• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Skådespelarna – amatörmässig berättarteknik

31 maj, 2024 by Elis Holmström

Skådespelarna
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 maj 2024
Regi Valeria Bruni Tedeschi

I och med den oerhört utdragna och omskrivna strejken i Hollywood i fjol framkom flera saker som filmindustrin sällan velat belysa medialt, än mindre på vita duken. De kanske mest upplysande utsagorna var från de skådespelare som inte ens de mest belästa eller kunniga kunde nämna. De aktörer som nu fick komma till tals var de som tjänar så lite att de inte ens når upp till den minimilön Screen Actors Guild instiftat för att kunna ha tillgång till sjukvård. Därför kunde inget varit mer passande än en sober inblick i det som så sällan associeras med skådespelaryrket.

Skådespelarna, regisserad av Valeria Bruni Tedeschi, vill vara vara en film i samma anda som Ronnie Sandahls Tigrar, en studie som sliter bort ridån och ger en jordnära, smutsig och hämningslös inblick i ett yrke som samhället beundrar men också avundas. Och i inledningen ges vi en effektiv sekvens där skådespelaryrkets bisarra sidor visas genom en rad tragikomiska provspelningar. Här lyckas Bruni Tedeschi visa hur genuint makabert yrket kan vara, en plats där desperation, hysteri och enorma mängder egoism blandas ihop till en absurd brygd som få vill veta av. Visuellt påminner det hela också om klassisk brittisk diskbänksrealism, med ett grynigt och färglöst foto som får precis allt att se tråkigt, livlöst och monotont ut.

Än så länge är det inga moln på horisonten men desto längre allt löper, desto klarare blir det att Valeria Bruni Tedeschi inte har en aning om vad hon håller på med, varken som regissör eller berättare. För när allting väl börjar ta form blir det uppenbart att detta inte är någon unik och vågad inblick i varken den kreativa processen som skådespelare eller ett uppriktigt porträtt av naiv ungdom. Bruni Tedeschi är i grund och botten skådespelare och menar att filmen – delvis, bygger på personliga erfarenheter, hennes CV är imponerande med över etthundra olika projekt som berör det mesta, alltifrån TV-serier till musikvideos. Detta är inte heller en regidebut utan hennes sjunde projekt som regissör. Dock verkar denna långa karriär inte ha resulterat i förmågan att faktiskt delge en berättelse. För berättartekniken som demonstreras här är som bäst amatörmässig, som sämst lika outhärdlig som en otvättad armhåla.

Karaktärsgalleriet är minst lika ointressant/kaputt som den faktiska berättelsen. Personerna vi får – missnöjet, att möta är en bunt ihåliga karikatyrer som är lika tråkiga som de är klyschiga. Vi får en hopplös drömmare med drogproblem, excentriska galningar som saknar alla hämningar samt bindgalna teaterregissörer som älskar att terrorisera och förödmjuka. Och nej, det är inte den senaste av säsongen av Robinson som beskrivs, utan vad publiken tvingas bevittna i två timmar.

Men mer än något annat vill Bruni Tedeschi att filmen skall maximera sina dramatiska kvalitéer. För kompetenta filmskapare innebär detta en lång och noggrann film som gör sig förtjänt av publikens engagemang, där de dramatiska sekvenserna faktiskt har en inverkan på tittaren. Bruni Tedeschi är istället övertygad om att ett rent bombardemang av emotionella vulkanutbrott, hysteri och allt annat mellan himmel och jord borde göra susen. Resultatet blir dock inte den medryckande och djupt emotionella saga hon febrilt försöker förmedla, istället framträder en film som är ett rent och skärt kaos. Istället för att vara återhållsam med den emotionella sprängkraften väljer Bruni Tedeschi att skapa en sorts tondöv bombmatta där precis allting kastas på publiken. Missbruk, livskriser, våld, ångest, könssjukdomar, vandalism, plötsliga dödsfall. Till slut frågar man sig om det inte också skulle förekomma ett gisslandrama, en massiv terroristattack samt en utomjordisk invasion?

Det sätt filmen konstant kräver sympati och uppmärksamhet är inte bara tröttsamt utan genuint provokativt. Som kronan på verket är personregin en total katastrof, hela ensemblen har bara kapacitet att vara hysteriska och gallskrika. Filmens mest skrattretande sekvens blir dock när den fiktiva demonregissören, spelad av Louis Garrel, har en lång och pretentiös utläggning om hur en pjäs bör ageras och utföras, det skall vara engagerande, exakt och levande. Man kan inget annat än gapskratta då det som utspelar sig framför en är antitesen till dessa påståenden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Universalteorin – outhärdligt förvirrad, rörig och tråkig

25 maj, 2024 by Elis Holmström

Universalteorin
Betyg 2
Svensk biopremiär: 24 maj 2024
Regi Timm Kröger

Ibland kan starka influenser från klassiska filmer skapa en sorts plattform för relativt oerfarna filmmakare, även om originalitet och innovation helt uteblir. Upgrade från 2018 är ett exempel på detta, filmen var något av en Robocop- och Terminatorklon, ändå lyckades den engagera genom inspirerad regi från Leigh Whannell.

Man kunde därför hoppas att en snarlik effekt skulle framträda för regissören Timm Kröger och hans nya film Universalteorin, som mer än gärna vill hylla och emulera Alfred Hitchcocks mest ikoniska stunder. Otursamt nog – för publiken, är så inte fallet, för trots en fantastiskt vacker yta väntar en film som är outhärdligt förvirrad, rörig och tråkig.

Inspirationskällorna är det sannerligen inte fel på. Förutom Hitchcock finns det starka spår av Steven Soderberghs Kafka som ständigt gör sig påminda under speltiden på två timmar. Det går inte heller att undkomma att Kröger har skapat en av de mer stilsäkra filmer jag sett på länge. Sättet det tyska 1960-talet iscensätts är imponerande, kostym och kuliss är fullkomligt utsökt och lyckas framstå autentiskt och inte det minsta anakronistiskt. Fotot är fullständigt magiskt, med bedårande vackra skuggor och snillrika kontraster mellan ljust och mörker. Någonstans där slutar dock alla former av lovord, för den faktiska filmen är raka motsatsen mot elegant, klassisk eller ens dräglig.

Tanken är att skapa en psykologisk, syrefattig och kryptisk film som leker med logiken. Det hade kunnat vara fantastiskt om det genomförts med någon som helst intelligens eller förmåga att skapa spänning. Berättelsen vill vara förankrad i spekulativ kvantfysik och ställa både en och annan fråga om existens och alternativa världar. Men de många utläggningarna om fysiska formler och parallella universum blir smärtsamt tråkiga och skrattretande flummiga. Med tanke på att Christopher Nolan lyckades göra samtal om atomfysik till en rysare utan dess like i förra årets Oppenheimer, blir detta istället ett exempel på hur det inte skall presenteras på film.

Om nu dialogen och karaktärerna är lika attraktiva som vissnat ogräs återstår bara förhoppningen om att någon form av klassisk nervpirrande spänning kan uppstå. Sekvenser där kampen mot klockan får publiken att svettas eller då insatserna är så höga att varenda tittare tvingas begrava ansiktet i händerna i ren och skär upphetsning. Men det är bara att ursäkta sig å Universalteorins vägnar – framförallt eftersom den inte har hövligheten att göra det själv. Vad som erbjuds är hopplöst och närmast förolämpande enkelt. Spänningsmomenten är sporadiska och utförda med chockerande ointresse.

Som om detta inte vore tillräckligt med salt i såren slutar allting i ett fasansfullt förhastat klimax som känns som en paj riktad rakt i publikens ansikte. Någonstans där har i alla fall mitt tålamod retirerat och rör sig – precis som jag själv, mot biografens utgång med raska steg. Universalteorin må vara fantastisk att se på men det är en klen tröst då filmen har ett inre som endast kan beskrivas som eländigt uselt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Furiosa: A Mad Max Saga – en vågad, energisk och helt utmattande åktur

22 maj, 2024 by Elis Holmström

Furiosa: A Mad Max Saga
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2024
Regi George Miller

Då Mad Max: Fury Road hade premiär för nästan tio år sedan anlände den – initialt, utan några vidare förväntningar. Mad Max-serien hade legat i ide sedan trettio år tillbaka, den tredje filmen, Beyond Thunderdome, ansågs som ett riktigt lågvattenmärke och George Miller hade ägnat större delen av sin tid till att göra animerad film med dansglada pingviner i Happy Feet 1 och 2. Men vad som framträdde var ett actionmonster, en film som rusade snabbare än någon löpare på planeten och som tog hela filmvärlden med storm, detta genom besinningslös action och ett närmast perfekt hantverk.

Hur medryckande och spektakulär upplevelsen än var fanns det dock vårtor som inte gick att ignorera. Filmens substans var mer eller mindre obefintlig, med en berättelse som bäst kan beskrivas som en bilfärd i två olika riktningar. Personregin var inte heller värt att avfyra salut för. Den omtalade fejden mellan Charlize Theron och Tom Hardy under den kaotiska inspelningen var märkbar i filmen genom urusel kemi. Men allt detta gick att ha överseende med då essensen – den explosiva kärnan, var av sällan skådad kaliber.

Men när det nu blivit dags att återigen ge sig ut i det torra ödelandskapet väljer George Miller en helt annan väg. Tiden som har passerat sedan Fury Road tillåter honom att hitta nya infallsvinklar på en fiktiv värld som vid det här laget borde vara lika berövad på innovation som den snustorra öken som filmerna utspelar sig i är utan vatten eller nåd. Miller väljer istället att göra vad Rian Johnson gjorde med den – onödigt, kontroversiella The Last Jedi, det vill säga bryta mot tidigare strukturer, förväntningar och traditioner.

Även om mycket känns igen är detta en distinkt film som skiljer sig från både Fury Road och de tre andra filmerna i serien. Detta genom att skapa en berättelse som gärna lånar från antika grekiska sagor, bibeln och andra klassiska myter där ett patos är centralt för ineldningen men också klimax. Det faktum att vi nu faktiskt har något av berättarmässig substans skänker filmen en helt annan identitet, även om det inte är det mest originella vi sett vad gäller hämndsagor på film. Men det är uppenbart att Miller vill skapa en klassisk odyssé, där resan hem kantas av hinder, faror, moraliska kval och ständiga uppoffringar vilket går hand i hand med de oerhörda spektakel som målas upp på vita duken.

Denna märkbara utveckling av både tematik och allmän berättarteknik är också en kommentar till Millers eget filmskapande. Från att bara ha sett till att iscensätta några av de mest komplexa actionscenerna i modern filmhistoria i Fury Road vill han denna gång göra en mer genuin djupdykning i den fantasivärld han skapade. Ingen av de tidigare filmerna har tagit sig tid att beundra eller studera sin omgivning, ge karaktärer och platser mer betydelser än att bara vara en storslagen kuliss. Här hungrar istället Miller efter att tydligt skapa en egen mytologi med ikoniska skurkar och hjältar, något han utför med bravur. Det är genuint fantastiskt att bevittna – karaktärer som endast var bihang, framstå legendariska då de gör sin entré, detsamma med platser vi känner till eller klassiska ikoner från tidigare filmer. Anya Taylor-Joy som tagit över efter Charlize Theron är – som alltid, suverän. Denna gång får Taylor-Joy agera med sitt kroppsspråk och ansiktsmimik, framförallt hennes distinkta ögon får kanalisera multum av tankar och känslor. Men den sanna överraskningen är Chris Hemsworth i rollen som filmens antagonist. Hemsworth som alltid haft en känsla för det komiska lyckas väva ihop charm, intensitet, vansinne och obehag i en fantastisk mix som aldrig tangerar det överdrivna.

Som ett rent hantverk spelar Furiosa i en egen klass. Istället för att anamma den följsamma och dansliknande koreografin från actionfilmer som John Wick väljer Miller en betydligt råare – men samtidigt surrealistisk stil, som tillåter extrema händelser utan att de känns malplacerade. Det finns en intensitet och passion här som är fullkomligt berusande. Även om Denis Villeneuve släppte garden och anammade sin inre nörd i Dune Part Two fanns det fortfarande ett visst mått av högdragen pretention. Några sådana tendenser finns inte hos George Miller, det faktum att regissören fyller åttio år i mars nästa år för med sig ett lugn och en självsäkerhet. Det finns inget behov att försöka utmärka sig med högmod, istället är allt presenterat med en otroligt varm hand och en otrolig passion. Det rus som ett flertal fartfyllda scener efterlämnar är obeskrivligt, det sätt som filmen suger in publiken i denna värld av våld, kaos och galenskap är lika förunderligt.

Framförallt är det imponerande hur Miller har valt att helt och hållet skulptera om strukturen för en actionfilm. Vanligtvis inleds det med en mindre explosion, något enastående i mitten och ett avslut som smäller högre än alla fyrverkeri på nyårsafton. Här har Miller istället valt att – likt Rian Johnson, leka med förväntningarna. Den omtalade actionscenen som tog 78 dagar och krävde 200 stuntmän att spela in, är precis så makalös, innovativ och genialisk som vi kunde föreställa oss, men den är placerad i filmens mitt. Avslutet är istället lågmält, återhållsamt och närmast poetiskt i hur det binder ihop bibliska referenser och filmens tematik om menlösheten i hämnd. Det blir ingen galen jakt eller någon storslagen strid, istället en tom och sorgsen final som kommer lämna flera besvikna och undrandes, men som måste ses som ett av de mest vågade besluten i hela filmen.

Dock är alla försök att bryta mot normerna inte lyckade. Introduktionen känns flera gånger haltande, valet att dela in filmen i diverse kapitel sticker i ögonen då det skänker allting en onödigt stelbent struktur.

Furiosa: A Mad Max Saga är en vågad, energisk och helt utmattande åktur. Det är den mest komplexa, modiga och ambitiösa filmen i hela filmserien och en filmupplevelse som spelar i en annan liga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mad Max

Filmrecension: IF: Låtsaskompisar – sockersöt men charmerande

16 maj, 2024 by Elis Holmström

IF: Låtsaskompisar
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 maj 2024
Regi John Krasinski

Efter två intensiva och mörka A Quiet Place-filmer vill regissören och skådespelaren John Krasinski byta genre och göra något diametralt motsatt mot den hårdföra och skräckinjagande kampen på liv och död i ett apokalyptiskt USA. Resultatet blir en sockersöt, simpel men ändå charmerande familjefilm som vill appellera till de allra yngsta i publiken. Den renodlade familjefilmen har många skepnader idag, antingen genom actionfilmer som exempelvis Avengers och Star Wars, men också animerade projekt, som bland annat Pixar länge varit världsledande inom vad gäller att fånga både stora och små.

Därför är det uppmuntrande att Krasinski önskar göra en mer traditionsenlig familjefilm, utan action eller några som helst explosiva inslag. Det hela vill istället anta samma skepnad som de bästa filmerna från Pixar men också Studio Ghibli. Det innebär en film som gärna nyttjar det övernaturliga och där en ung protagonist tvingas inse att världen är betydligt mer komplex än vad denne intalat sig själv. Beståndsdelarna är lika klassiska som de är förutsägbara, något som nödvändigtvis inte är fel. Nämnda Pixar och Ghibli har återanvänt tematik och stämningslägen men lyckas implementera dem i nya och fascinerande kontexter som gör att de inte framstår återvunna eller ointressanta.

Krasinskis starka önskan att emulera samma snillrika dramaturgi och känslomässiga utdelning är aningen för ambitiös för hans – fortfarande, inte helt fläckfria regi. Flera scener ter sig aningen ansträngda och inte naturligt entusiastiska. Det är omöjligt att inte se flera paralleller med den bortglömda – och misslyckade, Till Vildingarnas Land av Spike Jonze, där fantasifulla plyschfigurer spelar en avgörande roll och där barns fantasi står i centrum. Men faktum är att filmen också delar ett antal av de problem som sänkte Jonze ambitiösa projekt, framförallt i och med huvudrollsinnehavaren Cailey Fleming som sadlats med en överlag ointressant roll som gör hennes många gånger starka skådespel lönlöst.

Ensemblen är sannerligen inte befriad från talang, aktörerna som lånat ut sina röster har så mycket stjärnglans att vintergatan bleknar, George Clooney, Bradley Cooper och Awkwafina är bara ett några av dem som förekommer, dock i oerhört korta och mestadels triviala roller. Istället får Ryan Reynolds hålla i taktpinnen, och efter ha rehabiliterat sin karriär med Deadpool och ett antal andra projekt har Reynolds numera statusen som ett charmtroll som inte kan göra något fel… Förutom här. Mycket av Reynolds akt här går på autopilot och känns inte det minsta inspirerad. Överlag saknas en riktigt potent skådespelarinsats som kan förankra filmen och ge den ett genuint lyft, något som hade varit oerhört behjälpligt. Och Steve Carell, som skänker sin stämma till den kramgoa jätten Blue, har haft bättre och mer vakna dagar än här.

Men allt är inte turbulent, för trots att Krasinski saknar fingerfärdigheten för att fullt ut realisera sina visioner är viljan och intentionerna helt befriade från cynism. Där alltför många projekt – som utger sig för att vara familjefilmer, idag går på ren och skär rutin, finns här en tydlig och uppenbar önskan att göra en högkvalitativ film utan en enda ond fiber kroppen. Detta gör att flera av klavertrampen inte blir fullt dödliga, snarare dråpliga.

Och ibland räcker goda intentioner en bra bit, för trots att filmen är sockrad till den grad att både viktväktarna och diabetesförbundet borde ingripa, är det närmast omöjligt att bli upprörd. Det hela är så pass välmenande och uppriktigt att även den sockerchock som är filmens slut går att svälja, även om tänderna ilar efteråt.

IF: Låtsaskompisar trampar fel, slinter och når inte ens halvvägs till att vara en fulländad familjefilm. Men den generösa, välkomnande samt hoppfulla auran som omger filmen skapar ett oväntat välbehag som är ytterst uppskattat i värld som inte bär med sig många – eller ens några, av de ovan nämnda goda attributen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Immaculate – kopiösa mängder primalskrik

16 maj, 2024 by Elis Holmström

Immaculate
Betyg 1
Svensk biopremiär. 17 maj 2024
Regi Michael Mohan

Om det skulle finns sju imaginära dödssynder för filmskapande lyckas Immaculate, regisserad av Michael Mohan och producerad av huvudrollsinnehavaren Sydney Sweeney, begå samtliga. Skräckfilmen förblir ständigt närvarande och relevant, genren kan kanalisera de mest fascinerande ögonblicken från barndomen, då sagor och skrönor fascinerade med mystik och obehag. I genrens mest bejublade stunder binds ren och skär terror ihop med mer djuplodande analyser om antingen religon eller samhället i stort.

Immaculate chockerar endast på helt fel sätt och allt intellektuellt tuggmotstånd uteblir. Istället är det en erbarmlig uppvisning i genrens absolut sämsta tendenser. Det brukar ibland skämtas om att filmindustrin bygger på manus-optioner. Att vi alltför ofta får snarlika filmer med mycket korta mellanrum.

Från förra årets – urusla, The Nun II, till årets The First Omen, borde en hel subgenre snart etableras, kallad nunneskräck. Immaculate kan i alla fall ansluta till detta ”glamorösa” sällskap som ytterligare ett kolossalt fiasko som skändar filmmediet och serverar biopubliken det absolut sämsta skräckgenren har att erbjuda.

Att ifrågasätta filmens berättelse vore lika givande som att påpeka att god kroppshygien är uppskattat. Problemen sträcker sig nämligen långt bortom det fullkomligt värdelösa manuskriptet och en berättelse som saknar all form av originalitet eller inspiration. Filmens knappa budget på nio miljoner dollar måste nödvändigtvis inte innebära överdrivna begränsningar. Skräckfilmer har ofta visats sig vara oerhört motståndskraftiga vad gäller att tilldelas bristfälliga resurser. Dock kan man fråga sig om nämnda budget stämmer överhuvudtaget, då inte ens elräkningarna verkar ha betalats. Immaculate är nämligen inte belyst, det är ett becksvart foto som inte ens kan använda sig av naturligt ljus för att skapa ett någorlunda städat utseende. Det totala mörker som döljer precis allt orsakar allvarliga synskador, tittaren tvingas kisa och vrida på huvudet för att se vad som överhuvudtaget sker framför en. Inte för att det är mycket som missas, det som förekommer på duken är en ren travesti av smärtsamt uselt skådespel, värdelösa försök till skräck och skandalöst uselt filmskapande.

Det enda som skapar någon som helst reaktion är att se Sydney Sweeney, som verkar ha gjort något hemskt i sitt föregående liv, inget annat kan förklara medverkan i ett ’’pärlband av kalkoner’’. Efter att ha varit med i den helt makabert usla Madame Web är det återigen dags för en film – där Sweeney medverkar, att hyvla ned alla tänkbara barriärer för hur uselt något kan vara på bioduken. Sweeneys agerande är inte heller guds gåva till filmkonsten. Förutom kopiösa mängder primalskrik och lika många stressade flås erbjuds ingenting som kan kategoriseras som uthärdligt.

Som den sista kronan på verket har helvetet utrustats med ett bombastiskt och plågsamt soundtrack där kyrkorglar och domedagskörer demolerar alla möjligheter till att skapa intensitet eller stilfull skräck.

Immaculate är en vandrande synd som förtjänar att korsfästas för sina dåd mot publiken.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in