• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: The Marsh King’s Daughter

5 november, 2023 by Elis Holmström

The Marsh King’s Daughter
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Neil Burger

Regissören Neil Burger har skapat en unik och charmerande nisch att presentera rena skrönor på ett – mestadels, acceptabel vis. Från den underhållande The Illusionist, med Edward Norton i huvudrollen, till den vansinniga Limitless är Burger förälskad i enkla premisser och ett rudimentärt genomförande. I sina bästa stunder är det funktionell underhållning, utan någon kapacitet att bränna sig fast i minnet. Definitionen flygplansfilm må inte vara särskilt smickrande men Burger gör filmer som lämpar sig ypperligt på långa flygturer – harmlösa, måttligt spännande och inte alltför mentalt belastande.

Men med The Marsh King’s Daughter försöker Burger att ömsa skinn och presentera en betydligt mer allvarsam och mörk berättelse. Ambitionen och viljan att ta nästa steg som regissör, visa på en bredd och en tidigare icke skådad kompetens som bör applåderas men viljan är långtifrån detsamma som slutresultat. Trots att The Marsh King’s Daughter har flera anmärkningsvärda inslag är summan av kardemumman oerhört splittrad och ibland rent konfunderande vad gäller det rent tekniska.

Redan i filmens introduktion går att att ana ugglor i mossen. Trots stabilt skådespeleri från Ben Mendehlson och Brooklynn Prince – som fortsätter att imponera efter The Florida Project, hör startsträckan till det mest sövande jag haft missnöjet att uppleva på en biograf. Burger dränker hela berättandet och tempot i melass och försvinner in i en bisarr hybris där han leker Terrence Malick genom att visa upp en rad menlösa naturbilder. Mardrömmen tycks aldrig sluta och när denna prolog väl är över kan man bara tacka sin lyckliga stjärna att livet fortfarande är intakt.

Då berättelsen väl ändrar spår och Daisy Ridley får ta över taktpinnen börjar en något mer dräglig film ta form. Här väljer Burger istället att – försöka, efterlikna Martin Scorseses något underskattade Cape Fear, där en bräcklig familj står på ruinens brant till följd av ett obeskrivligt hot.
I sina bästa stunder lyckas The Marsh King’s Daughter skapa ett par vaga ekon till de bästa stunderna då Robert De Niros Max Cady satte skräck i en hel generation. Det finns en krypande stämning och ett smygande obehag som skapar en nerv som gör en rad – genuint ointressanta, scener aningen mer uthärdliga. Men då det skall tillföras någon form av emotionell substans försvinner allt som kan kategoriseras som positivt. Trots att Daisy Ridley gör sitt bästa är Burgers personregi – som bäst, medioker. I en scen då Ridley och den fasansfullt stela Garret Hedlund skall försöka vara intima och öppna upp för varandra kreverar filmen framför publikens ögon, eftersom Burger är oförmögen att skapa en fungerade dramatisk struktur.

Det är också mycket uppenbart att Burger har ett mycket begränsat tak som regissör, även om det finns stunder som kunde ha drabbat eller fungerat som intellektuellt tuggmotstånd har Burger helt enkelt inte kapacitet nog att utveckla materialet. Detta gör att ett antal sekvenser avslutas abrupt och känns ofärdiga. Den otroligt komplexa relationen mellan Ridley och Mendehlson är som bäst duglig men långt ifrån så avgrundsdjup som den borde vara, och samma problematik genomsyrar det mesta i filmen som är av intresse. Det potentiellt storslagna och emotionellt drabbande anländer inte utan står och drar sig vid dörren. Slutet känns som ett rent hafsverk och har lika mycket eftertryck som en luftmadrass.

Slutligen måste filmens utseende också diskuteras. Oftast behövs det inte någon visuell briljans för att intressera publiken, men vad vi får se prov på här går bortom all kritik. Med tanke på att digitalteknik har förenklat flera filminspelningar, med lättare kameror och oändliga möjligheter att bearbeta färg och ljus, är det helt förstummande att se en film med ett såhär miserabelt utseende. The Marsh King’s Daughter kan mycket väl vara årets visuellt minst attraktiva film tillsammans med praktfiaskot Winnie the Pooh: Blood and Honey. Fotografen Alwin H. Küchler dränker filmen i en monoton gul färg som påminner om något jag inte vill nämna i en recension. Komposition och kameraåkningar är minst lika erbarmliga att se på, det är ofattbart att en film kan presenteras såhär år 2023.

The Marsh King’s Daughter må bjuda på lite nervpirrande stämning i sina bättre stunder, men då säcken väl knyts ihop är det hela en grund film som inte har någon som helst anledning att ta upp plats på bioreportoaren samtidigt som mycket annat skickas direkt hem till TV-sofforna via streamingabonnemang.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Killer superbt foto, tight regi och påtaglig spänning – men ytligt

28 oktober, 2023 by Elis Holmström

The Killer
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi David Fincher

Även om det inte hade varit David Fincher som stått som avsändare hade det varit omöjligt att inte känna sig en aning snuvad på konfekten vad gäller The Killer. Trots att hämnd, lönnmördare och sammanbitna huvudpersoner är rena rama klyschor inom action-thriller-genren förblir det oemotståndliga ingredienser, i alla fall då de presenteras någotsånär professionellt. David Fincher kan i sina bästa och mest geniala filmer trollbinda publiken och ta dem vart han än önskar. Då han nått sina största stunder – i filmer som Seven och The Social Network, är upplevelsen obeskrivlig. Sättet spänning, intensitet och kompromisslöshet träffar tittaren – som en murbräcka av solitt stål, är i det närmaste omöjligt att förklara. Men då Fincher inte får tretton rätt på tipset blir resultatet oftast en stilig axelryckning. Tillskillnad mot de fabulösa topparna är filmer som The Curious Case of Benjamin Button och Gone Girl jättelika semikolon, snygga men med ytterst begränsad funktion.

Tyvärr är The Killer inte något utropstecken för Finchers karriär. Även om flera av de beundransvärda attributen är på plats; superbt foto, tight regi och påtaglig spänning, kan vi ha att göra med Finchers mest ytliga och ihåliga film hittills. Dock är detta inte ett resultat av tafatt regi, istället är det berättelsen – som bygger på en grafisk novell, som blir till ett hämmande ankare. Fincher har visat att han kan göra guld av de mest menlösa premisser, vem hade kunnat ana att en juridisk dispyt om en hemsida skulle kunna bli till en av det förra årtiondets mest nervpirrande filmer? Men i fallet med The Killer vägrar planet att lyfta, berättelsen är så pass mager att den är i behov av akut dropp för att ens överleva. Händelseförloppet och den övergripande dramatiken är så outvecklad och rudimentär att man kan fråga sig om vi har att göra med ett embryo. Det blir inte bättre av att Fincher själv inte tycks överdrivet inspirerad, förvisso sköts det filmtekniska med samma skärpa och kompetens som alltid. Det numera igenkännbara fotot – med en diskret grönton, och en skärpa som får en Gilette-fabrik att framstå som uddlös, är fortfarande på plats och lika slående som alltid.

Men det räcker inte särskilt långt då det narrativa gång på gång misslyckas med att imponera eller intressera. Den genomgående känslan av rutin och ointresse är närmast tragisk då filmens introduktion ger ett smakprov på en mer utvecklad produkt. Där vågar Fincher utmana tittaren genom ett chockartat långsamt tempo, det görs också en rad stiliga vinkningar till Francis Ford Coppolas mest underskattade film Avlyssningen. Här fångas en helt annan sida av de vanligtvis actionpackade lönnmorden, här tvingas publiken till väntan och tristess, något som må vara prövande att uppleva men samtidigt imponerande vad gäller att förmedla en känsla. Men när hämndturnén väl drar igång är filmen satt på räls och avviker inte en millimeter från en ohyggligt förutsägbar bana. Den enkla berättelsen kunde ha öppnat upp subtila möjligheter att skapa ett maskerat och diskret narrativ som – under ytan, hade erbjudit mer tuggmotstånd, men det är uppenbart att Fincher inte har intresse av några som helst subtila inslag. Allting lagas efter de mest standardiserade recept och överraskningar verkar vara tabu.

Kritiken ovan må låta hårdför, men då det kommer till en regissör som har briljerat är duglig alldaglighet inte tillräckligt. Vad som får The Killer att inte bli fullkomligt irrelevant är en ständigt närvarande spänning som gör det omöjligt att någonsin ha tråkigt. Detta är också Finchers mest actionpackade film och även om det inte är tal om revolutionerande action vad gäller koreografi finns det en rå brutalitet som imponerar. Men då eftertexterna väl rullar är det svårt att inte fråga sig vad som var poängen. I en intervju från 2014 då Fincher marknadsförde Gone Girl gjorde han en lång – och inte särskilt ödmjuk, utläggning om att majoriteten av de filmer som produceras kan liknas med industriell snabbmat som Big Mac, innehållslöst dravel. Fincher menade samtidigt att han aldrig skulle kunna tänka sig att servera något så pass menlöst eller likblekt. Därför är det ironiskt då The Killer i omgångar känns som den mest ytliga och karaktärslösa film Fincher någonsin gjort, och man kan sannerligen fråga sig om vi inte har att göra med en rätt smaklös frysburgare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: David Fincher, Fassbender, Filmkritik, The Killer

Filmrecension: Paradiset brinner – guldet blev till sand

25 oktober, 2023 by Elis Holmström

Paradiset brinner
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Mika Gustafson

London Film Festival är en fantastisk tillställning som ofta blir medialt åsidosatt bredvid höstfestivaler som Toronto och Venedig. Men för den som inte är journalist – eller världskändis, är festivalen i den brittiska huvudstaden en utomordentlig tillställning med fabulös service, ett spektakulärt program och gäster i världsklass. Därför ställer jag mig ytterst frågande till hur denna vanligtvis sansade och förståndiga festival kunnat tilldela Paradiset Brinner pris för bästa debut.

För det gör ont på alla sätt och vis, mentalt och kroppsligt att konstatera att Paradiset Brinner är tomma kalorier. I en tid då den svenska filmen befinner sig i kristillstånd, med en filminstitut som inte vet in eller ut, är det än mer smärtsamt att bevittna något såhär pass substanslöst. Det enda som överhuvudtaget kan berömmas är konceptet. Att skapa svensk diskbänksrealism, visa upp det vanligtvis städade Sverige som något som hämtats ur en film av Mike Leigh. Detta är långt ifrån det idylliska samhälle som projicerats mot omvärlden i decennier. Detta är det land där ginikoefficenten rusar och där tankarna om ekonomisk jämlikhet fullkomligt kollapsat.

Därför känns en blek och rå film oerhört lämplig för att ge oss denna alternativa – men behövliga inblick. Men förhoppningarna om ett intelligent, väl berättat och empatiskt drama imploderar på nolltid. Att visa upp misär och karaktärer som är både råbarkade, ovänliga och långtifrån sympatiska är inget problem om berättelsen och regin är engagerade. Se bara till The Florida Project som gav oss en inblick i baksidan av Disneyland, där ekonomisk desperation och drogmissbruk ersatte de soliga och glada paraderna med Musse Pigg och Kalle Anka. Förutom Willems Dafoes hotellchef fanns det få karaktärer som kunde ses som fungerande eller tilltalande, trots det var The Florida Project en strålande inblick i samhällets smutsigaste och mest tragiska delar.

Det fundamentala problemet med Paradiset Brinner är att det saknas någon som helst trovärdighet eller återhållsamhet vad gäller att porträttera fattigdomen och desperationen. Filmens tre unga protagonister är alla gapiga, mestadels osympatiska och dessutom svårlästa. Huvudpersonen Laura spelad av Bianca Delbravo är tänkt att vara en kompromisslös och farligt handlingskraftig person, men då Delbravo inte har tillräcklig kapacitet att tillföra någon sorts mänsklighet – eller genuin sårbarhet, framstår karaktären som en outhärdlig bråkstake vars agerande många gånger är så hjärndött och destruktivt att det är svårt att bry sig om filmens narrativa kärna, där socialtjänsten är på väg att omhänderta hennes två systrar. Det blir inte bättre av att de ’’vuxna’’ karaktärerna också saknar tillstymmelse till kredibilitet, mängden apatiska och känslolösa individer når rekordnivå och det känns snart inte som ett viktigt samhällsinlägg utan en sjuk parodi. Till och med den – medvetet, djupt parodiska och satiriska Falling Down har en högre procentsats realism än något som vi får se här. Förtvivlan och hopplöshet kan dock skildras med värme, detta genom att skapa en inbjudande gemenskap mellan karaktärerna, där det outhärdliga mildras genom vänskap och kärlek. Även om det görs ett par försök till detta är de fullkomligt misslyckade. Förutom Mitja Sirén i rollen som aspirerande karaoke-sångare finns det inget och ingen att varken tycka om eller glädjas åt.

Och någonstans mot mitten går narrativet bärsärkargång. Det innebär helt gräsliga exkursioner där publiken tvingas bevittna, och finna det lustigt, att se människor inleda en ren brottsvåg. Det hela presenteras också utan någon berättarmässig substans, härifrån rämnar precis allt. Det kastas in surrealism, förkastlig sång och en upplösning som får publiken att skrika efter smärtstillande. Trots en oerhört marginell speltid på drygt 100 minuter rör sig filmen i ultrarapid och känns många gånger mer stillastående än kollektivtrafiken i rusningstid.

När allting väl tar slut har absolut ingenting uträttats, all sund eller livsviktig observation gällande vårt nuvarande – och djupt problematiska, samhälle har sedan länge förpassats till soptunnan. Berättelsen kulminerar i att vara lika intressant som gårdagens tidning och publiken lämnas varken klokare eller mer empatisk för samhällets mest marginaliserade. Paradiset Brinner må ha ett koncept som kunde ha blivit guld i rätta händer, nu har allting istället blivit till sand.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Nyad

20 oktober, 2023 by Elis Holmström

Nyad
Betyg 3
Svensk biopremiä: 20 oktober 2023
Regi Jimmy Chin, Elizabeth Chai Vasarhelyi

Övergången från dokumentärfilm till spelfilm har visat sig vara snårig och inte särskilt naturlig för en rad oerhört kompetenta dokumentärfilmare. Regissören James Marsh skapade två av de minst intressanta dokumentärerna under 2010-talet, Man On Wire och Project Nim, men då det blev dags att debutera med spelfilm blev resultatet inte i närheten lika imponerade. The Theory Of Everything blev förvisso en kritikerfavorit och gav Eddie Redmayne Oscar för bästa manliga skådespelare. Men filmen var oväntat simpel och förlitade sig på en tårdrypande och aningen smaklös melodramatik. Detta är anmärkningsvärt då de bästa dokumentärfilmare låter innehållet tala för sig själv utan att tillföra stråkar och hackad gullök.

Samma problem drabbar Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi som nu gör sin debut som spelfilms-regissörer med Nyad. Både har – precis som Marsh, en rad gedigna dokumentärer bakom sig, framförallt den nervpirrande Free Solo. Men där den hutlöst svettiga bergsbestigningen utmanade alla normer om säkerhet och trygghet är Nyad raka motsatsen och tar det säkra före det osäkra vad gäller det mesta.

Inledningsvis är det dock mycket klart vad Nyad borde ha varit – ytterligare en dokumentär. Långdistanssimmaren Diana Nyads diverse bedrifter är sällan diskuterade i Sverige men är sannerligen värda all uppmärksamhet. De fysiska bedrifterna – bland annat att simma runt Manhattan, är så pass otroliga att en kraftfull djupdykning vore mer än välkommet. De dokumentära bilderna som inleder filmen får en att hungra efter ett renodlat dokumentärt projekt, något som Chin och Vasarhelyi hade kunnat leverera med – förmodat, strålande slutresultat. Men då den rena dramatiseringen inleds förtas mycket av det fantastiska som är Nyads bedrifter och allt blir istället ytterst ordinärt. Förmågan att engagera med en dokumentär kräver ett specifikt dramaturgiskt handlag, detsamma gäller för renodlade spelfilmer, och där har regissörsduon en del att lära. Alltför ofta känns det som att Chin och Vasarhelyi har stödhjul på och rullar fram med yttersta försiktighet, allting genomsyras av att framstå aningen förutsägbart och vardagligt.
Diana Nyad är en person med en rad brister och inte helt sympatiska karaktärsdrag, dessutom bär hon med sig en ohygglig historia där hon som barn blev sexuellt utnyttjad av sin simtränare. Allt detta är som upplagt för en mycket tredimensionell karaktärsstudie där envishet, egoism men också extraordinär beslutsamhet står i centrum. Men filmversionen av Nyad förblir endimensionell, det blir aldrig ett djupgående eller särskilt mångfacetterat porträtt. Flera av de mer problematiska sidorna sopas undan och de förskräckliga övergreppen behandlas oväntat slappt och inte med det kolsvarta allvar som hade varit befogat.

Något som också uteblir är den genuina fysiska påfrestningen som Nyad behövde genomlida under sina multipla försöka att simma från Kuba till Key West i Florida. Med tanke på hur Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi skildrade riskerna i Free Solo, där varje andetag var skillnaden mellan livet och döden, är det förvånande att den fysiska tortyr som Nyad utsatte sig för aldrig skildras på ett mer chockartat sätt, något de dokumentära bilderna lyckas förmedla. Brutaliteten från Danny Boyles 127 timmar överlevnadsdrama hade sannerligen varit välkommet och kunnat skapa en mer fysisk och plågsam upplevelse för publiken.

Samtidigt som allting utförs lågmält och med båda händerna på styret finns det mycket att gilla. Influenserna från de mest älskade av amerikanska sportfilmer, där dramatiken är bombastisk och motsatsen till lågmäld är uppenbara. Då triumferna och motståndet blir alltför tufft skulle det inte förvåna om Bill Contis klassiska Rocky-tema skulle börja spelas i högtalarna. Hur förutsägbart och enkelspårigt det än må vara finns det medryckande egenskaper som inte går att bortse från. Dessutom är Annette Bening och Jodie Foster i huvudrollerna starka i sina roller. Foster gör sitt mest intressanta och prestigelösa skådespel på årtionden. Istället för att gnissla med tänderna och stirra i blint raseri mot kameran får Foster spela en oerhört empatisk och varm person som är svår att inte respektera och finna stor sympati för.

Nyad må ha haft större potential som en renodlad dokumentär, men det går inte att undkomma att de strapatser och bragder som Diana Nyad genomfört är fascinerande att ta del av, även om det kommer paketerat såhär pass alldagligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Trolls 3

13 oktober, 2023 by Elis Holmström

Trolls 3
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Walt Dohrn, Tim Heitz

Problemet med den tredje filmen om de små leksakstrollen är varken det ’’aningen’’ fattiga ursprungsmaterialet eller att en filmserie – som få brytt sig om, nu når sin tredje episod. Det överhängande och mest uppenbara felet är istället produktionsbolaget Dreamworks, förutom den oväntat fyndiga Mästerkatten 2 har studion blivit till en sorglig och desperat institution som nu funnit sin identitet – att producera malande material som är lika spännande som en repris av en VM-match.

Även om Pixar och Illumination haft motgångar har de försökt bibehålla en identitet. Båda har också tillgång till häpnadsväckande teknologi som alltid lyckas imponera med obeskrivligt vackra landskap och färger. Se bara till Super Mario Bros. Filmen som var ett visuellt under. Men Dreamworks är inte bara steget efter utan ett par årtionden, både tekniskt och vad gäller förmågan att berätta en historia som funkar för små som stora.

I Trolls 3 är denna totala slentrian och bristande kreativitet i full blom. Om det fanns ett sätt att uppnå ett optimalt stadium av ointresse har Trolls 3 sannerligen lyckas. Det beror inte på att filmen kraschar ned i något filmhelvete som gör det hela olidligt, istället är det att varje beståndsdel är opersonlig, själlös och mekanisk. Hela presentationen och attityden känns som ett tafatt försök att närma sig den mest hopplösa av meme-kultur, med krystade och helt ointressanta skämt. Vad som än dyker upp liknar det en kemisk produkt där det enda som spelat någon roll är en artificiell formula som – på pappret, borde kunna attrahera publik. Det är ett par klumpiga popkulturella vinkningar, Justin Timberlake och Anna Kendrick – som återigen skänker sina röster till huvudkaraktärerna och ett soundtrack som våldför sig på en rad olika klassiska poplåtar genom att köra dem genom en förkastlig remix.

Vad som än presenteras är det utan minsta entusiasm eller kreativitet. För att vara en film som har att göra med älskade barnleksaker är filmen lika glad i livet som den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen.
Det enda som överhuvudtaget inte går att förkasta är att filmen är betydelselös och fullkomligt harmlös. Det är helt enkelt omöjligt att bli provocerad av ren och skär kreativ likgiltighet, men inte ens ett litet plasttroll förtjänar sådant ointresse av en filmskapare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in