Elis Holmström

De Tre Musketörerna: D’Artagnan
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 april 2023
Regi Martin Bourboulon

Det är ett av de mest klassiska och älskade pojkäventyren i litteraturhistorien. Antalet adaptioner på både film och teaterscen är fler än antalet invånare i Tokyo. Det faktum att berättelsen återkommer visar hur författaren Alexander Dumas skapade ett grundformel som tål att berättas om och om igen, oavsett om det är som en anskrämlig skräpfilm signerad Paul W.S. Anderson eller som glammig musikal uppsatt på Stockholms Stadsteater.

Att nu få möjligheten att uppleva Dumas berättelse på modersmålet franska i en relativt påkostad produktion känns därmed både klassiskt och spännande. Men den odödliga berättelsen visar sig otillräcklig för att inspirera och lyfta denna nyversion regisserad av Martin Bourboulon. De Tre Musketörerna är en produktion som kräver stor teknisk kompetens, kostym, scenografi och foto måste vara både professionellt och påkostat. Att filmen kan stoltsera med att vara en av de dyrare franska produktionerna på länge inger förhoppningar om något både autentiskt och storslaget.

Tyvärr blir det alltmer uppenbart att inhemska europeiska storproduktioner – framförallt sådana som kan kategoriseras som historiska, sällan når längre än att likna vår svenska storproduktion Arn Tempelriddaren. De Tre Musketörerna känns som ett förlorat syskon till Peter Flinths film, med allt vad det innebär, med en träig huvudrollsinnehavare och en brist på erfarenhet och förmåga att hantera en budget som kan finansiera mer än ett frimärke.

De Tre Musketörerna tycks också lida av en allvarlig form av personlighetsklyvning. Från första början spretar filmen åt alla tänkbara håll, både vad gäller tonen och utseendet. Det finns en förhoppning om att skapa ett sorts Pirates of the Caribbean-liknande äventyr, med intensiva svärdsdueller, skurkaktiga men charmanta protagonister, och en oupphörlig aptit efter äventyr. Men aspirationen att skapa lättsam matiné går i total polemik med filmens estetik som är lika deprimerande som att läsa valfri tråd på internetforumet Flashback. Många gånger ser det ut som en skräckfilm med en dimma som ligger tät i mörka skogar som till och med hade gjort den gotiska mästaren Tim Burton avundsjuk. Scenografin kan ibland skina men alltför ofta påminner det om en teaterkuliss. Men mest framträdande är en tydlig osäkerhet och förvirring kring vilken sorts adaption man vill åstadkomma. Alexander Dumas var inte främmande för att inkludera förvirringshumor i sin berättelse. Men de gånger Bourboulon vill få publiken att dra på smilbanden blir de istället snarare högröda i ansiktet, den lilla komik som finns levereras nämligen med sammanbitna och gnisslande tänder.

Ensemblen som fått uppgiften att axla de klassiska rollerna är imponerande på pappret, med bland annat Vincent Cassel, Eva Green och Vickey Krieps. Men även här visar sig det konceptuella vara mer intressant än slutresultatet. Cassel spelar över och gestikulerar som en vilde och verkar tro att han uppträder på en barnteater. Vicky Krieps är chockerande stel och har lika mycket karisma och utstrålning som en dammig parkering. Men den största förbrytaren är Eva Green, här i rollen som den diaboliska och hänsynslösa Milady. Green har sedan genombrottet med Casino Royale år 2006 köpt en expressbiljett till det allra mest skräckinjagande av träskmarker där b-filmen är regerar. Denna gång bjuder Green på ett förkastligt och löjeväckande agerande som måste suddas bort med lång och dyr psykoterapi.

Utrustat med ett skådespel som inte kan kallas förstklassigt, samt ett utseende som inte heller kommer gå till filmhistorien, återstår inte mycket förutom berättelsen och – givetvis, det intensiva fäktandet, två ingredienser som borde vara lika odödliga som lingon och köttbullar. De gånger Dumas berättelse följs till punkt och pricka finns det ett automatiskt underhållningsvärde – detvore nästan en omöjlighet att misslyckas med, men givetvis måste Martin Bourboulon ta sig ut på styva linan genom att göra en rad helt obegripliga förändringar och justeringar vilket gör filmen helt stillastående. Viktiga segment – som resan till England, avhandlas med totalt nonchalans, istället får rent nonsens mer utrymme än exempelvis den klassiska romansen mellan D’Artagnan och Constance, som förövrigt är katastrofal då den väl framträder.

Men duellerandet då? Det måste väl ändå vara någotsånär funktionellt ? Det görs förvisso ett tappert försök att skapa en kontinuerlig stridssekvens utan ett enda klipp, men vad hjälper det när kameraåkningarna gör publiken åksjuk? Koreografin liknar dessutom någon oskyldig strid med pinnar på en lokal skolgård.

Det enda genuint positiva är beslutet att låta flertalet olika språk förekomma. Franska dominerar men även tyska och engelska förekommer då det är på sin plats, något som måste applåderas då detta är något som betydligt mer påkostade produktioner väljer att ignorera. Men det är sannerligen en klen tröst då resten av filmen är en förvirrad gröt. Att allting slutar med en motbjudande usel cliffhanger tydliggör att hela filmen skulle behöva skickas till giljotinen.

Evil Dead Rise
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Lee Cronin

När Sam Raimi regisserade den första Evil Dead-filmen befann sig skräckfilmen i ett aningen stramt fack. Filmer som Exorcisten och Halloween hade förvisso briljerat men var oerhört allvarsamma produktioner som inte drog på smilbanden. Raimi valde en annan väg, genom att tillföra mörk och bisarr humor föddes en unik och oerhört älskad film som än idag anses vara en klassiker inom genren. Evil Dead har under åren byggt upp en skara nitiska fantaster som idag är orubbliga i sin hängivenhet till filmserien. De två uppföljarna har också blivit omfamnade av fantasterna då Raimi valde att gå än längre, vad gällde att göra filmerna till hänsynslöst våldsamma komedier som älskade att skratta åt sig själv.

Men försöket att uppdatera serien till 00-talet har visat sig svårt. Nyversionen från 2013 var en grotesk upplevelse som gjorde allt för att värja sig från den självironi och humor som är en pelare för seriens unika identitet. Resultatet var en anonym sörja som idag är omöjlig att minnas. Förväntningarna inför ytterligare ett nytillskott har därför inte varit särskilt höga. Regissören Lee Cronin har inte heller åstadkommit några stordåd, bokstavligen menat, hans tidigare filmer varit så små att de får Gamla Stans bakgator att framstå rymliga. Det finns med andra ord inga större anledningar att förvänta sig något annat än ytterligare ett menlöst mähä.

Men ibland slår en blixt ned från klar himmel … Evil Dead Rise visar sig vara en oväntat laddad, skarp och underhållande film som spelar alla sina kort rätt. Formulan som Raimi satte upp för mer än fyrtio år sedan är inte helt lätt att efterlikna. Rise är sannerligen inte fullkomlig vad gäller att följa i dess unika fotspår. Humorn är spretig och känns forcerad i ett flertal scener. Det förekommer också en helt menlös intrig som framstår som en usel ursäkt att fylla ut speltiden till dryga 90 minuter. Försöken att bygga några emotionella band mellan karaktärerna känns som bäst taffliga och håller inte vatten ens om livet hängde på det.

Cronin lyckas dock kompensera för dessa brister genom ett gigantiskt engangemang och en brinnande passion. De regissörer som en gång växte upp med filmserier som exempelvis Star Wars eller Evil Dead, har frälsts och döpts i dem. Se bara till Gareth Edwards och Rogue One. Dessa unga filmskapare är som gjorda för att föra facklan vidare genom en passion som originalskaparna inte längre bär med sig. Cronin verkar flera gånger ha förvandlats till ett barn i en godisbutik. Seriens klassiska inslag behandlas med lika stor vördnad som om då Louvren bevarar Mona Lisa. Cronin är dock inte alltför låst vid det förflutna, han bär med sig ett större allvar än Raimi.

Flera sekvenser blir därför oväntat laddade och krypande otäcka genom effektiv regi som får uttjatade skräckklyschor att framstå som inspirerade. Vid ett tillfälle lyckas filmen till och med alstra fram snillrik psykologisk skräck som gärna hade fått vara än mer framträdande. För övrigt är skräckelementen helt och hållet baserade på att demonstrera massaker utan dess like. Serien har alltid varit känd för sin ohämmade förmåga att stympa, stycka och förgöra mänskliga kroppar. Denna tradition fortsätter även här. I filmens marknadsföring skryter man med att det behövdes 6500 liter låtsasblod under hela produktionen. En siffra som känns underdriven då den mängden blod tycks förekomma i varannan sekvens. Våldet blir dock aldrig pornografiskt eller cyniskt, istället blir det som en extrem krydda som adderar till att bygga upp en förvriden och förförisk fantasivärld.

Ett inslag som också måste applåderas är den helt utomordentliga ljusdesignen. Evil Dead Rise bombarderar tittaren med den mest aggressiva ljudbild jag hört på år och dagar. Detta skapar en förvånansvärt fysisk upplevelse som mörbultar tittaren. Givetvis förkommer även de aggressiva kameraåkningar och udda kompositioner som blev lite av ett signum för Raimis filmer.

Genomförandet är lysande och Cronin vet exakt hur han skall maximera sitt material. Flera referenser är också implementerade med precis rätt mängd kärlek och respekt, något som skapar en pulserande stämning i salongen. Även skådespelet är oväntat stabilt, främst genom en god insats av Lily Sullivan som lyckas med att uppdatera det vanligtvis menlösa skräckvåpet till en handlingskraftig och sympatisk karaktär som utan tvekan har potential att bära upp både en och två uppföljare.

Evil Dead Rise är en uppfriskande överraskning som har alla möjligheter att göra serien till en spelare av rang i en genre som kantas av slentrian och brist på engagemang.

Renfield
Betyg: 1
Svensk biopremiär 12 april 2023
Regi Chris McKay

Den som är intresserad – och har alltför mycket tid, kan titta närmare på hur Nicolas Cage lyckades med att tillintetgöra sin enorma enorma förmögenhet på en rad usla investeringar och inköp. Cage filmkarriär har inte heller varit särskilt likvid de senaste årtiondena. Men Cage kan i alla fall trösta sig med att han har en ny lysande karriär framför sig, nämligen som kalkonuppfödare. För trots tappra försök att restaurera sin ruinerade karriär har försöken kulminerat i spektakulära magplask som endast en mycket grym människa skulle kunna skratta åt.

Renfield är ytterligare en kalkon på steroider som många gånger går förbi det usla och landar i att vara rent bisarr. Nu är det dock inte bara Nicolas Cage som bär ansvaret för denna travesti. Såväl Walking Dead-skaparen Robert Kirkman och Ryan Ridley, som står för det så kallade “manuskriptet” som regissören Chris McKay kommer behöva bikta sig resten av sina liv för att i någon minimal utsträckning gottgöra för vad de utsätter filmmediet, publiken och mänskligheten för. Tanken att skapa en mörk, våldsam och ofiltrerad komisk skräckfilm är inget nytt. Roman Polanski visade att det var möjligt att blända med detta recept i den fantastiska Vampyrernas Natt. Vampyrer på film är dessutom ett uttjatat tema som numera funkar lika bra i parodiska syften som att skrämma livet ur folk

Inledningsvis verkar McKay ha fattat galoppen genom en stor dos självironi och snygga referenser till det mest klassiska av Dracula-produktioner, där Bela Lugosi fick bära manteln som den blodtörstande greven. Hoppet slocknar dock lika snabbt som Tidö-regeringens opinionssiffror. Då McKay gick från att göra framgångsrik och underhållande animerad film, med Lego Batman, till spelfilm visade sig övergången vara lika tuff som då Michael Jordan bestämde sig för att pröva på baseball. Efter den gräsliga The Tomorrow War – som var så pass katastrofal att Paramount valde att sälja filmen till Amazon, borde alla insett att McKay inte hade kompetensen att ta sig an icke animerade projekt. Tyvärr har Universal ignorerat detta uppenbara faktum. Det leder till att McKays bedrövliga regi – och totala brist på fingerfärdighet, inte har rättats till utan förstärkts.

Renfield är – om möjligt, än mer amatörmässig än The Tomorrow War. Även om det finns en intention att flirta med b-filmer och skräckklyschor blir detta inte några charmiga referenser. Det blir istället en sorts parfym som är tänkt att dölja det faktum att Renfield är avsevärt sämre än de filmer man kan ha oturen att stöta på i en rea-korg på det lokala snabbköpet.

Hela filmen känns som en enda lång bluff där McKay ständigt försöker dölja det faktum att ingenting fungerar. Så fort det finns möjlighet kastas det in avledande manövrar, detta är mest framträdande i filmens absurda blodsutgjutelse. Mängden blod, inälvor och stympade kroppsdelar slår rekord, allt för att distrahera från det faktum att regin, utförandet och författarskapet är under all kritik. Actionscenerna är dock fantastiska… Ja, om man aldrig sett någon actionfilm som haft premiär de senaste hundra åren. Allting är en mördande tråkig härva av dåliga stunts och kass koreografi som påminner om ett miserabelt barbråk.

Om nu actionscenerna har samma kvalitetsnivå som SLs punktlighet återstår bara humorn. Men hela Renfield är infekterad av inkompetens, försöken till komik är många men lika misslyckade som allting annat. Regin och de livsviktiga framförandena är totalt urvattnade och befriade från finess, energi eller skärpa. Att alla medverkande är vilse i pannkakan gör inte det här mycket bättre. Den vanligtvis stabila Nicholas Hoult verkar desperat och frustrerad, inte ens hans naturliga, brittiska accent låter trovärdig. Hoult gör – med största sannolikhet, sitt livs sämsta insats här. Awkwafina medför sin igenkännbara höga energinivå, som skulle kunna driva ett par av världens mest energikrävande städer, men inte ens detta kan kompensera för det vedervärdiga manuskriptet som presenterar den ena karikatyren efter den andra. Sedan har vi Nicolas Cage som efter detta kan ändra sin yrkesbeskrivning från professionell skådespelare till clown.

Allting är så kapitalt misslyckat att det snart liknar en konkurs-bunden cirkus där allting går fel. Lejonen äter upp skötarna, akrobaterna faller hejdlöst och eldslukarna bränner ned hela tältet. Det är genuint omöjligt att veta om man skall skratta eller gråta, en sak är i alla fall glasklart, Renfield är ett misslyckande som ingen bör närma sig.

Air
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2023
Regi Ben Affleck

Ben Affleck har hittat ett sätt att göra populärhistoria till storskalig underhållning på bioduken, först med den strålande Argo och nu med Air. Afflecks skådespel må ha varit kontroversiellt, även om det förbättrats avsevärt de senaste åren, men som regissör har han alltid gjort enkla, engagerande och mycket intressanta filmer, bortsett från stolpskottet Live By Night.

Air är måhända ingen Argo men många gånger om en oerhört lättillgänglig och oväntat spännande film om något så absurt som en basketsko. Affleck har gjort sin skådespelarkarriär i en rad breda publikfilmer som många gånger, mötts av – rättfärdiga och befogade, sågningar. Men hans erfarenhet från det storslagna och lättsmälta har gett honom en unik förmåga att implementera samma typ av dramaturgi i sina egna filmer med stort effektivitet. Vad som egentligen är ett torftigt drama i en arkitektoniskt tråkig kontorsbyggnad blir till en spännande katt- och råttalek där sluga och inte helt sympatiska karaktärer är villiga att göra allt för att säkra ett kontrakt med Michael Jordan.

Affleck gör de olika affärsförhandlingarna och de interna striderna till
verbal action där karaktärerna verkar tävla i att häva ur sig maximalt antal svordomar per sekund, förolämpningarna är konstanta och alla knep är tillåtna i detta korporativa krig. Det hela går i en rasande fart och bäddas in i ett otäckt lyxigt soundtrack med artister som Dire Straits och Bruce Springsteen(!) vars licenskostnader skapar svindelkänsla.

Till detta följer mycket stabilt skådespel från samtliga inblandade. Affleck som börjat falla tillbaka i dåliga banor vad uselt skådespel anbelangar, med filmer som Batman V Superman, The Duel och praktfiaskot Deep Water, är nu tillbaka med en fånig men inspirerad tolkning av Nike-grundaren Philip Knight vars udda manér får Affleck att stortrivas. Matt Damon i rollen som den framfusige rekryteraren och scouten Sonny Vaccaro är solid men går på sparlåga. Damon har ironiskt nog börjat följa samma karriärbana som kollegan Afflecks tidiga karriär, med menlösa roller i än mer hopplösa filmer. De två riktigt solida rollprestationerna kommer från den alltid lysande Viola Davis och märkligt nog den komiskt lagda Jason Bateman. Bateman blir också filmens enda – och behövliga, emotionella ankare i en film vars största brist är att det helt saknas något djup, både känslomässigt och berättarmässigt.

För även om Ben Affleck förstår konsten att fängsla sina tittare genom breda penseldrag är han fortfarande bara en novis vad gäller att skapa karaktärer och berättelser som tål att analyseras och diskuteras. Filmens konflikter, bakslag och hårda förhandlingar är i slutänden alltför ytliga. Samtliga karaktärer är minst lika problematiska då de mer eller mindre förblir sina yrkesroller. Förutom Bateman, som i en scen blir mer än sin profession saknas det intimitet vad gäller att lära känna några av personerna. Den här grovhuggna personregin blir som mest beklämmande i ett par förvånansvärt högtravande och bombastiska scener där Matt Damon står på en imaginär sockerlåda och håller brandtal. Retoriken, ordvalen och framförandet är överdrivet bortom beskrivning vilket tvingar publiken till rysningar, av helt fel sort.

Sedan går det inte att undkomma det faktum att berättelsen är irrelevant. Även om det gjorts en rad filmer som på konceptuellt plan inte bör kunna engagera dramatiskt har regissörer som David Fincher – med mästerverket The Social Network, motbevisat detta. Skillnaden är bara den att skapandet av Facebook kan kategoriseras som ett avgörande moment för teknikutvecklingen medan skapandet av Air Jordan – som bäst, kan ses som intressant men knappast avgörande för någon förutom Nikes vinstmarginal och Michael Jordans eget nettovärde.

Därför måste det ses som något av en bragd att Affleck lyckas underhålla och intressera genom två timmar. Air må vara ytlig, enkel och missa en rad viktiga beröringspunkter, exempelvis hur sportligor och storbolag utnyttjar atleters förmågor för maximal profit – även om det görs ett hastigt inlägg kring detta i filmens final. Men Ben Affleck lyckas ändå övertyga med en stark entusiasm som smittar av sig på publiken. Förutom den kultförklarade The Office har vi nog aldrig sett såhär mycket dramatik och underhållning i kontorsmiljö.

Super Mario Bros. Filmen
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2023
Regi Aaron Horvath & Michael Jelenic

Det finns två frågor som alltid återkommer: Hönan eller ägget? Och när skall det komma en vettig film baserad på ett tv-spel? En av frågorna må aldrig få ett tillfredställande svar, men de senaste åren har vi sett en klar förbättring vad gäller att göra spel till film, även om det också funnits riktiga stinkbomber som tv-serien baserad på Halo. De två filmerna om Sonic The Hedgehog förtjänar inte någon plats i filmhistorien, men det är funktionella och mestadels underhållande filmer. Nu senast har tv-serien The Last Of Us gjort stor succé genom att briljera gång på gång med kraftfull dramatik och briljant skådespel.

Att det dröjt nästan fyrtio år för Super Mario att bli en riktig biofilm måste ses som något av ett under. Om vi bortser från det historiska fiaskot från 1993 med en plågad Bob Hoskins i huvudrollen, har Nintendos spelfigurer varit fast på sina framgångsrika spelkonsoler med ett fåtal undantag som Detective Pikachu. Super Mario-spelen har inte heller något berättarmässigt underlag som lämpar sig att göra film av. Nintendo har alltid valt att prioritera spelsystem och spelglädje framför begripligt berättande. Att hävda att det någonsin funnits en bra berättelse i något av de många – och framgångsrika, spelen vore lika barockt som att påstå att Transformers-regissören Michael Bay gjort mer för filmkonsten än Alfred Hitchcock. Därför behöver filmens två regissörer Aaron Horvath och Michael Jelenic samt studion Illumination, ta sig vissa friheter. Detta gör att flera karaktärer stöpts om och inte är särskilt lika i beteendet, jämfört med det vi blivit bekanta med från spelens värld.

Eftersom det inte finns några exakta riktlinjer söker man inspiration från en rad olika håll. Inledningsvis påminner allt om ett färgglatt och actionpackat Seinfeld-avsnitt där de två bröderna Mario och Luigi drar runt i Brooklyn och tvingas uthärda sin dysfunktionella familj. Men den största inspirationen är Illuminations mest framgångsrika filmserier – Despicable Me och Minioner. Då filmen lämnar det oväntat autentiska och trovärdiga New York känns det många gånger som om Illumination klätt om sina gula och stökiga maskotar i en Mario-kostym. Den postmoderna och hetsiga humorn faller ned som ett november-regn, tempot är så högt att koffein framstår menlöst och flera av scenerna dränks av bekant pop- och rockmusik. Denna formula är framgångsrik av en anledning, något som den senaste Minions: The Rise Gru bevisade genom otroliga intäkter på nästan en miljard dollar. Allting är funktionellt och skänker filmen en familjär trygghet, något som kan behövas då det pågår full kalabalik på duken.

Samtidigt är det aningen fantasilöst att de två regissörerna inte vågar att ta ut svängarna mer och ge Super Mario en mer distinkt karaktär. Hur fantastiska och häpnadsväckande filmens fantasivärldar än är går det inte att komma ifrån att det hela känns bekant och aningen standardiserat vad gäller humor, ton och tempo.

Ett annat igenkännbart drag är hur karaktärerna färgats av sina respektive röstskådespelare. Ensemblen är sannerligen imponerande med Chris Pratt som Mario, Anya Taylor Joy som Prinsessan Peach och Jack Black som Bowser. Samtliga karaktärer må vara oerhört autentiska vad gäller det utseendemässiga, samtidigt är det både bisarrt och underhållande att deras ansiktsuttryck och mimik tycks vara modellerad efter de olika aktörerna. Den helt hysteriske Jack Black går fullkomligen bärsärkagång i rollen som den monstruösa sköldpaddan Bowser. En roll som må vara överspelad men oerhört underhållande. Men det är Anya Taylor Joy som verkligen skiner, från att mestadels ha varit en dam i nöd har Peach nu förvandlats till en målmedveten och stridsduglig actionhjälte som med Joys stämma blir minst lika central för berättelsen som Mario själv.

Och i actionscenerna hittar filmen en helt egen identitet. Animerade filmer må ha god energi men de får sällan mynna ut i ren och skär action. Men Super Mario Bros visar sig vara helt suverän då explosionerna smäller högre än det gångna decenniets samtliga nyårskvällar. Genom fantastisk komposition, följsam koreografi och stor fantasi skapas några av de mest imponerande och underhållande actionscener jag sett i en animerad film. Det är också här som kärleken till källmaterialet är som mest tydlig. Mängden referenser, stora som små, till de olika spelen är fler än antalet manliga skådespelare i familjen Skarsgård. Höjdpunkten är en helt obeskrivligt underhållande biljakt som känns som en ren hyllning till Mad Max: Fury Road, om denna hade utspelat sig i en värld där apor och svampmänniskor kunde köra gokart vill säga.

Slutligen måste filmens utseende lyftas fram. För första gången har Illumination kommit ikapp konkurrenten Pixar och presenterar en film som är visuellt fulländad. Förutom att efterlikna spelens distinkta visuella stil är animationen, ljussättningen och texturerna fullkomligt spektakulära att se på. Från första till sista rutan känns filmen otäckt påkostad och löjligt välgjord.

Detta gör att rutinen och den alltför bekanta berättartekniken kan ursäktas. Det är helt enkelt för underhållande och visuellt ståtligt för att inte kunna kategoriseras som en popcornfilm av första klass.