Elis Holmström

Mästerkatten 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Joel Crawford, Januel Mercado

Då Dreamworks Shrek hade premiär för mer än tjugo år sedan var det den första konkurrenten till Pixar, som efter succéerna med Ett Småkryps Liv och Toy Story verkade ha monopol på datoranimerad film. Den västerländska animerade filmen verkade därmed vara uppdelad mellan Dreamworks och Pixar.

Men där Pixar har fortsatt att frodas – och bevarar sin status som en av världens främsta filmstudios oavsett format, har Dreamworks fallit tillbaka i skuggorna. Studions senaste filmserier som Boss Baby och Madagascar har inte direkt försatt biobesökare i eld och lågor. Numera kan Dreamworks inte ens titulera sig som näst bäst inom kategorin animerad film, den titeln tillfaller istället Illumination vars finansiella framgångar inte tycks upphöra.

Shrek har – likt sin studio, blivit irrelevant. Där Toy Story belönades med ett knippe fenomenala uppföljare blev Shrek sämre för varje ny film. 2011 var serien totalt dränerad, det enda sättet vara att sadla om och lämna det gröna träskmonstret. Den karismatiske och stridslystne Mästerkatten fick istället sin första solofilm som mottogs relativt väl. När nu uppföljaren väl har premiär har det gått otroliga elva år, en väntetid som kan jämföras med James Camerons uppföljare till Avatar.

Men där Camerons mastodontprojekt bär med sig förväntningar om att rädda biograferna ur ekonomisk kris finns det inga storslagna ambitioner med Mästerkatten 2. Det är en regelrätt uppföljare som inte har några tankar på världsherravälde. Men denna lättsamma inställning gör också uppföljaren till en oväntat underhållande, men förutsägbar, film.

Att hoppas på något nyskapande eller innovativt vad gäller den animerade familjefilmen i och med Mästerkatten 2 är bäst att glömma. Det här är lika traditionellt som raketer och champagne på nyårsafton. Patoset är sockrat och pudrat, berättelsen är så pass simpel att den kunde ha formats med hjälp av en kakform. Regissörerna Joel Crawford och Januel Mercado kunde därmed ha kunnat koppla på autopiloten. Men till deras stora förtjänst uppvisar de istället en brinnande entusiasm för projektet. Från första början trycker man gasen i botten med skamlöst hurtiga och storslagna actionscener som är mycket medvetna om sin absurda natur.

Det vilar något ungdomligt, busigt och finurligt över hela filmen vilket förmildrar de förutsägbara strukturerna och bristen på sann kreativitet. Det är så pass energiskt att Crawford och Mercado ibland glömmer bort att de regisserar en barnvänlig familjefilm, detta då de introducerar rena skräckelement som kommer leda till både en och annan tänd nattlampa för de yngsta besökarna. Men den här spretiga och spontana registilen är oväntat charmerande då den är befriad från någon som helst cynism. Många gånger kan det tyckas vara alltför kaotiskt och flamsigt men det balanseras ständigt upp av den ostoppbara energin.

Tyvärr så förtas en del av behållning i och med den svenska lokala versionen, något de flesta svenska biobesökare kommer att behöva se. Vi får varken Antonio Banderas eller den geniala Olivia Colmans röster. Istället serveras – ännu en gång, en oinspirerad och sömnig dubbning som får flera sekvenser att kännas onödigt forcerade och krystade. Förutom Rafael Edholm i huvudrollen verkar ensemblen ha gått i ide. Det finns dock flera problematiska inslag som inte kan tillskrivas dubbningen.

Animationen flänger runt mer än den titulära katten. Tanken är att skapa en hybridvariant av animation som ska befinna sig någonstans mellan den typiska västerländska digitala animationen och japansk anime. Slutresultatet blir dock bisarrt eftersom flera sekvenser, innehållandes ett multum av karaktärer i full rörelse, mest liknar marionetter som just genomgått höftledsoperationer. Den här grovhuggna animationen är tyvärr indikativ för filmens final. Trots entusiasmen och passionen finns det en gräns när fundamentet är otillräckligt. Då klimax närmar sig finns det knappt något kvar att ge. Det blir en pliktskyldig och menlös final som trampar vatten i sådana mängder att det kommer att orsaka fuktskador i biosalongen.

Även om Mästerkatten 2 inte är något polerat mästerverk är det dock svårt att inte ha väldigt roligt. Det är en energisk, humoristisk och lättsam historia som passar utmärkt i jultider.

Babylon
Betyg 2
Svensk biopremiär: 27 januari 2023
Regi Damien Chazelle

Sedan det spektakulära genombrottet Whiplash har Damien Chazelle gått från klarhet till klarhet. La La Land kan mycket väl vara en av det förra årtiondets mest ikoniska filmer. First Man, som följde två år senare, var också ett strålande stycke film. På mycket kort tid har Chazelle blivit en av filmvärldens mest eftersökta och omtalade regissörer. Intresset för Babylon har därmed varit enormt. Men även de mest talangfulla skapare kan snubbla. Även om Babylon är ambitiös och många gånger underhållande är detta Chazelles första riktiga misslyckande som långfilmsregissör.

Det är inte särskilt svårt att se var saker och ting gått snett. Sedan La La Land har Chazelle följt en bana där hans projekt växt i storlek. Omfånget, ämnena och filmernas speltid har accelererat för varje projekt. Babylon är större och mer omfattande än något Chazelle gjort förut. Det är en studie av kändisskap, rikedom och illusioner placerat i det dekadenta Hollywood under 1920-talet. Men som vi lärt oss genom åren betyder större inte nödvändigtvis bättre.

Gesterna, volymen och den häpnadsväckande storleken är uppskruvade och antar surrealistiska proportioner. Att finkänsligheten fått ta ett steg tillbaka är därför inte förvånande. Men Babylon är så pass högljudd och explosiv att den tappar sig själv, både narrativt och själsligt. La La Land och Whiplash har en orubblig målmedvetenhet vad gäller sin berättelse och sina karaktärer. Babylon känns – märkligt nog, velande och nästan nonchalant vad gäller att visa genuint engagemang för personerna i händelsernas centrum.

Där La La Land-paret Mia och Sebastians strapatser blev till oförglömlig filmdramatik blir misären för karaktärerna i Babylon mest exploaterande och obscena. Drömmen om filmindustrin som ett soligt paradis krossas snabbt. Istället visar Chazelle upp ett mardrömsscenario där framgången lett till vansinne. Mängden excesser vet inga gränser, inte ens de mest motbjudande och magstarka sekvenserna från Jackass kan mäta sig med det som visas upp här. Inom loppet av några minuter har vi fått oräkneliga orgier i kroppsvätskor, avföring och missbruk som till och med hade chockat porrmagnaten Larry Flynt.

Chazelle vill framföra en kraftfull kritik gällande vår längtan efter en svunnen era. I en tid då fler kräver att klockan ska vridas tillbaka visar Chazelle på faran i dessa vanföreställningar. Alla tankar på framgång slås sönder på rekordtid. Vad som återstår är en cynisk studie som ilsket sliter itu det forna Hollywood men även vårt moderna samhälle. En plats där ytlig influencer-kultur och snabba pengar blivit till samhällets fundament.

Denna tematik hade kunnat bli bärande och ge Babylon behövlig ryggrad. Tyvärr så nöjer sig inte Chazelle med detta. Istället fortsätter filmen expandera till den grad att den snart blir okontrollerbar. Antalet sidospår, karaktärer och händelser är så pass många att det knappt går att separera dem. Det mesta vad gäller tidig filmhistoria ska också avhandlas, som övergången till ljudfilm och de stora strukturella förändringarna i filmindustrin. Allt avhandlas i ett rasande actionfilm-tempo. En vansinnestur utan hastighetsbegränsningar är inte fel, men inte ens en regissör som Chazelle klarar av att kontrollera en film som oftast kan beskrivas som monstruös.

Det är inte bara en fråga om brist på måttlighet från filmens karaktärer, precis allting skall överdrivas, förhöjas och förlängas. Alltför ofta är det som att ha en skrikande huligan i ansiktet. Det initiala chockvärdet försvinner snart och försöken att tangera den makabra starten misslyckas då det finns en gräns för det groteska. Även om det finns stunder då kalabaliken och hysterin blir till stor underhållning är det inte tillräckligt för att kompensera för det faktum att filmens struktur är under all kritik. Trots att Babylon innehåller några av de mest spektakulära scenerna som Chazelle regisserat vad gäller koreografi och scenografi, är berättelsens kärna häpnadsväckande platt. Excesserna och hysterin känns som en ren potemkinkuliss för att dölja detta faktum.

Personregin verkar också åsidosatts i galenskapens tjänst. Brad Pitt gör ett hopkok av sina två Quentin Tarantino-karaktärer, Aldo Raine från Inglourious Basterds och Cliff Booth från Once Upon A Time In Hollywood. Pitt har som alltid en hög lägstanivå men är här skrämmande nära slentrian. Detsamma gäller Margot Robbie som gör en än mer oinspirerad upprening av sina mest kända roller.

Sedan har vi den omtalade speltiden på tre timmar. I och med det rasande tempot är det initialt oproblematiskt. Hantverket är också ypperligt, vår svenska stolthet Linus Sandgren har återigen gjort ett fantastiskt jobb som fotograf. Ljussättningen och kompositionen är i mångt och mycket det bästa vi sett i en film av Chazelle. Flera sekvenser är genuint förundransvärda då de hämtat inspiration från bland annat Stanley Kubrick. Vi får också en rad magnifika sekvenser där det trängs hundratals statister. Men den sista timmen är så utdragen och menlös att det känns som en ren efterkonstruktion. Finalen är dessutom hopplöst simpel. I slutänden känns hela filmen som ett rent experiment där slutdestinationen aldrig har varit uppenbar.

Även om det finns mycket att beundra i Babylon blir dess enorma ambitioner också dess fall. Att döpa filmen efter staden där högmodets torn byggdes blir självironiskt då projektet faller på alltför överdrivna ambitioner. För trots ett överflöd av droger och andra illegala substanser är slutresultatet genuint substanslöst.

Devotion
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 november 2022
Regi J.D. Dillard

Thanksgiving firas inte i Sverige, därför blir det inte någon gigantisk kalkon till middagsbordet. Istället får vi Devotion som utan större problem fyller kalkonkvoten för det gångna året. I mångt och mycket känns hela filmen som en importerad Thanksgiving-middag, med sockersöta rätter, fruktansvärda mängder kolesterol och en allmän hälsofara för allt som rör sig.

Förutom att föregå som gott exempel vad gäller att representera en kalkon av komiska proportioner, lyckas Devotion också bli affischansiktet för en sann pekoral. Många gånger om det är det svårt att ta någonting på allvar då hela filmen verkar ha stöpts i en form ämnad för den mest sockersöta av marsipangrisar. Idén, att belysa rasism och fördomar inom det amerikanska flygvapnet, går inte av för hackor. Framförallt i en tid då amerikanska så kallade politiker på högerfalangen öppet hånar sin egen militär för dess progressivitet. Goda avsikter är dock föga behjälpliga när själva genomförandet får valfritt Åsa-Nisse-äventyr att framstå som stor filmkonst.

Ta bara fotot som lyckas gräva ett avgrundsdjupt hål. Inte sedan den vedervärdiga X-Men spin-offen The New Mutants har jag behövt kisa och anstränga mig till denna grad för att utreda vad som försiggår på bioduken. Devotion har uppenbarligen anammat höstens energi-sparprogram och valt att inte hålla en enda lampa tänd. Så fort det blir dags för ’’innerliga’’ konversationer förvandlas allt till ofrivillig komik. Det enda som går att urskilja är två siluetter och att reda ut vem som talar är en större gåta än hönan och ägget.

Att mörka filmen för publiken kan dock vara ett sätt att skona sina skådespelare från total förnedring. Manuskriptet som sådant går knappt att bedöma. Dialogen är en ren attack mot den goda smaken och ett antal repliker lämnar djupa ärr. Denna mardrömslika virvel av uselt foto och stendum dialog är dock inget jämfört med filmens katastrofala dramatik. Den horribla rasismen som utspelar sig i det amerikanska samhället, nu som då, borde kunna engagera vem som helst. Men J.D. Dillard regisserar hela projektet helt utan entusiasm.

Oavsett vad som porträtteras verkar Dillard endast titta på klockan och be en tyst bön om att arbetsdagen ska vara till ända. Filmen är spirituellt besläktad med statsbegravningen av drottning Elizabeth II. Även om det förekommer stunder som borde kunna innebära ren och skär eufori är det lika inspirerande som att behöva se på en dokumentärfilm om historiens värsta tragedier. Skådespeleriet är lika levande som ett gäng zombies från George A. Romeros Night Of The Living Dead. Jonathan Majors gör vad han kan men hela inramningen spolierar scenerna då Majors kämpar för att bevara sin anständighet.

Att Devotion har premiär drygt ett halvår efter Top Gun: Maverick gör inte det hela mycket bättre. Att Glen Powell, som spelade den omåttligt självsäkra Hangman i sommarens storsuccé, också spelar en av huvudrollerna här gör jämförelserna oundvikliga. Även om Top Gun: Maverick inte är någon grandios känslomässig resa besitter den ett eminent hantverk som förvandlar striderna i luften till storslagen underhållning. Men inte ens då det pågår fullskaligt krig lyckas Dillard här få någon i publiken att bry sig. Det är återkommande och trötta flygmanövrar som i bästa fall tävlar mot Roland Emmerichs praktfiasko Midway vad gäller att vara så pass undermålig att det blir parodiskt.

Inte ens slutet skonar biopubliken från mental tortyr. I en av de mest utdragna och skrattretande finalerna på länge används så mycket socker och krokodiltårar att jag finner mig i desperat behov av insulin. Det enda positiva är att det ens är möjligt att lämna biosalongen i ett stycke efter en historisk kraschlandning som detta, det är i alla fall en viss tröst.