• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Occupied City – totalt i avsaknad av struktur

22 november, 2024 by Elis Holmström

Occupied City
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Steve McQueen

Regissören Steve McQueen är inte direkt blyg vad gäller att ta sig an det tunga och svåra. Ämnen som slaveri, sexmissbruk och desperation har berörts i filmer som Shame och 12 Years A Slave. McQueen är djupt engagerad i samhällsfrågor och har sedan länge velat peka ut stora delar av filmindustrin som djupt diskriminerade. McQueen är en rebell och – positivt menat, upprorsmakare som inte tar hänsyn till normer.

Nu vill McQueen ge sig i kast med att göra sin första dokumentärfilm. Viljan att ännu en gång fokusera på tunga ämnen är fortfarande där, nu väljer McQueen att studera Amsterdam under den nazistiska ockupationen av staden. Ett ämne som borde beröra, engagera och kännas alltför aktuellt i en tid då individuella rättigheter, rasism och fördomar dominerar vår vardag. Men det blir ingen dånande utskällning eller sylvass studie om en stad i skäck. Istället är Occupied City utdragen, slarvig och fantastiskt ointressant.

Att ens skriva de där fraserna känns närmast surrealistiskt, inte för att Steve McQueen varit en regissör som aldrig begått snedsteg, utan för att filmens tematik och innehåll borde fängsla och fascinera. Det huvudsakliga problemet är filmens kompletta avsaknad av struktur. McQueen ränner runt som en huvudlös höna i otaliga kvarter och byggnader allt medan en monoton och sömnig berättarröst basunerar ut platsens betydelse under ockupationen. Inledningsvis är de olika historierna både gripande och skrämmande, men i och med att de endast förekommer i snabba – närmast episodiska format, är det omöjligt att bli fullt engagerad. Hur hjärtskärande historierna som förmedlas än må vara är mängden rent omöjlig att processa, vi får inga andningspauser eller ens visuellt stöd för att kunna rama in de olika historierna. Detta eftersom McQueen väljer att filma flera sekvenser från helt osannolikt fula vinklar, vi får se en slagborr slå bort lite betong, en stökig vind och ett par ungdomar som röker marijuana.

Filmens fullkomligt absurda speltid är en boja som ingen skulle kunna slå sig fri ifrån. Över fyra timmar lång är det omöjligt att separera eller bry sig om de hundratals utsagor som förekommer. Efter ett tag uppstår istället djup irritation då det finns material och narrativ här som är mer än välförtjänta att belysas, men inte så här nonchalant, hastigt och känslokallt.

Snart liknar hela Occupied City en kapsejsad och grotesk uppsats av en student som inhämtat information från tusentals uppslagsverk och endast klippt och klistrat. Det må vara späckat med information, men eftersom dispositionen och visionen uteblir spelar det ingen roll. Istället blir det en ogenomtränglig massa som kväver tittaren och fullkomligt ignorerar att filmen i sig är på väg att implodera som en följd av skygglappar. Skygglappar som gör att Steve McQueen kan vägra att redigera eller ta hänsyn till nödvändiga traditioner inom dokumentärfilmen.

Då filmen når sin fjärde timme ligger besökarna på marken och flåsar, den drönande berättarrösten fortsätter att långsamt mala på, fula och irrelevanta bilder flaxar förbi, subjekt eller mening är utsuddat, detsamma gäller min mentala hälsa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Niko – Norrskenets hemlighet

8 november, 2024 by Elis Holmström

Niko – Norrskenets hemlighet
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 november 2024
Regi Jørgen Lerdam och Kari Juusonen

Julen, tiden då familjen samlas, då barnen får sina materiella önskningar uppfylla, den gång då fet och god mat serveras dag efter dag och när idyllen nästan manifesterar sig fysiskt. Eller julen, den period då stressen skjuter i höjden, då butiker fylls till den milda grad att båthytten i Bröderna Marx Galakväll På Operan känns rymlig och då vi får mjuka paket innehållandes den fysiska definitionen av en antiklimax. Niko Norrskenets Hemlighet ställer sig skamlöst på den där mindre behagliga sidan av det vi associerar med julen och bjuder på en sötsliskig bomb som inte har en enda positiv merit.

Det har varit en minst sagt turbulent relation med animerade filmer från våra grannländer. Norska bolaget Qvisten har fått utstå bottenbetyg av undertecknad för kolossalt skräp som Bockarna Bruse på Badhuset eller deras horribla Folk och Rövare i Kamomilla Stad. Kanske skulle våra östliga grannar i Finland ha aningen mer lycka då de tar tag i en klassisk barnsaga där moralism och patos står högt upp på dagordningen?

Resultatet kanske inte är fullt lika anskrämligt som då Qvisten kallsinnigt torterar publiken med sitt patenterade skräp, men vi har fortfarande att göra med animerad film av chockerade låg kvalitet. Att Niko Norrskenets Hemlighet riktar sig till en ytterst ung publik är inte fel, det finns flera filmer vars berättande är menat att bara vara en moralsaga, se bara till den bejublade och närmast legendariska Spirited Away. Men berättelsen måste förmedlas med inlevelse och ett mått av allvar vilket innebär solitt hantverk och en genuin respekt gentemot publiken, även om den är mycket ung. Inget av dessa kriterier uppfylls här, istället framstår Niko Norrskenets Hemlighet som något fött ur en jättelik fabrik, där det löpande bandet spyr ur sig ihåliga plastprodukter utan själ, passion eller kreativitet.

Precis allt är mediokert och livlöst ned till minsta beståndsdel. Berättelsen är lika inspirerad och nyskapande som skinka på julbordet. Animationen är stel, gammal och helt utan någon som helst personlighet. Vinterlandskapet som filmen utspelar sig i är lika platt som det är tråkigt, det sprakar mer om NKs julskyltning än något som visas upp här.
Att filmen inte är producerad i det stora landet i väst borde innebära mer möjlighet till kreativa utsvävningar där en mer unik och spetsad identitet hade kunnat skapas. Istället läggs all energi på att efterlikna de stora aktörerna som Pixar eller Illumination, studios som inte ens andra amerikanska storföretag har kunnat konkurrera med vad gäller estetik och – i Pixars fall, fallenhet för berättande. Niko Norrskenets Hemlighet är den värsta sortens karbonkopia där allt är gräsliga försök att imitera tematik och dramaturgi från större, smartare och – framförallt, bättre filmer.

Det liknar snart en grotesk charad som får filmen att framstå motbjudande falsk, cynisk och manipulativ. Att vi dessutom introduceras till en grupp faktiska – och hjärndöda, lämmlar summerar filmen otäckt väl, det är en fullkomligt intelligensbefriad och karaktärslös massa som är provocerande i sin apati. Och då filmens lämmlar beger sig rakt iväg mot ett stup vill jag inget annat än att haka på rakt ned i avgrunden för att få eländet att ta slut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Red One – haltande tempo och långsamt och oengagerande

7 november, 2024 by Elis Holmström

Red One
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 november 2024
Regi Jake Kasdan

Efter två lyckade Jumanji-uppföljare är regissören Jake Kasdan tillbaka och önskar fortsätta bjuda på lättsam underhållning med stora doser varm charm. Kasdan skapar fortfarande ett sorts filmmakeri som sedan länge har lämnats därhän. Även om filmerna nyttjar modern teknologi för sina specialeffekter samt ett nutida foto så är atmosfären, de enkla berättelserna och fantasifulla premisserna något som stolt hade kunnat stå bredvid filmer som James Camerons True Lies eller den kultklassika The Goonies.

Denna anakronism är märkbar även i Red One, fast till skillnad mot den förstklassiga resan genom äventyrslandskapet i Jumanji blir Red One bara en bister åktur på någon undermålig attraktion på en nedgånget nöjesfält.

Kasdan är som bekant inte främmande inför fantasifulla premisser, som regissör men också som son till Lawrence Kasdan, mannen som ansvarat för att skriva ett par Star Wars och Indiana Jones-filmer. Men denna gång är utgångspunkten så pass absurd och skruvad att man kan fråga sig om vi inte har att göra med den mest hysteriska anime. Nu ger sig Jake Kasdan i kast med mytologiska väsen, mer exakt jultomten, och försöker placera allt i ett ramverk som hade passat en Marvel-film.

Och initialt är det fullkomliga vansinnet smittsamt underhållande, något som förstärks av Dwayne Johnson i rollen som militant tomtenisse. J.K Simmons i rollen som tomtefar själv bjuder på både ett och annat skratt. Detsamma kan sägas om Chris Evans som lämnar sin roll som Captain America långt bakom sig genom att spela en genuin bråkstake vars manér är långtifrån smickrande eller charmanta.

Filmens synopsis tyder på att det hela är ett enda stort skämt, något som bör innebära att man har nära till humor. Därför är det chockerande att Jake Kasdan regisserar och formar filmen som om han regisserar ett manus skrivet av Henrik Ibsen. För även om det finns humor – där Dwayne Johnson och Chris Evans får visa upp relativt god komisk förmåga, är filmen märkligt sammanbiten och inte det minsta avslappnad. Det är många gånger om öppet mål för strålande komik men Kasdan väljer istället att leda in filmen i någon inhemsk mytbildning där diverse väsen presenteras med märkligt ödesmättad stämning.

Den skojfriska och glättiga Kasdan tycks försvinna för varje minut. Ju längre speltiden löper desto mer vill filmen anta en form som inte alls passar den, nämligen som grandios actionfilm. Självironin och komiken släpps helt för urtråkiga actionscener som dessutom har begåvats med osedvanligt dåliga specialeffekter som har samma trovärdighet som dokumentärfilmer där Big Foot sägs figurera. Förklaringen till denna märkbara svacka vad kvalitén anbelangar kan spåras till manusförfattarna Chris Morgan och Hiram Garcia. Den förstnämnda kan endast skryta med ’’makalöst’’ författarskap som kan ses i ett par Fast & Furious-uppföljare, Garcia har i sin tur inte en enda vettig merit som författare, något som avslöjar filmens extraordinära oförmåga att kapitalisera på sina tillgångar.

Utöver det är filmen oerhört haltande vad gäller tempo, flera gånger då momentum byggts upp får publiken smaka på en tvärnit som består av gräsliga utläggningar om rätt och fel, sekvenser där hela filmen tycks ha fryst till is och inte har förmåga att röra sig en millimeter.

Den entusiasm och komik som förekommer i filmens start bryts sakta men säkert ned och allt kulminerar i en film som endast kan beskrivas som snöslask, grått, vattnigt och motsatsen till attraktivt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Silent Hour – grå, själslös fogmassa, lika minnesvärd som en grå måndag i november

3 november, 2024 by Elis Holmström

The Silent Hour
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi Brad Anderson

Det är nästintill otroligt hur regissören Brad Anderson lyckats fördärva sitt renommé totalt sedan den otroligt sluga och suggestiva The Machinist, en film som kändes som en blandning mellan Christopher Nolans Memento och David Lynch Blue Velvet.
The Machinist var lysande och bjöd på en oerhört snillrik vändning, den borde tagit Brad Anderson till en betydligt mer förnäm position än den han befinner sig i nu. För vad som följt efter denna triumf har varit filmer av så pass låg kvalitet att man kan fråga sig om Andersons förmåga blivit kidnappad och hållen som gisslan på obestämd plats. För inget kan förklara kolossala kalkoner som den vedervärdiga Transsiberian eller andra minimala projekt så obetydliga att ingen kan minnas dem.

The Silent Hour är en otäck påminnelse om hur skev och förstörd Anderson numera är som regissör, det mest uppseendeväckande är istället det faktum att filmen tilldelats en privilegierad biodistribution, något som framstår närmast löjeväckande med tanke på vad som har fått se sig delegerat till valfri streamingtjänst. För någonstans där, bredvid de hemska dussinfilmer som har Adam Sandler i huvudrollen eller tonvis av likbleka europeiska produktioner har The Silent Hour ett perfekt hem.

Om filmvärlden hade ett veritabelt pulvermos vore The Silent Hour den perfekta representanten. Det vi får är smaklöst, torftigt och totalt oinspirerat. Anderson eller någon av de medverkande kan inte ens bemöda sig med att krydda sörjan med någon som helst inspiration eller entusiasm. Tanken är – någonstans, att skapa en tät thriller där en mycket simpel premiss är tänkt att maximera spänningshalten. Men detta kapsejsar likt skeppet Vasa eftersom hela filmen bygger på en penibel gimmick där Joel Kinnaman – genom uselt skådespel, låtsas vara drabbad av en mycket allvarlig hörselskada. Premissen att frånta huvudpersonen i en thriller/actionfilm hörseln må låta som en god grund för att få igång adrenalinet, men då genomförandet är av bedrövlig sort blir det endast krystat.

Inte förbättras situationen av att Brad Anderson helt förlorat förmågan att skapa spänning eller potenta överraskningsmoment. Viljan att chockera med oväntade vändningar faller lika platt som då Edward Blom ställde upp i Melodifestivalen, detta eftersom allt telegraferas cirka tjugo minuter innan det inträffar. Alla skeenden är så pass uppenbara och glasklara att man kan fråga sig om Anderson haft utgångspunkten att alla biobesökare aldrig sett en film i hela sitt liv.

Då ingenting ger resultat verkar allt och alla ge upp, då får publiken istället smaka på en infantil final med ett patos som borde förses med en kariesvarning. The Silent Hour är definitionen av grå, själslös fogmassa, lika minnesvärd som en grå måndag i november.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Room Next Door – Almodóvars första engelskspråkiga film

25 oktober, 2024 by Elis Holmström

The Room Next Door
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Pedro Almodóvar

Det må vara filmhistoriskt att Pedro Almodóvar för första gången i sin bejublade och beundransvärda karriär lämnar hemlandet Spanien och tar sitt filmskapande till USA för sin första engelskspråkiga film någonsin. Tyvärr har vi inte att göra med något vidare historiskt vad gäller den faktiska filmen.

Pedro Almodóvar är en av filmvärldens bästa dramatiker. Sättet han kombinerar det udda, familjära och – ibland, motbjudande har visat sig vara omöjligt att kopiera. Även då Almodóvar går på sparlåga förkommer personregi, skådespel och manuskript av sådan hög klass att andra bejublade regissörer framstår som rena amatörer. Almodóvar kan förtrolla med sin nästintill perfekta dramatik och har skapat några av de bästa filmupplevelserna de senaste årtiondena.

Men steget från soliga Spanien till det stora landet i väst har sällan varit särskilt smärtfritt för europeiska regissörer som gjort succé i hemlandet. Exempel som Susanne Bier, Florian Henckel von Donnersmarck eller vår egen Lasse Hallström har aldrig lyckats återskapa den magi som skaffade dem en förstaklassbiljett över atlanten. Strukturerna och arbetssättet som tillämpas för europeiska projekt är sällan lämpade för amerikanska produktioner, där betydligt större budget och byråkrati måste tas i beaktning.

Det leder ofta till schizofrena och grovhugget ihopsatta projekt där essensen – som gjorde dessa regissörer så imponerade på hemmaplan, endast figurerar flyktigt och slutresultatet är utslätat och identitetslöst.

Och tyvärr drabbar detta även Almodóvar. Det är initialt en närmast bisarr upplevelse att se regissörens igenkännbara scenografi och estetik ta sig an New York City, och denna känsla av olust stannar kvar då de klassiska Almodóvar-elementen vägrar att gå hand i hand med nästintill allt. Flera gånger om känns det som en bisarr fusion där kärnan av Almodóvars bästa filmer är latent och där majoriteten endast kan beskrivas som kompetent men identitetslös.

För alla de där osannolikt fantastiska inslagen som skapat filmmagi i så många år finns där, bara avtrubbat och utan någon genuin glöd. Tilda Swinton och Julianne Moore gör båda goda rolltolkningar och försöker – för allt de är värda, att skapa samma elektricitet och magnetism som andra klassiska Almodóvar-kvinnor på film. Men hur stora ansträngningarna än är blir resultatet inget annat än dugligt. Almodóvar är också uppenbart oerfaren med det engelska språket. Där hans spanska dialog har erbjudit prosa i världsklass och meningsutbyten som kan skrivas in i vilken historiebok som helst är dialogen i The Room Next Door ofta stel och långtifrån så fängslande som den borde vara.

Almodóvar försöker också stoppa in flera inslag för att göra publiken medveten om att han står som kapten för skutan. Detta resulterar i de klassiska övertoningarna, den ibland sporadiska klippningen samt korta och närmast surrealistiska stickspår. Det borde funka men blir här endast till oerhört krampaktiga försök likt desperata notiser som vill påminna publiken om tidigare triumfer, nu i en slätstruken förpackning.

Det tar också alltför lång tid för filmen att hitta rätt. Där andra Almodóvar-projekt kedjar fast tittaren och vägrar släppa taget tills eftertexterna rullar, förlöper en ohyggligt lång period då filmen stapplar och inte kan hitta något vettigt fotfäste. Först mot mitten är Almodóvar någotsånär bekväm med situationen men då återstår alltför lite av landningsbanan för att filmen ska kunna lyfta.

Måhända är The Room Next Door inget magplask, andra försök att göra engelskspråkiga debuter har resulterat i betydligt sämre produkter. Men med tanke på att vi talar om en regissör som många gånger saknar motstycke är ett slutresultat som endast kan beskrivas som dugligt långt ifrån tillfredsställande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Pedro Almodovar, Tilda Swinton

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in