend Of Ochi, filmer så pass desperata att symbolisera studions varumärken att de blev till outhärdligt navelskådande.

Eternity och regissören David Freyne lyckas dock där dessa två föll handlöst. Även om det finns hopplösa aspirationer att emulera kritikerfavoriter – mest uppenbart Wes Andersons estetik, så har Freyne i alla fall tillräckligt med egen kreativitet samt personlighet för att skapa en film som känns genuin och inte som en högfärdig konstnärlig uppvisning. Framförallt är balansen mellan den bångstyriga och egensinniga premissen – att utforska limbo som en massiv hållplats, och förhoppningen att förmedla en personlig och humoristisk berättelse, mestadels lyckad. Receptet till denna framgång är primärt belagt i huvudrollsinnehavarna Elizabeth Olsen och Miles Teller, som båda gör ett starkt jobb med att övertygande spela karaktärer avsevärt äldre än deras faktiska ålder. Duon har god kemi och hanterar svängningarna mellan charmigt gräl och emotionella predikningar utan någon som helst anmärkning.

Dock är det Da’Vine Joy Randolph som måste tilldelas den största guldstjärnan. Efter sin medverkan i den underbara The Holdovers får Randolph nu visa på en otrolig förmåga att göra bisarra utläggningar om rent nonsens till humoristiskt guld, det är en karismatisk, vass och framförallt rolig rollinsats som höjer värmen avsevärt.

Överlag är detta en oväntat inbjudande film som trots en tematik kring död och sorg besitter en oväntad charm och humor som ständigt leder berättelsen framåt. Därför går det att ursäkta att det många gånger – vad gäller genuin substans, är aningen tunt. Filmens påtagliga värme gör det dock lätt att överse med att flertalet scener kan kategoriseras som lättviktigt trams, som i andra händer hade varit rent outhärdliga att se.

Men Freyne förstår också att han inte regisserar en film menad att förändra världen, snarare en förnöjsam bagatell. I och med denna insikt görs inga försök att gå bortom de tydliga hastighetsbegränsningar som filmen klarar av, genom att vara återhållsam men också ödmjuk blir bristerna inte fatala. Det är endast i filmens avslut som vikten av begreppet lagom inte helt förstås, detta leder till ett utdraget och aningen menlöst klimax.

Eternity må inte vara fullt lika episk och omvälvande som de frågor som filmens karaktärer måste utreda, det är istället en oerhört trevlig filmupplevelse som belyser vikten av ödmjukhet och ett varmt leende.

Zootropolis 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi Jared Bush, Byron Howard

Nio (!?) år har passerat sedan den första Zootropolis hade premiär, en film som ledde till stora applåder och minst lika storslagna inkomster. I klassisk Disney-anda har uppföljaren tagit sin tid. En av upphovsmakarna bakom den första filmen Jared Bush – regissör och manusförfattare, har dock inte legat på latsidan, detta med bidrag till supersuccén Vaiana/Moana och dess uppföljare. Andre-regissör Byron Howard har i sin tur svarat för regin av Encanto. Men nämnda projekt känns nu som rena bryggor och andningspauser. För det är med Zootropolis 2 som allt faller på plats och leder till en enastående uppföljare som kompenserar på sin brist på originalitet med besinningslösa mängder passion och entusiasm.

Trots framgångarna förblir Zootropolis aningen bortglömd, detta i en ständig ström av animerade filmer från väst, vars estetik blir alltmer unison. Zootropolis dras också med oändliga många troper och klyschor, framförallt visuellt. De antropomorfa karaktärerna samt tematiken om vänskap och tillit är lika gamla som hopplösa. Därför är det inte vidare förvånande att uppföljaren inleds men en snabb summering av den första filmen. Men efter denna resumé verkar Bush och Byron samt alla inblandade vara omåttligt laddade och redo att leverera animerade stordåd.

Det skall sägas att Zootropolis 2 inte erbjuder några större revolutioner eller uppenbarelser vad gäller konsten att göra en uppföljare. Berättelsen är ytterst standardiserad med klassiska inslag från de bästa av uppföljare, som en djupare studie i karaktärerna och en gnutta mer allvar och mörker. Men vad filmen saknar i form av originalitet kompenserar den för med häpnadsväckande entusiasm som verkligen smittar av sig. Det brukar sägas att det har ytterst liten betydelse om upphovsmakarna och de medverkande haft roligt under skapandet av filmen. Att det snarare kan vara ett recept för katastrof då nöje tagit prioritet framför arbete. Men för Zootropolis 2 är den uppenbara skaparglädjen bakom filmen dess största och mest imponerande tillgång. Bush och Howard bryr sig inte om att estetiken – designmässigt, rör sig i bevandrade spår eller att narrativet inte lär vinna pris för uppfinningsrikedom. Istället verkar väntetiden på nio år använts till att samla ork, energi och gränslös entusiasm. Det tempo som filmen rör sig i får de trimmande Formel-1 bilarna från Brad Pitt filmen med samma namn, att likna trötta tvåtakts-mopeder. I en tidig och superb biljakt klargörs filmens oändliga glädje och kondition. Där andra filmer med ett lika hänsynslöst tempo kan framstå flåsiga och ansträngda finns inga sådana bihang här. Trots siffran i titeln och samröre med ett produktionsbolag som man kan säga både det ena och det andra om, är detta en av de mer genuint kreativa och entusiasmerande filmerna under året. Allting flyter på som ett rinnande vatten där humor, charm och oväntat sluga ordvitsar ständigt levereras.

Att regissörsduon också vågar ta filmen in på aningen vuxnare territorium, som en oväntat allvarlig men samtidigt lättförståelig tematik kring segregation, eller flertalet skämt som lär flyga över huvudet på de allra yngsta, visar på ett oväntat mod. Ytterligare en aspekt som stärker är ensemblen av aktörer som skänker sina stämmor till de uttrycksfulla och karismatiska djuren. Där andra valt att rollbesätta efter maximal stjärnglans väljer Zootropolis 2 att fortsätta med att ta skådespelare som behärskar konsten att agera med sin röst. Därför får vi superaktörer som Ke Huy Quan och David Strathairn och inte slumpmässiga kändisar. Även hos skådespelarna finns en närmast obegriplig passion för projektet. Jason Bateman är fortfarande lysande som slug – men välvillig, räv och Ginnifer Goodwin är underbart charmig som smart och modig kaninkonstapel.

Berättelsen är – som konstaterat, berövad på vidare originella kvalitéer men det sätt som filmen använder tematik som brott och straff ger filmmakarna möjligheter att motverka mycket av det förutsägbara. Detta genom att introducera mysterium, vändningar och action i stunder som annars hade kunnat blir till expositions-tunga mellanrum. Humorn som filmen förlitar sig på är lika bred som den är varierad, de många ordvitsarna må nå en viss mättnad men då bjuds det på stilfulla referenser till filmklassiker, underbar slapstick samt gränslös kreativitet som stickas ihop med vansinne.

Att berömma de visuella kvalitéerna i en film signerad Disney känns som verbalt överflöd. Men Zootorpolis 2 är – som väntat, oförskämt välgjord och besitter teknik mer avancerad än hela NASA. Detaljrikedomen och den sanslösa färgpaletten är lika snygg som den är imponerande.

Väntetiden på nio år må inte ha lagts på att skapa filmhistoriens mest originella uppföljare, istället var mellanrummet nödvändigt för att leverera en makalösa urladdning av kreativitet och skaparglädje. Zootropolis 2 är en av 2025 års snyggaste och mest underhållande filmer, en underbar åktur som briljerar i konsten att roa.

Wicked: For Good
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 19 november
Regi: Jon M. Chu

Wicked må ha spelats på världens största och mest anrika teatrar. Men filmadaptionen har tagit succémusikalen till en stratosfär av hängivenhet och fanatism som få kunde anat. Förväntningarna inför finalen har redan resulterat i makalösa projektioner inför premiärhelgen där filmen tros kunna bli en av årets största öppningar. En oerhörd bedrift med tanke på att biofilmen som medium – i alla fall ekonomiskt, inte har samma hästkrafter som innan pandemin.

Därför känns det tufft, hårt och genuint jobbigt att konstatera att de dedikerade och trogna följarna inte får en grandios, känslomässig och oförglömlig final som cementerar Wicked som en vår tids största musikaler, i alla fall på bio. Istället är det en oväntat tanig, rörig och djupt bristfällig final som känns hopplöst ofärdig.

Även om musikaler aldrig varit högst på den personliga intresselistan går det inte att undkomma att Wicked har några av de mest medryckande men också emotionella musiknumren som författats för en musikal. Även om del ett hade problem som risiga specialeffekter och en Ariana Grande vars skådespel knappt kunde recenseras utan att ta till högst olämpliga ord, fanns det också mycket att omfamna och beundra. Däribland en fantastisk Cynthia Erivo samt geniala versioner av Stephen Schwartz musik. Framförallt vad tappningen och inramningen av mästerverket Defying Gravity en sekvens som fortfarande skapar rysningar.

Men det finns alltid problem med att dela upp en musikal i två. För där andra uppföljare har mer latitud och svängrum vad gäller dramaturgi finns här en striktare bana som måste följas då det dramatiska är så pass sammansvetsat med musiken. Detta gör att vad som egentligen är den tredje akten måste formas om så att det blir en film med en början, mitt och ett slut. Men många gånger om känns det inte som en film som står på egna ben – eller ens en uppföljare, utan en epilog som består av otroliga mängder fogmassa. Regissören Jon M. Chu försöker ändå injicera ett par nya inslag för att ge uppföljaren en någorlunda distinkt karaktär. Detta är en avsevärt mörkare film och här finns också ett par sekvenser som verkar vara mer intresserade av äventyrligt spektakel än att begeistra med sin musik. Men det går inte att undkomma att det som finns kvar att berätta inte besitter samma kraft och oförglömliga kvalitéer som del ett. Att överhuvudtaget tävla med Defying Gravity är lika lönlöst som orätt, men de sånger vi faktiskt får här känns som likbleka b-sidor eller demos, aldrig menade att vara dominanta eller fullfjädrade. Här finns ingen gladlynt och elegant Dancing Through Life eller ens den tralligt fåniga Popular. Istället liknar detta tonsatt dialog där varken musik eller lyrik har några minnesvärda kvalitéer.

Där del ett ofta fick igång dansnerven och klappande händer känns stora delar av For Good som ett djupt andetag där endast hoppet – om att något storslaget ska anlända, ska infinna sig men tyvärr sker aldrig detta. Och istället för att stabilisera och landa planet i ett stycke ökar bara turbulensen under filmens gång. För någonstans i mittpartiet verkar en eldsvåda eller djup kris uppstått, där verkar stora sektioner saknas eller helt enkelt glömts bort. Berättelsen börjar då bli helt beroende av originalsagan med Dorothy och hennes försök att ta sig hem till Kansas. I och med den härva som är rättigheterna till det legendariska originalet med Judy Garland finns det fortfarande en stark motvilja att röra sig alltför nära just filmen. Trots det verkar Cho utgå från att det ska finnas en närmast slavisk förståelse för händelseförloppet i originalsagan. Detta skapar dock flera problem framförallt då vissa karakteriseringar av de kända följeslagarna är så total avvikande från vad vi vant oss vid. Det leder till en dissonans och en känsla att det hela är frampressat och inte det minsta genomtänkt. Allting blir plötsligt hopplöst spretigt och rörigt, vilket gör att det finstämda finalnumret med samma titel som filmen ’’For Good’’ inte får det andrum som är nödvändigt.

Dock finns här saker som påminner om den första filmens bästa kvalitéer. Cynthia Erivo är precis lika magnetisk och kraftfull nu som då, med en fantastisk sångröst och en otrolig förmåga att kanalisera karaktärens diverse inre konflikter. Jonathan Bailey blandar spjuveraktig charm med stor empati och Jeff Goldblum är lika excentriskt underbar som alltid. Utöver det har Cho också finslipat det visuella en aning och de ambitiösa kulisserna och rekvisitan sanslösa detaljnivå visas upp på imponerande sätt.

Wicked: For Good borde varit en bombastisk och oförglömlig final men blir snarare en jättelik vurpa som endast blir ett onödigt måste för att få berättelsen komplett, inte ett gränslöst och påkostat spektakel som personifierades så väl av föregångaren.