Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Babygirl – själlöst stönande, makabert dålig musik

by

Babygirl
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 januari 2024
Regi Halina Reijn

Att regissören Halina Rejin velat flörta med Stanley Kubricks fenomenala Eyes Wide Shut råder det inget tvivel om. Förutom Nicole Kidman i huvudrollen och New York som bakgrund är tanken att skapa intensiv erotik, turbulenta förhållanden och generera ett chockvärde genom att helt ogenerat ta sig an sexuella perversioner.

Det låter farligt, vågat och sensuellt men slutresultat är allt annat än. Då den erotiska thrillern gör sig påmind tycks amerikansk medias alltid häpna inför filmer innehållande oortodoxt sex blir skriverierna alltid detsamma. Oavsett om det är Paul Verhoevens kultklassiska Basic Instinct eller nu Babygirl. Verhoeven lyckades dock närma sig genren och konceptet med en unik glöd i och med Elle från 2016 där Isabelle Huppert spelade huvudrollen i en både brutal och suggestiv historia. Babygirl vill mer än något annat förföra publiken samt chockera med sitt – för att uttrycka det enkelt, tantsnusk, förhoppningen är att skapa farlig erotik som rör sig mellan det sensuella och rent osmakliga.

Dessa högtflygande visioner har dock liten potens då genomförandet är lika bedrövligt som den höga ambitionsnivån. Trots en mycket stabil Nicole Kidman i huvudrollen, som lyckas kanalisera kyla, bräcklighet och hopplöshet genom oerhört rutinerat och professionellt skådespel, har det liten betydelse då manuskriptet som också skrivits av Reijn är lika platt som det är osexigt. Otrohetsaffären – som är tänkt att vara den dramatiska motorn, är bortom det ordinära och är varken intensiv, spänd än mindre erotisk. Detta beror både på fasansfullt stel dialog och torr regi, men i huvudsak Kidmans motspelare Harris Dickinson som verkar ha vandrat in i fel film. Nog för att filmer som sätter det sexuella och vågade i framkanten kan behöva mystik och enigmatiska karaktärer, men Dickinson verkar tro att han spelar en modern version av Jack Uppskäraren. Hans sävliga, okarismatiska och – ofrivilligt, obehagliga och motbjudande agerande är både provocerande och amatörmässigt. Då han och Kidman tvingas till att iscensätta de olika perversionerna är det lika seriöst som då John Cleese lär ut sexualkunskaper i Monty Pythons Meningen Med Livet.

Utöver det är den faktiska berättelsen förmedlad i ett plågsamt lågt tempo, för vem har inte drömt att se Nicole Kidman tömma en swimmingpool eller dricka vatten på en vedervärdig nattklubb vars blinkande ljus borde medföra den mest kraftfulla epilepsivarningen på år och dagar ?

Och ungefär sådär håller det på, lite själlöst stönande, makabert dålig musik som brölar ut ut högtalarna och ett iskallt utseende som är lika appellerande som en vattenpöl. Inte förrän filmens slut då Antonio Banderas, vars roll snarare liknar en statist, och Kidman får agera ihop på riktigt hettar det till. Istället för det gräsliga skådespelet från Dickinson får Kidman äntligen en sparringpartner av rang och lite genuin dramatik kan byggas upp. Men det är för sent och alldeles för lite, framförallt då övriga två timmar bestått av melass tempo, värdelöst manuskript och en berättarteknik med samma inlevelse som då barn ombedes städa sina rum. Babygirl är impotent på alla sätt och vis och visar upp samma erotiska kvalitéer som en smekmånad på ett nedgånget hotell bredvid en bullrig motorväg, gratulerar.

Filmrecension: Paddington i Peru – ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo

by

Paddington i Peru
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Dougal Wilson

Paddington har sedan första filmen 2014 varit en unik framgångssaga som lyckats bibehålla sitt brittiska DNA genom att ständigt luta sig mot brittiska klyschor och troper. Detta har skänkt serien en unik identitet som går hand i hand med de gemytliga sagorna som är filmernas berättelse. Utöver detta har filmerna också begåvats med några av de bästa skådespelarna som går att hitta med namn som Ben Whishaw, Hugh Bonneville, Sally Hawkins och Jim Broadbent.

Men som alltid med en framgångsrik filmserie är det svårt att hitta nya vägar då uppföljarna börjar nå alltför höga siffror. Paddingtons tredje äventyr, som tar honom till hemlandet Peru, börjar visa tecken på visst slitage och tristess, men formulan är fortfarande så pass potent att det är svårt att vara alltför upprörd.

För det är fortfarande ett recept som omfamnar och värmer i vintermörkret. Nog för att mycket känns igen, med – numera, klassiskt Paddington-fummel där den lilla björnen inte får ihop vardagsbestyren, eller mer extraordinära kaos-sekvenser. Det må ha setts förut men är – likt mycket annat av god kvalitet, svårt att ifrågasätta. Framförallt då Paddington fortsätter att erbjuda skådespelare i världsklass, denna gång har Olivia Colman och Antonio Banderas anslutit och bidrar med fantastiskt livligt, självmedvetet, överdrivet och mycket förnöjsamt agerande. Hugh Bonneville är fortfarande lika genial som den bortkomne och inte alltför självsäkra Mr. Brown. Traditionernas makt är som alltid stark då ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo. De många missförstånden och den snustorra brittiska humorn är lika underhållande som den är klassisk.

Visuellt behåller filmen också en teatral men taktil estetik som får flera av filmens många mekaniska uppfinningar att framstå trovärdiga men också fantastiska, en kvalité som blivit alltmer sällsynt i familjefilmer som numera gärna nyttjar digitalteknik kontra fysisk rekvisita och kulisser.

Dougal Wilson som tar över rollen som regissör efter Paul King vill dock försöka expandera vidderna, detta genom besöket till Peru. En tur som tyvärr leder in Paddington på ett spår som gör om filmen till en mer identitetslös äventyrsfilm med inslag som hade gjort sig bättre i den senaste Indiana Jones-filmen. Det är också i de täta skogarna som filmen tappar spänst och många gånger irrar bort sig i menlösa drömsekvenser, stökiga jakter och rena action-moment som snabbt gör sig ovälkomna.

Det är sannerligen inte lika uppfriskande och energiskt som för tio år sedan då den peruanska björnen gjorde sin stora biodebut, men tillräckligt många kvalitéer återstår för att motivera ett biobesök.

Filmrecension: Hacking Hate – djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering

by

Hacking Hate
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Simon Klose

I en tid då journalistiken alltmer förvrängs till att försöka normalisera det onormala och mer än gärna är villig att sälja sin integritet och trovärdighet för tillgång till ytliga scoop, är det arbete som presenteras i Hacking Hate ett mikroskopiskt hopp om journalistikens makt att belysa samhällets mest akuta situationer.

Hacking Hate anländer i en tid av närmast dystopiskt mörker, flera europeiska regeringar kollapsar och högerextrema regeringsalternativ står redo att ta över. I USA inleds snart Donald Trumps nya mandatperiod som president, detta medan amerikansk media tävlar om att knäböja för en regim som utlovat massdeportering och att utkräva hämnd mot politiska motståndare. Den grävande journalisten My Vingren må vara – som filmens affisch uttrycker det, huvudperson, men filmens sanna fokus är det subjekt som Vingren önskar belysa och exponera för världen. Genom sitt samarbete med tidningen EXPO får vi följa Vingrens arbete då hon wallraffar digitalt genom flera oerhört genomarbetade falska konton med högerextrema sympatier.

Granskningen blir en kolsvart djupdykning i det värsta mänskligheten har att erbjuda, där rasism, hat och förakt bara är början. Ämnet kunde inte vara mer relevant och regissören Simon Klose lyckas genom obehaglig musik och ett nedtonat foto skapa en dokumentär som i mångt och mycket påminner om en thriller. De olika avslöjandena kring personerna bakom hatiska nätverk visar sig vara kolsvarta kaninhål med global täckning. Filmen presenterar lugnt och sansat alla pusselbitar och Vingrens pusslande och gedigna arbete är både intressant och lätt att följa. Förutom det oerhörda omfång Vingrens undersökning demonstrerar vill filmen också gå längre än att bara se till de individer som sprider hat på nätet. Snart inleds en betydligt mer komplex diskussion kring rollen som jätteföretag som Facebook och Google har i att distribuera och sprida desinformation. För den som följt debatten kring extremism på nätet är avslöjandena inte banbrytande, men sättet de presenteras på här är oväntat effektivt, framförallt då vi får ser hur den nätbaserade extremismen manifesterar sig i groteska bilder och ord som snart blir till aktiv handling i och med massakrer i Buffalo eller Christchurch. Kloses relativt kyliga och sakliga sätt att presentera allt lämnar inte heller något utrymme för oseriösa motargument. Detta är en ypperlig presentation av internets radikalisering och hur den drabbar alla på den socioekonomiska stegen, ensam tonåring såväl som världens rikaste man.

Filmens bredd är massiv och viljan att presentera allt som en intensiv thriller innebär dock problem vad gäller att verkligen göra djupdykningar. Diskussionen kring IT-bolag och deras aktiva roll i att sprida och förenkla radikaliseringen hade gärna fått vara än mer närvarande. Andra sektioner, som att presentera Vingren som person, blir inte heller fullt så lyckade och insiktsfulla som man kunde ha önskat. Förutom ett par hastiga bilder från ungdomsåren och ett par lika kvicka uttalanden kring hennes värderingar förblir Vingren bara en aktör som vi aldrig kommer riktigt nära. Filmen slutar också alltför hastigt och hela avslutningen känns onödigt forcerad.

Dessa missar till trots är Hacking Tate en djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering av en värld som ingen vill veta av men som alla måste öppna ögonen för om demokrati, jämställdhet och anständighet mot våra medmänniskor skall ha en chans att överleva.

Filmrecension: Emilia Pérez – utdraget och menlöst

by

Emilia Pérez
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi Jacques Audiard

Det finns goda anledningar att ställa frågan om vem Jacques Audiard egentligen är idag, inte personen utan regissören. Där andra framgångsrika regissörer – som gjort succé på anrika filmfestivaler som Cannes eller Telluride, utvecklas och erbjuder både en och annan filmisk godbit, har Audiard mer eller mindre kört fast. Efter det stora genombrottet med den långsamma, stilfulla och våldsamma En Profet har filmskapandet åkt rakt ned i källaren. Det är nu mer än ett årtionde sedan Audiard gjorde en någotsånär relevant film, då med Rust And Bone med Marion Cotillard i huvudrollen. Efter detta har vi fått smaka på filmer vars behag är detsamma som att förtära pappersmassa. The Sisters Brothers, Dheepen och Paris, 13th District var alla tippade att bli festivalfavoriter men visade sig istället vara absolut ingenting. Därför är det förvånande att Audiard fortfarande attraherar sådant intresse. Precis som Faith Akin och Michel Gondry – båda med sitt ursprung i Europa, har Audiard aldrig lyckats hitta tillbaka till samma kvalitetsnivå som gav honom möjligheten att regissera än större – och i efterhand, totalt irrelevanta projekt.

Och Audiard vänder inte den alarmerande trenden med Emilia Pérez, tvärtom fortsätter en kreativ kris som är både beklämmande, plågsam och outhärdligt tråkig att bevittna. En del regissörer har visuella signum, andra narrativa eller tematiska. Audiard är förälskad i det grymma, svåra och traumatiska, saker som visuell flärd eller minnesvärda karaktärer förekommer alltför sällan.

Denna gång är det återigen dags för misär och katastrofalt psykiskt mående centrerat kring Zoe Saldaña och Karla Sofía Gascón. Båda dessa gör dugliga men långtifrån odödliga rolltolkningar, men det är svårt att göra särskilt mycket då Audiard visar tecken på ren och skär kreativ desperation. Till skillnad mot Rust And Bone finns här ingen oförglömlig sekvens som då Marion Cotillard återförenas med späckhuggaren som berövade henne benen, eller den brutala avrättningen i fängelset i En Profet. Audiard har från början ingen som helst aning om vad han skall ta sig till med det ytterst ointressanta material som är filmens manus. Paniken är uppenbar då detta leder till den värsta sortens gimmick-filmskapande. En rad surrealistiska och opassande inslag kastats in i en berättelse som hade mått bra av återhållsamhet.

Sättet Emilia Pérez kastar sig mellan att vara en musikal, tv-såpa och diskbänksrealism skulle ha varit imponerande om det hade gjorts med någon som helst relevans för filmens faktiska innehåll. Istället blir dessa udda inslag endast provocerande exhibitionism där absurditeten är menad att avleda från det faktum att filmens intellektuella och narrativa värde har flytt fältet sedan länge. Att alla musikaliska nummer är förkastliga vad gäller de faktiska sångerna samt sånginsatserna gör det hela till en pina i klass med att behöva julhandla dagen innan dopparedan. Utöver detta är filmen många gånger om så sockersöt att jag blir fysiskt illamående, en specifik sekvens är så banal att jag för ett kort tag tappar den analytiska förmågan. Och precis som alla Audiards filmer är det ännu en gång alltför långt vad gäller speltiden samt utdraget och menlöst vad gäller den tredje akten.

Emilia Pérez är ett bevis på att Jacques Audiard befinner sig i en artistisk kris, en situation så dålig att endast ett mirakel skulle kunna hjälpa.

Filmrecension: Mufasa: Lejonkungen

by

Mufasa: Lejonkungen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2024
Regi Barry Jenkins

Det har höjts en hel del ögonbryn över att Barry Jenkins, regissören bakom den eminenta Moonlight och If Beale Street Could Talk nu ger sig in i ett samarbete med Disney. Frågetecknen var än fler då det gällde en prequel-film till Jon Favreaus fotorealistiska nyversion av Lejonkungen från 2019, en film – som av många, anses representera det sämsta av den moderna filmindustrin, i och med att projektet som inte gjorde något att för differentiera sig från den animerade superklassikern från 1994.

Jenkins har rakryggat försvarat beslutet och menat att detta är en originell film som inte alls är del av något själlöst maskineri. Mufasa är måhända inte lika omvälvande eller emotionellt perfekt som Jenkins Moonlight men är en avsevärt mer vågad film än sin föregångare, även om den är långtifrån fläckfri. Oavsett vem som hade regisserat projektet går det inte att undkomma den jättelika skugga som vilar över allt som associeras med Lejonkungen. Det är en film som är kopplad otaliga barndomsminnen och som skakat om, framkallat skratt och som bosatt sig permanent i hjärtan jorden runt. Och inte ens en så finkänslig och självsäker regissör som Jenkins kan helt kringgå att framstå marginaliserad då han försöker placera sin film bredvid detta jättelika monument. Introduktionen som kärleksfullt vill iscensätta den episka öppningen med den afrikanska solnedgången känns mest trevande och skygg.

Jenkins vill också rama in sin berättelse med oväntat mycket metareferenser och komik, något som endast funkar halvt om halvt. Filmen drar åt alltför många håll, det är teatral dramatik som trängs med enkla skämt om kroppsodörer och postmodern ironi kring den oerhörda kommersialism som Lejonkungen fått representera genom otaliga uppföljare och scenproduktioner. Och ännu kvarstår problemet med den fotorealistiska presentationen. Där ett traditionellt animerat lejon kan tilldelas ansiktsuttryck och mimik är det nästan omöjligt att göra detsamma för ett vanligt lejon, något som gör att flera dramatiska scener blir otydliga och diffusa då karaktärerna inte har tillräckligt med kapacitet att uttrycka sig.

Filmen skiftar också mellan en rad olika skepnader, i ena läget barnslig, i andra oerhört vuxen, med ett inte alltför subtilt budskap om vikten av tolerans och sammanhållning. De otaliga tillfällen då filmen vill leka musikal är inte heller någon större succé. Trots att den bejublade upphovsmannen bakom Hamilton – Lin-Manuel Miranda, står för flera av sångnumren är de som bäst anonyma och i värsta fall plågsamt juvenila. Och som en rad prequel-filmer är flera sekvenser forcerade vad gäller att ge klassiska saker och ting ett ursprung och förklaring. De många kostymbytena gör att filmen många gånger känns ojämn och spretig. Men denna berg- och dalbana har också fantastiska stunder. Då Jenkins bestämmer sig för att göra en mer renodlad äventyrsfilm med dundrande actionscener och bred komik är det omöjligt att inte underhållas. Porträtteringen samt personregin, eller rättare sagt lejonregin, vad gäller Mufasa själv är strålande, här skapar Jenkins en av årets mest sympatiska och magnetiska karaktärer.

Sedan går det inte att undkomma – trots problemen med möjligheterna till uttrycksfullhet, att Mufasa är en av de tekniskt mest imponerande filmerna som skådats. Detaljrikedomen och miljonerna är bortom det spektakulära. Färgsättning och allmän presentation är av sådan hög kvalitet att det tangerar det rent hedonistiska. Att Disneys enorma krigskista tillåter filmskapare att tänja på gränserna vad gäller det filmtekniska är ingen nyhet, men Mufasa går utöver det vanliga vad gäller att visa upp digitalteknik i sin bästa form.

Och mot slutet av filmen lyckas Jenkins ta andan ur publiken med en hårresande kraftfull sekvens som kombinerar Lejonkungens bästa kvalitéer, exceptionell dramatik, emotionellt engagemang och Hans Zimmers euforiska musik. I den stunden är det mesta ursäktat då ögonen vattnas och gåshuden är total, då är Mufasa en av årets mest drabbande filmupplevelser, olyckligt nog är resan dit rejält skakig.