• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Nightmare Alley – visuellt under men brist på bra berättelse

27 januari, 2022 by Elis Holmström

Nightmare Alley
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 28 januari 2022
Regi: Guillermo del Toro

Nightmare Alley är – för att vara Del Toro, oväntat jordnära, den är befriad från fantasifulla och skräckinjagande filmmonster. Det låter på förhand som en ringare upplevelse då vi berövas möjligheten att fly undan vardagen i ny drömvärld av Del Toro. Trots bristen på amfibiska människor – eller talande ryska lik, så är Nightmare Alley en triumf vad det visuella anbelangar. De som sett de fantastiska dokumentärfilmerna från Del Toros ”andra bostad” döpt till Bleak House vet att den mexikanske filmfantasten är besatt av allt som kan sätta fantasin i rullning. Bleak House är en osannolik konstruktion som kunde agera filmkuliss till vilken skräck- eller fantasyfilm som helst. Rekvisita från Hellboy trängs med fullskaliga och otäckt levande statyer av Edgar Allan Poe och H.P Lovecraft.

Många gånger så känns Nightmare Alley som ett privat besök i denna märkliga, obehagliga men fascinerande värld. Det tivoli som en stor del av filmen utspelar sig på är så långt ifrån det industrialiserade och själlösa Gröna Lund som man kan tänka sig. Scenografin fullkomligt exploderar i ett regn av detaljer, de stämningsfulla miljöerna är så pass karakteristiska att de skulle kunna berätta sagor som utan problem kunde fylla ett och annat bibliotek. Att luta sig tillbaka och insupa denna fantastiskt iscensatta värld är en upplevelse i sig. Än mer imponerande är det faktum att Del Toro inte ens verkar anstränga sig för att presentera sin vision. Där andra visuella regissörer – exempelvis Wes Anderson, vrider ut och in på sig själva för att nå fram till ett slutresultat som är både unikt och bekant, så genomförs Nightmare Alley utan några prestationer eller ambitioner att förhäva sig själv, allt vi får se är genuint och skapat med en brinnande passion.

Där Del Toro tidigare alltid lyckats balansera det visuella med ett substantiellt innehåll så verkar det bara vara ytan som attraherar denna gång. Filmens berättade blir tyvärr lidande och många gånger förvånansvärt svagt, manuskriptet och karaktärsarbetet påminner i sina bästa stunder bara om en grov och halvfärdig skiss. Trots att Del Toro har lyckats samla en imponerande trupp skådespelare med fullblodsproffs som David Strathairn, Toni Collette, Willem Dafoe, Cate Blanchett och Richard Jenkins så finns det inte en enda insats som känns minnesvärd eller inspirerad. Bradley Cooper i huvudrollen är också lite av ett frågetecken. I filmens första halva, då Cooper tvingas agera med kroppsspråk och minimalistisk mimik, så är hans skådespeleri i det närmste amatörmässigt. Coopers styrka har alltid legat i hans charmiga och uppstudsiga attityd, men att agera plågad och tystlåten är ett område som han inre bemästrar. Det är först då hans karaktär blir mer talför som rollbesättningen känns begriplig.

Men allra mest förvånande är att Nightmare Alley känns återhållsam vad gäller att förmedla passion och värme i sin berättelse. Förvisso är detta en både brutal och otäck saga, men även i något så fruktansvärt som Francos Spanien i Pans Labyrint så lyckades Del Toro förmedla en ömhet i sitt berättande. The Shape Of Water blev hjärtevärmande genom sin finkänsliga porträtteringen av den udda romansen mellan Sally Hawkins och Doug Jones sjöodjur. Relationer mellan människor och monster har alltid varit ett essentiellt signum för Del Toro. Far- och sonrelationen i Hellboy mellan John Hurt och Ron Perlman hör fortfarande till de mest finstämda jag sett. Men några sådana stunder finns inte i Nightmare Alley, det hela känns – med Del Toros mått mätt, förundransvärt ytligt. I filmens andra halva blir bristen på ett solitt narrativ än mer uppenbar. Från att vara en djupdykning i det bisarra, så slår det om till att bli en blandning av Christopher Nolans The Prestige och superklassikern Blåsningen. Det bjuds på ett par spännande scener men de är alltför korta och underutvecklade. Allting avslutas med en ytterst tvivelaktig final vars patos känns både trött och otillfredsställande.

Nightmare Alley är ett visuellt under och Guillermo Del Toro är i sitt rätta element då han djupdyker i det besynnerliga och motbjudande. Men utan en riktigt potent berättelse så känns allting en aning menlöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Scream – oväntat underhållande och klipsk

13 januari, 2022 by Elis Holmström

Scream
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 januari 2022
Regi Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett

Alla som gick på på låg- eller mellanstadiet kring tidigt 00-tal har stött på den ökända Ghostface-masken. Den kritvita, platta och uttryckslösa seriemördarmasken är idag lika välkänd som Ronald McDonald eller Pikachu från Pokémon. Men Wes Cravens Scream-serie har aldrig lyckats tränga igenom det popkulturella medvetandet som Fredagen Den Trettonde eller Cravens egen Terror På Elm Street. Den ursprungliga Scream-filmen var en postmodern och självironisk historia som gärna förlöjligade och parodierade skräckfilmens mest återanvända klyschor. Craven själv hade dessutom inga större betänkligheter med att kritisera flera av sina egna filmer. Denna lättsamma och uppnosiga satir har varit en essentiell del genom de fyra filmerna.

Tyvärr så har Cravens idéer alltid varit mer storlagna och intressanta i teorin än praktiken. Scream med dess ambitioner att vara självmedveten och vitsig har olyckligtvis nog var praktexemplet på detta misslyckande. Vad som borde vara både underhållande, chockerande och klipskt har genomgående känts tafatt och illa genomfört på ett filmtekniskt plan. Scream 4 kändes helt steriliserad och Craven verkade ha gått i sin egen fälla där uppföljare blir till ett svart hål som slukar och förstör originalets arv.

I och med Cravens alltför tidiga bortgång så har nya förmågor bakom kameran behövt inhämtas. Och hur hemskt det än må låta så visar sig detta överlämnande av facklan vara det bästa som hänt Scream. Det som numera borde döpas till Abrams doktrinen – efter J.J Abrams och Star Wars The Force Awakens, där filmskapare som växt upp och förälskat sig i diverse filmserier nu får ansvara för dess fortsatta existens – kan vara en av de mest uppmuntrande trenderna inom filmvärlden. Regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett har i diverse intervjuer talat sig varma om sin vördnad inför filmserien och att deras filmintresse har haft Cravens skräckserie som en primär byggsten. Denna energiska entusiasm är märkbar från första rutan. Där Scream 4 var en håglös och oinspirerad historia så är detta avsevärt mer livligt. Cravens ideér om att skapa en ironisk och självmedveten skräckfilm blir för första gången i seriens historia förverkligade.

Den självironiska tonen manifesterar sig i en rad olika scener med dialog som är fylld av meta-referenser och intelligenta vinkningar till seriens mest minnesvärda stunder. Denna gång tar de sig an hat och trakasserier på nätet och förvånansvärt nog så lyckas filmen på ett både underhållande och intelligent sätt slå knäna av illvilliga nättroll som lever för att förpesta och förstöra vardagen för så många människor. Det finns också ett stort – och behövligt, mått av självdistans i denna samhällskritik, vilket gör att den aldrig känns högtravande, arrogant eller predikande, detta skänker Scream en oväntat sympatisk framtoning.

Tyvärr så är skräckmomenten inte lika kreativa eller vågade som samhällskritiken. Återigen är det en rad av alltför bekanta knivmord som oftast inleds med klen ’’hoppa till-skräck’’. Trots att det görs tappra försök att parodiera detta simpla och krassa skräckverktyg så lyckas Olpin och Gillet inte befria sig från repetitionen och utmattningen som oftast drabbar mediokra skräckfilmer som överanvänder detta tröttsamma inslag. Många av de mer spända och obehagliga scenerna är också alltför utdragna och förutsägbara för att förmedla genuin skräck. Scream-serien har förvisso aldrig handalt om att bara skrämma livet ur tittaren, men det finns scenarion och möjligheter som aldrig når sin fulla skräckpotential.

Även om regin och humorn kan applåderas så finns det fortfarande beståndsdelar som gärna hade fått oskadliggöras med flera knivhugg. Skådespeleriet varierar mellan att vara charmigt överdrivet till att vara rent outhärdligt. Melissa Barrera och Jenna Ortega i rollen som omaka systrar är långt ifrån Guds gåva vad gäller skådespeleri. Just interaktionen mellan filmens tonårskaraktärer är också lika spännande som att se gräs växa i realtid. Courtney Cox fungerar som filmens mest skräckinjagande inslag med ett stelopererat ansikte och en insats på sparläge. Neve Campbell å andra sidan verkar genuint inspirerad och glad att vara tillbaka, hon gör en både återhållsam och ödmjuk rolltolkning.

Scream är sannerligen inte perfekt, men den är oväntat underhållande och klipsk. Till skillnad från den katastrofala The Matrix Resurrections så är detta ett bra exempel på hur man kan återuppliva en filmserie och samtidigt vara både ironisk, lättsam, underhållande, självmedveten och relevant mer än tjugo år efter originalfilmen. Det är utan tvekan den bästa Scream-filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, scream, Scream 2022, Skräckfilm

Filmrecension: Spencer

5 januari, 2022 by Elis Holmström

Spencer
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 januari 2022
Regi Pablo Larraín

Varje år är det samma visa. NK presenterar sin julskyltning, kalkoner säljer slut lagom till nyår och så mottar vi en lavin av mer eller osmakliga lockbeten inför den stundande Oscarsgalan. Att Harvey Weinstein sades vara en expert på att skapa denna typ av ihåliga segment som var avsedda att dra Oscarsjuryns ögon åt sig, borde ha lärt oss att se förbi denna typ av blåsningar.

Tyvärr så verkar detta att skapa lockbete vara intakt då vi närmar oss årets Oscarsgala. Spencer är inte bara en humbug vad gäller att representera någon som helst autenticitet eller ödmjukhet gentemot sitt subjekt, det är också en trojansk häst där Kristen Stewart väntar på skymningen för att då storma ett imaginärt Troja och ödelägga den goda smaken. Det är faktiskt svårt att veta i vilken ände man skall börja för att belysa de många synder som regissören Pablo Larraín begår genom två outhärdliga timmar. Precis som i sin film om Jackie Kennedy Onassis så är Larraín här tydligen helt övertygad om att en film måste vara visuellt motbjudande för att engagera. Publikens ögon fullkomligt misshandlas med ett gräsligt fult foto som är så pass suddigt och grynigt att man kan undra om projektor-ansvarig har varit påverkad på arbetstid.

Om det nu bara hade varit det visuella som var problematiskt så hade man kunna ursäkta Larraín. Tyvärr så fortsätter tortyren, Spencer kan mycket väl ha ett av de mest frånstötande och smärtsamma soundtrack jag någonsin behöva lyssna till. Gitarristen Jonny Greenwood från Radiohead har lyckats med konststycket att skapa musik som mycket kan användas på Guantanamo för att bryta ned människor och få dem att bekänna vad som helst för att få ett stop på oljudet. Hela Spencer består av vassa ljud, jag har aldrig känt mig så pass manad att springa skrikande ut från biosalongen för skona sinnesfriden.

Spencer är en audiovisuell katastrof, men det berättarmässiga innehållet är än värre. Dianas liv har dissikerats, studerats och undersökts in absurdum både i dokumentärer och spelfilmer. Det krävs således en intelligent, relevant och respektfull berättare för att hitta vettiga infallsvinklar. Dessa förhoppningar grusas lika fort som den svenska sommaren. Där Netflix hyllade serie The Crown lyckas med att porträttera kungafamiljen med stor omsorg och precision så väljer Larraín att sätta ihop sin film med en ångvält och en motorsåg. Diana porträtteras genomgående som mentalt sjuk med en rad hallucinationer och vanföreställningar, de scener som försöker humanisera henne och demonstrera hennes moderskap är så pass skrattretande och ytliga att de känns pliktskyldiga. Det enda som Larraín verkar vara intresserad av är att vältra sig i Dianas psykiska ohälsa, och detta presenteras så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det inte är en filmad skolpjäs från årskurs 1 som utspelar sig framför en. Moraliskt är detta inte mycket bättre än de fotografer som förföljde Diana och som i slutänden bidrog till att beröva henne livet.

Mitt i detta erbarmliga kaos så finner vi Kristen Stewart. Det finns en rad unga skådespelerskor som utan problem hade kunnat göra ett unikt och stilfullt, men för den skull inte inställsamt, porträtt av Diana. The Crown valde den relativt okända Emma Corrin att porträttera Diana, men återigen så skall Larraín krångla till det. Stewart har under sin karriär gjort en rad försök att bli sedd som en seriös aktör och inte leva enbart på meriten att ha varit med i filmadaptionen av Twlilight. Detta har lett till ’’utsökta mästerverk’’ som Seberg, Personal Shopper och den helt obeskrivligt usla nyversionen av Charlies Änglar.
Men i och med sin rolltolkning i Spencer så tydliggör Stewart att hon är villig att göra vad som helst så länge en Oscarsstatyett hägrar vid målsnöret. Tyvärr så får vi i publiken utstå en usel prestation, Stewart lägger ut en bombmatta av tårar, hysteri, ihåliga blickar och en uppsyn som är lika livfull som en kyrkogård. Det är inte en fråga om att representera eller emulera Diana, det är en grotesk plattform skapad för att nära Stewarts och Larraíns hybris. Det faktum att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana gör rollbesättningen än svårare att förstå.

Den enda person som överhuvudtaget verkar medverka för något annat än sitt eget ego är Sally Hawkins. Trots en mycket liten biroll så lyckas Hawkins att förmedla behövlig värme och uppriktighet som gör filmen mänsklig och inte till en morbid reklampelare. Men det är föga behjälpligt då Hawkins roll är minimal. Och när publiken får en slutkläm som är mer krystad än avslutningen till The Life Of David Gale så kan man fråga sig om hela eländet är ett tidigt aprilskämt?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Matrix Resurrections – rörig och ointressant

22 december, 2021 by Elis Holmström

The Matrix Resurrections Recension
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 december 2021
Regi Lana Wachowski

Syskonen Wachowski injicerade nytt liv i action-genren 1999 då The Matrix hade premiär. Det fanns tydliga influenser från Hong Kong-regissören John Woo, vars actionfilmer innehöll så mycket krutrök att slaget vid Lützen bleknar vid en jämförelse. The Matrix har satt djupa spår i en hel generation och att ignorera filmens betydelse för actionfilmens utveckling vore ett tjänstefel. Men när den oundvikliga uppföljaren blev av så var det slut med lovorden, häpnaden och framförallt vördnaden. The Matrix Reloaded må ha erbjudit en handfull minnesvärda actionscener, men den krystade och diffusa berättelsen från den första filmen blev enbart än mer rörig och ointressant. The Matrix Revolutions hör till en av de värsta filmupplevelserna jag någonsin behövt genomlida, vad som borde varit en sprudlande och färgstark final blev istället en öppen avrättning av hela filmserien mitt framför publikens ögon.

Drygt tjugo år efter den första filmen så står Lana Wachowski ensam som regissör för Matrix Resurrections. Det borde varit en hyllning till filmserien och dess arv, vi har sett oräkneligt många äldre filmserier bli vitaliserade med nyversioner och uppföljare, Star Wars The Force Awakens, Ghostbusters Afterlife, Mad Max: Fury Road för att nämna några exempel. Men The Matrix Resurrections har inget intresse av att leverera en uppriktig ursäkt till publiken för de tidigare felstegen, istället så har man satt på sig både hörselskydd och skygglappar vad gäller att ta till sig av kritiken. Lana Wachowski verkar övertygad om att det publiken vill ha är mer av de absolut sämsta delarna från del två och tre. Detta innebär att vi – ännu en gång, måste utstå ett bombardemang av flummiga aforismer som skulle göra Björn Ranelid generad. Konceptet om en virtuell värld som förslavar mänskligheten kunde ha fungerat som en parallell till vårt eget samhälle där våra liv på internet verkar spela större roll än vårt verkliga liv. De scener som försöker vara allegoriska och komiska är dock så pass klumpiga och platta att alla chanser till att skapa någon som helst reflektion hos publiken rämnar likt ett korthus.

The Matrix Resurrections är också helt besatt av meta-referenser. Där andra filmer som önskar väcka publikens nostalgi, gör det diskret och med fingerfärdighet, så väljer Lana Wachowski att vara övertydlig. Det räcker inte med tonvis av referenser till tidigare filmer, en ansenlig del av hela The Matrix Resurrections består av klipp från de tre tidigare filmerna. Någon tilltro till publiken finns inte, vad som än händer så måste det förklaras och förtydligas in absurdum. Många gånger känns det lika pinsamt som då en komiker måste förklara sitt skämt i detalj efter att ha misslyckats med att generera ett enda skratt, väldigt snart blir alla dessa vinkningar bedövande.

Samtidigt som denna meta-hysteri pågår så glömmer Wachowski helt bort att en actionfilm borde ha en story som ständigt rör sig framåt. Det radas upp evighetslånga sekvenser där Keanu Reeves utför ’’gastkramande saker’’ som; att dricka kaffe, promenera och äta nudlar. Om det hade funnits någon dramatisk eller tematisk betydelse för dessa scener i slutänden så hade dessa triviala handlingar kunnat accepteras, men när filmen väl kulminerar så är allt som skett mer eller mindre irrelevant. Att endast en handfull originalskådespelare återvänder bidrar också till att filmen känns fattig och innehållslös. Reeves – som blivit något av en institution för popkultur, är i sitt privata liv en både generös och trevlig person. Tyvärr så lämnar hans skådespel en hel del i övrigt att önska, det är trötta repliker och en minst lika sömnig uppsyn. Stackars Jessica Henwick har tilldelats en karaktär som är lika spännande och minnesvärd som en golvbrunn. Både Neil Patrick Harris och Jonathan Groff är totalt vilsna i pannkakan och får varken hjälp av regin eller manuskriptet. Den enda som överhuvudtaget gör något avtryck är Carrie-Anne Moss som är lika hård, beslutsam och intensiv som vi minns henne.

Men det är varken varken skådespeleri eller snyggt berättade som intresserar då vi talar om Matrix. I slutändan så måste det finnas actionscener som är så pass spektakulära och märkvärdiga att man glömmer bort det erbarmliga berättandet och de usla aforismerna. Vad som var revolutionerande 1999 är dock gammal skåpmat i dag. Action-utbudet i Resurrections är under all kritik, det är en kavalkad av vajrar, hoppsparkar och sunkig Kung-Fu som rör sig i samma takt som en sömngångare.

The Matrix Resurrections är en katastrof från början till slut. Vad som troddes vara en återupplivning visar sig istället vara en gigantisk begravning. Denna tragikomiska stämning når sin topp då det blir dags att spela den fantastiska Rage Against The Machine låten ’’Wake Up’’ – som blivit något av ett ledmotiv för serien. I filmens sista självande sekunder verkar det som att vi äntligen ska få höra denna tuffa och kompromisslösa rocksång, men vad som levereras är en ihålig cover… Detta summerar den totala bluff som är The Matrix Resurrections.

’

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sing 2 – som mest en favorit i repris

20 december, 2021 by Elis Holmström

Sing 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2021
Regi Garth Jennings

Trots enorma finansiella framgångar med Dumma Mej och spin-off-filmen Minioner så är de gula filurerna och den machiavelliska Gru långt ifrån lika omtyckta som valfri Disney- eller Pixar-karaktär.

Inom den animerade filmen är Pixar fortfarande helt oöverträffade vad gäller kvalitet, både i berättande och teknik. Sing var en oerhört positiv överraskning för fem år sedan. Det var en mer återhållsam film än tidigare Illumination-produktioner. Det breda och färggranna karaktärsgalleriet var både minnesvärt och charmigt. Att rollbesätta dessa skojfriskt designade antropomorfa koalor, piggsvin och gorillor med superkändisar som Scarlett Johansson fick Sing att likna lyxchoklad med en rasande grann paketering.

Fem år är dock en ansenlig tid, och under de gångna åren så har Pixar radat upp ett pärlband av klassiker. Tyvärr så har den långa väntetiden inte resulterat i en mer slipad slutprodukt. Sing 2 är fortfarande charmig mellan animationerna och detaljnivån på karaktärerna är makalös. Många gånger närmar sig Sing 2 en perfekt blandning mellan det fotorealistiska och stiliserade. Saker som päls och ljussättning är storslagna att se på.

Men visuella stordåd räcker bara så långt. Sing 2 känns oftast mer som Sing 1.5 än som en fullfjädrad fortsättning. Berättelsen är inte i närheten av att vara lika underhållande som sist. Intrigen känns som en ren improvisation och händelseförloppet är närmast identiskt med föregångaren. Det finns en viss ironi i att ett av filmens många patos grundar sig i värdet av att våga gå mot strömmen och inte tvivla på sin egen förmåga. Denna moraliska läxa verkar inte ha absorberats av regissören och manusförfattaren Garth Jennings. Vägen framåt görs med myrsteg, och när det dyker upp en gaffel i vägen – som hade kunnat leda in på nya territorium, så väljer man det säkra före det osäkra.

Filmens soundtrack måste dock lyftas fram, förvisso är en rad nummer identitetslös popmusik, men det finns stunder då vi får Coldplay, Elton John och såklart … U2. I och med att den irländska bandet har lånat ut sin galjonsfigur Bono, som medverkar i en av rollerna, så är det som upplagt för en hyllning till ett av världens bästa band. Och att få se animerade djur uppträda till fantastisk musik som ’’I Still Haven’t Found What I’m Looking For’’ och ’’Where The Streets Have No Name’’ är oväntat upplyftande, att inte sjunga med mellan varven är närmast omöjligt. Sing 2 har stunder som får publiken att vilja resa sig upp och sjunga med, men som bäst är det en favorit i repris.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 58
  • Sida 59
  • Sida 60
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Tommy Körberg bjuder på jazz, humor och en röst i särklass

Tommy Körberg – Nya Cirkus, … Läs mer om Tommy Körberg bjuder på jazz, humor och en röst i särklass

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in