• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

1 juni, 2023 by Elis Holmström

The Boogeyman
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Rob Savage

Stephen King må vara en av de mest kända och – av vissa, mest hyllade amerikanska författarna i modern tid. Men filmatiseringarna av Kings böcker har haft ett omfång som sträckt sig från stinkande kalkonträsk till genuina filmklassiker som Nyckeln Till Frihet och Stand By Me. The Boogeyman har på förhand sett ut att placera sig på den mindre smickrande sidan av detta spektra. Trailern och marknadsföringen har ingett föga förhoppningar om att något stordåd väntar.

Så sent som förra veckan fick Kulturbloggen delta på den digitala presskonferensen för filmen, ett event som var lika inspirerat som en middag bestående av pulvermos och Bullens pilsnerkorv. Förutom regissören Rob Savage och skådespelaren David Dastmalchian verkade övriga inblandade inte det minsta intresserade, varken av filmen eller konferensen.

Men ett par punkter som återkom under konversationen – framförda av Savage, var förhoppningen att göra filmen till något mer än ytlig ’’hoppa-till-skräck’’. En film som återkom, vad gällde inspirationskällor, var Robert Redford-dramat Ordinary People, en film om just ordinära människor som prövas efter ett familjetrauma. Det lät i stunden som utstuderad och själslös marknadsföring, ihopsytt av cyniska publicister. Men det visar sig att Savage är en regissör som faktiskt kan backa upp sina påståenden. Faktum är att The Boogeyman är avsevärt mer intressant som ett mörkt relationsdrama än som en renodlad skräckfilm.

Även om det inte finns någon tvekan om att skräck och obehag är en del av filmens DNA åsidosätts detta initialt för att istället presentera familjen Harper och deras djupt problematiska familjedynamik. Där trauma och stökiga relationer i andra skräckfilmer endast är en tunn fernissa, menad att ge den mest minimala dramatiska substans, finns det ett genuint engagemang och intresse från Savages sida vad gäller detta inslag. Trots att skådespelarna – minus Vivien Lyra Blair, verkade måttligt intresserade av projektet vid presskonferensen, är det vi får se på film något annat. Chris Messina är inte överdrivet inspirerande men fullt duglig. Det är istället Blair och Sophie Thatcher som glänser och levererar två robusta rolltolkningar. Savage har också en finstämd och genuin personregi som gör denna trasiga och dysfunktionella familj trovärdig. Det här är sannerligen en positiv överraskning. Hur besynnerligt det än må låta känns är som att Savage inte är det särskilt intresserad av att skrämma publiken, att dessa inslag endast är ett ont måste. Dock blir denna aversion mot renodlad skräck förståelig då den väl framträder. Savage må ha fantastisk potential vad gäller att presentera sympatiska och lättillgängliga karaktärer, men som skräckregissör finns det en del att förbättra. Valet att försöka skapa en smakfull form av skräck, som inte grundar sig i våld, blod eller stympade kroppsdelar, är sannerligen beundransvärt. Förhoppningen är att skapa en långsam och laddad sorts terror som gör det omöjligt att andas.

Ambition måste applåderas på ett konceptuellt plan, alltför många skräckfilmer väljer idag de mest ointressanta av genvägar, där diverse monster studsar fram bakom hörn och får publiken att spilla popcorn över hela biosalongen då de hoppar till. Men den typ av skräck som eftersträvas här kräver erfarenhet och fingertoppskänsla, något Savage – ännu, inte besitter. Flera av scenerna som vill etablera ett elegant och hårresande skräckvälde blir tafatta och långt ifrån så laddade som behövligt. Mest effektiv är filmen då den gör sin minimala budget till en tillgång. Flera gånger skapas spänning och obehag då antagonisten döljs för publiken, till stor del som ett resultat av att budgeten inte tillåtit mer. Istället får publikens fantasi fylla i vad som får karaktärerna på film att blir kritvita i ansiktet. Att publiken skulle tvingas till en sådan form av reflektion var också en punkt som Savage var noga med att framhäva som väsentligt under presskonferensen, ett mål som uppnåtts även om det framstår aningen tursamt som en följd av en oerhört kort inspelningsperiod och knappa resurser.

Dock verkar denna filosofi endast ha varit närvarande under en kort period. Givetvis tvingas The Boogeyman sterilisera sig själv genom att gradvis anta en mer traditionell skräckfilms-skepnad. De tappra försöken till krypande psykologisk skräck är snart bortblåsta och ersätts med en rad trötta sekvenser där karaktärer skriker för full hals i mörka rum. Själva avslöjandet av den titulära Boogeyman blir inte heller så skräckinjagande som Savage utlovat. Något som blir ett antiklimax med tanke på löftet att antagonistens utseende skulle orsaka en och annan mardröm. Hela avslutningen känns överlag som ett separat projekt – omsorgen, värmen och omtanken är som bortblåsta och ersatta av en monsun av klyschor. Att det funnits väldigt lite att arbeta med blir också tydligt då mytologin bakom monstret utforskas. Kings berättelse är endast en kort novell som kan läsas på rekordtid. Inte har situationen blivit bättre av att King – enligt producenten Dan Cohen, initialt skötte all kommunikation genom sin manager Rand Holston, något som – med största sannolikhet, inte hjälpt till att fördjupa bakgrund och ursprung, vilket Kings monster vanligtvis alltid ackompanjeras av.

Om filmen endast är acceptabel är potentialen och framtiden för Rob Savage något helt annat. För som ren skräckfilm är The Boogeyman endast duglig, medan entusiasmen och den talangfulla personregin måste kategoriseras som oväntat stark.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Boogeyman, Filmkritik, Filmrecension, Stephen King

Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

1 juni, 2023 by Elis Holmström

Spider-Man: Across The Spider-Verse
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Joaquim Dos Santos, Kemp Powers, Justin K. Thompson

Vilken smäll! Men inte ens så explosiva ord är tillräckligt för att beskriva det rus som uppstår då Across The Spider-Verse upplevs. Detta visar sig vara en närmast fulländad uppföljare som tydliggör att filmer om män, kvinnor – även djur, i färgglada trikåer kan vara det bästa som kan ses på en biograf. Och detta kommer från en tittare som inte var fullt lika lyrisk som andra kritiker vad den första filmen anbelangar. Introduktionen till Miles Morales för de stora massorna var förvisso ett hjärtligt, elegant och skickligt projekt, som mer än väl förtjänade applåder och hyllningsrop, men den sista växeln saknades för att – för egen räkning, kategorisera det som en felfri triumf.

När det nu – efter ett par förseningar, blivit dags att återse Miles och hans udda men älskvärda sällskap, av spindelmän- och kvinnor har precis allting spetsats och slipats till perfektion. I en rafflande öppning dras tittarna tillbaka till en era då Marvels berättelser endast kunde ses på lördagsmorgnar i animerad form. Trots medioker animation och än mer erbarmlig lokalisering, med bland annat Niclas Wahlgren i rollen som Peter Parker, var mytologin, berättelserna och spänningen obeskrivlig. Samma barnsliga förtjusning attackerar biopubliken i denna fantastiska introduktion som ger ett smakprov på allt underbart som komma skall. Den säregna animations-stilen känns denna gång mer självklar. Det är ingen följsam och sandpapprad Snövit och De Sju Dvärgarna utan en energisk, rå och ledig presentation som känns ungdomlig och oerhört befriande. Där den första filmen kändes lite trevande och osäker mellan varven, både i sin berättelse och i sitt utseende, är dessa tvivel som bortblåsta här. Across The Spider-Verse är en många gånger svindlade stilig film som blandar stilar och dränker varenda ruta i fantastiska färger och än mer egensinnig design.

Den självsäkerhet som visas upp är nästintill bländade. Här finns inte ett tvivel i världen, trots att bångstyriga koncept presenteras i rasade fart existerar inte minsta tvekan om att publiken kommer falla platt. Och till slut äter vi ur regissörerna Joaquim Dos Santos, Kemp Powers och Justin K. Thompsons händer. Men denna självsäkerhet slår aldrig över till att framstå arrogant eller självgod, det finns en enorm ödmjukhet och värme som ständigt är villig att ta publiken i hand och leda dem igenom galenskapen. Berättelsen må vara lika absurd som Lewis Carrolls saga om Alice I Underlandet, men resorna mellan de olika dimensionerna är endast ett verktyg för att expandera filmens emotionella kärna. Tematiken från den förra filmen – att vem som helst kan vara Spider-Man, må vara simpelt men i en tid då det förs ett krig mot jämlikhet och tolerans blir detta mer än ett ihåligt patos. Denna tematik nu än mer central och kopplas ihop till det mest klassiska av Marvel-teman, bandet till dem vi älskar och vad vi är beredda att göra för att skydda dem. Sättet dessa uttjatade koncept presenteras på får även de mest härdade och förbittrade av oss att häpna. Det är överlag fascinerade att Across The Spider-Verse många gånger väljer att dra i handbromsen och fokusera på vardagen. Den oerhört intima och finstämda relationen mellan Miles och dennes familj är en ren njutning att bevittna, pappa och mamma Morales kan redan nu titulera sig som två av filmvärldens mest gemytliga och varma figurer.

Oavsett vad som pågår finns det en vilja att ständigt röra sig framåt. Det är som att regissörstrion har så mycket spring i benen att de inte kan hålla sig från att utföra små jämfota-hopp mellan varven, detta genom snabb humor eller valfri stilfull referens till de mest inbitna kalenderbitare. Men detta framstår aldrig rastlöst eller hysteriskt, snarare sprudlande och otroligt berusande vad gäller att bli genuint glad av den uppenbara skaparglädjen. Energinivån är genomgående så pass hög att det eviga tjatet om ny kärnkraft känns överflödigt om Across The Spider-Verse hade kunde konverteras till en fungerande energikälla. Actionscenerna är iscensatta med en fenomenal uppfinningsrikedom som lyckas vara imponerande vad gäller storlek och lättsamma då humorn alltid står nära tillhands.

Filmens speltid har varit omdiskuterad innan premiären och flera kritiska röster har höjts kring det faktum att en animerad film kan vara hela två och en halv timme. Men det finns inte en minut eller sekund som inte känns essentiell, och då slutet väl börjar närma sig är det omöjligt att inte skrika efter mer. Lägg sedan till att skådespelarensemblen som lånar ut sin röster är fullkomligt superb. Shameik Moore och Hailee Steinfeld är lika lysande som förut i rollerna som Miles och Gwen Stacy, men nytillskott som Oscar Isaac är minsta lika superba och får produktionen att kännas otäckt gedigen.

Hyllningarna kan egentligen fortsätta ett bra tag till men det känns onödigt …
Across The Spider-Verse är mer energigivande än en hel årsförbrukning av energidryck, mer underhållande än en heldag på Gröna Lund och årets hittills bästa film. Det är en helt fantastisk uppföljare som spelar alla sin kort rätt. För alla som har det minsta intresse av Marvel är det en ren fest. Det enda ”misstaget” är en outhärdlig cliffhanger som kommer få oss alla att räkna ned dagarna tills uppföljaren anländer nästa år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Spider-Man, Spider-Man: Across The Spider-Verse

Filmrecension: Fast X – en outhärdlig skrothög som skrattar åt publikens intelligens

17 maj, 2023 by Elis Holmström

Fast X
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 maj 2023
Regi Louis Leterrier

Om den här recensionen vore en sorts representation av vad Fast X erbjuder skulle det kunna ske genom att endast sätta ett rekordlågt betyg och en stor punkt. Mycket mer än än så har regissören Louis Leterrier och numera producent samt huvudrollsinnehavaren Vin Diesel gjort sig förtjänta av. Till skillnad mot de involverade känner jag dock ett ansvar att faktiskt sköta mitt jobb.

Problemet med Fast X är inte att den prioriterar action före berättande, explosioner framför logik eller genomusel musik – på högsta volym, före substans. Actionfilmer kan höra till det mest beundransvärda och medryckande som kan ses på en bioduk. Antalet bra exempel är för många för att lista. Fast And Furious-serien har aldrig hört till genrens grädda men har i sina bättre stunder kunnat underhålla med ren och skär råstyrka. Mängden explosioner, bilkrascher och allmän förstörelse brukar oftast slå alla rekord och då F. Gary Gray regisserade det åttonde avsnittet tycktes allt vara en uppblåst version av James Bond. Någonstans där tog bränslet dock slut…

Efter en öppen och inte särskilt trevlig dispyt mellan Dwayne Johnson och Diesel valde den förstnämnda att hoppa av serien och blev istället tilldelad en spinoff – Hobbs And Shaw, en klart funktionell actionfilm med en superb biljakt genom Londons gator. I och med Johnsons avhopp försvann charmen och glimten i ögat som varit framträdande sedan han anslöt i och med Fast Five.

När den tionde filmen nu landar med dunder och brak fanns det ingen anledning att tro att serien skulle ha drabbats av en Lidnersk knäpp, dock hade en viss uppryckning kanske inte varit alltför mycket att begära? Det enda som drabbas här är publikens förstånd och mentala hälsa då Louis Leterrier försöker slå rekord i inkompetens. Att ens börja utreda vad som gått fel är i det närmaste omöjligt. Kraven är som sagt inte särskilt höga, ett par högljudda och storslagna actionscener samt gratis reklam för diverse lyxbilar hade gjort detta till en medioker, men inte mördande usel historia. Tyvärr kan Leterrier samt filmens manusförfattare inte ens tillgodose detta. Fast X är ett virrvarr av usla ideér, uttorkad fantasi och brist på något som helst sunt förnuft. Att produktionen har haft problem råder det inget tvekan om. Justin Lin som regisserade del nio lämnade hastigt inspelningen och behövde ersättas efter en påstådd konflikt med Diesel. Ett sådant scenario är aldrig avundsvärt för den regissör som tvingas ersätta. Det bästa hade varit att välja det simpla och endast stabilisera situationen. Istället för att förenkla den ’’berättelse’’ som finns har Leterrier valt att röra om i grytan till den grad att slutresultatet är fullkomligt barockt. Genom Fast X förekommer mer eller mindre ett dussin olika sidospår som utspelar sig runtom i världen. Karaktärer kommer och går utan att fylla någon som helst funktion. Då publiken börjat känna sig bekväm görs det ett tvärt kast till en totalt irrelevant sektion som dödar tempot.

Det blir inte bättre av att Vin Diesel är övertygad om den helt bisarra idén att om något upprepas tillräckligt ofta så måste det vara sant. Sedan ett par filmer tillbaka har Diesel och flera av de andra skådespelarna skrikit sig hesa om att det inte är explosionerna, bilarna eller brinnande gummi som står i centrum. Istället är det familjen… Denna gång har detta påstående blivit till ett sjukligt mantra som upprepas gång på gång. Till slut känns det som att titta på en propagandafilm som är helt omedveten om sin egen absurditet. Det är genuint cyniskt och manipulativt och jag har sett Hallmark-produktioner som känns mer genuina än något som finns att hitta här.

Men tro det eller ej, detta är minimala problem. För bortom den usla strukturen och berättelsen är även actionscenerna i Fast X hutlöst usla. Det är ännu en gång en kavalkad av skramlande explosioner och motorer som ryter, passion och entusiasm finns det dock inte tillstymmelse till. Allt följer en repetitiv formula där bilar görs till pannkakor och där allt sprängs i småbitar. Jaktsekvenserna är också berövade på all spänning eller intensitet. Som om detta inte vore plågsamt nog bjuds det också på oräkneliga slagsmål som är – om möjligt, än sämre. Leterrier verkar endast ha gjort en lista med vilka aktörer som ska få slå vem i ansiktet. Om det inte är Diesel eller John Cena som utför löjeväckande slag och sparkar faller det på Brie Larson eller Charlize Theron att – tragiskt nog, skämma ut sig själva. Att en stor del av ensemblen är i behov av akuta lektioner i grundläggande skådespeleri är ingen nyhet, men att se kompetenta aktörer som Helen Mirren, Larson och Theron stirra in i kameran med desperat blick är plågsamt för alla med något mått av empati.

Utöver det är Fast X en av de mest klaustrofobiska filmerna jag haft missnöjet att uppleva på bio. Fotografen Stephen F. Windon har valt att komponera filmen som om allting utspelar sig i en skokartong. Detta innebär absurda närbilder och en total avsaknad av vidvinkelbilder. Vin Diesels skor som möter gaspedalen får mer utrymme än de vackra städer som filmen utspelas i. Detta trånga och obekväma utseende är så påträngande att jag känner ett behov att rusa ut från salongen för att hämta luft.

Men när allt annat har kollapsat finns det kanske hopp om att få se ett par genuina vrålåk på bioduken? Inte ens här kan filmen fylla kvoten, ännu en gång är det en trött repris med sunkiga amerikanska vrålåk som är lika spännande att se som betonggrå Trabant. Det finns många fler fel som kan belysas, men det är lönlöst, den listan skulle uppta mer sidoutrymme än hela det kungliga biblioteket.

Fast X är en outhärdlig skrothög som skrattar åt publikens intelligens gång på gång, allting avslutas dessutom med en grotesk cliffhanger som känns som ett sista ’’magnifikt’’ hån mot alla som inte redan har lämnat salongen i protest. Det enda av värde är en kort episod som inger hopp om att nästa del, kanske, kanske, kan bli mer än ett totalt motorstopp.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Project Wolf Hunting – ekar tomt

10 maj, 2023 by Elis Holmström

Filmrecension: Project Wolf Hunting
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 maj 2023
Regi Hongsun Kim

Att det gått åt hisnande 2,5 ton med låtsasblod under filminspelningen av Project Wolf Hunting är inte det mest häpnadsväckande. Inte heller det makabra våldet som inte tycks förstå att måttlighet och smakfullhet är ord som kan behöva tas i beaktning. Project Wolf Hunting är istället ett textbokexempel i hur man tillintetgör en potentiellt duglig film genom tonvis av hybris.

Initialt är det dock ingen storm på horisonten. Regissören Hongsun Kim förmedlar en oerhörd kompromisslöshet genom att använda sig av ett grynigt foto, ful scenografi och en berättarteknik som stampar fram utan finess eller hänsyn. Premissen, med det nedgångna fraktfartyget och poliser som är inlåsta med en rad mordiska psykopater är lika enkel som den är effektiv. Allt verkar därmed vara under kontroll, spänningen är närvarande och då det besinningslösa våldet bryter ut är det svårt att inte tappa hakan. Efter att ha sett Evil Dead Rise trodde jag inte att det skulle vara möjligt att tangera mängden kroppsvätskor, avhuggna kroppsdelar och krossade skallar på film. Men inte ens om vi svetsade samman de senaste två årtiondenas skräckfilmer kommer vi närheten av den bärsärkargång som Project Wolf Hunting erbjuder.

Att beskriva vad som sker på bioduken skulle med största sannolikhet resultera i ett antal anmälningar till pressombudsmannen. Det här är utan tvekan bland det mest hänsynslösa och närgångna våld jag sett på väldigt länge. Och där andra regissörer väljer att fördela det extrema under en längre period finns inga sådana reservationer hos Kim.

Om kvalitativ film enbart hade handlat om att dränka publiken i allehanda kroppsvätskor, visa upp avrättningar som fått Kristian Tyrann att darra, och en allmän nihilism hade Project Wolf Hunting betytt mer för filmkonsten än Akira Kurosawa, Alfred Hitchcock och John Ford ihop. Tyvärr är den perversa våldsuppvisningen endast måttligt intressant i långa loppet. Om Kim hade låtit filmen förbli en klaustrofobisk thriller hade det hela varit en stabil men grovhuggen actionthriller. Men liksom många andra regissörer med aspirationer att göra action och skräck har Kim stirrat sig blind på glittrande Hollywood-spektakel som har en helt annan kapacitet och erfarenhet var gäller att visa upp episka scener på film. För väldigt snart är den täta stämningen som bortblåst, istället stapplar det in en vedervärdigt usel vändning som konverterar filmen till ett vandrande skämt. Detta är en ren tragedi då flera av elementen som presenteras i intrigen är som upplagda för att skapa pulshöjande moment. Dessutom introduceras en av de mest diaboliska och avskyvärda antagonister vi sett på länge, spelad av Seo In-Guk. Men detta kastas överbord då filmen beslutar sig för att byta form och genre. Vad som troddes vara en smutsig och makaber thriller blir istället till en av de mest inkompetenta skräckfilmer som skådats.

Genrebyten är inget nytt, men om de genomförs med en såhär bristfällig skicklighet känns de lika välkomna som ytterligare en COVID-variant. Snart påminner allting om Titanic – inte filmen av James Cameron utan det faktiska skeppet som fick möta sitt öde i och med ett massivt isberg. Allt blir till en mardröm – vad gäller kvalitet, då Kim bestämmer sig för att hoppa ned i en sandlåda och utsätta publiken för infantilt trams där allt av värde spolieras.

Inte ens det magstarka våldet kan uppehålla intresset – eller chockvärdet, detta eftersom allting runtom rämnar likt ett korthus i en orkan. Efter en miljon knivhugg och simbassänger av blod går det inte att bry sig, framförallt då Kim inte verka det minsta intresserad att presentera en anständig film. Men trots att publiken dränks i blod är filmens manuskript snustorrt. Alla inblandade verkar helt omedvetna om det totalt absurda som filmen förvandlas till. Istället tuffar allting på med en surmulen inställning som verkar tro det är en Samuel Beckett-adaption som filmatiseras. Och förutom Seo In-Guk är skådespelet och karaktärerna lika spännande som valfri stympad likdel som dräller över hela båten.

Som surnande grädde – ovanpå detta usla mos, får vi också en slutstrid som är lika imponerande som då Carl Bildt bestämde sig för att ta till ton och traumatisera hela det svenska folket med sin version av ”Fyra Bugg och En Coca Cola”.

Project Wolf Hunting må vara fantastiskt vad gäller att presentera lemlästade kroppar och våldssadism, i övrigt ekar det dock tomt. Om det inte vore för den lovande starten hade detta behövt begravas levande i cement.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Lemlästade kroppar, Project Wolf Hunting, Splatterfilm

Filmrecension: Suzume

3 maj, 2023 by Elis Holmström

Suzume
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Makoto Shinkai

Oavsett vilken anime-genre som föredras råder det inget tvivel om att Hayao Miyazaki är en primär anledning till att anime har nått stora framgångar på biodukar runt om i världen. Miyazaki kallas ofta för Japans svar på Walt Disney. Miyazakis enorma inflytande är idag som en skugga över alla andra, och när det kommer en framgångsrik anime-film – som inte signerats av Miyazaki, blir den store mästarens filmer alltid en måttstock. Makoto Shinkai har under tio år lyckats skapa sig en mycket ansedd profil som animations-regissör, framförallt genom den stora favoriten Your Name. Shinkai har – förutsägbart nog, påståtts vara den uppenbara arvtagaren till Miyazaki av diverse nöjeskolumnister.

Och dessa fantasilösa påståenden om uppenbara tronföljare är inte helt utan substans. Shinkai försöker inte efterlikna Miyazakis verk men influenserna är ändå påtagliga. Det finns en uppenbar kärlek till naturen och en stark övertygelse om behovet av emotionell försoning och självinsikt. Suzume besitter också flera av dessa tematiska och traditionella ramverk. Det är en simpel berättelse som visar upp ett bildskönt Japan där en ung och målmedveten flicka står i centrum. Premissen är som nämnt bekant och Shinkai gör inte heller mycket för att förnya de mycket igenkännbara inslagen som fascinerar med sina lärdomar i moral och etik. Karaktärerna är sympatiska men tangerar alltför ofta att kännas endimensionella. De problem som uppstår och som måste hanteras är pusselbitar med perfekt passform, de blir temporära stopp men aldrig genuina utmaningar som tvingar karaktärerna eller publiken till någon vidare eftertanke.

Ibland kan en simpel berättelse vara absolut nödvändig för att publiken skall bli mer bekväm med de fantasifulla världarna och esoteriska koncepten. Men även de övernaturliga inslagen i Suzume är onödigt enkelspåriga, här görs inga oväntade eller innovativa försök att leka med den massiva kreativa leklåda som övernaturliga förmågor och fantastiska varelser kan tillåta. Istället är det lågmält, försynt och alldagligt.

Det må låta ordinärt, vilket det också är, men det är märkligt nog i det enkla och bekanta som Suzume verkligen skiner. Shinkai lyser upp kreativt när han utforskar japanska städer, fantastisk mat och människor i vardagen. Överlag är det märkligt nog det alldagliga som är filmens sanna stjärna. Fantasivärldarna och de många spirituella väsnen blir en parentes, de många färgstarka sidokaraktärerna och deras diverse strapatser i sina ytterst ordinära liv blir istället den sanna behållningen. Här finns en värme och entusiasm som är som bortblåst då det kommer till att visa upp storslaget spektakel. Då allting bara handlar om barnpassning eller matleveranser kommer filmen till liv och det är svårt att inte fråga sig om en film som endast hanterat det ordinära – utan fantastiska inslag, hade varit än bättre?

Dock måste den visuella paketeringen hyllas. Allting presenteras med makalöst vacker animation som hade kunnat stå på vilket konstmuseum som helst. Genom att använda sig av digital teknik och blanda det med traditionell animation skapas helt fantastiska bilder och kamerarörelser som skapar en levande, uttrycksfull och oerhört minnesvärd film vad det visuella anbelangar. Detta kompenserar dock inte för att filmens två ändar är djupt bristfälliga. Det tar evigheter – bokstavligt talat, innan filmen går igång och Shinkai kämpar för att engagera tittaren. Slutet blir också som ett rivjärn mot tålamodet då det briserar en sockerbomb som tvingar ned ett menlöst patos i halsen på publiken.

Suzume klarar sig över målsnöret på sina fantastiska visuella attribut och en genuin kärlek till att presentera vardagen som något verkligen magiskt. Allt det som borde vara extraordinärt blir dock bara en axelryckning, något som måste ses som ett misslyckande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in