Elis Holmström

The Creator
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 september
Regi Gareth Edwards

Regissören Gareth Edwards karriär har varit en märklig historia. Från den såsiga debuten Monsters, den trista Godzilla och sedan till den makalösa Rogue One har det varit svårt att förstå Edwards som regissör. Men efter att ha briljerat med Rogue One uppstod en gaffel i karriären. Skulle nästa film vara en fortsättningen på triumfen från 2016 eller en regression? Svaret är blandat, Edwards har dock börjat hitta en distinkt identitet som borde göra hans mest hängivna fans hoppfulla för framtiden.

Rogue One var en estetiskt fantastisk film, innehållandes en unik atmosfär som inte fångats sedan dessa, inte ens Tony Gilroys bejublade Andor. Bildspråket och sättet Edwards komponerade de gigantiska rymdstriderna står sig som bland det bästa Star Wars någonsin bjudit på. Det sylvassa och något hotfull utseendet är tillbaka denna gång och ger flera vinkningar till slaget på planeten Scarif. Ännu en gång har vi att göra med spektakulär komposition och ett foto som lyckas vara intimt men också storslaget då det behövs.

Scenografiskt hittar också The Creator hem genom att låna från Neil Blomkamps Elysium och District 9. Det är strömlinjeformade fordon, byggnader som stöpts i arkitektonisk brutalism och en värld där slitaget är påtagligt. Till skillnad mot Blomkamps pajaskonster har Edwards en entusiasm och skaparglädje som smittar av sig. Skillnaden mellan det grabbiga och det pojkaktiga är avsevärd. Edwards bär med sig samma oskyldighet och ofiltrerade glädje som då barn leker med sina favoritleksaker och iscensätter egna berättelser och världar. Många gånger är detta som att träda in ett sympatiskt och entusiastiskt pojkrum där affischer på actionhjältar tapetserar väggarna och rymdskepp av plast har satts upp i taket.

Det finns också en ådra av barnslig naivitet genom hela filmen, detta leder till att flera inslag presenteras med aningen för mycket okunskap och att filmens dramatiska grundnoter inte är helt originella eller intressanta. Att Edwards vill hylla sina favoriter är uppenbart, det gäller inte bara flera visuella vinkningar utan det rent berättarmässiga. Den oerhört stabbiga dramatiken och den bombastiska sentimentaliteten känns igen från James Camerons största och mest magnifika filmer. Tankarna dras många gånger om till Terminator 2: Judgement Day som med sitt enkla – men kraftfulla, patos skar ut hjärtat ur en hel generation. Edwards lyckas dock inte engagera och förtrolla till den grad att naiviteten skall accepteras. Personregin – som var den stora svagheten i Rogue One, har inte genomgått någon metamorfos. Trots duktiga och karismatiska skådespelare som John David Washington, Gemma Chan och den som alltid fantastiska Allison Janney, förblir karaktärerna aningen stela och ointressanta.

Strukturellt är filmen oftast förbryllande, uppdelad i tydliga kapitel med jättelika rubriker skapar detta en upphackad och fragmenterad upplevelse som helt och hållet stryper filmens tempo. Utöver det saknas det samma euforiska actionscener som i Rogue One, förvisso behöver inte alla Edwards filmer kulminera i en final som lämnar publiken i andnöd. Men de gånger det görs försök att skapa nervpirrande action är slutresultatet endast godkänt, långtifrån episkt. Dock skall det poängteras att flertalet actionscener känns som om Edwards tolkar Camerons Avatar, dock med en udd som saknas i Camerons pompösa alster.

För att vara en film som tar sig an artificiell intelligens och globala konflikter är tematiken och de rent filosofiska inslagen lika djupa som en plaskdamm. En av science-fiction genrens största styrkor har varit att skapa oerhört kraftfulla allegorier med vår egen värld. Möjligheterna är vidöppna men Edwards väljer istället att endast skapa en parallell till Vietnam-kriget, något som inte känns särskilt innovativt eller spännande med tanke på oroligheterna i världen just nu. Dessutom känns slutet långtifrån särskilt genomtänkt, snarare som en förhastad och ganska klumpig kompromiss som försöker injicera forcerad action med tafatta försök att vrida om tårkanalen.

Att inte bli entusiasmerad av Gareth Edwards pojkaktiga charm som regissör är svårt. The Creator är en oerhört ambitiös och visuellt kreativ skapelse, det är en film som sällan produceras i en tid då filmbolag söker efter säkerhet i etablerade och populära varumärken. Dock hade det varit uppskattat om Edwards vågat ta än mer risker med sitt manus och skapa en mer originell kreation, inte bara ett storögt hyllningsbrev till forna mästare.

Expend4bles
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Scott Waugh

För att göra processen kort, för läsare, filmskaparna, alla iblandade, men framförallt min egen mentala hälsa, kommer detta vara en kort recension. Detta för att tillåta mer tid åt – livsnödvändig, rehabilitering efter upplevelsen som är Expend4bles.

Alla har rätt till en advokat och en rättegång. Oavsett vad man tycker, tror eller önskar krävs det att mått av professionalism och att jobba aktivt med sin subjektivitet då det kommer till att recensera film eller något annat kulturellt uttryck. Hur erbarmligt, förkastligt eller samkört något må vara, har en film – samt de inblandade, rätt till en recension som oavsett slutgiltig betyg erbjuder en så opartisk analys som möjligt. Men i fallet med Expend4bles kan ingen, och jag menar INGEN, försöka visa någon som helst repsekt, framförallt eftersom alla inblandade inte har hyfs nog att göra detsamma.

Det har sagts förut men kan lika gärna sägas en gång till. Actionfilmer behöver inte skämmas för sina strukturella problem med brist på djupa berättelser. Även kritikerfavoriter som Mad Max Fury Road har fler problem än som kan listas i ett helt bibliotek vad gäller berättande och personregi. Men det är irrelevant, de bästa actionfilmer är spektakulära åkturer med stort hjärta och passion. De kan engagera och drabba lika hårt som filmer som anses höra hemma i finrummet. Expend4bles är dock antitesen mot allt som hjärta, passion eller anständighet innebär.

Från att ha börjat som ett vansinnesprojekt, där maximalt antal actionhjältar skulle sammanstråla – likt Marvels egna Avengers, har Expendables nu blivit något som endast kan finnas i internets mörkaste och mest motbjudande hörn. Att påpeka att de rent hantverksmässiga aspekterna knappt går att bedöma vore ursäktat om regissören Scott Waugh hade besuttit någon mikroskopisk respekt för organiskt liv på jorden. Expendables har alltid velat flirta med det förgångna och leva i en tid av toxisk maskulinitet, linjen mellan ont och gott är bredare än avståndet mellan Haparanda och Tokyo. Saker och ting som kunde accepteras förut har dock trappats upp till en sådan nivå att det är omöjligt att inte kräva att portabla duschar installeras utanför varje salong. Stanken, smutsen och de intellektuella vidrigheterna vet inga gränser. Hur tolerant och sansad tittaren må vara väljer Scott Waugh att konstant provocera genom att dränka publiken i ren och skär idioti, som givetvis kryddas med en förkastlig världssyn på precis allt. Om det inte är halvnakna kvinnokroppar är det diskussioner om perverst sex, som bäst har vi att göra med toaletthumor. Vad som tidigare varit hjärndöd trams-underhållning är nu så pass outhärdligt att en rotfyllning utan bedövning framstår som ett attraktivare alternativ. Actionscenerna är en ren fars med bedrövliga specialeffekter, de rent tekniska aspekterna går inte att nämna utan att drabbas av en allergisk reaktion. Waugh regisserar dessutom filmen med makaber självgodhet, självdistans går inte ens att hitta i en närliggande galax. Sedan har vi skådespelet…

Inte ens den mest grymma människa skulle kunna kunna skratta åt Andy Garcia som nu befinner sig i filmvärldens motsvarighet till rännstenen. Jason Statham har – i och med sin medverkan här och i The Meg 2, tagit titeln som filmvärldens kanske största skämt jämte Steven Seagal. Sedan får vi – ännu en gång, brottaren Randy Couture, rapparen 50 Cent och Megan Fo….

Nej, jag är ledsen det går inte… Bara att lista filmens ensemble rubbar sinnesfriden. Finns det mer att säga om Expend4bles? Svaret på den frågan är ja, men det är inte av den positiva sorten och då filmen drar sitt femte skämt som grundar sig i gubbsjuka sexfantasier, rinner bägaren över. Samtliga inblandade – bakom och framför kameran, bär med sig ett skandalöst förakt mot publiken. Oavsett toleransnivå för det osmakliga, är det som erbjuds så chockartat uselt att det hela känns som ett rent bedrägeri. Även seriens mest hängivna anhängare förnedras av den vedervärdigt låga nivån på precis allt. Till och med naturlagen om att ingenting kan vara hundraprocentigt har överträffats. Ni får ursäkta språket, men vi har att göra med etthundra procent skit.

Fritt Fall
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 september 2022
Regi Justine Triet

En tanke vägrar att lämna under hela visningen. Hade någon höjt ett ögonbryn för Fritt Fall om den inte hade kunnat titulera sig som vinnare av Guldpalmen? Med detta sagt är Justine Triets film inte något misslyckande eller menlöst nonsens. Det är ett professionellt verk som för samman en rad olika genrer utan att kännas som ett kaotiskt lapptäcke. Men det går inte att undkomma att filmen har en relativt modest gräns vad gäller att slå publiken med häpnad.

Lovorden och superlativen efter visningarna i Cannes jämförde Fritt Fall med de största och mest älskade av thrillers, men även med lågmälda filmfestival-favoriter som grottar ned sig i komplexa relationer. Fritt Fall är en hybrid mellan ett mer traditionellt mordmysterium och ett mycket intensivt relationsdrama, dödsfallet är endast en katalysator för att undersöka de olika relationerna mellan de inblandade. Inspirationen från Ingmar Bergmans legendariska Scener Ur Ett Äktenskap och Noah Baumbachs moderna tolkning av den – Marriage Story, är märkbara. Filmen besitter en tydlig struktur med tre akter som alla tar sig an en specifik genre. Den första sektionen är något som skulle kunna vara taget ur en skandinavisk kriminalroman av den sena Henning Mankell. Mittpartiet är ett rättegångsdrama, slutet en tvetydig reflektion som låter publiken sammanställa informationen som delgivits under två och en halv timme.

De olika sektionerna – och viljan att blanda genrer, fungerar utan större problem. Men som ofta är fallet då en rad olika ting förs samman, blir ingen av komponenterna lika bearbetade och potenta som då de förekommer i enrum. Brottsutredningen är endast funktionell men långt ifrån så medryckande – eller laddad, som i en renodlad thriller. Rättegången är också fullt kompetent vad gäller skådespel och iscensättning men kan inte mäta sig med – exempelvis, den förbisedda Förolämpningen från 2017 som var ett inferno av genialisk juridisk retorik.

Och ungefär så fortskrider det vad gäller Fritt Fall. Det finns inga större invändningar men inte heller någon aspekt som förtrollar eller bränner sig fast i minnet. Det oerhört omtalade skådespelet från Sandra Hüller stöter också på ett sorts glastak. Hüller gör en otroligt god insats som är närmast klanderfri, men det finns inga punkter för rejäla avstamp och några potentiella toppar vad gäller sublimt skådespel nås aldrig.

Något Trier skall berömmas för är att den – minst sagt, rejält tilltagna speltiden på två och en halv timme, inte känns onödig eller överdriven. För trots att Fritt Fall inte når några extatiska höjder är det en film som har ett påtagligt flyt och ett förvånansvärt gott tempo. Väldigt lite tid ägnas åt utfyllnad, Triet låter inga samtal eller exkursioner vara utan betydelse. Men det är föga behjälpligt då kraften eller artisteriet aldrig kan lyfta sig över ribban för bra men inte genialt.

På sätt och vis kan detta vara en av de mest tillgängliga och breda Cannes-favoriterna på länge, till och med överlägsen Parasit vad gäller att appellera till en bred publik. Filmens tunga tematik presenteras rättframt och med förvånansvärd simpelhet. Förvisso finns det möjlighet att grotta ned sig och bryta isär filmens många beståndsdelar, men det är inte nödvändigt för att få ut essensen och det finns inget som fascinerar tillräckligt för att en sådan ansats skall göras. I kombination med den ganska alldagliga kvalitén är det svårt att se hur Fritt Fall överhuvudtaget hade fått svensk biodistribution om det inte vore för möjligheten att titulera sig som Guldpalmsvinnare, detta i tider då ett flertal utmärkta filmer skickas rakt ut i vardagsrummen genom streaming-tjänster.

The Nun II
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 8 september
Regi: Michael Chaves

Ingen kunde tro att regissören James Wan skulle skapa ett – av få, fungerande och framgångsrika filmuniversum i och med The Conjuring. Men med tre filmer – och en fjärde på ingång, samt ett par spin-offs, har serien klamrat sig fast och attraherar en trogen skara fans.

Men då en av de mer minnesvärda antagonisterna från huvudserien – åtminstone visuellt, blev utvald att bära upp en egen film blev det uppenbart att substansen för exkursioner hade varit bäst att undvika. The Nun var en hopplöst tråkig och blek film som saknade det stabila skådespelet och samspelet mellan Patrick Wilson och Vera Farmiga. Istället fick vi en Demián Bichir – som såg ut som ett åskmoln och Vera Farmigas yngre syster Taissa, båda två måttligt intressanta.

När det nu blivit dags för en uppföljare har flera involverade från del ett insett det lönlösa och övergett skeppet. Endast Farmiga och Jonas Bloquet återstår – oturligt nog för dem själva. Och det är bara att gratulera alla dem som INTE behöver associera sig med The Nun II, för väldigt snart visar sig den sanna skräcken inte vara blodet eller den titulära skräcknunnan utan den fasansfulla oskickligheten som utspelar sig framför publikens ögon. Det mår vara hänt att The Nun II inte siktar särskilt högt, det hela är tänkt att vara lättuggad skräck, men det ursäktar inte att filmen är skapad med samma omsorg som då ett hus skall jämnas med marken.

Regissören Michael Chaves är inte heller någon nykomling. Med både The Conjuring: The Devil Made Me Do It och The Curse Of La Llorona i bagaget borde Chaves vara både bekväm och kunnig gällande universumet. Absurt nog ter sig uppföljaren som ett vilset barn första dagen i skolan, utan någon som helst aning vad som skall göras. Detta leder till att filmen snabbt träder in i den mest plågsamma och uttråkande repetition som skådats. Det känns som om Chaves har regisserat tre minuter och sedan varvat dessa i två outhärdliga timmar. Förloppet inleds med förkastligt skådespel – som med största sannolikhet kommer tvinga alla de inblandade att ingå i vittnesskydds-program för att förskona sig från skammen, sedan de mest horribla försök till skräck. Här dyker den titulära nunnan upp bakom valfri karaktär för att sedan göra en tjurrusning mot kameran. Denna beskrivning är indikativ för etthundra procent av hela filmupplevelsen. Tanken att anstränga sig för att skapa variation eller spänning existerar inte, inte ens om publiken hade fått en karta, som tydligt markerade varje skeende, hade det kunnat vara mer förutsägbart. Flera filmer har tenderat att vara repetitiva men sällan har de – utan någon som helst självinsikt, varit övertygade om att publiken inte skall se igenom bluffen. The Nun II kör istället på som om allt som presenteras är häpnadsväckande innovativt, snart blir denna totala hybris närmast förolämpande. Ingen inblandad verkar ha tagit i beaktning att det är tänkande människor som tvingas se på åbäket, inte paprikor och bananer, även om jag misstänker att flera arma biobesökare kommer befinna sig på samma mentala nivå som valfri produkt på grönsakshyllan efter tortyren som är The Nun II.

Att ens kritisera berättelsen från något djupgående analytiskt perspektiv vore onödigt, även om vi inte hade att göra med en travesti. Skräckfilmer har inga problem med att låta det övernaturliga ta överhanden och att kritisera dem för bristande logik är därmed lika menlöst som att ifrågasätta sockerhalten i godis. Men även här lyckas Michael Chaves spränga alla gränser… Vad det usla anbelangar det vill säga. Berättartekniken och berättelsens struktur är bortom alla beskrivningar. Flera gånger stagnerar filmen och ägnar sig åt trivialt nonsens som inte har någon annan effekt än att söva publiken. Karaktärer som introduceras är lika mänskliga som vitvaror från Elgiganten, de fyller en knappt funktion och kastas sedan bort som använda servetter. Det redan nämnda – vedervärdiga, skådespelet bör inte studeras överhuvudtaget, endast de scener då aktörerna tvingas skrika för full hals har något sorts autenticitet, det kan ha att göra med att detta är ett förklätt rop på hjälp för att så snabbt som möjligt komma ifrån inspelningen.

The Nun II är skandalöst usel och går överhuvudtaget inte att titta på. Som om inte det vore nog verkar den utgå från att varenda besökande är befriad från ’’sällsynta saker’’ som medvetande och ett fungerande korttidsminne. Inte ens tusen Ave Maria kan rädda detta.