Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecenion: Drottning Margareta – långt ifrån så fängslande och intensivt skildrat som det borde vara

by

Drottning Margareta
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 3 december 2021
Regi: Charlotte Sieling

Trine Dyrholm är en av Europas vassaste skådespelare. Hon har en otrolig bredd som tillåter henne att röra sig obehindrat mellan genrer. Dyrholm återupprepar aldrig någon av sina tidigare roller – varje gång väntar något nytt. Där några av världens bästa skådespelare har gjort sig en karriär på att göra en sorts roll till perfektion – Al Pacino, till och med den geniala Jack Nicholson, så har Dyrholm en bredd och ett känsloregister som många andra aktörer skulle offra lemmar för att besitta.

Drottning Margareta och hennes liv är så pass märkvärdigt och episkt att det skulle kunna vara en TV-serie med flera säsonger. Då Margareta var som mest kraftfull politiskt så regerade hon över Sverige (inklusive Finland), Danmark och Norge. I en tid då publiken och filmvärlden behöver fler starka och komplexa kvinnor på film så känns en film om denna betydelsefulla monark som en självklarhet. Därför är det närmast chockartat hur illa Dyrholm och hennes skådespel värdesätts i Drottning Margareta. Titeln till trots så är detta inte en berättelse om Margareta. Istället är drottningen bara en karaktär av många som dras in i en komplex fejd gällande tronföljden. Idén att fokusera på en specifik episod ur en människas liv har visat sig vara berättarmässigt effektivt, se bara till den helt mästerliga The Favourite som gjorde maktspel inom den brittiska monarkin till mörk komedi och hänsynslös hämnd. Men regissören Charlotte Sieling verkar inte inse vilken oerhörd potential som finns i denna berättelse.

Intrigerna och dubbelspelet i hovet är långt ifrån så fängslande och intensivt skildrat som det borde vara. Dyrholm är som alltid stabil och bär med sig en pondus som får de karga slottsväggarna att skaka så fort hon träder in i rummet. Tyvärr så omges Dyrholm av en ensemble som i bästa fall är medioker, som värst erbarmlig. Framförallt så skämmer våra svenska tillskott – Simon J. Berger och Linus James Nilsson, ut sig. Då dessa två drar ut på vägarna så är det som att filmen blir någon avlägsen släkting till TV4 katastrofen Hem Till Midgård.

Rent hantverksmässigt så är filmen också något av lapptäcke. Oavsett om vi befinner oss i Sverige, Danmark eller Norge så ser allting ut att vara hämtat från ett avsnitt av Game Of Thrones. Flera visuella attribut från HBOs supersuccé är mer eller mindre kopierade. Att försöka efterapa något så ikoniskt kan man inte klandra Drottning Margareta för, men det innebär att hela filmen saknar någon som helst visuell variation. Skåne ser ut som Winterfell, Visby ser ut som Winterfell, hela Danmark… Ja, ni anar nog. Förhoppningen att vara den skandinaviska motsvarigheten till George R.R Martins saga blir oftast tragikomisk då filmen känns kraftlös.

Inte blir det bättre av ett mycket påträngande soundtrack som skär i öronen. Trine Dyrholms subtila skådespeleri dränks av vassa stråkar och gregorianska körer. Det är förvånande hur pass klumpigt hela genomförandet är, det borde finnas en övertygelse och tillit till materialet, men Sieling verkar vara oerhört skärrad inför att anamma det mer diskreta och eleganta. Oavsett om det gäller relationen mellan mor och son eller det konstanta maktspelet så klarar Sieling inte av att hitta en balans. Margareta själv blir helt åsidosatt för stickspår och triviala sekvenser som är menade att höja spänningen men som endast lyckas med att förvirra och röra till berättelsen.

Drottning Margareta hade potential att bli en kraftmätning, Trine Dyrholm gör sitt yttersta men blir vingklippt av en rad mycket dåliga kreativa beslut. Det blir inte den nordiska motsvarigheten till Elizabeth med Cate Blanchett, bara en expressbiljett till medeltidsveckan i Visby, med allt vad det innebär …

Filmrecension: Eternals – välmenande och intelligent

by

Eternals
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 3 november 2021
Regi: Chloé Zhao

Att den nyligen Oscarsbelönade Chloé Zhao fått i uppdrag att regissera Jack Kirbys abstrakta och udda skapelse är både vågat och klipskt. Under åren som gått har Marvel Studios och dess ledare Kevin Feige haft en övernaturlig förmåga att hitta regissörer med dramatiskt läggning och som också kan hantera en film med en budget som vida överstiger många länders BNP. Ryan Coogler briljerade med Black Panther, Jon Watts gav Spider-Man nytt liv igen och nu senast så bjöd Destin Daniel Cretton på en magisk film i Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings.

Chloé Zhao tillför en oerhörd känsla för det subtila och diskreta, Eternals visar sig vara en av de mest återhållsamma och försiktiga storfilmerna på länge. Scener som är befriade ifrån explosioner och sammandrabbningar staplas på varandra. Det är tydligt att Zhao är intresserad och fascinerad av filmens många karaktärer och deras mycket komplexa ursprung. Ambitionerna är höga, båda från studion och från Zhao, det är inte någon ihålig bruksvara som gjorts utan en personlig och egensinnig produktion som bär med sig mycket av det som gjorde Nomadland till en så uppslukande film. När Eternals är som bäst så verkar det som om Zhao fortsätter att försöka besvara de frågor och funderingar hon hade i Nomadland; hur ensamheten formar individen, vikten av att omge med bra människor och det eviga sökandet efter ett syfte.

Det råder inget tvivel om att Eternals är både välmenande och intelligent, men tyvärr så är Zhao inte riktigt redo för en film av den här storleken. Mängden karaktärer och deras komplexa motiv blir tillslut övermäktiga. Trots solitt skådespel från hela ensemblen – framförallt Richard Madden, Brian Tyree Henry, Lia McHugh och Lauren Ridloff, så tar det alltför lång tid innan någon av karaktärerna går att omfamna. Precis som i de tidiga X-Men-filmerna så är det stora karaktärsgalleriet något av ett hinder då det blir omöjligt att fördela tiden mellan personerna. Berättandet är många gånger tillkrånglat och svårt att följa, Zhao verkar vilja komma förbi själva intrigen och gå rakt på dramatiken istället. Bristen på erfarenhet är också flagrant i filmens actionscener. Efter den helt fabulösa sekvensen i San Francisco-bussen från Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings så känns Eternals actionscener mest som utfyllnad. De hämmas av mediokra digitala specialeffekter, tafatt koreografi och ihåliga slag som pågår alltför länge. Dessutom är Marvel Studios och dess patenterade humor inte fullt så funktionell som brukligt. Manuskriptet innehåller flera stiliga och underhållande repliker som kunde blivit komiskt guld, men Zhao lyckas inte hitta en bra tajming och många skämt försvinner och spolas bort av mörk dramatik eller tom action.

Problemen är därmed många, andra filmskapare och filmstudios skulle ha gett upp och börjat räkna ned tills sista arbetsdagen. Men Chloé Zhao visar sig vara en krigare, trots de många felen och en uppenbar ovana att hantera en film av denna storlek så slutar hon aldrig att arbeta i förhoppningen att bli bättre. Desto längre den pågår, desto bättre blir Eternals. Problemen med actionscenerna vägrar att försvinna, men både berättandet och spänningen höjs avsevärt mot slutet. Vi får bland annat en helt lysande vändning som intensifierar slutklämmen rejält. Dessutom väljer Zhao att imitera Denis Villeneuves Dune, istället för slå publiken med häpnad genom explosioner och stora fältslag så väljs en väg där vyer är minst lika viktiga för att få adrenalinet att pumpa. Eternals innehåller ett antal av Marvel Studios mest visuella och spektakulära sekvenser hittills, det sker med hjälp av ett vackert foto och en underbar komposition. Dramatiskt så finns det också ett antal stunder som berör djupt och som hör till det allra mest subtila och försynta vi sett i en MCU-film.

Eternals är långtifrån det bästa Marvel Studios eller Chloé Zhao har gjort. Dess narrativ har flera brister, personerna i dramat blir aldrig tillräckligt intressanta och actionscenerna är några av de mest ointressanta på länge. Men med sin oerhörda arbetsetik och ostoppbara vilja att gå hela vägen in i mål lyckas Eternals ändå lämna ett positivt intryck då eftertexterna rullar.

Filmrecension: My Hero Academia: World Heroes Mission – ett roligt extranummer

by

My Hero Academia: World Heroes Mission
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Kenji Nagasaki

Att vara väl förberedd är en av de viktigaste uppgifterna för en skribent, oavsett ämne. I fallet med My Hero Academia: World Heroes Mission har det tyvärr inte funnits tillräckligt med tid att gå igenom de mer än 30 manga-böckerna eller de otaliga avsnitten av den populära tv-serien. Men en sak står klart, oavsett kunskapsnivå gällande karaktärerna, deras motiv och superförmågor så fungerar My Hero Academia: World Heroes Mission utmärkt som färgsprakande mys-action.

En både attraktiv och avskräckande faktor gällande de mest hyllade och omtyckta anime- och mangaserierna är deras massiva omfång. Serier som Naruto och One Piece kännas ofta större än livet, i alla fall då vi ser till deras livslängd. Som en kort observation så sänds snart avsnitt 1000 (!) av One Piece. Uthålligheten, engagemanget och intresset för en serie med sådan kritisk massa överträffar mycket annan hängiven pop-kulturell fanatism. Att investera hundratals timmar under decennier i en enda berättelse som har en sällsynt och kraftfull förmåga att fullkomligt sluka tittaren/läsaren.

My Hero Academia är precis som One Piece och Naruto enormt populär. Med en cirkulation på över 50 miljoner exemplar så kan mangans popularitet jämställas med flera av de mest uppmärksammade västerländska litteraturfenomenen. World Heroes Mission är dessutom den tredje i raden av filmer baserade på My Hero Academia. Med andra ord så är det en institution som tillbeds med oerhörd vördnad och respekt.

Anime-adaptioner brukar mestadels vara avknoppade från den primära berättelsen, detta för att inte stöta sig med en redan etablerad kontinuitet. Det leder ofta till att biofilmerna känns som små avstickare utan vidare relevanta konsekvenser. Den omåttligt populära Hunter X Hunter och dess två biofilmer är praktexempel på två totalt menlösa långfilmer som inte tillför någonting varken för tidigare eller nytillkomna fans. De mest inbitna hoppas på stora narrativa framsteg men får oftast se sig snuvade på betydelsefullt innehåll.

World Heroes Mission bryter inte den trenden, det är förvisso dramatiskt och actionfyllt men hela äventyret känns som en engångsföreteelse som inte påverkar eller stöter sig med redan pågående berättelser. Filmen kan ses som ett roligt extranummer, knappast relevant för helheten men ändå uppskattat för den rena ansträngningen. För oss som inte vigt våra liv till My Hero Academia så erbjuds ett härligt smakprov som utan tvekan ger mersmak.

Det görs inga större ansträngningar att presentera världen eller de färggranna karaktärerna. Vi kastas rakt in i händelserna och det är bara att hänge sig åt mytologin och premissen om man skall ha någon chans att hänga med.
Från första rutan till sista så är det fullt ös med storslagna slagsmål och heroiska hjältar. Berättelsen är lika klassisk som den är förutsägbar, det är inga större innovationer vad gäller antagonistiska agendor eller superhjälte-krafter. My Hero Academia: World Heroes Mission känns som en mycket kärleksfull hyllning både till västerländska seriefigurer som Stålmannen och till japanska anime-klassiker som Dragon Ball. Världens överlevnad står på spel och självuppoffringen som våra hjältar måste göra tycks inte veta några gränser. Ensemblen är knappast originell vad gäller personligheter och motiv, den följer gamla och familjära mallar, men eftersom de flesta personer vi möter är både empatiska och charmiga så går den aningen kreativa slentrianen att acceptera.

Även om det är bekant – till och med uttjatat, vad gäller tematik, patos och dramatik så paketeras det med en sådan visuell flärd och charm att det är svårt att inte låta sig svepas med i actionfesten. Enda gången World Heroes Mission kör fast är i sitt genuint ihåliga slut. Vi får en utdragen och trist slutstrid som aldrig tycks vilja ta slut, det är som att hela filmen har hakat upp sig och bara fortsätter att bombardera tittaren med snarlik koreografi och artificiella förlängningar. Med tanke på hur väl portionerade de andra actionscenerna är så blir det nästintill obegripligt varför klimax tappar greppet.

My Hero Academia: World Heroes Mission löper stor risk att inte tillfredsställa de mest hängivna fansen med sitt simpla narrativ. Det finns inget här som förändrar spelrummet eller påverkar någon av karaktärerna till den grad att ingenting kommer vara sig likt efteråt. Men som en underhållande introduktion till My Hero Academia så fungerar World Heroes Mission utmärkt. Själv har jag redan börjat införskaffa några av de mer än trettio manga-böcker som finns tillgängliga.

Filmrecension: Familjen Addams 2 – bedrövlig berättelse

by

Familjen Addams 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Greg Tiernan, Conrad Vernon, Laura Brousseau, Kevin Pavlovic

Efter ett mediokert första försök att återintroducera världens mest spöklika familj så hade nog många nu hoppats på en förbättring, att regissörerna Greg Tiernan och Conrad Vernon skulle ha lärt sig av sina misstag. Ett av många fel i föregångaren var att merparten av speltiden lades på karaktärer och händelser utanför den titulära familjen. Det gjordes försök att skapa lättsam samhällssatir med kopplingar till gentrifiering och ett ihåligt samhälle där falska leenden och tomma ord dominerar det sociala umgänget.

Familjen Addams 2 sätter istället familjen och den mörka komiken i centrum. Vi får se prov på ett antal magstarka inslag som får både vuxna och barn i publiken att grimasera. Ingenting verkar vara tabu, alltifrån avföring, slem och likdelar förekommer sporadiskt. Detta skapar en morbid och bisarr atmosfär som är lika komisk som den är motbjudande, något som kan ses som essensen av familjen Addams.

Karaktärer som den överdramatiska Gomez och den strama Morticia är lika underhållande som alltid. Men det är återigen den sadistiska och sarkastiska Wednesday Addams som skiner. Hennes grymma och hänsynslösa lekar är en fröjd att beskåda och antalet hånleenden per sekund är betydligt fler än sist. Estetiskt har förbättringar gjorts och denna gång leks det med ljus och färger, i ett par korta ögonblick kan man tro att filmen är ett avlägset syskon till någon av Tim Burtons stopmotion-filmer. Detta borde innebära en självklar seger och en avsevärt bättre slutprodukt.

Tyvärr så förstörs alla möjligheter att sudda bort den bittra eftersmaken från den första filmen i och med en berättelse som kör raka vägen in i en kalkonfarm. Att saker och ting måste förändras och förnyas är självklart, den versionen av Familjen Addams som gick att se på TV för nästan 60 år sedan är inte längre kompatibel med varken publiken eller dess värderingar. Därför måste filmskaparna hitta en balans där arvet kan existera tillsammans med förhoppningarna att ta konceptet vidare. Men istället för att snyggt och stiligt binda samman dåtid och nutid så bombarderas tittarna med gräslig popmusik och med scener som kunde vara hämtade från den mest banala TikTok-video.

För det är i det traditionella som Familjen Addams 2 är som bäst, då man häpnar inför det groteska eller fnissar åt det brutala och hemska. Men dessa stunder är inklämda mellan helt förskräckliga sekvenser där karaktärerna utför breakdance eller deltar i skramliga biljakter.

Det är som att hela filmen försöker baka en kaka med två olika recept. Resultatet är en oätlig och monstruös sörja. De tvära kasten mellan action, musikal och komik gör att helhetsupplevelsen blir både tröttsam och obekväm att titta på.

Inte blir det bättre av att allting kulminerar i ett klimax som är så pass undermåligt att varenda biobesökare som löst biljett omedelbart borde uppsöka konsumentombudsmannen för att få hjälp med att få pengarna tillbaka.

Familjen Addams 2 har inslag som visar varför denna dysfunktionella familj har behållit sin popularitet i över 60 år, men tyvärr så räcker inte det för att kompensera för en bedrövlig berättelse och slarvig regi.

Filmrecension: Venom Let There Be Carnage

by

Venom: Let There Be Carnage
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 20 oktober 2021
Regi: Andy Serkis

Marvel Studios har skrivit om regelboken för storbudget-filmer, både kommersiellt och hos kritiker så har framgångarna varit gränslösa. Att varje filmstudio drömmer om att kunna emulera eller imitera denna succé är föga förvånande. Men att kopiera formulan har visat sig vara lika omöjligt som alkemi. Sonys försök att iscensätta sitt eget filmiska universum med Venom visade sig inte vara någon dans på rosor. Istället för att låta Marvel Studios ta hand om allt som har med Spider-Man att göra så har Sony bestämt sig för att söndra varumärket och utveckla en rad avarter där Venom är en av dessa. Idén att separera Spider-Man och hans mörka motpart är lika bisarr som att göra en film om Milou utan Tintin.

De två fanfavoriterna är som Sam och Silo, Ying och Yang eller Lennon och McCartney. Och resultatet i den första filmen blev – som väntat, en smärre katastrof. Tom Hardy fortsatte att mumla och stirra hysteriskt på allt som rörde sig och Michelle Williams såg ut att vilja pensionera sig permanent från skådespelaryrket. Filmen som sådan flöt på lika bra som trafiken i rusningstid en fredagseftermiddag.

Men i och med uppföljaren har regissören Ruben Fleischer valt att lämna över tyglarna till den underskattade och lekfulle Andy Serkis. Resan som Serkis gjort är en saga i sig, från motion capture-roller som Gollum och King Kong till att idag vara specialeffekts-konsult och regissör. Serkis är en av filmindustrins allra ödmjukaste, dessutom är han en spelevink som älskar att ha roligt. I och med den katastrofala föregångaren så bestämmer sig Serkis för göra om allt till en enda stor cirkus där logik eller måttlighet inte har något utrymme. Let There Be Carnage har inga som helst reservationer inför att leva rövare, berättelsen är en oreda som inte är blyg inför överdrifter, överspel och slapstick. Allt mellan himmel och jord får plats då Andy Serkis är igång, han ignorerar det stela och malande från föregångaren och stöper om allt i en komisk mall. Stora och bullriga actionscener trängs med tonårshumor och struntprat, något som ger starka Deadpool-associationer – dock befriat från det enorma övervåldet och könsorden.

Ingenting är på allvar eller det minsta seriöst. Som ett exempel kan vi se att Woody Harrelson i rollen som den diaboliska och mordiska Cletus Kasady påminner mer om en parodi av Dynamit-Harry än om Hannibal Lecter eller Norman Bates.

Men trots att hela Let There Be Carnage är kaotisk, så finns det en ödmjukhet och självdistans som gör det hela harmlöst och relativt underhållande. Många gånger känns det som en spirituell uppföljare till Jim Carrey klassikern The Mask som råkat parats ihop med Little Shop Of Horrors. Serkis spjuveraktiga charm smittar av sig och får publiken att glömma det faktum att filmen läcker som ett såll. Speltiden på lite drygt 100 minuter kan tyckas löjligt kort men visar sig vara som klippt och skuren för en bagatell som denna.

Let There Be Carnage är i mångt och mycket en soppa, den saknar disciplin, självbehärskning och finess. Men i all sin tankspridda bullrighet finns det en värme och entusiasm som helt och hållet kan tillskrivas Andy Serkis. För att parafrasera legenden Nils Petter Sundgren ”det är underhållande skräp”.