Elis Holmström

Marry Me
Betyg 1
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi: Kat Coiro

Det gör ont att dela ut lägsta betyg till Marry Me. Regissören Kat Coiro befinner sig i en vindtunnel som ställts in på orkanstyrka. Trots god förmåga så finns det mer eller mindre inget hon kan göra för att rädda en film som faller i bitar till följd av Jennifer Lopez. Den romantiska komedin hade sin guldålder under 1990-talet och har sedan dess varit ständigt återkommande. Formulan, skeendena och karaktärerna känns igen oavsett om det är Annie McDowell, Julia Roberts eller Hugh Grant i huvudrollen.

Coiro är väl införstådd med genrens begränsningar och traditioner. Hon regisserar avslappnat, självmedvetet och oerhört sympatiskt. Många gånger är hon så pass tillbakalutad och anspråkslös i sin regi att det känns som en intim lägenhetsfest där alla är välkomna. Även om skeendena, tillfälligheterna och romantiken är lika fabricerade som godis med fruktsmak, så är det svårt att inte småle och ha det trevligt då Owen Wilson vandrar runt i ett vackert filmat New York City. Wilson har på äldre dar slutat att skämma ut sig i ruttna komedier genom att medverka i en rad kvalitetsproduktioner. I Marry Me så är Wilson både charmerande och trevlig.

Men det spelar ingen roll att attityden är avslappnad och välkomnande eller att New York ser strålande vackert ut. När filmens ”riktiga stjärna” träder fram så drabbas filmen och biosalongen av en otäck solförmörkelse. Jennifer Lopez har brutit flera barriärer som sångerska, i USA så är hon i det närmaste en hörnpelare för popmusiken med 75 miljoner sålda skivor.

Oavsett sina musikaliska framgångar så har väldigt lite av dem följt med på resan då Lopez prövat på skådespelaryrket. Tillsammans med den tyska kalkonmästaren Uwe Boll så är Lopez filmografi ett bottenlöst svarthål. Den eviga hybrisen – att expertis inom ett ämne, med automatik innebär framgång i ett annat, visar sig vara fullkomligt vansinne ännu en gång.

Lopez har dock försökt rigga oddsen i sin egen favör. Hon står som producent och karaktären hon spelar är mer eller mindre en karbonkopia av henne själv, vilket borde innebära en oerhört låg nivå av skådespeleri för att lyckas. Loppet är med andra ord fixat, alla andra tävlande har spikskor – med spikarna inåt, startar 40 minuter efter att Lopez inleder sin sprint och bär dessutom ögonbindel. Inte ens ett spädbarn skulle kunna misslyckas med dessa förutsättningar.

Tragiskt nog, för Lopez, hennes medagerande och hela mänskligheten, så visar det sig att tanken på en acceptabel insats från ”Jenny from the block” är lika omöjlig som flygande grisar. I två timmar får tittarna genomlida en skådespelarmässig Golgata-vandring som inte slutar förrän eftertexterna rullar och biopubliken kan lämna biosalongen.

Coiro och Wilson försöker få skutan på rätt köl, men det går inte. Hela fartyget har fått slagsida och tar in vatten. Till slut så ger Coiro upp och väljer att gå ned tillsammans med skeppet. Det sympatiska och gemytliga får ge plats åt sockerbomber och romantik som är banalare än världens alla Harlequin-noveller.

Slutet är extremt sötsliskigt. När chocken har lagt sig så faller den sista hammaren. I eftertexterna så framgår att en skådespelarcoach har assisterat Lopez exklusivt. Det är faktiskt svårt att komma på något att säga om det.

Nightmare Alley
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 28 januari 2022
Regi: Guillermo del Toro

Nightmare Alley är – för att vara Del Toro, oväntat jordnära, den är befriad från fantasifulla och skräckinjagande filmmonster. Det låter på förhand som en ringare upplevelse då vi berövas möjligheten att fly undan vardagen i ny drömvärld av Del Toro. Trots bristen på amfibiska människor – eller talande ryska lik, så är Nightmare Alley en triumf vad det visuella anbelangar. De som sett de fantastiska dokumentärfilmerna från Del Toros ”andra bostad” döpt till Bleak House vet att den mexikanske filmfantasten är besatt av allt som kan sätta fantasin i rullning. Bleak House är en osannolik konstruktion som kunde agera filmkuliss till vilken skräck- eller fantasyfilm som helst. Rekvisita från Hellboy trängs med fullskaliga och otäckt levande statyer av Edgar Allan Poe och H.P Lovecraft.

Många gånger så känns Nightmare Alley som ett privat besök i denna märkliga, obehagliga men fascinerande värld. Det tivoli som en stor del av filmen utspelar sig på är så långt ifrån det industrialiserade och själlösa Gröna Lund som man kan tänka sig. Scenografin fullkomligt exploderar i ett regn av detaljer, de stämningsfulla miljöerna är så pass karakteristiska att de skulle kunna berätta sagor som utan problem kunde fylla ett och annat bibliotek. Att luta sig tillbaka och insupa denna fantastiskt iscensatta värld är en upplevelse i sig. Än mer imponerande är det faktum att Del Toro inte ens verkar anstränga sig för att presentera sin vision. Där andra visuella regissörer – exempelvis Wes Anderson, vrider ut och in på sig själva för att nå fram till ett slutresultat som är både unikt och bekant, så genomförs Nightmare Alley utan några prestationer eller ambitioner att förhäva sig själv, allt vi får se är genuint och skapat med en brinnande passion.

Där Del Toro tidigare alltid lyckats balansera det visuella med ett substantiellt innehåll så verkar det bara vara ytan som attraherar denna gång. Filmens berättade blir tyvärr lidande och många gånger förvånansvärt svagt, manuskriptet och karaktärsarbetet påminner i sina bästa stunder bara om en grov och halvfärdig skiss. Trots att Del Toro har lyckats samla en imponerande trupp skådespelare med fullblodsproffs som David Strathairn, Toni Collette, Willem Dafoe, Cate Blanchett och Richard Jenkins så finns det inte en enda insats som känns minnesvärd eller inspirerad. Bradley Cooper i huvudrollen är också lite av ett frågetecken. I filmens första halva, då Cooper tvingas agera med kroppsspråk och minimalistisk mimik, så är hans skådespeleri i det närmste amatörmässigt. Coopers styrka har alltid legat i hans charmiga och uppstudsiga attityd, men att agera plågad och tystlåten är ett område som han inre bemästrar. Det är först då hans karaktär blir mer talför som rollbesättningen känns begriplig.

Men allra mest förvånande är att Nightmare Alley känns återhållsam vad gäller att förmedla passion och värme i sin berättelse. Förvisso är detta en både brutal och otäck saga, men även i något så fruktansvärt som Francos Spanien i Pans Labyrint så lyckades Del Toro förmedla en ömhet i sitt berättande. The Shape Of Water blev hjärtevärmande genom sin finkänsliga porträtteringen av den udda romansen mellan Sally Hawkins och Doug Jones sjöodjur. Relationer mellan människor och monster har alltid varit ett essentiellt signum för Del Toro. Far- och sonrelationen i Hellboy mellan John Hurt och Ron Perlman hör fortfarande till de mest finstämda jag sett. Men några sådana stunder finns inte i Nightmare Alley, det hela känns – med Del Toros mått mätt, förundransvärt ytligt. I filmens andra halva blir bristen på ett solitt narrativ än mer uppenbar. Från att vara en djupdykning i det bisarra, så slår det om till att bli en blandning av Christopher Nolans The Prestige och superklassikern Blåsningen. Det bjuds på ett par spännande scener men de är alltför korta och underutvecklade. Allting avslutas med en ytterst tvivelaktig final vars patos känns både trött och otillfredsställande.

Nightmare Alley är ett visuellt under och Guillermo Del Toro är i sitt rätta element då han djupdyker i det besynnerliga och motbjudande. Men utan en riktigt potent berättelse så känns allting en aning menlöst.

Spencer
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 januari 2022
Regi Pablo Larraín

Varje år är det samma visa. NK presenterar sin julskyltning, kalkoner säljer slut lagom till nyår och så mottar vi en lavin av mer eller osmakliga lockbeten inför den stundande Oscarsgalan. Att Harvey Weinstein sades vara en expert på att skapa denna typ av ihåliga segment som var avsedda att dra Oscarsjuryns ögon åt sig, borde ha lärt oss att se förbi denna typ av blåsningar.

Tyvärr så verkar detta att skapa lockbete vara intakt då vi närmar oss årets Oscarsgala. Spencer är inte bara en humbug vad gäller att representera någon som helst autenticitet eller ödmjukhet gentemot sitt subjekt, det är också en trojansk häst där Kristen Stewart väntar på skymningen för att då storma ett imaginärt Troja och ödelägga den goda smaken. Det är faktiskt svårt att veta i vilken ände man skall börja för att belysa de många synder som regissören Pablo Larraín begår genom två outhärdliga timmar. Precis som i sin film om Jackie Kennedy Onassis så är Larraín här tydligen helt övertygad om att en film måste vara visuellt motbjudande för att engagera. Publikens ögon fullkomligt misshandlas med ett gräsligt fult foto som är så pass suddigt och grynigt att man kan undra om projektor-ansvarig har varit påverkad på arbetstid.

Om det nu bara hade varit det visuella som var problematiskt så hade man kunna ursäkta Larraín. Tyvärr så fortsätter tortyren, Spencer kan mycket väl ha ett av de mest frånstötande och smärtsamma soundtrack jag någonsin behöva lyssna till. Gitarristen Jonny Greenwood från Radiohead har lyckats med konststycket att skapa musik som mycket kan användas på Guantanamo för att bryta ned människor och få dem att bekänna vad som helst för att få ett stop på oljudet. Hela Spencer består av vassa ljud, jag har aldrig känt mig så pass manad att springa skrikande ut från biosalongen för skona sinnesfriden.

Spencer är en audiovisuell katastrof, men det berättarmässiga innehållet är än värre. Dianas liv har dissikerats, studerats och undersökts in absurdum både i dokumentärer och spelfilmer. Det krävs således en intelligent, relevant och respektfull berättare för att hitta vettiga infallsvinklar. Dessa förhoppningar grusas lika fort som den svenska sommaren. Där Netflix hyllade serie The Crown lyckas med att porträttera kungafamiljen med stor omsorg och precision så väljer Larraín att sätta ihop sin film med en ångvält och en motorsåg. Diana porträtteras genomgående som mentalt sjuk med en rad hallucinationer och vanföreställningar, de scener som försöker humanisera henne och demonstrera hennes moderskap är så pass skrattretande och ytliga att de känns pliktskyldiga. Det enda som Larraín verkar vara intresserad av är att vältra sig i Dianas psykiska ohälsa, och detta presenteras så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det inte är en filmad skolpjäs från årskurs 1 som utspelar sig framför en. Moraliskt är detta inte mycket bättre än de fotografer som förföljde Diana och som i slutänden bidrog till att beröva henne livet.

Mitt i detta erbarmliga kaos så finner vi Kristen Stewart. Det finns en rad unga skådespelerskor som utan problem hade kunnat göra ett unikt och stilfullt, men för den skull inte inställsamt, porträtt av Diana. The Crown valde den relativt okända Emma Corrin att porträttera Diana, men återigen så skall Larraín krångla till det. Stewart har under sin karriär gjort en rad försök att bli sedd som en seriös aktör och inte leva enbart på meriten att ha varit med i filmadaptionen av Twlilight. Detta har lett till ’’utsökta mästerverk’’ som Seberg, Personal Shopper och den helt obeskrivligt usla nyversionen av Charlies Änglar.
Men i och med sin rolltolkning i Spencer så tydliggör Stewart att hon är villig att göra vad som helst så länge en Oscarsstatyett hägrar vid målsnöret. Tyvärr så får vi i publiken utstå en usel prestation, Stewart lägger ut en bombmatta av tårar, hysteri, ihåliga blickar och en uppsyn som är lika livfull som en kyrkogård. Det är inte en fråga om att representera eller emulera Diana, det är en grotesk plattform skapad för att nära Stewarts och Larraíns hybris. Det faktum att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana gör rollbesättningen än svårare att förstå.

Den enda person som överhuvudtaget verkar medverka för något annat än sitt eget ego är Sally Hawkins. Trots en mycket liten biroll så lyckas Hawkins att förmedla behövlig värme och uppriktighet som gör filmen mänsklig och inte till en morbid reklampelare. Men det är föga behjälpligt då Hawkins roll är minimal. Och när publiken får en slutkläm som är mer krystad än avslutningen till The Life Of David Gale så kan man fråga sig om hela eländet är ett tidigt aprilskämt?