Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Saturday Night – gapigt och totalt odisciplinerat trams

by

Saturday Night
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi Jason Reitman

Det går inte att undkomma att Saturday Night Live har presenterat några av historiens fyndigaste, vassaste och roligaste komedisketcher. Alla har sin favorit, alltifrån den groteska – men lysande, episoden om det amerikanska fotbollslaget Chicago Bears till då Christopher Walken började gorma och skrika om mer cowbell. Antalet oförglömliga ögonblick har varit många men precis som många andra program som pågått under längre tid, utan några som helst avbrott eller möjligheter till respit, har SNL idag blivit mer och mer synonymt med program som The Simpsons, det vill säga initialt briljant men som med tiden tappat sin lyster och som endast skiner till då och då.

Tanken att visa på programmets ursprung är därmed fascinerande och förhoppningsvis en påminnelse om en gyllene era av komik. Framförallt då ensemblen huserade några av de allra mest legendariska skådespelarna som Chevy Chase och John Belushi. Olyckligtvis har regissören Jason Reitman landat fel vad gäller vilken kvalitets-era som speglas i filmen med det måttligt fyndiga namnet Saturday Night. För vad vi får har – olyckligtvis, mer gemensamt med de totalt menlösa och uddlösa sketcher som kan ses idag och inte det genuina guld som programmet först erbjöd.

Rent estetiskt är i alla fall Reitman på rätt spår. Tillsammans med sin trogne vapendragare, fotografen Eric Stenberg, skapas en oerhört autentisk film vad gäller det visuella med ett dimmigt och knastrigt foto som ger omedelbara associationer till filmer som Taxi Driver eller West Side Story. Förutom ett par aningen anakronistiska kameravinklar är det hela oerhört välarbetat rent estetiskt och bibehåller illusionen att publiken flyttats tillbaka till 1975.

Men när berättelsen ska sparka igång spelar de positiva visuella aspekterna väldigt liten roll, detta då det blir uppenbart att Jason Reitman tappat kontrollen över sin film. Nog för att produktionen bakom det första avsnittet av Saturday Night Live var kaotisk, ångestladdad och ständigt nära på att implodera. Men detta tas till rent patetiska nivåer av Reitman och hans manusförfattare Gil Kenan. Istället för att berätta en sansad och djupt finurlig historia om den faktiska problematik som uppenbarade sig under förberedelserna och produktionen förvandlas allt till ett oupphörligt gapigt och totalt odisciplinerat trams där trovärdigheten, men framförallt fokus, spolieras på nolltid. Det är uppenbart att Reitman vill ingjuta kopiösa mängder energi i filmen, kameran är i ständig rörelse och filmens soundtrack består av pulserande trummor och funkiga slingor. Tanken är att fånga stressen och en frenetisk miljö där droger, slagsmål och intriger bara var början. Att förmedla energi som inspirerar och framförallt engagerar publiken är en oerhört sällsynt förmåga, oftast framstå försöken desperata och ansträngda. När det har fungerat har resultatet varit närmast mästerligt, se bara till den makalösa Birdman av Alejandro González Iñárritu, en film som Reitman också verkar vilja efterlikna till punkt och pricka. Men där Birdman är ett stycke genialisk film, som kombinerar komik, hysteriskt tempo och allmänt vansinne, blir spurterna och rusherna i Saturday Night mest utmattande, ensidiga och tröttsamma.

Reitman verkar själv inte klara av det extrema tempot. Centrala delar som personregi och distinkta karaktärer suddas nästan ut då filmen många gånger om är på väg att kapsejsa när Reitman tappar kontrollen. Istället för att retirera och försöka stabilisera det hela genom att sänka tempot och andas djupt agerar Reitman som en skållad råtta och varvar upp. Detta leder till en närmast sjuklig klippning som är så pass odisciplinerad att det framkallar åksjuka. Komik handlar till stor del om tajming, hur skämtet levereras och när. Denna viktiga lärdom har ignorerats totalt och inte ens filmens humor lyckas göra sig hörd i det totala kaos som omger filmen. Flera vassa repliker levereras så hastigt och krampaktigt att man endast kan rysa av obehag. Inte ens då sekvenser från det faktiska avsnittet ska imiteras blir resultatet något annat än obekvämt. Sedan görs den klassiska missen vad gäller att porträttera historiska figurer. Vi må alla veta vilka John Belushi, Billy Crystal och Chevy Chase är, men Reitman gör ingenting för att själv definiera dem, istället är de bara skyltdockor med slarvigt ditsatta namnskyltar.

Och då filmen är på väg att ta slut tappar Reitman besinningen. Den final som erbjuds är bortom det banala och så pass löjeväckande att man kan undra om filmens haschångor inte bara är ofarlig rök utan den genuina varan. Det skulle i så fall förklara varför filmen sjunker som skeppet Vasa och orsakar akut hyperventilation hos publiken.

Saturday Night vill visa på kaos och dysfunktion men lyckas med konststycket att förfalla till ett hopplöst sammelsurium. Detta är en soppa som får de allra sämsta och poänglösa SNL-segmenten att framstå som tidlösa klassiker i jämförelse.

Filmrecension: Megalopolis – skräckinjagande kreativ röta

by

Megalopolis
Betyg 1
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Francis Ford Coppola

Just nu pågår en hektisk medicinsk strid mot att se till att det så kallade Mpox-viruset inte sprids och orsakar ytterligare en global pandemi. Men kanske borde hälsomyndigheter världen över noggrant studera vad som visas på biograferna, för Megalopolis regisserad av legenden Francis Ford Coppola visar sig vara i akut behov av en massiv varningsskylt, likt dem vi finner på cigarettpaket.

Den senaste tiden har Coppola figurerat i diverse bransch- och nöjestidningar av helt fel anledning. Efter en katastrofal visning på Cannes filmfestival, där Megalopolis beskrevs som ett kapital misslyckande, har Coppola anklagats för sexuella trakasserier, något som denne besvarat med en av de mest groteska stämningsansökningarna på år och dagar. I stämningen som berör tidningen Variety påstår det juridiska ombudet för regissören att Coppola är ett kreativt geni och att alla påståenden om opassande beteende är ett resultat av avund.

Denna fadäs är tillräcklig för att häpna, men ingenting kan förbereda tittaren för det som faktiskt väntar på bioduken. Det finns filmer som sannerligen kan ifrågasättas vad gäller att ha alla hästar i stallet, flertalet hyllade regissörer har många gånger om velat ta ut svängarna. Exempel som Michel Gondry, Spike Jonze och David Cronenberg är bara några som tänjt på gränserna men ändå lyckats leverera storartad filmkonst med filmer som Eternal Sunshine Of The Spotless Mind och Adaptation.

Men då det kommer till Megalopolis är det inte frågan om något genialiskt vansinne, utan ren och skär dårskap. Trots att Coppola påstår sig ha sålt ett par av sina hus för att finansiera åbäket, som har en påstådd prislapp på över 100 miljoner dollar, tycks pengarna ha gått till allt annat än det som kan beskådas på vita duken. Megalopolis liknar en förvuxen julkalender där alltifrån foto till scenografi fullkomligt osar plast och aluminiumfolie. Det finns ett antal amatörteatrar runtom i världen som bjuder på mer rafflande och genomtänkta visuella upplevelser än det som erbjuds här. Fotot dränks i en rad färgfilter som ger obehagliga och tragikomiska associationer med den senaste Matrix filmen Resurrections där estetiken var överdriven, löjlig och fullkomligt frånkopplad de narrativa funktionerna.

Om det rent estetiska är barockt är det ingenting mot filmens manus, skådespel och allmänna berättarteknik. Det har gått en ansenlig tid sedan Coppola senast gjorde film – mer exakt tretton år, och filmens marknadsföring har lagt stor emfas på en storartad comeback. Dock verkar de flesta ha glömt att Coppola från och med millenieskiftet genomgått en total metamorfos och gjort allt i sin makt för att spoliera sitt rykte som en filmskapare av första klass. Att filmer som Youth Without Youth och Tetro inte nämns i historieböckerna är dock förståeligt, framförallt den förstnämnda filmen är av sådan horribel kvalitet att selektiv minnesförlust gällande filmen i fråga har varit det enda sättet att leva ett drägligt liv efteråt.

Med Megalopolis fortsätter denna skräckinjagande kreativa röta. Jag har sett röriga filmer, abstrakta verk och projekt som måste klassas som närmast omöjligt enigmatiska. Megalopolis försöker göra allt i sin makt för att ge ett sammanbitet och intellektuellt intryck. Coppola kastar in allt mellan himmel och gjord som kan tänkas gå hem i en klubb för odrägligt pretentiösa. Vi får patetiska citat från romarriket, dialog som måste vara skriven av Björn Ranelid efter alltför mycket rusdryck, samt en berättarstruktur som är fullkomligt vulgär. Megalopolis saknar det mesta vad gäller kvalitativa inslag, men mest provocerande är att filmen liknar en förvirrad skiss där alla tänkbara idéer forceras in oavsett om de är bra eller inte. Filmen ser snart ut som en monstruös Heffaklump, en motbjudande massa av vansinne som sakta men säkert rör sig mot en intet ont anande publik.

Då man tror att bottnen är nådd hittar Coppola nya och än mer skrämmande sätt att sänka filmen till historiskt låga nivåer. Det skådespel som erbjuds är inget annat än panikartat. Duktiga aktörer som Adam Driver och Dustin Hoffman kämpar mot ett manus som sakta men säkert kväver dem i inkompetens och nonsens. Men Coppola ignorerar det faktum att hela huset står i lågor, istället fortsätter han sin penibla galenskap genom att introducera mer och mer absurda inslag. Vi får drömsekvenser med skandalöst usla specialeffekter som orsakar huvudbry, blodisande orgier i dekadens som önskar vara någotsånär allegoriska men som faller platt genom ren och skär okunnighet samt en vansinnigt usel Jon Voight som stapplande dåre. Dessutom får vi filmvärldens största gycklare i form av Shia La Beouf som ränner runt i en toga som inhandlats i närmaste gränd. Att Coppola finansierat filmen själv efter att ha fått avslag från de ordinarie produktionsbolagen är föga förvånande. Endast individer med ren och skär dödslängtan skulle vara villiga att stoppa in resurser i detta fullkomliga vansinne. Dock leder detta till att Coppola kunnat omge sig med en rad ryggradslösa ja-sägare som saknar modet att påpeka att det som skapas är genuint toxiskt för allmänheten.

Megalopolis må ’’bara’’ var 138 minuter lång men lyckas med den unika uppgiften att få klockorna att backa. Då den femte utläggningen om ’’det sjätte elementets fjärde kausalitet som klonar sig med det undre indikativa för arkitektoniska briljans’’ finns inget annat att göra än att ta beteckning bakom den främre raden av biostolar. Om det funnits en balkong hade jag inte tvekat att kasta mig utför den för att få ett omedelbart stopp på eländet.

Francis Ford Coppola har skapat en filmiskt monster som osar av högmod, arrogans och total inkompetens. Filmens affisch frågar vilken framtid vi vill ha, efter att ha lämnat salongen måste svaret vara; en där Francis Ford Coppola inte gör film.

Filmrecension: Transformers One

by

Transformers One
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Josh Cooley

Man kan inget annat än beundra Paramount Pictures och Hasbro för deras konstanta försök att rädda det som räddas kan av varumärket Transformers i skepnaden av biofilm. Förutom den stabila Bumblebee från 2018 har det varit en kamp på liv och död vad gäller att tvätta bort stanken från det otyg som Michael Bay släppte lös på en ont anande biopublik 2007. De hängivna fans som växt upp med den animerade serien och en uppsjö av transformerande leksaker fick tårögt se hur deras barndomsminnen blev till en ren perversion där sexism och renodlad idioti fick hålla i taktpinnen.

Michael Bay må inte bli ihågkommen för filmer som Armageddon eller Pain & Gain, men hans totala massaker av Transformers har visat sig vara lika bestående som Gotlands raukar. Saneringen har dock varit svår och långtifrån lyckad, den senaste filmen Rise Of The Beasts må ha varit bättre än valfri Bay episod men framstod gammal, trött och menlös. När det nu blivit dags för den första animerade Transformers-filmen sedan 1986 görs det en ansats att genomföra en rejäl renovering. Övergången från spelfilm till animation har visat sig vara något av en blandad kompott. Det mest självlysande och lyckade projektet Spider-Man: Into The Spider Verse, fullkomligt briljerade genom att bibehålla de grundstenar som gjort Spider-Man så igenkännbar men samtidigt nyttja det animerade formatet för att bjuda på helt nya infallsvinklar. Ett mindre framgångsrikt exempel är Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem från ifjol som gärna ville nå samma höjder som Spider-Verse men som föll platt genom en total brist på engagemang från alla involverade.

Transformers inträde till den animerade världen liknar – olyckligtvis, snarare de berömda Ninja-sköldpaddorna mer än Spider-Man. Filmens regissör Josh Cooley har spenderat majoriteten av sin tid som filmskapare hos Pixar och regisserade senast Toy Story 4. Att Cooley har erfarenhet av mediets visuella egenheter är tydligt, Transformers One är en visuellt strålande upplevelse. Animationen som erbjuds här är av första klass, framförallt scenografin med skinande och högteknologiska skyskrapor är både slående och förföriska.

Tyvärr räcker det inte med ett öga för det visuella, någonstans måste det också finnas en film med en tydlig identitet som vågar göra sig sedd och hörd. Och vad gäller att differentiera sig, att lägga Bay bakom sig och ge Transformers en distinkt och igenkännbar identitet, blir det hela något av en soppa. Cooley må vara både bekväm och självsäker vad gäller det utseendemässiga, men då det kommer till att forma något mer personligt är det uppenbart att Cooley inte är fullt redo. För tillskillnad mot Toy Story, finns här inga strukturer eller givna vägar att gå. Även om Transformers figurerat på bioduken förut måste Cooleys bryta ny mark då serien byter skepnad. Uppgiften visar sig vara alltför komplex och övermäktig, något som leder till att filmen många gånger känns som ett lapptäcke, där alla beståndsdelar har hämtats från större och mer bejublade projekt.

Det ohyggliga tempot från Spider-Verse hämtas in, detsamma gäller Pixars moralkakor samt den glättiga och självironiska tonen från Guardians Of The Galaxy. Inspirationskällorna är det sannerligen inget fel på, men det finns skäl till varför dessa exempel utmärker sig som lyckat filmskapande, för att replikera dem har visat sig vara svårt, om inte omöjligt. Förhoppningen att sy ihop en rad olika filmer och modellera om dem till något eget leder till att filmen känns instabil och spretig. Humorn som genomsyrar hela filmen är aningen tafatt och rör sig mellan slapstick och halvdana ordvitsar.

Berättelsen som sådan är inledningsvis nedtyngd av otroligt klumpig exposition och förklaringar, framförallt för oss som inte kan Transformers-mytologin i detalj. Där Spider-Verse är genuint rafflande i sin hiskeliga fart blir Transformers One mest flåsig och utmattande. Och tyvärr gör sig små spår av Bay fortfarande påminda, framförallt i den onödigt bombastiska musiken av Brian Tyler och actionscener som är alltför koreograferade, även om de är ljusår bättre än något vi fått se i någon av spelfilmerna.

Filmens fragmenterade persona är som mest beklämmande vad gäller karaktärsutvecklingen. För tro det eller ej, men Transformers One innehåller ett oväntat mörkt och allvarligt sidospår som tar sig an tematik som oskyldighet och fanatism, element som fascinerar men som aldrig känns tillräckligt utvecklade eller genomtänkta. Känslan att filmen är ofärdig eller saknar polering är också det bestående intrycket. Även om detta utan tvekan är ett steg i rätt riktning så behövs det ett försök till innan alla bitarna kommer på plats, först då kanske Transformers äntligen kan börja bjuda på genuint god popcorn-underhållning.

Filmrecension: Miséria – ett historiskt magplask

by

Miséria
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 september 2023
Regi: Liam Norberg

Egentligen borde en recension vara överflödig. Det där illavarslande betyget som svävar ovan borde säga allt, men då det kommer till Miséria, regisserad av Liam Norberg, slutar regler, logik och sunda antaganden att fungera.

Under filmens hiskeliga två timmar slutar den analytiska förmågan att fungera. Vad som utspelar sig framför publiken är bortom mänsklig förståelse. Det spelar ingen som helst roll att det finns ambitioner att göra en film som vill adressera ett ytterst viktigt ämne, den rådande gängkriminaliteten i Sverige. Tanken är att demonstrera att det finns människor av kött och blod bakom rubrikerna som blivit alltmer obegripliga, där mänskliga liv endast blivit till kall statistik och slagord för politiker.

Aspirationerna är därmed inte att avföra, men vad spelar det för roll när allt som omger dessa förhoppningar är fullkomligt bedrövligt. Slutresultatet är detsamma som ett soppkök som serverar generösa portioner, det enda problemet är att de innehåller stora doser arsenik.

Man kan ursäkta det hiskeligt fula fotot som orsakar klåda i ögonen. Man kan ha överseende med att skådespelet lämnar det mesta att önska. Vad som däremot är oförlåtligt är filmens manuskript som måste klassas som det sämsta som kan ha skrivits under 00-talet i hela Skandinavien. Den dialog/verbala tortyr som spys ut är inget annat än livsfarlig. Och då Ola Rapace gör ett plagiat på Tom Hardys Bane från The Dark Knight Rises, med en av de mest pinsamma utläggningarna som någonsin yppats, börjar publikes hjärnor att rinna ut ur öronen.

I och med att Miséria inte fått finansiering eller stöd från Svenska filminstitutet borde det innebära ökat mod, en rebellisk vision som demonstrerar varför fristående filmproduktioner kan bidra till ett mer vågat svensk filmklimat. Men Miséria är istället provocerande feg och slapp. Filmen är den mest patetiska pastisch på klassiska gangsterfilmer som Gudfadern, Maffiabröder och – givetvis, Scarface. Att kalla det skrattretande vore bara början. För en film som vill ta sig an ett av samhällets viktigaste ämnen är det ynkligt att använda sig av en urvattnad och förutsägbar Hollywood-dramaturgi som får det hela att kännas trivialt och djupt oseriöst.

Inkompetensen är fullkomligt impregnerad i Miséria. Vart man än tittar väntar något apokalyptiskt uselt, personregin är giftig, bildspråket hårresande fult. Men det är filmens klimax som skapar akut andnöd. Där knyts säcken ihop genom att påpeka att lösningen på problemet hittas i Jesus och ett par bibelverser. Någonstans där har tålamodet inte bara sinat utan utplånats. Då blir det uppenbart att Miséria inte är ett genuint försök att adressera ett kolossalt samhällsproblem utan en förvriden reklamfilm för valfri svensk frikyrka.

Miséria saknar motstycke vad gäller ren och skär uselhet, den gör Staffan Hildebrands G ypperligt sällskap som en pekpinne-pekoral som kommer gå till historien som ett historiskt magplask. Det är så pass uselt att det stör både sinnesfriden och matsmältningen.

Filmrecension: Speak No Evil – ett erbarmligt slut, tveksamt skådespel och ett manus som är långtifrån genomtänkt

by

Speak No Evil
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 september
Regi James Watkins

Produktionsbolaget Blumhouse fortsätter att vara en av de mer fascinerande sagorna från landet i väst. Producenten Jason Blum har skapat ett imperium med mycket enkla medel, där en minimal budget och temat skräck lett till otroliga succéer. Med det sagt har kvalitén på de olika projekten signerade Blumhouse inte varit särskilt konsekvent.
Bolaget och dess filmer har rört sig mellan högt och lågt, med höjdpunkter som Get Out till horribla fiaskon som Fantasy Island.

Och bortsett från Jordan Peeles diverse projekt under studion har majoriteten av skräckfilmerna signerade Blumhouse lutat sig mot enkla koncept med övernaturliga inslag. Det har sällan varit någon diskussion om att försöka följa i Ari Asters fotspår och utveckla svårmodiga och diffusa filmer där mänsklig psykologi står i centrum lika mycket som det rena chockvärdet.

Speak No Evil har dock aspirationer att inte vara ytterligare en dussinfilm från Blumhouse. Istället har den danska filmen med samma namn nu gjorts i en engelskspråkig version. Förhoppningen är att göra en återhållsam, laddad och krypande obehaglig film som inte måste ta till tröttsamma hoppa-till effekter för att appellera till publiken.

Ambitionen må vara god och flera gånger om måste projektet klassas som intressant om än inte hundraprocentigt lyckat. Regissören James Watkins har uppenbarligen tagit stor inspiration ifrån mer cerebral skräck som exempelvis Michael Hanekes omåttligt effektiva Funny Games eller då Yorgos Lanthimos känner för att lamslå tittaren i rent och skärt obehag.

Det nyttjas långsamma och krypande kameraåkningar samt bisarr och oroväckande musik som innehåller stapplade trummor. Flera inslag känns igen och har gjorts bättre hos mer kunniga och rutinerade regissörer. Men den uppenbara viljan att göra det hela till något annat än den mest fabricerade och likgiltiga sortens skräckfilm måste applåderas.

Watkins frammanar spänning och obehag genom att ständigt vilseleda publiken vad gäller ögonblicket då vi förväntar oss att det skall explodera i form av mord eller obehag. Det kan jämföras med det djupa andetaget som tas innan man kastar sig utför en hög trampolin.

Men ett djup andetag och en försiktig – men beslutsam, spänningskonstruktion måste också ha avkastning, något som Speak No Evil fullkomligt fallerar i. För där individuella ögonblick är spända och skapar genuint obehag är de faktiska avslöjandena rent miserabla då de är alltför telegraferade och uppenbara, även för den som inte sett den danska förlagan.

Den vändning som Watkins vill chockera publiken med – då alla kort läggs på bordet, är tandlös och inte ens i närheten lika skrämmande som de moment då han leker med tittarens förväntningar. Speak No Evil är inte heller befriad från skräckfilms-karaktärer som agerar likt fullkomliga idioter, de fattar ständigt usla beslut och självbevarelsedriften är densamma som hos en drös lämlar som rusar mot ett stup.
Hela filmens tredje akt utvecklas också till något som endast kan beskrivas som ett fullkomligt praktfiasko. Istället för den totala nihilism som återfanns i originalfilmen får vi ett vandrade skämt. Den täta stämningen är bortblåst och vi får utstå en ren och skär pajas-festival.

Sedan har vi skådespelet som rör sig någonstans mellan det knappt acceptabla, det rent repetitiva och slutligen det fullkomligt anskrämliga. James McAvoy är solid men gör mestadels en ganska själlös återupprepning av sin roll från Split. Mackenzie Davis fortsätter att vara en av filmvärldens sorgligaste aktörer med en god förmåga att agera men en minst lika urusel kapacitet att välja vettiga projekt. Denna gång får Davis den fantastiska uppgiften att glo, flåsa, vrida på nacken och inte så mycket mer. Unga Alix West Lefler får tyvärr alltför mycket på sin tallrik och levererar ett genuint uruselt skådespel, inte blir det bättre av att hennes unga tolvåring skrivits med samma varsamhet som då ett generellt sprängarbete pågår.

Det finns både ett och annat att uppskatta i Speak No Evil, men i och med ett erbarmligt slut, tveksamt skådespel och ett manus som är långtifrån genomtänkt kan man inget annat än skaka på huvudet då allt är klart.