• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen

9 februari, 2023 by Elis Holmström

Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen
Betyg 1
Svensk biopremiär 15 februari 2023
Regi Rhys Frake-Waterfield

Det finns dåliga dagar och även riktigt dåliga dagar. Sedan finns det de tillfällen då en film som Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen måste upplevas. Att göra något galet eller hysteriskt kan – ibland, resultera i stor underhållning. Det kan antingen bli vansinnesbriljans – I Huvudet På John Malkovich, eller ett projekt som är så uselt att den uppenbara bristen på kompetens blir oförutsedd komik, bästa exemplet på detta är den kultförklarade The Room.

På pappret har Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen goda förutsättningar att bli ett underhållande fiasko. Premissen, med en mordgalen Nalle Puh som ackompanjeras av en sadistisk Nasse, är helt enkelt för galet för att inte kunna roa. Den här korta och simpla summeringen av filmens premiss är dock avsevärt mer kreativ och intelligent än något som filmen och regissören Rhys Frake-Waterfield har att erbjuda.

Efter en kort och fantasilös introduktion, som ironiskt nog innehåller filmens mest påkostade sektion – en animerad sekvens, börjar mardrömmen. Utrustad med en budget som inte ens förmår att köpa tuggummi utan att övertrassera kontot borde Waterfield ha förstått att humor och självironi är de mest effektiva verktygen för att övervinna de ekonomiska begränsningarna. Att manuskriptets intellektuella kapacitet får b-filmen Sharknado att framstå som ett verk av Samuel Beckett gör inte saken bättre. Någon form av ödmjukhet finns dock inte att hitta här. Förutom lite ofrivillig komik är detta en iskall, hjärtlös och motbjudande film vars själ och hjärta inte går att hitta.

Istället för att vända och vrida på Puh-elementen åsidosätts de istället. Snart förvandlas allting till en frånstötande sörja av kroppsvätskor som förolämpar hela skräckgenren. Här finns inte ens tillstymmelse till skräck, obehag eller pulshöjning. Det enda som Waterfield verkar vara inställd på är blodsutgjutelse. Förutom en ynka sekvens – som äcklar mer än skrämmer, finns det inget av värde vad gäller psykologisk skräck eller ens något sådant som uppfinningsrika avrättningar. Den knapra budgeten verkar uteslutande ha finansierat grisblod, tarmar och inälvor från en lokal slaktare.

Och eftersom passion, god smak och förnuft har flytt från produktionen lämnas vi med en film som är rent dysfunktionell vad gäller ’’triviala ting’’ som skådespel och klippning. Skådespelet går överhuvudtaget inte att beskriva utan att drabbas av slaganfall och migrän. Ledordet för hela rollbesättningen verkar ha varit talanglös. Pjäser som spelas på dagis framstår som Ingmar Bergman-produktioner då de jämförs med detta. Klippningen är lika anmärkningsvärt usel och hackar upp filmen likt ett av sina offer.

Slutligen måste det göras ett – motvilligt, politiskt inlägg. Jag har vanligtvis en mycket hög tolerans för vad som kan visas på film. Kontroversiella fall som Straw Dogs och I Spit On Your Grave bär med sig tydliga artistiska meriter och blir därför aldrig pornografiska våldsstudier. Detsamma kan sägas om den senaste Scream-filmen som besatt en oväntat vass berättelse. I dessa fall uppfattas den enorma våldsverkan varken exploaterande eller sadistisk från filmmakarna. Men det sätt som Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen porträtterar sina kvinnliga karaktärer på får mig att vilja anmäla produktionen till konsumentombudsmannen. Skräckfilmer har en lång och – ibland, problematisk relation till porträtteringen av kvinnor. Men regissörer som John Carpenter, och även Tobe Hooper, har besuttit ett viktigt mänskligt organ som hittas bakom pannbenet. De har aldrig låtit sina filmer bli till själlösa våldsoriger, vars enda syfte varit att bestialiskt mörda personer av motsatt kön.

Men genom 84 plågsamma minuter utsätts publiken här för grotesk misogyni där de kvinnliga karaktärerna är dömda till att skrika, himla med ögonen och givetvis visa upp sig utan kläder. Det hela görs utan tillstymmelse till humor eller ironi vilket får det hela att framstå cyniskt och utstuderat. Någon självbevarelsedrift eller intelligens går inte att hitta bland dessa hjärndöda karaktärer vilket förtydligar deras roll som rena offerlamm. Det är första gången på länge jag känt ett sådant här obehag gällande kvinnosynen i en film.

Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen är – förutom att vara en usel skräckfilm, ett hån mot den goda smaken och anständigheten. Jag kan endast råda dem som är måna om sin mentala och fysiska hälsa att hålla sig långt borta från allt som har med detta själlösa monster att göra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Magic Mike’s Last Dance

9 februari, 2023 by Elis Holmström

Magic Mike’s Last Dance
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 februari 2023
Regi Steven Soderberg

Ibland kan det komma uppföljare som trots sin osannolika natur faktiskt är bra, tyvärr är Magic Mike och hans – påstådda, sista dans inte en sådan.

Då Steven Soderbergh regisserade den första filmen med Channing Tatum som titelfiguren, skapades en oväntad succé. Ämnet med manliga strippor var aningen chockartat för det i normala fall strikta Hollywood där nakenerotik inte kan nämnas utan att skapa stor – och onödig, kontrovers. Men även om ämnet verkade utlova en storartad nakenchock var den faktiska filmen något helt annat. Magic Mike visade sig vara en förklädd Steven Soderbergh-film årgång 2000, det vill säga: identitetslös, ointressant och slarvig. Efter framgångarna med Traffic har Soderbergh blivit till en sorts Woody Allen-kopia, utan dennes skandalösa privatliv, som producerar film på film i rasande takt utan eftertanke eller passion.

Det diskutabla ämnet visade sig endast vara ett förevändning för Soderberghs – numera, ständigt tafatta dramatik. Karaktärerna och händelserna var lika oförglömliga som fjolårets vinnare av Robinson. Men det har inte hindrat Soderbergh från att återvända till filmserien efter att ha stått över den första uppföljaren. Med tanke på hur förhållandevis nonchalant Soderbergh tog sig an ämnet senast hade i alla fall jag hoppats på någon form av svärta denna gång. En film där en aningen äldre Magic Mike fick grubbla på både det ena och det andra. Men Soderbergh är inte intresserad av att knyta ihop säcken med eftertänksamhet eller någon större respekt. Istället blir det hela en förkastlig upprepning av den usla Ocean’s Twelve där Soderbergh bestämde sig för att skapa en hutlös lekstuga och åka på Europa-safari. Magic Mike’s Last Dance följer olyckligtvis denna katastrofala formula till punkt och pricka. Vad som började som ett torftigt livsöde i Florida förvandlas nu till en osannolik tonårsdröm, där rikedom och det lyxigaste av London står i centrum. Hela utgångspunkten påminner om någon feltolkad version av My Fair Lady. Det sätt som berättelsen måste ta sig fram på för att rättfärdiga den absurda premissen får valfri Star Wars-film att framstå som allvarsam diskbänksrealism. Händelserna och upptågen har ingen rim eller reson och väldigt snart blir precis allt skrattretande i sin absurditet. Dock finns det bitvis ett underhållningsvärde då allting bara få skena iväg. Ett par sekvenser är till exempel så pass vansinniga att det det inte går att låta bli att skratta. Men det här är inte ett resultat av god regi, snarare en tursam olycka där det inkompetenta kaoset blir någon form av förvriden underhållning. Soderbergh tycks inte vara det minsta intresserad av att regissera eller kontrollera produktionen. Istället verkar han ha turistat runt på Londons gator medan ensemblen lever rövare. Salma Hayek och Channing Tatum har en kemi som är lika obefintlig som det svenska elstödet och deras romans – som ska vara filmens själ och hjärta, ekar tom. Det blir inte bättre av att samtliga karaktärer är lika välutvecklade som SJs senaste bokningssystem.

Allting tycks ha lekts fram och det finns ingen som helst omsorg om någonting. Mest flagrant blir detta i den uppsjö av erotiska danser som upptar det mesta av speltiden. För att tematiken gällande vuxendanser ska fungera behövs det antingen genuin sensualitet eller ett vulgärt chockvärde. Precis som första gången får publiken inte uppleva någotdera. Det görs fumliga försök att övertyga publiken om dansens emotionella värde genom en ansträngd berättarröst, men allt vi får se prov på är ett substitut för sömnpiller. Koreografin är ansträngd och så pass strikt att varje framträdande framstår likblekt. Då Soderbergh försöker koppla på erotiken blir resultatet lika romantiskt som att iaktta två skyltdockor placerade i märkliga positioner. Istället för att anamma den mer komiska dimensionen av filmen stirrar sig Soderbergh blind på att leka Fred Astaire, detta leder fram till en mördande tråkig final som endast påminner om en video på MTV.

Bitvis finns det ett underhållningsvärde i Magic Mike’s Last Dance, men Steven Soderbergh är oförmögen att se eller kapitalisera på dessa inslag. Allting mynnar ut i ytterligare en grå betongkloss i Soderberghs numera söndertrasade filmografi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Knock At The Cabin

1 februari, 2023 by Elis Holmström

Knock At The Cabin
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Regi M. Night Shyamalan

Att M. Night Shyamalan fortfarande tillåts göra film, efter historiska misslyckanden, är ett större mysterium än någon av hans numera ökänt usla twistar. Det sägs att USA är landet för andra chanser, till och med tredje chanser om det sig så vill. Men M. Night har förbrukat sina nio liv, bränt alla broar och antalet chanser går inte längre att räkna på fingrarna. Trots det tillåts han härja fritt och flera gånger om kränka filmmediet. Sedan megasuccén med Sjätte Sinnet har Shyamalan reducerats till ett tragiskt skämt. Färden mot kalkonens förlovade rike har varit det enda som kan kallas pålitligt vad gäller M. Night.

Även om det funnits en och annan strimma hopp – exempelvis Split, som innehöll en av regissörens smartare vändningar, har dessa ljusglimtar sedan släckts lika fort som de tänts. Glass, som var menad att avsluta berättelsen som började redan år 2000, var ett hopplöst magplask där M. Night nonchalant och oinspirerat slösade bort möjligheten att knyta ihop säcken. När det verkar som att allting är på väg att vända till det bättre verkar Shyamalans instinkt vara att aktivt förstöra sitt filmskapande.

Knock At The Cabin är dock inte ett skamlöst fiasko. Det är en potentiellt intressant och laddad thriller som aldrig når sin fulla potential på grund av katastrofala kreativa beslut och genuint amatörmässig regi från Shyamalans sida.

En heminvasion hör till det mest obehagliga och skräckinjagande som kan föreställas. Det är ett skräckscenario som knappt går att föreställa sig och flera filmskapare har skapat storslagna skapelser runt detta tema. Michael Hanekes Funny Games exemplifierar detta och är fortfarande en rysare utan dess like som bokstavligen torterar biopubliken med sin hänsynslöshet och kompromisslöshet. Den gastkramande tematiken borde vara en enkelbiljett till framgång, även om genomförandet inte skulle vara lika lysande som i Hanekes klassiker. Men inte ens ett gyllene tillfälle som detta lyckas Shyamalan göra någonting av. Även om denna invasion inte är avsedd att fullkomligt paralysera publiken av skräck och obehag saknas all form av spänning och nerv. Flera scener försöker skapa intensitet genom extrema närbilder och krypande musik men Shyamalan verkar regissera allting utan något som helst intresse.

Då det handlat om rena travestier som The Happening eller After Earth har denna slapphänta regi inte spelat någon större roll. För när hela huset står i brand är det faktum att en destruktiv galning slår sönder möblerna i samma hus inte särskilt relevant. Men vad gäller Knock At The Cabin blir denna slöa inställning lika irriterande som en sten i skon under långpromenaden. För det finns nämligen flera inslag som kunde lett till en mångsidig film. Ett antal komponenter som blixtrar förbi hade kunnat ge biopubliken gott om stoff för diskussion.

Men dessa tydliga öppningar för en mer nyanserad och klurig slutprodukt förkastas. Istället för att göra en gedigen och ambitiös anrättning ränner Shyamalan till närmsta snabbköp för fryspizza. Alla intressanta inslag avhandlas med så lite ansträngning som möjligt. Den homosexuella romansen som inledningsvis lovar gott, genom att framstå alldaglig och inte det minsta exhibitionistisk, demoleras av en rad hopplöst melodramatiska tillbakablickar. De inte bara förtar spänningen i den isolerade stugan, utan visar också Shyamalans numera ruinerade personregi och usla dramatik. Att Shyamalan fortfarande inte kan skilja på den fina linjen mellan allvar och pekoral är skrattretande.

En rad scener närmar sig samma komiska proportioner som Saturday Night Live och dess mest ansträngda sketcher, där skådespelare agerar med genuin desperation och hopplöshet, och inte i någon positiv mening. Konstigt nog är den före detta brottaren och MMA-kämpen Dave Bautista den enda aktören som klarar sig med hedern i behåll. Detta genom en roll som lämpar sig utmärkt för hans aningen begränsade skådespelarförmåga.

Knock At The Cabin är den största paradoxen jag sett på bio under de senaste åren. Det är M. Night Shyamalans mest stabila film på länge, därmed är det också hans sämsta då hans icke-fungerade regi förtar ett projekt med god potential. Även om film inte är en enmansshow är det omöjligt att inte lägga skulden på Shyamalan. Särskilt då en lovande premiss, samt en spännande berättelse, massakreras av en regissör som förlorat både förmågan att göra film och sitt sunda förnuft.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Mumier på äventyr

28 januari, 2023 by Elis Holmström

Mumier på äventyr
Betyg 1
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Juan Jesús García Galocha

Det finns en idé om att en specifik genre reducerar eller förmildrar behovet av kvalitet. Formulan skulle såldes vara att actionfilmer kan vara hjärndöda, skräckfilmers mål endast maximal blodsutgjutelse och i fallet med Mumier På Äventyr, att familjefilmer kan vara utan någon som helst substans eller kreativitet. Det här stela synsättet är inte bara snävt utan rent fördärvande. Vi har sett en rad filmer som motbevisar att genren skulle diktera artisteriet eller slutresultatet. Nu senast fick vi en lysande familjefilm i Mästerkatten 2, besittandes otrolig energi och ett överskott av entusiasm.

Därför är det rent provocerande att uppleva – eller snarare uthärda, Mumier På Äventyr, en film som utgår från att både vuxna och barn är utan förmåga att tänka. Och som bortser från det faktum att även små barn kan ha sett mer än en film, eller har förstånd som går bortom reptilinstinkter. Mumier På Äventyr är en makabert platt historia som inte tillför någonting förutom att driva tittaren till vansinne.

Men innan vi beger oss in i nattsvart territorium ska det faktum att filmen – till stor del, är en inhemsk spansk produktion applåderas. Animation är förhållandevis svårt att genomföra utan stöd från ett större filmbolag och det faktum att vi har europeiska animationsproduktioner, en sektor som domineras av USA och Japan, måste ses som något positivt. Men bortom det finns här inget som förtjänar några positiva eller ens milda adjektiv…

Att ens börja dyka ned i problemen känns lika svindlande svårt som att åka Vasaloppet utan skidor. Från första början är filmen ett angrepp på synförmågan genom måttlöst generisk och platt animation. Där Pixar och konkurrenten Illumination briljerar rent tekniskt är detta ett rent amatörarbete. Med tanke på de begränsade resurserna och även kunskaperna skulle detta kunna accepteras, men det finns sätt att kringgå en begränsad budget. Men då regissören Juan Jesús García Galocha väljer att – estetiskt, efterapa branschledarna vad gäller animationsstil blir detta erbarmliga utseende oacceptabelt. En simplare men mer säregen stil hade kunnat differentiera projektet och skapa en distinkt karaktär, men några sådana ansträngningar görs inte, målet är lägsta gemensamma nämnare och vägen dit får gärna innehålla maximalt antal lata genvägar.

Nu är det tyvärr så att det inte bara är det utseendemässiga som spökar. Manuset som ska lägga grunden för komik, action och sensuell romantik, är lika behagligt som att läsa om mumifieringsprocesen. Det här är ett manuskript som många gånger går bortom ramarna för det usla. Varje skeende, replik och karaktär är lika roande som att studera hushållspapper. Inte ens i ett par vilda sekvenser, bland annat en biljakt genom Londons gator, sker någonting som kan kallas positivt, intressant eller ens dugligt.

Animerad film brukar kunna vara en plattform för explosiv kreativitet. Genom att inte begränsa sig till verkligheten, vad gäller skådespelare av kött och blod, kan fantasin löpa fritt. Men inte ens här kan filmen åstadkomma något som höjer pulsen. Speltiden på knappt 90 minuter känns längre än Richard Wagners Nibelungens Ring.

Som om inte detta vore illa nog serveras också ett soundtrack som har förmågan att suga livet ur en. Förutom ett par hiskliga musikalnummer som låter som förvridna och tondöva Disney-plagiat, får publiken också utstå vedervärdigt dålig pop- och rockmusik.

Mumier På Äventyr är en travesti från början till slut. Och redan nu har vi en kandidat vad gäller att tituleras som 2023 års absolut sämsta film. Förhoppningsvis kan inget under årets gång tangera detta vad gäller ren och skär uselhet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Banshees of Inisherin – välgjort och engagerande drama

23 januari, 2023 by Elis Holmström

Foto: Jonathan Hession/Searchlight Pictures

The Banshees of Inisherin
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Martin McDonagh

För sex år sedan genomgick Martin McDonagh en sorts Kafka-metamorfos med den helt suveräna Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. En sylvass och förförisk film vars primära inspiration var bröderna Coens klassiska Fargo. Förutom att vara en lysande thriller och karaktärsstudie var Three Billboards också en rejäl omställning och – enligt mig, uppryckning för McDonagh. Debuten In Bruges må ha satt McDonagh på kartan som regissör och gett honom en stor skara anhängare, men själv kan jag inte inte påminna mig en mer överspänd eller forcerad film än In Bruges. McDonaghs andra film – Seven Psychopaths, blev något av en baksmälla och mottogs inte med någon större entusiasm, varken av kritiker eller publik. Men med Three Billboards verkar poletten ha trillat ned för McDonagh, från att ha famlat runt visade han på stor mognad och beslutsamhet.

The Banshees Of Inisherin må inte vara lika omtumlande och överraskande som utflykten till USA. Men det är fortfarande ett gediget stycke film som fortsätter att visa upp McDonaghs vilja att utvecklas och förändras. Inisherin fortsätter att utveckla den komiska ådra som McDonagh alltid burit med sig sedan sin filmdebut. Men till skillnad mot den skrikiga In Bruges är humorn dämpad, tystlåten och ytterst subtil. Inisherin erbjuder flera tillfällen till överdriven komik, men McDonagh har insett att trams och impulser inte är passande i denna sammanbitna och molokna saga. Hela berättelsen presenteras istället med stor reservation och ett grubblande allvar. Ingenting förvanskas genom överdrifter eller försök att framstå märkvärdig. Begreppet ordinärt ha varit ledordet för hela filmen, även filmstjärnor som Colin Farrell framstår besynnerligt alldaglig. Allt det här bidrar till en koncentrerad och ofiltrerad upplevelse som inte ödslar tid på något annat än sin berättelse.

Den lågmälda dramatiken och den underfundiga humorn påminner många gånger om vår egen Roy Andersson. Men där Anderssons senaste alster bar titeln Om Det Oändliga kunde The Banshees Of Inisherin ha döpts till ’’Om Det Obetydliga’’. Stora delar av händelseförloppet är betingat av de mest irrelevanta handlingar och vardagliga meningsutbyten.

Men det finns också en kraftfull allegori i den konflikt som uppstår genom något så trivialt som ett trångsynt gräl. Genom att placera berättelsen på en fiktiv irländsk ö mitt under det pågående inbördeskriget år 1923 tillåts McDonagh skapa flera potenta paralleller. Dessa är inte enbart applicerbara på det nuvarande tillståndet mellan Irland och Nordirland. Kopplingarna till vår nuvarande politiska diskurs går inte obemärkt förbi.
Trots att mycket av tematiken kan tyda på något storslaget har McDonagh inga ambitioner att överge sitt koncentrerade narrativ.

Denna koncentration är som mest märkbar vad gäller den oerhörda omsorgen om samtliga av filmens karaktärer, stora som små. Flera personer kunde ha framstått som skrattretande karikatyrer, men oavsett rollstorlek hittar vi en kombination av stark regi samt engagerande skådespel. Barry Keoghan är rent utomordentlig att porträttera en djupt problematisk, ’’måttligt’’ intelligent och framfusig bondpojke. En karaktär som kunde ha framstått som närmast parodisk men som förblir intressant och betydelsefull för berättelsen. Colin Farrell och Brendan Gleeson är både mycket solida i sina roller även om ingen av dem briljerar i samma grad som Sam Rockwell eller Frances McDormand från Three Billboards. Istället är det Kerry Condon som skiner i sin roll som den fritänkande men utstötta systern till Farrells rollfigur. Condon gör ett alldeles förträffligt jobb att skapa en bräcklig men bestämd karaktär vars egensinniga och snillrika tankebanor bestraffat henne i ett samhälle som inte kan tolerera avvikelser eller förändring.

I detta mycket allvarsamma drama, som ramas in av mycket mörk komik, går det dock inte att undkomma det faktum att The Banshees Of Inisherin är avsevärt mycket mer medryckande och underhållande än den har något rätt att vara. McDonagh lyckas göra de små och menlösa konflikterna både laddade och spända. Filmen rör sig också framåt i ett raskt tempo som lämnar tittaren spänd på vad som väntar härnäst. Allt ramas in av ett makalöst vackert foto av fotografen Ben Davis som gör det enastående vackra irländska landskapet rent förtrollande att se på.

The Banshees Of Inisherin når aldrig samma höjder som Three Billboards men måste applåderas för att vara ett både välgjort och oväntat engagerande drama. Att en trivial fejd på en fiktiv irländsk ö kan fascinera mer än en intergalaktisk strid på en främmande planet, där en stor del av ensemblen är blåa och digitala, måste dessutom ses som något av en uppenbarelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in