• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Emilia Pérez – utdraget och menlöst

5 januari, 2025 by Elis Holmström

Emilia Pérez
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi Jacques Audiard

Det finns goda anledningar att ställa frågan om vem Jacques Audiard egentligen är idag, inte personen utan regissören. Där andra framgångsrika regissörer – som gjort succé på anrika filmfestivaler som Cannes eller Telluride, utvecklas och erbjuder både en och annan filmisk godbit, har Audiard mer eller mindre kört fast. Efter det stora genombrottet med den långsamma, stilfulla och våldsamma En Profet har filmskapandet åkt rakt ned i källaren. Det är nu mer än ett årtionde sedan Audiard gjorde en någotsånär relevant film, då med Rust And Bone med Marion Cotillard i huvudrollen. Efter detta har vi fått smaka på filmer vars behag är detsamma som att förtära pappersmassa. The Sisters Brothers, Dheepen och Paris, 13th District var alla tippade att bli festivalfavoriter men visade sig istället vara absolut ingenting. Därför är det förvånande att Audiard fortfarande attraherar sådant intresse. Precis som Faith Akin och Michel Gondry – båda med sitt ursprung i Europa, har Audiard aldrig lyckats hitta tillbaka till samma kvalitetsnivå som gav honom möjligheten att regissera än större – och i efterhand, totalt irrelevanta projekt.

Och Audiard vänder inte den alarmerande trenden med Emilia Pérez, tvärtom fortsätter en kreativ kris som är både beklämmande, plågsam och outhärdligt tråkig att bevittna. En del regissörer har visuella signum, andra narrativa eller tematiska. Audiard är förälskad i det grymma, svåra och traumatiska, saker som visuell flärd eller minnesvärda karaktärer förekommer alltför sällan.

Denna gång är det återigen dags för misär och katastrofalt psykiskt mående centrerat kring Zoe Saldaña och Karla Sofía Gascón. Båda dessa gör dugliga men långtifrån odödliga rolltolkningar, men det är svårt att göra särskilt mycket då Audiard visar tecken på ren och skär kreativ desperation. Till skillnad mot Rust And Bone finns här ingen oförglömlig sekvens som då Marion Cotillard återförenas med späckhuggaren som berövade henne benen, eller den brutala avrättningen i fängelset i En Profet. Audiard har från början ingen som helst aning om vad han skall ta sig till med det ytterst ointressanta material som är filmens manus. Paniken är uppenbar då detta leder till den värsta sortens gimmick-filmskapande. En rad surrealistiska och opassande inslag kastats in i en berättelse som hade mått bra av återhållsamhet.

Sättet Emilia Pérez kastar sig mellan att vara en musikal, tv-såpa och diskbänksrealism skulle ha varit imponerande om det hade gjorts med någon som helst relevans för filmens faktiska innehåll. Istället blir dessa udda inslag endast provocerande exhibitionism där absurditeten är menad att avleda från det faktum att filmens intellektuella och narrativa värde har flytt fältet sedan länge. Att alla musikaliska nummer är förkastliga vad gäller de faktiska sångerna samt sånginsatserna gör det hela till en pina i klass med att behöva julhandla dagen innan dopparedan. Utöver detta är filmen många gånger om så sockersöt att jag blir fysiskt illamående, en specifik sekvens är så banal att jag för ett kort tag tappar den analytiska förmågan. Och precis som alla Audiards filmer är det ännu en gång alltför långt vad gäller speltiden samt utdraget och menlöst vad gäller den tredje akten.

Emilia Pérez är ett bevis på att Jacques Audiard befinner sig i en artistisk kris, en situation så dålig att endast ett mirakel skulle kunna hjälpa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Mufasa: Lejonkungen

19 december, 2024 by Elis Holmström

Mufasa: Lejonkungen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2024
Regi Barry Jenkins

Det har höjts en hel del ögonbryn över att Barry Jenkins, regissören bakom den eminenta Moonlight och If Beale Street Could Talk nu ger sig in i ett samarbete med Disney. Frågetecknen var än fler då det gällde en prequel-film till Jon Favreaus fotorealistiska nyversion av Lejonkungen från 2019, en film – som av många, anses representera det sämsta av den moderna filmindustrin, i och med att projektet som inte gjorde något att för differentiera sig från den animerade superklassikern från 1994.

Jenkins har rakryggat försvarat beslutet och menat att detta är en originell film som inte alls är del av något själlöst maskineri. Mufasa är måhända inte lika omvälvande eller emotionellt perfekt som Jenkins Moonlight men är en avsevärt mer vågad film än sin föregångare, även om den är långtifrån fläckfri. Oavsett vem som hade regisserat projektet går det inte att undkomma den jättelika skugga som vilar över allt som associeras med Lejonkungen. Det är en film som är kopplad otaliga barndomsminnen och som skakat om, framkallat skratt och som bosatt sig permanent i hjärtan jorden runt. Och inte ens en så finkänslig och självsäker regissör som Jenkins kan helt kringgå att framstå marginaliserad då han försöker placera sin film bredvid detta jättelika monument. Introduktionen som kärleksfullt vill iscensätta den episka öppningen med den afrikanska solnedgången känns mest trevande och skygg.

Jenkins vill också rama in sin berättelse med oväntat mycket metareferenser och komik, något som endast funkar halvt om halvt. Filmen drar åt alltför många håll, det är teatral dramatik som trängs med enkla skämt om kroppsodörer och postmodern ironi kring den oerhörda kommersialism som Lejonkungen fått representera genom otaliga uppföljare och scenproduktioner. Och ännu kvarstår problemet med den fotorealistiska presentationen. Där ett traditionellt animerat lejon kan tilldelas ansiktsuttryck och mimik är det nästan omöjligt att göra detsamma för ett vanligt lejon, något som gör att flera dramatiska scener blir otydliga och diffusa då karaktärerna inte har tillräckligt med kapacitet att uttrycka sig.

Filmen skiftar också mellan en rad olika skepnader, i ena läget barnslig, i andra oerhört vuxen, med ett inte alltför subtilt budskap om vikten av tolerans och sammanhållning. De otaliga tillfällen då filmen vill leka musikal är inte heller någon större succé. Trots att den bejublade upphovsmannen bakom Hamilton – Lin-Manuel Miranda, står för flera av sångnumren är de som bäst anonyma och i värsta fall plågsamt juvenila. Och som en rad prequel-filmer är flera sekvenser forcerade vad gäller att ge klassiska saker och ting ett ursprung och förklaring. De många kostymbytena gör att filmen många gånger känns ojämn och spretig. Men denna berg- och dalbana har också fantastiska stunder. Då Jenkins bestämmer sig för att göra en mer renodlad äventyrsfilm med dundrande actionscener och bred komik är det omöjligt att inte underhållas. Porträtteringen samt personregin, eller rättare sagt lejonregin, vad gäller Mufasa själv är strålande, här skapar Jenkins en av årets mest sympatiska och magnetiska karaktärer.

Sedan går det inte att undkomma – trots problemen med möjligheterna till uttrycksfullhet, att Mufasa är en av de tekniskt mest imponerande filmerna som skådats. Detaljrikedomen och miljonerna är bortom det spektakulära. Färgsättning och allmän presentation är av sådan hög kvalitet att det tangerar det rent hedonistiska. Att Disneys enorma krigskista tillåter filmskapare att tänja på gränserna vad gäller det filmtekniska är ingen nyhet, men Mufasa går utöver det vanliga vad gäller att visa upp digitalteknik i sin bästa form.

Och mot slutet av filmen lyckas Jenkins ta andan ur publiken med en hårresande kraftfull sekvens som kombinerar Lejonkungens bästa kvalitéer, exceptionell dramatik, emotionellt engagemang och Hans Zimmers euforiska musik. I den stunden är det mesta ursäktat då ögonen vattnas och gåshuden är total, då är Mufasa en av årets mest drabbande filmupplevelser, olyckligt nog är resan dit rejält skakig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmkritik, Filmrecension, Lejonkungen, Mufasa

Filmrecension: Konklaven – omåttligt stämningsfull, intensiv och fascinerande

16 december, 2024 by Elis Holmström

Konklaven
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 december 2024
Regi Edvard Berger

Det är över ett decennium sedan The Ghost Writer av Roman Polanski hade premiär, ursprungligen en bok författad av Robert Harris. Det var en välregisserad, spännande och klurig thriller som måhända inte var ämnad att skrivas in i filmhistorien, men den bjöd på ett stycke mycket god underhållning. Och på många sätt och vis känns Konklaven som en direkt uppföljare till The Ghost Writer.

Visuellt, tempomässigt och strukturellt skulle de flesta tittare vara ursäktade om de misstänkte att vi har göra med filmiska enäggstvillingar. Flera gånger om är det kusligt likt Polanskis film från 2010, det är samma stadiga, närmast långsamma, berättarteknik som tar små men bestämda steg framåt, samma tryckande stämning och mycket kompetenta skådespel. På senare tid verkar ett antal filmskapare vara fascinerade av att skapa optimal spänning genom att använda sig av ämnen som initialt inte alls verkar lämpa sig för det syftet. I fjol blev kärnfysik till en ren thriller i Christopher Nolans Oppenheimer. David Fincher gjorde kodning och affärsavtal till ett rafflande mästerverk i The Social Network, Konklaven verkar i samma tradition.

Denna gång har vi att göra med något så snustorrt och stelt som en konklav, dvs valet av en ny påve. Det rigorösa och byråkratiska förloppet visas upp ’’i sin fulla glans’’. Detta innebär evighetslånga ritualistiska processer, grubblande och utläggningar om tro och tvivel. Att ens hoppas på att skapa spänning med dessa ingredienser kan tyckas vara lika hopplöst som att äta fettfritt bacon, men otroligt nog hittar regissören Edward Berger, precis som Fincher och Nolan, ett sätt att skapa en tryckkokare och engagera tittaren.

Detta sker genom en otroligt tät och syrefattig atmosfär som ständigt lockar och intresserar. Genom att bokstavligen låsa in och isolera karaktärerna, försätta dem i en oerhört spänd miljö, skapar en intensitet som resulterar i den bästa sortens kammarspel. Kammarspelets viktigaste inslag, som god dialog och vasst skådespel är på sin plats, med en – som alltid, stabil och otroligt återhållsam rolltolkning av Ralph Fiennes som alltid förstått innebörden av det subtila och dämpade kontra det överdrivna och högljudda.

Den instängda och syrefattiga miljön skapar flera plattformar för spänning, det kan vara något så simpelt som ett avslöjande, en hetsig konversation eller upptäckten av ett dokument, allt blir närmast explosivt med filmens täta atmosfär. Därför blir Konklaven snarare en politisk thriller där den danska Den Tredje Makten gör sig påmind, bland annat med ett modernt digitalfoto som besitter en otäck skärpa som målar de gråa och ogästvänliga hallarna och salarna likt grafitmålningar med rakbladsvassa linjer.

Med tanke på det, för de flesta, ointressanta ämnet är det en sann bragd hur regissören Edward Berger lyckas mata publiken med spänning. Det är först i filmens tredje akt som filmen uppvisar tydliga brister, främst genom en rad helt osannolika skeenden som både frustrerar och irriterar och som går i polemik med övriga filmen – som värderar det återhållsamma framför det explosiva. Upplösningen innehållandes en fyndig vändning levereras inte heller riktigt så väl som man hade kunnat hoppats på.

Konklaven är många gånger om omåttligt stämningsfull, intensiv och fascinerande, trots att väldigt lite av värde egentligen utspelas framför publiken, om det inte vore för nämnda final hade detta varit en av årets mer imponerande filmupplevelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sagan om Ringen: Striden vid Rohan – ett hafsverk

16 december, 2024 by Elis Holmström

Sagan om Ringen: Striden vid Rohan
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 december 2024
Regi Kenji Kamiyama

Det är snart ett kvarts århundrade sedan Peter Jacksons första Sagan Om Ringen-film hade premiär. Att påstå att filmtrilogin förändrade liv – bland annat mitt eget, och hela filmindustrin vore närmast en underdrift. Filmerna kan ses som millenniumskiftets version av Star Wars, en filmhändelse så stark och revolutionerade att alla andra storfilmer behövde rätta sig efter trilogins ohyggliga skala, de revolutionerande specialeffekterna och konsten att bibehålla spänning och intresse genom tre filmer.

Men där andra filmserier har kunnat leva vidare och expandera sitt varumärke har Sagan Om Ringen närmast varit latent, trots sin enorma popularitet. Då Jackson återvände till Midgård med sina tre Hobbit-filmer blev resultatet nästan detsamma som då George Lucas gjorde den hårresande dåliga Star Wars-prequel trilogin. Nu senast försökte Amazon i en jättesatsning föra tillbaka Sagan Om Ringen till populärkulturens centrum med Maktens Ringar. Den serien skapade en egen version av Tolkiens sagovärld och som lyckades fånga lite av den magin som originaltrilogin erbjöd.

När nu Warner Bros. bestämt sig för att också försöka ge Sagan Om Ringen nytt liv blir det också genom en prequel, fast i animerat format, mer bestämt anime. Animation har också genomgått en mikrorenässans på senare tid, delvis genom den ökande populariteten av just anime men också den bejublade Netflix-serien Arcane. Att presentera Midgård i ett helt annat format kunde varit ett sätt att skapa en perfekt balans mellan Jacksons magiska originalfilmer och samtidigt karva ut en ny väg framåt. Tyvärr blir mötet mellan öst och väst långtifrån någon euforisk harmoni, istället en bitter påminnelse om att Jacksons originaltrilogi förblir fast i en sorts tidskapsel, evigt perfekt men omöjlig att återskapa.

Warner Bros. själva har inte heller varit alltför självsäkra vad gäller att marknadsföra Slaget Om Rohan. I det material som skickats ut till allmänheten läggs all emfas på att svetsa ihop bilder från de tre spelfilmerna för att understryka kopplingen. Det tyder på en stor osäkerhet, att filmen inte har kraft nog att stå på egna ben, detta onda omen förverkligas också väldigt snart. Den uppenbara osäkerheten genomsyrar varenda sekvens, ständigt görs det klumpiga påminnelser om att vi gör ett återbesök i Jacksons Midgård, både genom små korta slingor av Howard Shores makalösa musik men också miljöer som är identiska med vad som kunde ses i Sagan Om De Två Tornen. Men en imitation är knappast tillräckligt för att engagera. Med tanke på att animation erbjuder andra uttrycksmöjligheter vad gäller dramatik, action och visuell inramning hade det varit synnerligen uppskattat att också låta mer klassiska anime-influenser få ta plats. Vi har i animeserier som Attack On Titan, Jujutsu Kaisen och Demon Slayer sett makalöst storslagna scener men också hänförande action som utklassar flera stora västerländska actionfilmer i sin koreografi och fantasifullhet.

Därför är det närmast paralyserande att konstatera att Slaget Om Rohan, vad gäller det visuella, endast kan beskrivas som medioker – många gånger undermålig. Även om miljöerna är detaljrika och autentiska vad gäller att simulera det vi sett i Jacksons filmer, är karaktärerna platta och inte det minsta uttrycksfulla. Än värre är den faktiska animationen. Trots att filmen använt sig av motion capture-referenser för samtliga karaktärer, hör detta till det stelaste jag sett vad gäller rörelser och flöde. Karaktärerna verkar alla vara drabbade av någon form av allvarlig reumatism i samtliga leder, de rycker fram som en bil som drabbats av återkommande motorstopp. Detta är inte bara visuellt oacceptabelt utan rent distraherande. Utöver detta finns ingen som helst uppfinningsrikedom vad gäller kameravinklar eller klippning, något som det animerade formatet har visat sig så bra att vara innovativ på.

Om det varit den mediokra animationen som stått för den enda åkomman hade det gått att ha överseende. Men även manus – framförallt berättandet, är minst lika stelt och osmidigt. Slaget Om Rohan visar upp de sämsta sidorna av Tolkiens berättande, med otaliga ointressanta sidospår och mikroberättelser som endast de mest fanatiska kan bry sig om. Flera sekvenser och deras upplösningar känns rent ofärdiga, något som tyder på att grundmaterialet varit alltför tunt och viljan till större modifikation inte funnits. Den teatrala dialogen som hos Jackson var fängslande blir här endast klyschig och högtravande.

Vi får inte ens se prov på några episka actionscener där arméer drabbar samman i gastkramande bataljer. Istället är allt destillerat till ett fåtal snustorra fäktningsscener och ett par glädjelösa massekvenser som inte gör något utslag på den episka mätaren.

Slaget Om Rohan kunde varit en perfekt mix mellan det bästa av anime och Tolkiens legendariska världsbygge. Vad vi istället får är ett hafsverk som inte ens hade varit intressant då Sagan Om Ringen hade sin största kulturella relevans. Lägg pengarna på en andra frukost istället.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Kraven The Hunter – oinspirerad, själlös

13 december, 2024 by Elis Holmström

Kraven the Hunter
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 december 2013
Regi J.C. Chandor

Sony och deras försök att ta en del av den massiva framgångssagan som är Marvel Studios och deras MCU når nu ytterligare en bottennotering med Kraven The Hunter. 2024 har varit ett prövningens år för Sony och deras rumphuggna Spider-Man-filmer utan Spider-Man, som endast kan nyttja antagonister och bifigurer från den legendariska superhjälten men inte superikonen själv.

Detta har lett till nedbantat skräp som på alla sätt och vis försöker göra en höna av en fjäder. Alltifrån ultrakalkonen Morbius till årets monstruösa pina Madame Web, en film så usel att den inte ens förtjänade ett betyg. För ett par månader sedan hade Venom The Last Dance premiär, även den ett kolossalt fiasko som kändes slarvigt, påskyndat och fullkomligt ointressant.

När det nu blivit dags för den – vanligtvis, duktiga Aaron Taylor-Johnson att ta sig en ännu en klassisk Spider-Man antagonist skjuter Sony och regissören J.C. Chandor ut bröstet och menar stolt att detta är en vuxnare film, försedd med en hög åldersgräns. Åldersgränsen borde utlova inte bara än mer brutalt våld utan även en mer komplex berättelse som – likt serietidningarna i vilka Kraven medverkar, dyker djupt ned i dennes psykologi och där den mentala kampen är minst lika rafflande som den fysiska. Men de där tankarna om eventuell potential är bara att skicka ned i förbränningen. Kraven The Hunter är ännu en gång ett bevis på att Sony har ett mål med sin satsning, nämligen att sakta men säkert göra allt som är Spider-Man relaterat närmast radioaktivt vad gäller spelfilm.

För precis som Madame Web och Morbius är Kraven The Hunter en oinspirerad, själlös och fullkomligt glädjelös historia som bygger hela sitt fundament på klyschor och klichéer. I ärlighetens namn är det svårt att ens författa en recension, hela åbäket kan bäst beskrivas som dravel kryddat med urusla specialeffekter och ett manuskript som är träigare än ett IKEA-lager. Att filmen försenats med nästan två (!?) år är föga förvånande då det som presenteras tangerar att knappt kunna kategoriseras som spelfilm. Manuskriptet är en frånstötande sörja som likt en sömnig zombie stapplar fram genom ett träsk av idiotisk berättarteknik, värdelös struktur och skådespelare som alla ber om nåd. Aaron Taylor-Johnson som vanligtvis brukar bjuda på stabilt skådespel bjussar här på två saker i överflöd, grymtande och evighetsscener där han visar upp sin vältränade kropp. Vad gäller substantiellt skådespel är den delen försvinnande liten för att inte säga obefintlig. Ariana DeBose ser ut att vilja fly inspelningen med gråten i halsen. Russel Crowe rosslar hejdlöst och verkar lika road som då han spelade Henry Jekyll i The Mummy med Tom Cruise. Men nämnda aktörer klarar sig fint då de ställs bredvid det så kallade skådespeleriet som Christopher Abbott och Alessandro Nivola demonstrerar. Båda dessa herrar bör efter sina insatser här se sig om efter att ingå i ett vittnesskyddsprogram med tanke på de oförätter som de utsatt filmmediet för.

Den höga åldersgränsen till trots är de faktiska actionscenerna patetiska. Även om det spills blod framstår det artificiellt och ihåligt. Det är precis som då Zack Snyder släppte sin barnförbjudna version av Batman V. Superman, då det lagts till artificiellt blod som fick varje actionscen att likna ett fanprojekt på internet. Ingenting framstår det minsta genuint, de många avrättningarna är lika uppseendeväckande och chockerande som ett besök på julottan. Att specialeffekterna dessutom endast kan beskrivas som groteska gör det inte mycket bättre.

Som kronan på verket har Kraven The Hunter en dialog som måste hämtats rakt ur filmhelvetet. Här finns repliker och kommentarer som utan tvekan kan stoltsera med att vara några av de sämsta och mest forcerade som skådats i filmhistorien. J.C. Chandor gör inte ens ett försök att få filmen att verka sammanhållen eller det minsta logisk, detta är ett virrvarr av usla sekvenser som satts ihop till ett brölande, frånstötande fult och hejdlöst tråkigt monster.

Att ännu en fantastisk karaktär har dräpts av ren och skär inkompetens av Sony Pictures och deras kolossala klåfingrighet får blodet att koka, samtidigt går det inte att undkomma att känns viss medkänsla för alla inblandade. Ingen kan egentligen skratta åt något såhär förundransvärt uselt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in