• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Där kräftorna sjunger

18 augusti, 2022 by Elis Holmström

Där kräftorna sjunger
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 augusti 2022
Regi Olivia Newman

Där kräftorna sjunger kan enklast summeras såhär; Daisy Edgar-Jones och resten… Ungefär så tudelad och svartvit är hela upplevelsen. Utan att ha läst den populära och omtalade litterära förlagan är det svårt att avgöra om de största problemen härstammar från boken eller regissören Oliva Newman. Oavsett är filmversionen av Där Kräftorna Sjunger slarvig, styrkelös och retuscherad.

Även om intrigen inleds med ett mystiskt mord är detta i många och mycket en kärlekshistoria, som knappast framstår särskilt originell. Det är klassiska troper och klichéer om kärlek över gränserna, klassproblematik och ett snävt samhälle som saknar tolerans. För att överhuvudtaget lyfta sig över denna förutsägbara tematik krävs det styrka och förmåga. Roy Anderssons uttalande om att en bra regissör kan göra en intressant film av en telefonkatalog har en viss sanningshalt när man ser vad duktiga regissörer kan göra med triviala utgångspunkter.

Oliva Newman har dock inte erfarenheten att navigera sig förbi de många snåriga situationer som filmen ständigt hamnar i. Rent dramatiskt adapteras en slags mikrovågsmetod där allting ska vara snabblagat och ge resultat utan något större arbete. Intrigen där hela det emotionella ramverket ska etableras är närmast omöjligt att ta till sig eftersom det genomförs med skandalöst mycket slarv. Flera av de scener som borde beröra är omöjliga att behandla med något annat än en axelryckning. Detta eftersom det inte finns något kapital bakom händelserna.

Men det är framförallt bristen på kreativ kraft som kedjar fast Där Kräftorna Sjunker i sumpmarken. När man talar om filmmässig kraft behöver det inte innebära specialeffekter, stora scenarion och episka berättelser. Istället kan det vara något så enkelt som solitt tekniskt utförande. En stor del av av filmens tematik grundar sig i att uppskatta vardagen, även om den kan se mörk ut. Kärrmarken som en stor del av händelserna utspelar sig i är sannerligen inget som står högt på resebyråernas rekommendationer. Filmens patos vill däremot få tittaren att förstå skönheten och spänningen i denna, vanligtvis, icke attraktiva miljö. Det räcker dock inte med tomma ord från filmens karaktärer för att övertyga om detta, det hade även behövt förmedlas visuellt eller emotionellt.

Här är underskottet på erfarenhet och handlingskraft som mest uppenbart. Där Kräftorna Sjunger inte är inte frånstötande utseendemässigt men inte heller spektakulär. Det är ett opulent användande av solnedgångar och själlösa naturbilder som kunde vara stulna från Discovery Channel. Hela idén om skönhet i det oväntade blir därför urvattnad då det endast förmedlas i en rad ihåliga repliker. Den håglösa presentationen blir inte bättre av att resten av filmen påminner om ett noga iscensätt diorama på ett museum. Flera karaktärer befinner sig i något som närmast kan beskrivas som materiell misär. Trots det är scenografin alltför städad för att någonsin kännas som något annat än en välputsad kuliss.

Om det nu bara var en skakig intrig och ett mediokert utseende som hämmade Där Kräftorna Sjunger hade mycket kunnat räddas upp. Problemen slutar dock inte här utan sprider sig som röta i ett gammalt hus. Även om det görs en rad stora tidshopp verkar Oliva Newman vara fastfrusen. Den skakiga dramaturgin fortsätter att följa med som ett svart moln på himlen. Finstämda scener massakreras av falska emotionella utbrott. Obekväma kärleksförklaringar haglar titt som tätt. När allt ställer om till att bli dåraktigt romantiskt, kan man fråga sig om det inte är en ren Hallmarkproduktion vi har att göra med? Det skulle förklara varför dialogen och berättandet befinner sig någonstans mellan Rederiet och Bonde Söker Fru. När allting kulminerar i en sekvens med virvlande löv – som hämtat ur Disneys Pocahontas, är det svårt att inte börja se sig om efter nödutgången.

Mitt i denna tyfon av dramatiska fallasier och plastig romantik finns det en ljuspunkt – Daisy Edgar-Jones i huvudrollen. Jones lyckas skapa en nyanserad och empatisk karaktär. En karaktär som hade kunnat falla offer för att vara otillgänglig, i och med ett reserverat och tyst manér. Så är dock inte fallet, resan och svårigheterna som Jones karaktär genomgår blir mestadels intressanta, trots att allt omkring henne är ett hafsverk. Hon lyckas till och med skapa kemi med stenansikten som Taylor John Smith och Harris Dickinson.

Någonstans, djupt därinne, finns det en intressant berättelse med en mycket stark rollinsats. Dock är det omöjligt att ha överseende med de många felen på vägen. Det är för klumpigt, energilöst och tamt för att någonsin kunna beröra eller ens vara intressent.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Konsertrecension: Rammstein på Ullevi

4 augusti, 2022 by Elis Holmström

Rammstein Ullevi 28-07-2022

Betyg: 4
28/07/2022
Ullevi
Arrangör: FKP Scorpio

Att Iron Maiden och Metallica kan fylla Ullevi är begripligt. De har en bred publik och deras musik är tillgänglig, i fallet med Metallica är den dessutom utomordentligt kommersiell. Att ett tyskt industri-metal band kan fylla Sveriges största arena tre kvällar i rad är dock inget annat än surrealistiskt. Rammstein har aldrig gjort några försök att passa in. De spelar mullrande marschmusik. Texterna är uteslutande på tyska och showerna är fyllda av galenskap innehållandes pyromani, explosioner och galna sexlekar.

Rammstein har under flera år byggt upp ett rykte som en livemaskin som saknar konkurrens inom sin genre. Hårdrocken har aldrig varit skygg för det överdrivna, teatrala och explosiva. Rammstein har dock förädlat och förfinat formulan likt den bästa av Mercedes Benz bilmodeller. Konserten på Stockholm Stadion för tre år sedan var omtumlande och storslagen, något större spektakel än Rammstein går nämligen inte att se. Showen i Göteborg är en fortsättning på 2019 års magnifika turné. En turné som var unik av ett antal skäl, delas för att spelplatserna var de största arenorna men också för att turnén för första gången på tio år ackompanjerades av ett nytt album. Ett album som bara växt med mästerverk som Deutschland och Ausländer.
Cirkusar och noga regisserade framträdande brukar sällan ändras men efter att fortsättningen på turnén försenats med två år, tillföljd av pandemin, har Rammstein varit rekordsnabba med ett nytt album. Detta innebär att fyra nya låtar tillkommit. Det finns få artister idag som kan rulla ut nytt material i en livekontext utan att få ett och annat undrandes ögonkast. Adéle är en av de få som hittar sätt att få sitt nya material att framstå lika klassiskt som sitt gamla, i övrigt är nytillskott sällan det mest efterlängtade på en konsert. Och för Rammstein blir mycket av materialet från nya skivan Zeit något av ett sänke för spelningen, framförallt i inledningen.

Konsertens introduktion, som kulminerar i en explosion som hörs ända bort till Partille, är lika chockerande som alltid men tyvärr kan detsamma inte sägas om de två öppningslåtarna. Armee der Tristen känns som en parentes jämte den ståtliga Was Ich Liebe. Zick Zack som följer är nästan omöjlig att lyssna till då ljudet är erbarmligt. En alltför stark bas dränker gitarristerna Paul Landers och Richard Z. Kruspe, vilket förtar de tunga och distinkta riffen. Tack och lov räddas denna stela start upp när Links 2-3-4 dundrar in, keyboardspelaren Christian ’’Flake’’ Lorenz börjar marschera på sitt ikoniska gå-band och den tyska industriella rockmaskinen har äntligen startat. Härifrån är det mesta sig likt från senaste Sverige-besöket. Sehnsucht får hela Ullevi på fötter. Zeig Dich med sin suggestiva öppning, innehållandes en hotfull kör, känns som en släkting till något som svenska Ghost aldrig spelade in. Men det är i den grandiosa Mein Herz Brennt som konserten riktigt vaknar till liv. Om Richard Wagner hade stött på Led Zeppelin hade slutresultatet av konfrontationen kunnat vara detta mästerliga spår. Frontmannen Till Lindemann leker med publiken och låtsas starta refrängen gång på gång, när väggen av ljud väl träffar publiken skakar inte bara Ullevi utan hela västkusten, till och med det tveksamma ljudet har rättats till.

Tyvärr återstår två mindre intressanta punkter innan det helt lossnar. Heirate Mich känns något trivial och felplacerad, Zeit – som ersätter den stillsamma Diamant, är bombastisk och storslagen men förtar intensiteten som byggts upp i Mein Herz Brennt. Efter denna lilla svacka är det dock slut på velandet och den tveksamma strukturen vad låtval anbelangar. Efter ett kort litet raveparty där Richard Kruspe leker DJ så ändrar scenen plötsligt färg och ser ut som Mordors portar. Mullret som följer antyder att ett monster snart är på väg att vakna. Och när Kruspe väl slår det första ackordet till Deutschland kan publiken endast kapitulera för en låt som redan nu känns som en permanent klassiker. Härifrån känns konserten lika genialisk som för tre år sedan då bandet körde över all annan konkurrens. De bästa och mest älskade låtarna staplas på varandra och framförs med en enorm kraft och precision. Scenshowen vaknar också till liv, Bruce Springsteens bragd att ha spräckt fundamentet till Ullevi 1985 verkar vara något Rammstein vill efterlikna. Mängden bomber och granater hade gett Kapten Haddock tunghäfta. Även om pyroteknik och explosioner alltid varit en del av hårdrocken, lyckas Rammstein kontextualisera det storslagna och bullrande med en helt unik fingerfärdighet. I Sonne, då halva Ullevi verkar stå i brand, kan man fråga sig om det ens är värt att se något annat hårdrocksband live.

Avslutningen med Ich Will och hymnen Adieu måste upplevas för att förstås. Masspsykosen och galenskaperna på scen vägrar att ta slut, publiken äter ur bandets händer och när Lindemann beordrar Ullevi att sätta händerna mot himmelen verkar hela arenan skaka.

Kanske är showen inte lika perfekt som för tre år sedan. Men även med sina svackor är Rammstein en helt unik akt att se live och kan utan problem tituleras som världens just nu bästa hårdrocksband på scen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: konsertrecension, Rammstein, Rockmusik, Ullevi

Filmrecension: DC League of Super-Pets, gjord med ena handen i fickan

28 juli, 2022 by Elis Holmström

DC League of Super-Pets
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 juli 2022
Regi Jared Stern och Sam Levine

En gång i tiden var DC och deras animerade projekt associerade med de mest storslagna och grandiosa termer. Avtrycket som gjordes av Batman, Superman och Justice League The Animated Series går inte att mäta och dess många influenser går att hitta i vartenda nutida DC projekt, oavsett om det gäller film, spel eller serietidningar. Denna animerade guldålder känns lika svunnen som när vi kunde ha en normal politisk diskurs. Förutom att ha levererat en rad gräsliga projekt med satsningen kallad DCEU – DC Extended Universe, har moderbolaget Warner Brothers lyckats torpedera sin division för animerade filmer. Från att ha varit världsledande är dagens animerade DC-projekt endast trötta och menlösa dussinprojekt. Förutom den oväntat underhållande The Lego Batman Movie har försöken oscillerat mellan att vara ointressanta till rent anskrämliga.

Att ändra kurs och göra en mer renodlad barnfilm med DC League of Super-Pets, inhållandes sockersöta inslag och karaktärsdesign som kan sälja mjukisdjur i miljoner, borde vara idiotsäkert. Karaktärsgalleriet består denna gång också av obskyra animaliska karaktärer, något som tillåter en mer öppen tolkning av grundmaterialet, även om superhunden Krypto och den uppstudsiga ekorren Chip har en rad mycket bra episoder från diverse serietidningar. Det hela är avsiktligen oseriöst och harmlöst, något som borde kunna leda till en stunds trevlig underhållning.

Trots att insatserna och ambitionerna inte är tänkta att konkurrera med exempelvis Pixar är det dock oförlåtligt att hela DC League of Super-Pets är gjord med ena handen i fickan. Även en renodlad barnfilm behöver någon form av entusiasm – eller åtminstone engagemang. Olyckligtvis nog är hela projektet filmvärldens motsvarighet till shake ’n bake, en torftig och helt smaklös massa som späs ut med vatten.

Att talande djur med superkrafter kan vara såhär ointressanta borde vara omöjligt. Men eftersom alla filmens beståndsdelar är stapelvaror är detta likbleka slutresultat inte förvånande. Atmosfären och den allmänna tonen är en menlös bladning av postmodern ironi och popmusik som lägger sig som ett tjockt täckte över hela filmen. Det är som att se en simpel målarbok färgläggas i realtid, allting är redan utstakat och utritat, tyvärr så sker färgläggningen med samma entusiasm som beskedet att restskatt väntar runt hörnet.

Visuellt faller det också platt. Förutom staden Metropolis, som för första gången på länge går tillbaka till sina serietidningsrötter och känns som en visuell hyllning till Fritz Langs film med samma namn, finns det ingen som helst flärd att tala om varken tekniskt eller designmässigt. Dessutom borde konkurrenten Illumination, som står bakom Minions och Despicable Me, se sig om för ett eventuell dataintrång. Det är inte bara utseendemässigt som DC League of Super-Pets känns som en skamlös Illumination-efterapning. Upphovsmakarna bakom The Secret Lives Of Pets borde överväga en stämningsansökan för plagiat då tematiken och humorn är mer eller mindre kopierad på mikroskopisk nivå.

Det är frustrerande att se hur pass ointresserade alla inblandade verkar vara. Det finns inte ett uns av inspiration så långt ögat når. DC-varumärket används också alltför sparsamt och utan någon större fantasi. Endast ett par hastigt figurerande melodislingor från några av filmvärldens mest kända teman indikerar en aptit att använda sig av det enorma arv som finns tillhands. Inte ens när det utspelar sig rent kaos på bioduken med flygande husdjur, laserstrålar och stora explosioner lyckas DC League of Super-Pets göra något annat än att tynga ned ögonlocken på publiken. Inte blir det bättre av att versionen som pressvisas är dubbad till svenska. Dwayne Johnsons, Kate McKinnons och Keanu Reeves röster från originalversionen är därmed ersatta, vilket gör filmen än mer pannkaksplatt då flera skämt och referenser försvinner i översättningen.

Endast för att en film må vara avsedd för barn ger det ingen dispans till fullkomlig apati från filmskaparna. DC League of Super-Pets ger en helt ny innebörd till ordet stapelvara och bör ses som ett varnande exempel på hur man inte ska hantera varken en barnfilm eller ett älskat varumärke.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Thor Love And Thunder – sommarunderhållning av första klass

5 juli, 2022 by Elis Holmström

Thor Love And Thunder
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juli 2022
Regi Taika Waititi

Den senaste fasen i Marvel Cinematic Unvierse – MCU har inte haft samma strikta riktning som de tre tidigare som kulminerade i Avengers Endgame. Istället har regissörer som Chloe Zhao och Cate Shortland använt plattformen för att skapa mer personliga och distinkta projekt, försedda med en budget som inget traditionellt dramatiskt projekt någonsin skulle kunna utrustas med. Detta har lett till filmer som inte måste fungera som essentiella pusselbitar i ett större sammanhang, även om det finns subtila indikationer på att en noga planerad mästarplan styr fartyget även denna gång.

Thor Ragnarök var en behövlig defibrillator för en karaktär som var nära att bli irrelevant bredvid favoriter som Iron Man och Captain America. Waititi avförde den rigida konstruktionen från de första Thor-filmerna och lät Chris Hemsworths humoristiska sida få framträda. Resultatet var en smärre chock och gjorde Thor till en av Marvels mest omtyckta karaktärer. Det var också en trampolin för Taika Waititi som ett par år senare skulle ta hem en Oscarsstayett för den fantastiska Jojo Rabbit.

Att MCU befinner sig i en mer obestämd fas passar Waititi och Hemsworth perfekt. Istället för att försöka överträffa Avengers Endgame och dess otroliga spektakel väljer duon att – ännu en gång, fokusera på de komiska inslagen. När Waititis unika känsla för kaosartad humor blandas med hans obegränsade energi finns det inga gränser vad gäller hastigheter.
Allt för mycket komik kan vara utmattande men Love And Thunder lyckas bibehålla en mängd kvalitativa skratt per minut genom att aldrig falla offer för någon påfrestande självgodhet. Att det älskade karaktärsgalleriet från Ragnarök återvänder, med fantastiska skådespelare som Tessa Thompson, gör det till ett rent nöje att bevittna hur Waititi omfamnar trams, förvirring och popmusik i en helt absurd mix.

Love And Thunder har kallats för Marvels första romantiska komedi och de sensuella inslagen implementeras med stor charm och värme. Natalie Portman, som återvänder efter nästan tio år, i rollen som Jane Foster verkar ha övertygats om att det finns utrymme för skådespel som inte består av 90% snyftande. Portman och Hemsworth har en kemi som är flera universum bättre än något vi fick beskåda i föregångarna och deras munhugg är helt befriat från plumpa anspelningar. Trots att både Kenneth Branagh och Alan Taylor misslyckades kapitalt med romansen i sina respektive filmer är samspelet trovärdigt och fullt naturligt denna gång, någonting som måste ses som en mindre triumf.

Men det är energinivån som demonstreras genom filmen som begeistrar om och om igen. Den hade gärna fått användas till att sänka de globala energipriserna. Genom två timmar kör Waititi på som om han hade samma kondition som Ingemar Stenmark årgång 1980. Det presenteras en kavalkad av komik och fantasirika miljöer. Actionscenerna är inte lika explosiva som den magiska buss-scenen från Shang-Chi eller det som Anthony och Joe Russo bjudit på, men det kompenseras genom en presentation som innehar en unik elegans och stilisering som leker med perspektiv och färger. Allt detta dränks i ett soundtrack som är lika eklektiskt som det är imponerande, Guns N Roses och ABBA är några av artisterna som skapar ett ljudlandskap för Love And Thunder som får filmen att kännas som en musikfestival en varm sommarkväll.

Att stöpa en film som en renodlad rockkonsert som prioriterar det roliga före det allvarliga har dock sina nackdelar. När fyrverkerierna har avlossats och volymen har sänkts blir bristerna uppenbara. Marvels filmer är som bäst då de kan blanda in allvar, nutida allegorier och god dramatik. Den här gången tar komiken och energispurterna överhanden. Det finns ett genuint rörande sidospår som hade kunnat skänka filmen en behövlig svärta, och om det lagts lite mer tid på att utforska detta hade Love And Thunder kunnat beröra minst lika djupt som Jojo Rabbit. Bristen på ett starkt emotionellt ankare blir aningen problematiskt i en final som känns forcerad. För att uppnå maximal effekt hade balansen mellan komik och allvar behövt avvägas bättre. Christian Bale roll känns också som något av en efterkonstruktion, det hade behövts mer tid för att den karaktärens resa skulle kännas potent.

Thor: Love And Thunder är långtifrån lika helgjuten och omvälvande som Marvels bästa filmer. Däremot är det sommarunderhållning av första klass. Vad vi får är en gigantisk fest som tar publiken tillbaka till en era när elgitarrer och hårspray dominerade musikscenen. Allting är ett långt och överdrivet extranummer från valfritt arena-rockband, konfettin sprutar, högtalarna fattar eld och publiken dansar hela natten lång, även om sångens innehåll endast handlar om sommartider. Det må bara vara rock ’n’ roll men jag gillar det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Marvel

Filmrecension: Lightyear – underhållande och spännande

17 juni, 2022 by Elis Holmström

Lightyear
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 juni 2022
Regi Angus MacLane

Pixar grundades 1986 och det har gått hela tjugosju år sedan den första Toy Story-filmen hade premiär. Trots det har studion bibehållit sin position som den västerländska filmindustrins främsta animationshus. Tillsammans med den legendariska Studio Ghibli i Japan har Pixar ett varumärke som står pall för stora samhälleliga förändringar, en egenskap som konkurrenterna skulle vara villiga att offra mycket för att uppnå.

En Pixar-film utmärks av ett antal olika signum, det första är den tekniska kompetensen som – fortfarande, saknar motstycke inom industrin. Trots ett antal visuellt vackra produktioner från andra studios finns det ingen som kan utmana Pixar vad gäller att bygga upp världar som är minutiöst designade och animerade med en manisk besatthet vad gäller detaljer. Det andra är gripande och drabbande historier som kan förvandla de mest känslokalla och cyniska människor till gråtande vrak. Lightyear uppfyller sannerligen det första av dessa signum men kämpar med det andra. Givetvis finns det ingenting som dikterar att varje Pixar-produktion måste passa in en etablerad och älskad formula, men med tanke på studions förmåga att implementera en känslomässig udd är avsaknaden förvånande.

Lightyear är från första rutan tydlig med att presentera sig som ett avbrott mot tidigare Pixar och Toy Story-filmer. Detta är en actionpräglad och lättsam film, regissören Angus MacLane ser till klassiska rymdoperor som Flash Gordon, Star Trek och givetvis monoliten Star Wars.

Action har endast använts sporadiskt i Pixars tidigare filmer, det närmaste studion kommit en renodlad actionfilm var den aningen haltande och intetsägande Brave. Med Lightyear tar studion ett längdhopp som hade kunnat vinna en olympisk medalj vad gäller att iscensätta action i en digitalt animerad film. Flera av actionscenerna får skrytsamma miljonprojekt som Roland Emmerichs Moonfall att framstå som en amatörmässig dockteater. Här finns en nerv och ett sinne för humor som leder till en rad underhållande och spännande stunder som får flera av scenerna att rusa fram. Detta kombineras med den sedvanliga snillrikheten vad gäller design och tekniskt utförande. Lightyear må fortfarande vara stiliserad och flera av de mänskliga karaktärerna är karikatyrartade vad gäller deras utseende. Miljöer och scenografi har en mer modern och mer realistisk framställning vilket drar tankarna åt spelstudion Blizzard och deras storsuccé Overwatch som rör sig mellan det surrealistiska och det mer jordnära. Ljussättningen tillsammans med den fantastiska renderingen är fortfarande i en klass för sig och ett antal stillastående scener påminner om Claude Monets landskapstavlor.

Visuellt är Lightyear mer eller mindre perfekt men vad gäller berättelsen är det inte en lika felfri historia. Att filmen inte aspirerar på att vara något annat än en underhållande matiné i lyxförpackning tydliggörs i den rafflande öppningsscenen, inget är på något större allvar och det mest meningsfulla är att ge publiken en storslagen åktur. Men snart kommer MacLane till ett moment som faktiskt berör och som åkallar en av Pixars mest äskade stunder från filmen Upp. I den stunden verkar Lightyear redo att inta en position bredvid studions mest klassiska och odödliga filmer. Olyckligtvis visar sig denna korta sekvens endast vara ett mellanspel, inte ett avstamp för att nå till oändligheten och vidare. Snart återgår allting till mer traditionsenliga hjulspår som refererar till en rad olika science fiction-klassiker och där berättelsen endast är ett rullband som tar oss från en actionsekvens till nästa. Överlag känns berättelsen felkonstruerad då höjdpunkterna och de bästa skämten avlossas lite för tidigt vilket lämnar avslutningen fattig.

Denna något splittrade och spretiga tendens drabbar även karaktärerna. Buzz själv är precis lika självsäker och kapabel som vi minns honom. Han ackompanjeras av den helt obeskrivligt roliga robotkatten Sox som redan nu kan klassas som en av Pixars mest minnesvärda karaktärer. Men bortsett från dessa två är utbudet av personer värda att lägga på minner mer tanigt. Taika Waititis galna och hämningslösa insats är det enda som överhuvudtaget gör en av dessa sidofigurer någotsånär intressanta. Dessa narrativa brister är det som hindrar Lighteyar från att nå ända upp till stjärnorna.

Med en mer polerad berättelse och ett genomarbetat klimax hade Lightyear kunnat klassas som en blivande Pixar-klassiker. Vad vi istället har framför oss är en sommarmatiné i lyxförpackning som trots sina brister inte kan rekommenderas varmt nog.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Sida 58
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in