Elis Holmström

Don’t Look Up
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Adam McKay

Adam McKay har på rekordtid etablerat sig som en regissör av högsta rang. Resan från miserabelt skräp till Oscarsnominerade filmer som The Big Short och Vice har varit explosionsartad. Men att växa för snabbt har sina nackdelar. I och med sin snabba framgång så har Adam McKay aldrig behövt utvecklas. Den ohämmade hyllningskören har lett till att ingen som helst förbättring har gått att se mellan filmerna. Det är fortfarande en oerhört framfusig, gapig och hurtig registil som implementeras då McKay gör film. Det börjar bli alltmer uppenbart att superlativen har lett till en viss hybris. Don’t Look Up är resultatet av en regissör som fått helt fria händer men vars förmåga inte berättigar detta carte blanche. Alla de fel och brister som borde ha åtgärdats har istället vuxit och blivit helt okontrollerbara denna gång. Sedan McKay gjorde The Big Short har han varit besatt av att analysera och parodiera det amerikanska samhället. Först finansvärlden och dess ohämmade lust efter makt och pengar, sedan den före detta vicepresidenten Dick Cheney och dennes ytterst suspekta agerande under sin tid i Bush-administrationen.

Allting har dock porträtterats med ett stort mått av sarkasm och cynism, och någon vidare subtil affär har det inte heller varit. Icke-diegetisk text trycks in publikens ansikten, pop- och rockmusik understryker flera punkter och något större utrymme för personlig reflektion finns inte. Allt detta tas till sin spets i Don’t Look Up. Den här gången må det inte vara någon verklig historia som ligger till grund för händelserna, men trots det så är detta den mest allegoriska film McKay gjort. Många gånger så känns det som ett frontalangrepp mot dagens USA, där konspirationer, hat och korruption är lika naturligt och självklart som morgonkaffe. Med andra ord så finns det en del att ta tag i, men uppgiften att kritisera, fördöma och förnedra USAs värsta sidor faller tyvärr platt. Adam McKay må ha en tydlig idé om vad han vill göra, men utförandet är så pass ensidigt och klumpigt att flera moment som har potential att bli strålande politisk satir resulterar i rullande ögon.

Istället för att välja ett fåtal ämnen och djupdyka i dem så slänger McKay in allt mellan himmel och jord. Det är som om han läst en förstasida i en morgontidning och snabbt avverkar rubrikerna. Här finns det IT-bolag med storhetsvansinne, en galning till president, ytlig medial bevakning och en allmän förnekelse inför vetenskap och empiriska fakta. Inget av dessa ämnen blir mer än ytliga distraktioner, när man kan anta att ämnesområdena är uppnådda så tas det inte vidare. Till slut känns det som att bli tvångsmatad, flera av dessa paralleller till vår egen värld är dessutom klumpigt presenterade vilket gör att det ofta känns som att befinna sig på ett dagis där föreståndaren använder bild, ljud och gester för att i detalj förklara allting.

Det finns ingen anledning till att viktiga ämnen skall trivialiseras, tvärtom, men det verkar som om McKay inbillat sig att satir inte behöver genomföras men någon större omsorg. Samma slapphänta attityd går att hitta i den imponerande skådespelarensemblen. Vad gäller namnkunnighet så är Don’t Look Up i en klass för sig. Meryl Streep, Cate Blanchett och Mark Rylance kan bära upp en film på egen hand men är här bara bifigurer. Som mycket annat i Don’t Look Up så är idéerna och konceptet mer intressant än slutresultatet. Förutom Leonardo DiCaprio som är lysande som en krisande forskare så är skådespelet uteslutande avslaget. Autopiloten har kopplats på långt innan inspelningen och det saknas något som helst intresse för att lyfta dessa karaktärer bortom att vara rena karikatyrer. Jennifer Lawrence förtjänar en extra känga för sitt numera patenterade och enerverande hysteriska skådespel som var ointressant redan i Silver Linings Playbook.

Don’t Look Up må vara intressant som koncept. Med tanke på att det stora landet i väst befinner sig i en nationell kris vad gäller politik, sanning och anständighet så hade en sylvass satir inte suttit fel. Tyvärr så får vi fortsätta att invänta den dagen då vi faktiskt får se en riktigt bra sådan.

The Hand Of God
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 december 2021
Regi Paolo Sorrentino

Paolo Sorrentino vill med The Hand Of God dra sitt strå till stacken vad gäller att skildra sin uppväxt på film. Tankarna dras framfört till Lasse Hallströms Mitt Liv Som Hund – som förvisso inte är kopplad till Hallströms egna erfarenheter som barn. Alltifrån gemenskapen i kvarteret, idrotten och sporten förunderliga kraft att fånga en hel värld och en uppväxt som kantas av tragedi återfinns i The Hand Of God.

Sorrentino är inte heller skygg att visa upp sin vördnad för filmmästare som Federico Fellini och Sergio Leone, de figurerar flitigt i filmen dialog men också visuella attribut och kännetecken går att hitta i varje bildruta. Flera karaktärer i The Hand Of God är nästan oskiljaktiga från valfri Fellini produktion, alltifrån busiga småpojkar till spritt språngande galna mor och – farföräldrar figurerar. Sorrentino passar också på att låna/stjäla Sergio Leones spartanska bildspråk, obetydliga saker som en väderkvarn eller en tekopp kan få mer uppmärksamhet än karaktärerna.

Alla dessa inslag lovar en elegant och passionerad tolkning av den europeiska konstfilmen. Tyvärr så får publiken som håller andan inför något förlossande och storslaget nog se sig om efter syrgastuber och läkarhjälp, för trots ett vackert foto och den uppenbara respekten inför konstfilmen så är The Hand Of God en förvirrad, ointressant och spretig historia som verkar mer vilsen än sin unga protagonist.

Den bångstyrige, svårtydda och unga manliga protagonisten som befolkar filmer och böcker som Catcher In The Rye och De 400 Slagen är oftast utmärkta som plattformar för att studera resan från barndom till vuxen. Mycket av berättelsen i The Hand Of God är färgad av Sorrentinos egna upplevelser som barn i Neapel. Det högljudda och festliga familjelivet trängs med tragedier och svek. På pappret så låter denna blandning mellan skratt och tårar som ett bra ackompanjemang till en film som inte är skygg för att dra sig åt det surrealistiska hållet. Men den behövliga balansen mellan allvar och humor ignoreras helt av Sorrentino. The Hand Of God känns hela tiden vimsig och har ingen aning om sin slutdestination.

Första halvan kastar sig mellan pubertalt trams och syrlig dialog – i bästa Pedro Almodóvar anda, dock utan den spanska mästarens fantastiska uppriktighet eller fingerfärdighet. Om Sorrentino hade valt att stöpa hela filmen i detta gapiga och neurotiska hav så hade slutresultatet varit spretigt men i alla fall unisont vad gäller uttrycksformen. Mot filmens mitt så sadlar dock Sorrentino om, det går då från att vara en melankolisk komedi till att bli ett fullskaligt drama där ångest, sorg och hopplöshet avlöser varandra. Det här skiftet är så pass abrupt att det känns som om Sorrentino kört på världens största fartgupp som lämnar publiken med ryggskott och allvarliga skador.

En film som önskar att sätta allvaret, mörkret och traumatisering i framkanten måste ha etablerat oerhört trovärdiga och intressanta personer. Men då större delen av filmen har ägnats åt ytligheter och tafatt karaktärsarbete så blir omställningen från familjemys till kolsvart förtvivlan helt omöjlig att ta till sig. Det blir inte bättre av att de andra halvan är lika intressant och produktiv som att gärna en grop och fylla dem igen. Det raddas upp en kavalkad av helt menlösa scener trampar vatten, speltiden på drygt två timmar kännas snart som ett par livstider. Sorrentino verkar helt vilsen i sin vision, vad som borde vara intimt, tyst och klarsynt blir istället håglöst. Hela berättelsen känns som ett sönderklippt collage där man tagit sporadiska segment och svetsat ihop dem med de mest grovhuggna verktygen som finns. Det blir inte bättre av att huvudpersonen Fabietto som spelas av Filippo Scotti får gå runt som en fågelholk och stirra livlöst in i kameran.

Ingenting är konsekvent eller engagerande, oavsett hur chockerande eller vansinnigt det som visas upp är. Det enda som överhuvudtaget framstår kompetent är det visuella. Sorrentino har med sin fotograf Daria D’Antonio skapat en fantastiskt vacker film. Neapel är slående vackert både i dags och – nattljus, fotot är sylvasst och kompositionen genomgående strålande. Men ett vackert utseende räcker inte särskilt långt då innehållet är en soppa. Visst finns det russin i denna kaka, men vad som måste förtäras för att nå fram till dessa är närmast hälsofarligt.

The Lost Leonardo
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Andreas Koefoed

Det sägs att en bra film – fiktiv som dokumentär, kan göra vilket ämne som helst intressant. Se bara på Morgan Spurlock som gjorde hetsätning av McDonalds-menyer till något av ett filmfenomen. Idén att spendera 90 minuter med konservatorer och forskare som undersöker proveniens med hjälp av UV-lampor och topps må låta måttligt spännande. Men i och med att The Lost Leonardo presenteras men en fantastisk energi och intensitet så blir vartenda steg i sagan om den hett omdebatterade Salvator Mundi rent gastkramande.

Med hjälp av ett knivskarpt foto och vackra drönarfilmer som visar oss städer och platser, så skapas en exotisk känsla publiken får följa med och känna sig delaktiga i att utreda och förstå sagan om denna mycket kontroversiella målning. Vad som först kan tyckas vara alldagligt och rent trivialt blir snart en saga om hemliga bankvalv, internationella maktspelare och hala affärsmän som skulle fungera utmärkt som framtida Bond-skurkar.

Att en dokumentär om ett konstverk av Leonardo Da Vinci skulle leda till intrigspel och politiska komplotter må låta aningen långsökt, men regissören Andreas Koefoed lyckas att presentera alla dessa inslag med allvar och stor noggrannhet. Där ett exempel som Netflix dokumentären Tiger King försökte att extrapolera de mest extrema teorierna så lyckas Koefoed att på ett rimligt och sansat sätt presentera alla spektakulära händelser som följer tavlan längs vägen utan att det någonsin känns långsökt.

The Lost Leonardo har också oerhört följsam struktur, det finns inget konstlat eller tillrättalagt vilket skapar en behövlig känsla av neutralitet vad gäller de olika åsikterna som vi får höra. Koefoed medverkar i periferin då han intervjuar, men i mångt och mycket så känns The Lost Leonardo och dess berättande flytande och flexibelt där ämnet eller intervjuobjekten får vara i framkanten, inte filmskaparna.

Det enda felsteget som görs är gällande ett par av intervjuobjekten. Flera starka personligheter och människor med stor kompetens åsidosätts minst en gång för mycket. Tillexempel så är det märkligt att Koefoed inte använder sig fullt ut av bra källor från FBI, trots att de medverkar i filmen. Men kanske är just det mysteriösa och något okända en viktig komponent i en film som ständigt frågar sig själv och publiken, vad är genuint och rena falsarium? The Lost Leonardo är en lysande dokumentärfilm som påminner om hur fängslande genren kan vara om den presenteras och utförs med sådan här precision och finess.