Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Top Gun: Maverick

by

Top Gun: Maverick
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 25 maj 2022
Regi: Joseph Kosinski

När Tom Cruise är som bäst väntar rättfram och enkel action som roar och nostalgiskt ser tillbaka på en tid när actionfilmer var något mer onyanserade och utan betydelsefull berättelse. Top Gun: Maverick har på förhand varit aningen svårare att omfamna än ’’Tompas’’ andra actionmonster. Hämmad av fruktansvärda förseningar – mestadels covid-relaterade, samt regissören Joseph Kosinski som har en kronisk tendens att leverera innehållslöst men snyggt skräp, fanns det goda anledningar att vara skeptisk. Den första filmen är inte heller känd för sin dramatiska nerv eller sina magiska karaktärer. Idag är en stor del av behållningen originalets klumpiga manus och den fåniga dialogen. Representationen av det plastiga 80-talet framkallar hånleenden med de hutlösa frisyrerna och det barocka temat som bärs upp av en distad elgitarr som får det att ringa i öronen.

Det finns med andra ord få skäl till varför det behövs en uppföljare till Top Gun. Och även om Maverick inte helt rättfärdigar sin existens är det en förvånansvärt underhållande film som briljerar i sina actionscener men som faller platt vad gäller allt annat. Även om regissören Joseph Kosinski inte ens kan dirigera trafik, har han sedan Tron Legacy haft en stor fallenhet för att skapa imponerande bilder med ett knivskarpt foto och en scenografi som kunde ha kommit ifrån ett av Apples designlab. Denna tekniska kompetens visar sig vara helt lysande för Top Gun Maverick och dess komplexa actionscener. Rullningar, loopar och flygformationer har sällan varit så här ståtliga att se på. Framförallt i stridssekvenserna skapas en otroligt intensitet som fängslar tittaren och som suddar bort det faktum att det inte finns någon som helst substans bakom det som utspelar sig på duken. Tillsammans med Hans Zimmers nerviga soundtrack väntar ett par storslagna stunder på bioduken. Filmens struktur har också drag av en klassisk heist-film där en omfattande och komplex händelse måste planeras och förberedas in absurdum, något som ger filmskaparna en god ursäkt att tvinga in sina karaktärer i stridsflygplan om och om igen. Nostalgi finns det också gott om, båda vad gäller hänvisningar till den första filmen men också en mindre smickrande sida som drömmer sig tillbaka till en svunnen era då män var män, skurkar var tydliga och där amerikansk militarism var det häftigaste sedan skivat bröd.

Men när flygbränslet inte forsar och hastighetsmätaren går ned blir dock filmen en annan och mer tragisk historia. Att begära berättarmässiga stordåd av en film signerad producenten Jerry Bruckheimer vore lika bisarrt som att förvänta sig en hälsodiet från Gérard Depardieu, men vad som utspelar sig mellan de fantastiska flyguppvisningarna är den värsta sortens fogmassa. Tom Cruise gör sitt bästa för att presentera en åldrad men inspirerad tolkning av Pete ’’Maverick’’ Mitchell. Cruise och hans närvaro gör en rad utfyllnadsscener aningen mer uthärdliga. Men då den yngre truppen piloter träder fram och ställer sig på scenens mitt är det bäst att snabbast möjligast skjuta sig ur cockpit. Förutom Miles Teller, som är den enda som kan klassas som någorlunda kompetent i den unga ensemblen, så är denna samling av stridspittar lika intressanta som en bunt brölande orcher från Sagan Om Ringen.

Inte blir det bättre av att materialet de tilldelas knappt hade kunnat fylla en post it-lapp. Dialogen hade gärna fått dränkas i skrikande motorljud och smattrande kulsprutor för att förskona publiken från pinsamma flygaforismer och metaforer som orsakar rysningar av helt fel anledningar. Jennifer Connelly – Cruise nya kärleksintresse, har ersatt Kelly McGillis, anledningarna till detta skulle kunna diskuteras i en separat artikel. Oavsett borde en begåvad aktör som Connelly kunna producera någon sorts gnista och kemi med Cruise. Men faktum är att denna påtvingade och obekväma romans står sig som det stelaste och mest passionslösa vi kan se på bio idag. Kosinski är lika bedrövlig som alltid vad gäller att regissera skådespelare och hantera en berättelse, vilket många gånger leder till att filmen stannar upp helt i onödan. Det enda som fungerar dramatiskt är Val Kilmer och dennes korta inhopp, där lyckas Kosinski skapa någon sorts emotionell trovärdighet, något som är mer eller mindre bortrensat från resten av filmen.

Men i ärlighetens namn, vem bryr sig om ett kasst manus och en usel romans då Tompa kör flygplan som en demon? För när det verkligen kommer till kritan levererar Top Gun: Maverick på det område den ska. Finalen i synnerhet är en total kavalkad i vansinne som får blodet att pumpa. Det faktum att Top Gun: Maverick är ofantligt mycket bättre än den har någon rätt att vara måste ses som något av en triumf.

Filmrecension: Memory – harmlös som en sovande vandrande pinne

by

Memory
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Regi Martin Campbell

Att Liam Neeson har kysst sin karriär farväl och satt på en permanent autopilot är känt sedan minst ett årtionde tillbaka. Från att ha medverkat i moderna och tidlösa mästerverk som Schindler’s List är Neeson numera en parodi på sig själv. Till och med Jean Claude Van Damme och Chuck Norris har större variation i sina filmografier än Neeson.

Martin Campbell som står för regin befinner sig – om möjligt, i en minst lika desperat situation som sin huvudrollsinnehavare. Trots att han åstadkommit två omtyckta James Bond-filmer – Goldeneye och Casino Royale, som båda förnyade serien. Men efter att ha lanserat Daniel Craig som Englands – och världens, mest älskade spion har Campbell fått se sin karriär implodera. Den brutala udden och råbarkade attityden från Casino Royale blev snart trubbig med alltifrån den sömniga Mel Gibson-thrillern Edge Of Darkness till den apokalyptiskt usla Green Lantern

Med nyckelpersoner i professionell kris kunde Memory ha blivit en stilig comeback. Tragiskt nog för alla inblandade, inklusive biopubliken, visar sig Memory vara ytterligare ett klavertramp, om än inte lika flagrant som de sämsta Campbell och Neeson har utsatt publiken för. Memory försöker inledningsvis projicera en seriös och mörk aura. Flera aktuella ämnena som migration och främlingsfientlighet figurerar i intrigen. Neeson är aningen mer dämpad än tidigare och vi slipper se evighetslånga actionscener där det skapas ett skyfall av tomhylsor som faller mot marken.

Det här visar sig snart bara vara en fasad… Inom kort förvandlas hela filmen till en kaotisk gröt med uselt berättade, rörig struktur och urtrista karaktärer. Campbell verkar ha tappat all ork och lungorna går som på en kedjerökare som tvingats jogga upp för Kebnekaise, trots att ingenting av värde har åstadkommits. När dammen väl brister dränks allt och alla, det staplas stereotyper på hög och den stora konspirationen som driver berättelsen är totalt ointressant.

På actionfronten händer det inte heller mycket förutom lite lojt skjutande. Campbell är vanligtvis inte blyg för övervåld och brutala actionscener, men förutom lite blodsprut är Memory lika harmlös som en sovande vandrande pinne. En specifik sekvens är så pass erbarmligt genomförd att den liknar något ifrån en Saturday Night Live-sketch, med bedrövlig klippning och koreografi som får dansande valrossar att se ut som Michail Barysjnikov. Att vi slipper se Neeson leka actionhjälte är förvisso inget negativt, dock hade det varit uppskattat om det som förekommer emellan det sparsamma skjutandet hade varit av intresse.

Hela Memory består till 99 procent av fogmassa, några scener och konversationer som har relevans eller är intressanta, går inte att hitta. Kriminalthrillers av hög klass kan bygga upp en mystik och intensitet då karaktärerna redogör eller undersöker brottsplatser. Martin Campbell behandlar dessa element som om de vore drabbade av spetälska. Inte ens den kompetente Guy Pearce klarar sig ur detta då han tvingas läsa från ett manuskript som är lika spännande som att titta på gräsväxt i slow motion. Mitt i detta dyker Monica Bellucci upp som företagsversionen av Pomperipossa. Dessa fartgupp är staplade på varann vilket gör att filmen rör sig fram i snigelfart. Alla som kämpar med sömnsvårigheter kan nu ha hittat ett hjälpmedel för att underlätta situationen, sätt bara på valfri sekvens ur Memory och låt John Blund komma in genom sovrumsfönstret.

Memory bygger på den bortglömda belgiska filmen Mördare Utan Minne, som i sin tur är baserad på en bok. Men där originalet är en lågmäld och betydligt mer uppslukande historia så är detta den värsta sortens förvrängning. Originalet berör och studerar skräcken som är alzheimer och implementerar förvirringen i sin berättelse. För Campbell är denna horribla sjukdom endast en ihålig gimmick som varken skapar spänning eller empati för huvudpersonen. Som en sista örfil bjuds det på ett antiklimax av guds nåde i slutet av filmen, just då önskar hela publiken sig selektiv minnesförlust för att undkomma skräcken på duken.

Filmrecension: Tuffa Gänget – oförargligt

by

Tuffa Gänget
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 13 maj 2022
Regi: Pierre Perifel

Om filmbranschen hade haft en motsvarighet till Konsum eller ICA hade alla ingredienser som finnes i Tuffa Gänget hittats under den minst sagt osmickrande sektionen med billig fryst färdigmat.

Det är inget fel att följa en formula eller att spela efter regelboken. Till och med animationsmästare som Pixar och Studio Ghibli har en rad återkommande signum i sina filmer. Även den mest standardiserade och alldagliga film måste i alla fall kunna hålla ställningarna och se till att befinna sig sig på en relativt hög lägsta nivå. Tyvärr faller Tuffa Gänget handlöst vad gäller att uppehålla någon som helst standard.

Det är inget fel på filmer som är klara och enkla, se bara till Mad Max: Fury Road som mer eller mindre är en glorifierad biljakt i två riktningar. Om genomförandet kan fånga publiken kan alla berättelser engagera, oavsett innehåll. Tuffa Gänget är byggd av de mest bleka stapelvaror, animationen är stel och det visuella kan hittas i en rad animerade TV-serier, berättelsen är i det närmaste blandsaft där den enda ansträngningen är att tillsätta vatten. Det finns ett tydligt och rakt patos som är så pass förutsägbart att de olika Kalle Anka segmenten på julafton framstår som revolutionära vad gäller ordningsföljd. Alla dessa ingredienser är givna delar av många animerade filmer, men när de genomförs med en sådan slentrian som återfinns i Tuffa Gänget blir det närmast provocerande.

Karaktärsgalleriet består av en rad antropomorfiska figurer som till sitt yttre verkar ha både attityd och personlighet, men jag har stött på avsevärt mer färggranna och minnesvärda statister än någon vi möter i Tuffa Gänget. Sam Rockwell som ger röst åt den stora stygga vargen, med det uppfinningsrika namnet Wolf, gör en slapphänt och menlös Matthew McConaughey-imitation som saknar såväl intresse som ansträngning. Övriga aktörer klarar sig inte mycket bättre. Awkwafina degraderas till en marginell roll som anonymiserar den vanligtvis energiske och karismatiske aktrisen. Övriga roller fylls ut med hjälp av ett par gapiga prestationer från Craig Robinson och Anthony Ramos. Det är enbart Zazie Beetz som sticker ut med en charmerande insats.

Att majoriteten av aktörerna verkar måttligt passionerade eller intresserade kan dock ursäktas. Försök till humor är det ingen större brist på, men resultatet är oftast pinsamt. Ett antal plumpa skämt som involverar metangas återkommer gång på gång, resten fylls ut av platta referenser till sociala media och kändishysteri. I rätta händer hade det kunnat vara träffsäkert och underhållande, men med så här pass tafatt regi – av debutanten Pierre Perifel, blir det platt fall.

Det enda som räddar Tuffa Gänget från undergång är dess ofarliga natur. Även om inget som visas upp intresserar så är det genomgående oförargligt om än trist. I en tid då animerad film fått både nyanser och djup och tillåtit en enorm kreativitet så känns detta som en tidsresa tjugo år tillbaka till en tid när det räckte med att vara en digitalt animerad film för att locka publiken. Med tanke på konkurrensen och det övriga utbudet är detta nu minst sagt otillräckligt.

Hans Zimmer Live Avicii Arena

by

Hans Zimmer Live Avicii Arena
Betyg 5
30/04/2022
Avicci Arena
Arrangör: FKP Scorpio

Hans Zimmer är känd för sina storslagna och kraftfulla musikstycken som är lika melodiska som de är utmanande. Den senaste tiden har Zimmer skapat ljudlandskap som många gånger är mer dramatiska och fängslande än de filmer som de har tonsatt. Men ikväll – precis som för fem år sedan då Zimmer besökte samma rena, är det inte tal om att genomföra en traditionell symfonisk konsert, istället för stela kostymer och strikt attityd har Zimmer fortsatt att utveckla en mer levande och energisk tillställning. Att anta rollen som dirigent och stå med ryggen mot publiken var otänkbart enligt Zimmer. Istället är han en kameleont som rör sig runt hela scenen och spelar en rad olika instrument.

Trots att turnén har skjutits upp och ett antal musiker från förra turnén inte återkommer verkar Zimmer och det helt eminenta bandet ha växt samman under årens gång. Detta leder till ett framförande som är än mer exakt, levande och intensivt. Zimmer är om möjligt än mer öppen, glad och välkomnande än sist. Det bjuds på flera informella mellansnack som får den opersonliga Avicii arenan att kännas som en intim middagsbjudning där menyn består av musik i världsklass.

Trots att flera nummer är favoriter i repris lyckas Zimmer göra dem till något nytt och spännande genom att injicera små variationer och förändringar i de mest välkända styckena. Detta skapar en spänning och nerv som tydligt demonstrerar hur mån Zimmer är om att hitta nya vägar att presentera sin musik, oavsett om det gäller att skriva nytt eller att göra återbesök i sin massiva katalog.

Men arrangemang och goda idéer har en maxgräns, det krävs även ett fläckfritt framförandet – vilket vi får här. Det finns få superlativ i det svenska språket som kan beskriva den elitstyrka av musiker som Zimmer har samlat. Bandet är i en fantastisk symbios och spelar med en otrolig intensitet, glädje och precision som fullkomligt golvar publiken. Det är svårt att inte häpna då gitarristen Guthrie Govan får ställa sig i centrum med Man Of Steel-stycket ’’What Are You Going to Do When You Are Not Saving the World?’’ och presentera ett gitarrsolo som får exhibitionister som Yngwie Malmsteen att framstå som amatörer. Men det är Tina Guo, den helt osannolikt begåvade cellisten som äger scenen ikväll. Med fingrar som rör sig snabbare än ljuset och en scennärvaro som kan utmana vilken rockstjärna som helst gör Guo sina långa och svepande solon till rockdramatik av högsta kaliber. Hennes numera klassiska cello-spin eller då hon släpar sitt instrument likt ett massivt svärd känns lika klassiskt som Pete Townshends väderkvarn. Andra höjdpunkter är en makalös duett i Interstellar-sviten där fiol och operasång trollbinder samtidigt som arenan blir till en ett hav av stjärnor. Efter det har vi den galna attacken i Mombasa-stycket från Inception, flamenco-festen i Rango, bombardemanget i Dunkirk, den psykedeliska hysterin i X-Men Dark Phoenix eller….

Ja, det finns många exempel på euforiska höjdpunkter, men i detta delikata smörgåsbord finns det faktiskt ett par nummer som lyckas utmärka sig. Framförallt gäller det Zimmers musik till de filmer där musiken var menade att endast ackompanjera. Pirates Of The Caribbean har varit lika angenämt att se på som den mest blodiga hjärtoperation, men dess soundtrack bli ikväll till en genuin sjörövarfest som aldrig vill sluta. Lejonkungen framkallar gåshud och får även de mest hårdhudade och nonchalanta alfahannarna att gråta öppet. No Time To Die-sviten som får äran att vara det första extranumret är i det närmaste obeskrivlig. Från det odödliga temat av John Barry och Monty Norman till Zimmers egna Cuba-komposition – som är en kavalkad i vansinnesdans och ett sublimt flöjtspel av Pedro Eustache, gör hela arenan till en svettig nattklubb i Latinamerika.
Men mest känslosam och drabbande blir konserten då Zimmer lyfter fram tio orkestermedlemmar från Ukraina och staden Bucha. Tanken var att än fler skulle ansluta till turnén men i och med det rådande kriget blev det en omöjlighet. Det heroiska Wonder Woman-temat blir en kampsång för striden mot ondskan både på bioduken och i verkligheten samtidigt som kvinnliga ukrainska soldater visas på storbildsskärmen, applåderna som följer vet inga gränser.

Just mänsklighet och brödraskap artister och människor emellan är också centralt för kvällens konsert. Spelningen i Stockholm är den sista på turnén och Zimmer hyllar och överöser sina bandmedlemmar med kärleksförklaringar, det är en kväll som är minst lika centrerad kring varje individuell musiker som Zimmers egen musik. Mitt i det ursinniga och intensiva framträdandet tar Zimmer en paus för att låta sin son – som agerat kameraman under turnéns gång, ställa sig i rampljuset. Sedan ringer han upp sin dotter på FaceTime, det hela kulminerar i en dånande födelsedagssång för tvillingarna som fyller år denna dag. Det känns en aning overkligt, precis som hela denna magiska kväll.

Filmrecension: En annan värld

by

En Annan Värld Recension
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 maj 2022
Regi Stéphane Brizé

I Ken Loach senaste film Sorry We Missed You fick biopubliken en smärtsam inblick i gig-ekonomin, där industrins ständiga jakt efter högre vinstmarginaler har splittrat samhällen, familjer och framtidsutsikterna för miljontals. Loach lyckades engagera publiken med ett enkelt och kraftfullt berättande som inte kändes tillrättavisande. Eldfängda och upprörda berättelser som ger sig på storföretag som värderar aktiepriser framför anständiga arbetsförhållanden eller ansvarstagande känns därmed som ett tidlöst ämne.

Oavsett hur relevant och provocerande ett ämne må vara så spelar det väldigt liten roll om utförandet är irrelevant utan någon passion eller kunskap. En Annan Värld borde inspirera och tvinga till reflektion men lyckas endast försätta biopubliken i en djup dvala.

När ett ämne eller tema har behandlats med kraftig frekvens så måste det finnas något distinkt – i all fall entusiastiskt, då det återkommer. En historia om revolt och frustration måste ha ett brinnande driv och en vilja av stål. För att vara en film som ifrågasätter falska löften och apati i en mördande steril kontorsmiljö så är det ironiskt att filmens regissör, Stéphane Brizé, behandlar berättelsen och karaktärerna med samma entusiasm som en timmes pendling till jobbet en kall januarimorgon.

Att arbeta subtilt och diskret kan vara både slående och fascinerade, att låta ansikten och stämningslägen berätta mer än dialog eller handlingar kan vara en ynnest att avnjuta, om det genomförs med ett mått av expertis det vill säga. En Annan Värld befinner sig konstant paralys då verktygen för att intressera är trasiga. När girigheten drabbar karaktärer som är lika levande som skyltdockor är det omöjligt att uppbåda något som helst engagemang.

Det finns en rad små frön som kunde ha skänkt En Annan Värld en behövlig intimitet och mänsklighet, men den spruckna relationen mellan Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain, man och hustru, är lika syntetisk som en plastleksak och utan någon trovärdighet. Detta förvärras då denna sargade relation ska visa sig vara en essentiell del i berättandet. Karaktärsgalleriet är överlag lika intressant som valfri ensemble från någon av Michael Bays Transformers-filmer. Det finns inte en enda individ som är något mer än sin yrkesroll, sådant som trovärdigt känsloliv eller personlighet har fått en expressbiljett till närmsta papperskorg. Mest undran väcker skildringen av filmens kvinnliga karaktärer, i denna verklighet så är kvinnor uppdelade i två läger, antingen hysteriska nervvrak som endast kan uttrycka sig i floder av tårar eller iskalla psykopater som mer än gärna säljer sin själ för att avancera i karriären.

Det finns en också en rad verbala konfrontationer som kunde ha lett till minnesvärda diskussioner om rätt och fel, men det blir platt fall även här då dialogen är lika spännande som en kvartalsrapport från PEAB.

Det enda som överhuvudtaget stabiliserar En Annan värld från hjärtstillestånd är Vincent Lindon rollinsats, han gör sitt bästa för att injicera en emotionell ambivalens där hans karaktär slits mellan jobb och familj. Tyvärr så är det inte tillräckligt för att kompensera för en film som många gånger känns som en skiss. Det saknas engagemang från Stéphane Brizé och förutom Vincent Lindon så finns det absolut ingenting som kan kompensera för ett manuskript som har samma djup som ett skillingtryck.