
Där kräftorna sjunger
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 augusti 2022
Regi Olivia Newman
Där kräftorna sjunger kan enklast summeras såhär; Daisy Edgar-Jones och resten… Ungefär så tudelad och svartvit är hela upplevelsen. Utan att ha läst den populära och omtalade litterära förlagan är det svårt att avgöra om de största problemen härstammar från boken eller regissören Oliva Newman. Oavsett är filmversionen av Där Kräftorna Sjunger slarvig, styrkelös och retuscherad.
Även om intrigen inleds med ett mystiskt mord är detta i många och mycket en kärlekshistoria, som knappast framstår särskilt originell. Det är klassiska troper och klichéer om kärlek över gränserna, klassproblematik och ett snävt samhälle som saknar tolerans. För att överhuvudtaget lyfta sig över denna förutsägbara tematik krävs det styrka och förmåga. Roy Anderssons uttalande om att en bra regissör kan göra en intressant film av en telefonkatalog har en viss sanningshalt när man ser vad duktiga regissörer kan göra med triviala utgångspunkter.
Oliva Newman har dock inte erfarenheten att navigera sig förbi de många snåriga situationer som filmen ständigt hamnar i. Rent dramatiskt adapteras en slags mikrovågsmetod där allting ska vara snabblagat och ge resultat utan något större arbete. Intrigen där hela det emotionella ramverket ska etableras är närmast omöjligt att ta till sig eftersom det genomförs med skandalöst mycket slarv. Flera av de scener som borde beröra är omöjliga att behandla med något annat än en axelryckning. Detta eftersom det inte finns något kapital bakom händelserna.
Men det är framförallt bristen på kreativ kraft som kedjar fast Där Kräftorna Sjunker i sumpmarken. När man talar om filmmässig kraft behöver det inte innebära specialeffekter, stora scenarion och episka berättelser. Istället kan det vara något så enkelt som solitt tekniskt utförande. En stor del av av filmens tematik grundar sig i att uppskatta vardagen, även om den kan se mörk ut. Kärrmarken som en stor del av händelserna utspelar sig i är sannerligen inget som står högt på resebyråernas rekommendationer. Filmens patos vill däremot få tittaren att förstå skönheten och spänningen i denna, vanligtvis, icke attraktiva miljö. Det räcker dock inte med tomma ord från filmens karaktärer för att övertyga om detta, det hade även behövt förmedlas visuellt eller emotionellt.
Här är underskottet på erfarenhet och handlingskraft som mest uppenbart. Där Kräftorna Sjunger inte är inte frånstötande utseendemässigt men inte heller spektakulär. Det är ett opulent användande av solnedgångar och själlösa naturbilder som kunde vara stulna från Discovery Channel. Hela idén om skönhet i det oväntade blir därför urvattnad då det endast förmedlas i en rad ihåliga repliker. Den håglösa presentationen blir inte bättre av att resten av filmen påminner om ett noga iscensätt diorama på ett museum. Flera karaktärer befinner sig i något som närmast kan beskrivas som materiell misär. Trots det är scenografin alltför städad för att någonsin kännas som något annat än en välputsad kuliss.
Om det nu bara var en skakig intrig och ett mediokert utseende som hämmade Där Kräftorna Sjunger hade mycket kunnat räddas upp. Problemen slutar dock inte här utan sprider sig som röta i ett gammalt hus. Även om det görs en rad stora tidshopp verkar Oliva Newman vara fastfrusen. Den skakiga dramaturgin fortsätter att följa med som ett svart moln på himlen. Finstämda scener massakreras av falska emotionella utbrott. Obekväma kärleksförklaringar haglar titt som tätt. När allt ställer om till att bli dåraktigt romantiskt, kan man fråga sig om det inte är en ren Hallmarkproduktion vi har att göra med? Det skulle förklara varför dialogen och berättandet befinner sig någonstans mellan Rederiet och Bonde Söker Fru. När allting kulminerar i en sekvens med virvlande löv – som hämtat ur Disneys Pocahontas, är det svårt att inte börja se sig om efter nödutgången.
Mitt i denna tyfon av dramatiska fallasier och plastig romantik finns det en ljuspunkt – Daisy Edgar-Jones i huvudrollen. Jones lyckas skapa en nyanserad och empatisk karaktär. En karaktär som hade kunnat falla offer för att vara otillgänglig, i och med ett reserverat och tyst manér. Så är dock inte fallet, resan och svårigheterna som Jones karaktär genomgår blir mestadels intressanta, trots att allt omkring henne är ett hafsverk. Hon lyckas till och med skapa kemi med stenansikten som Taylor John Smith och Harris Dickinson.
Någonstans, djupt därinne, finns det en intressant berättelse med en mycket stark rollinsats. Dock är det omöjligt att ha överseende med de många felen på vägen. Det är för klumpigt, energilöst och tamt för att någonsin kunna beröra eller ens vara intressent.

Rammstein har under flera år byggt upp ett rykte som en livemaskin som saknar konkurrens inom sin genre. Hårdrocken har aldrig varit skygg för det överdrivna, teatrala och explosiva. Rammstein har dock förädlat och förfinat formulan likt den bästa av Mercedes Benz bilmodeller. Konserten på Stockholm Stadion för tre år sedan var omtumlande och storslagen, något större spektakel än Rammstein går nämligen inte att se. Showen i Göteborg är en fortsättning på 2019 års magnifika turné. En turné som var unik av ett antal skäl, delas för att spelplatserna var de största arenorna men också för att turnén för första gången på tio år ackompanjerades av ett nytt album. Ett album som bara växt med mästerverk som Deutschland och Ausländer.
Konsertens introduktion, som kulminerar i en explosion som hörs ända bort till Partille, är lika chockerande som alltid men tyvärr kan detsamma inte sägas om de två öppningslåtarna. Armee der Tristen känns som en parentes jämte den ståtliga Was Ich Liebe. Zick Zack som följer är nästan omöjlig att lyssna till då ljudet är erbarmligt. En alltför stark bas dränker gitarristerna Paul Landers och Richard Z. Kruspe, vilket förtar de tunga och distinkta riffen. Tack och lov räddas denna stela start upp när Links 2-3-4 dundrar in, keyboardspelaren Christian ’’Flake’’ Lorenz börjar marschera på sitt ikoniska gå-band och den tyska industriella rockmaskinen har äntligen startat. Härifrån är det mesta sig likt från senaste Sverige-besöket. Sehnsucht får hela Ullevi på fötter. Zeig Dich med sin suggestiva öppning, innehållandes en hotfull kör, känns som en släkting till något som svenska Ghost aldrig spelade in. Men det är i den grandiosa Mein Herz Brennt som konserten riktigt vaknar till liv. Om Richard Wagner hade stött på Led Zeppelin hade slutresultatet av konfrontationen kunnat vara detta mästerliga spår. Frontmannen Till Lindemann leker med publiken och låtsas starta refrängen gång på gång, när väggen av ljud väl träffar publiken skakar inte bara Ullevi utan hela västkusten, till och med det tveksamma ljudet har rättats till.

