• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Captain America: Brave New World – nervpirrande, koncis och otroligt underhållande

12 februari, 2025 by Elis Holmström

Captain America: Brave New World
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 februari 2025
Regi Julius Onah

Det är inte bara det faktum att Anthony Mackie tagit över skölden och stjärnorna från Chris Evans som ger relevans åt titeln Brave New World. För även i en tid då Marvel på film inte har återfått den totala dominans som under guldåren, då varenda film tycktes resultera i ett jordskred som krossade alla tänkbara rekord, är Brave New World en oväntat imponerande film som gör ett antal mycket nödvändiga förändringar och revideringar för att skapa en film som både behåller kontinuiteten från förr men som också visar en ny spännande väg.

För det är slående att Marvel Studios, då det kommer till att göra actionfilmer – oavsett vad hetsiga provokatörer på YouTube menar, fortfarande förstår och nyttjar mediet bättre än de flesta. Där konkurrensen som försöker efterapa den formula Marvel byggt sitt imperium på faller platt lyckas Marvel Studios, trots sina snart tjugo år som en titan inom underhållningsfilmer, fortfarande kombinera bombastisk action, bra karaktärer och humor i en mix som kan tyckas enkel men som få – om några, lyckats kopiera med framgång.

Brave New World vill dock göra vissa förändringar, inte bara för sakens skull, avsikten är att markera att det inte bara går att luta sig på gamla meriter. Förutom att Anthony Mackie nu tagit sig an titelrollen har regissören Julius Onah också ändrat om filmens utseende. Där tidigare Marvelfilmer förlitat sig på ett foto innehållandes en kraftfull färgpalett, sylvass skärpa och ett generellt modernt utseende, väljer Onah att istället introducera stora mängder filmgryn och en dämpad färgprofil. Detta skapar en mer jordnära och återhållsam stämning som hjälper filmen att faktiskt påminna om den sortens vassa spionberättelse Marvel ville åstadkomma med sin håglösa tv-serie Secret Invasion.

För där tidigare filmer förlitat sig på extraordinär action med stora doser digitala specialeffekter, vill Onah istället göra en film som vill bygga sitt tempo och intresse på mer traditionell spänning där motiv, agendor och intriger är minst lika fascinerande som då utomjordingar invaderar. Brave New World är också en av de mer laddade och elektriska filmer Marvel gjort vad gäller att bibehålla en syrefattig spänning, där berättelsens olika vändningar faktiskt är avsedda att vara kärnan och inte bara ett tomt ramverk som tvingar fram explosiv action.

Vi får nu skurken The Leader – spelad av Tim Blake Nelson, som förlitar sig på psykologisk manipulation för att åstadkomma sina diaboliska planer. Något som i dessa tider, där världens rikaste man aktivt försöker förändra den politiska världsordningen, blir betydligt mer intressant än att bara ha ett fysiskt destruktivt hot. De förändringar som gjorts från den faktiska serietidningen är också mycket snillrika och förändrar en ganska ointressant figur till en antagonist som passar som handen i handsken i dagens turbulenta och alltmer hysteriska politiska klimat.

Det finns också en rad allegoriska och snillrika vinkningar som vågar bemöta frågan om att rollen som Captain America nu innehas av en svart man. Något som leder till flera glödheta diskussionsämnen där tanken om jämlikhet alltmer suddas ut och hur fundamentalt orättvis världen är tillföljd av stereotyper och fördomar. Dock presenteras inte något av detta som en pekoral predikan utan bäddas snyggt in i dialog som i grund och botten är just allegorisk.

Onah visar också mod vad gäller filmens två stora actionscener. Förvisso har vi ännu en gång att göra med sekvenser som är intensiva vad gäller digitala specialeffekter men som är otroligt medryckande. Framförallt den sekvens som känns som Marvels version av luftstriderna från Top Gun Maverick. Och för första gången på väldigt länge är den slutgiltiga actionscenen förhållandevis kort och mynnar inte ut i alltför tröttsamma excesser där hela stadskärnor ödeläggs i halvtimme efter halvtimme, även om den är oerhört explosiv. Bristen på action kan få de mest actionhungriga att protestera men det är ett kreativt beslut som visar på mognad. De mer klassiska actionscenerna innehållande fysiska närstrider är dock inte lika intressanta. Det är ytterst ordinärt handgemäng som saknar den fantastiska koreografin från Captain America The Winter Soldier.

Harrison Ford som tar över den avlidne William Hurts roll som den bullrige Thaddeus Ross skänker filmen mer än bara stjärnglans. Ford gör en oväntat känslosam rolltolkning som känns både genuin och mänsklig. Anthony Mackie har i sin tur mycket av det tvivel som kunde ses i hans stora genombrott, den fenomenala The Hurt Locker.

Captain America Brave New World kanske inte briljerar lika mycket som The Winter Soldier vilken tydligt markerade ett kvalitetsskifte för Marvel. Istället är det en nervpirrande, koncis och otroligt underhållande film som förstår vikten av att inte anförtro sin själ och intellektuella kapacitet till explosioner utan till genuin spänning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Konsten att göra slut – en tårdrypande sörja

12 februari, 2025 by Elis Holmström

Konsten att göra slut
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 februari 2025
Regi Jonás Truebas

Det är en av de mer oortodoxa skilsmässor som fångats på film, synd då att utförandet och slutprodukten är lika ointressant som premissen är unik. Relationer på film går tillbaka till en klassisk dramatisk kärna som kan spåras till antiken, det är essensen av de mest traditionella pjäser och berättelser. I modern tid har Ingmar Bergmans eldfängda Scener Ur Ett Äktenskap varit en sorts ledfigur för hur komplexa, aggressiva och sönderfallande förhållanden kan skildras på film.

I sin bästa stunder kan det vara gastkramande att beskåda, hur verbal fradga skjuts som projektiler mellan de inblandade, hur emotionella vulkanutbrott ageras till perfektion och demonstrationen av hur lågt människor är beredda att gå då allt faller samman.

Jonás Truebas väljer dock att skildra det trasiga förhållandet med ett nästan kusligt och bisarrt lugn. Här kommer aldrig de explosiva konfrontationerna eller stunden då alla skelett dras ut ur garderoben. Istället skildras skilsmässan som ett sorts snedvridet projekt där båda inblandade verkar ha en omänsklig självdistans till situationen. Det skulle kunna leda till en film som på ett mer unikt sätt skildrar en brusten och icke fungerade relation. Men eftersom Truebas får slut på energi, fantasi och inte har någon större självdisciplin efter att ha presenterat den grundläggande premissen är hoppet snart förlorat.

Den genomgående bisarra, olustiga och nonchalanta stämningen som genomsyrar hela filmen kräver en betydligt skarpare väldefinierad regi samt infallsvinkel än det vi faktiskt får. Konsten Att Göra Slut må vara kompetent vad gäller sitt skådespel och den generella personregin, men filmen är nästintill chockerande livlös. Kreativitet, energi eller intresse är helt frånvarande, filmen rör sig i ett livshotande lågt tempo som får speltiden på två timmar att verka längre än samtliga uttagningar till Idol.

För att försöka skaka liv i det hela börjar Truebas kasta in något märkligt sorts meta-berättande där han försöker skapa tvivel om det vi verkligen ser är verklighet eller fiktion. Ett drag som kunde ha gett intellektuellt tuggmotstånd om det inte känts som en håglös och fånig gimmick menad att desperat kickstarta det hela.

Och mot slutet försvinner alla hämningar. Från att ha varit distanserat och nästintill underhållande kyligt förvandlas det hela till en tårdrypande sörja som får det att likna en grotesk såpa menad att dö på någon hemsk tv-kanal en menlös eftermiddag.

Konsten Att Göra Slut må ha en intressant ingångspunkt men den slarvas snart bort och allt slutar med att vara en isande tråkig och själlös klumpeduns.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Brutalisten – lysande skådespelare

8 februari, 2025 by Elis Holmström

Brutalisten
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 7 februari
Regi: Brady Corbet

Det är den tiden på året då fjolårets mest omtalade, omhuldade och Oscars-hoppfulla kandidater anländer på svensk mark. Brutalisten regisserad av Brady Corbet anländer med gigantisk pompa och ståt, den designmässigt provokativa affischen stoltserar med det hyperboliska ordet monumental från branschjättar som Rolling Stone och The Hollywood Reporter. Förväntningarna är därmed oerhörda, framförallt då filmen också stoltserar med en otrolig speltid på över tre och en halvtimme inklusive en kort paus.

Och som alltid då en film tycks ha gjort en resa från ingenting till stratosfären och framhålls som det största som skett sedan filmkameran uppfanns, är det svårt att helt och hållet uppfylla de hysteriska lovorden. Med det sagt är Brutalisten mäkta imponerande och många gånger djupt engagerande.

Brady Corbets resa från halvdan skådespelare till regissör är inte unik, däremot är övergången från en regissör med ytterst ointressanta projekt som Vox Lux till att nu framhållas som ett geni genuint förvånande. Andra regissörer bygger sakteliga upp en resumé där tydlig förbättring figurera flitigt mellan projekten, med detta en ökande profil. Med det sagt kan raketfärd också ske, Brutalisten är i mångt och mycket den sortens film som tar en regissör från att vara ointressen till att kunna anses som en med genuin potential. Visionen är att skapa ett svepande drama som utforskar hela det mänskliga emotionella spektrat. Och flera gånger är det slående hur pass medryckande och intressant resan är, detta trots att tematiken och berättelsens diverse beståndsdelar känns igen, något som är i stark polemik med Corbets uttalande om att en film av god kvalité ständigt bör överraska.

Men bristen på originalitet blir inte beklämmande då Brutalisten har en magnetisk kvalité som gör att den ofta lågmälda men samtidigt svarta dramatiken är omöjlig att ta ögonen ifrån. Corbet integrerar flera historiska milstenar på ett strålande sätt vilket ger berättelsen en oerhörd vidd då avgörande skeenden som Israels grundande eller de aggressiva atombombstestningarna sätts i en kontext och länkas samman med berättelsen. Brutalisten använder sig också av ett spartanskt och intimt foto som gör att filmen påminner om filmad teater, något som förstärker Corbets vilja att lägga publikens blick på dramatiken och skådespelet. Just dialog och interaktion mellan skådespelare är av ypperlig kvalité. Adrian Brody gör en fantastisk insats som lyckas beröra det mesta en karaktär kan tänkas genomgå, såsom sorg, extas, hopplöshet och pånyttfödelse. Felicity Jones, som fått alltför lite relevant arbete, gör också en mycket finstämd rolltolkning som förstår vikten av att kombinera styrka och tystnad.

Mer än något annat är det filmens mer poetiska och öppna kvalitéer som stärker upplevelsen. De politiska och sociala undertonerna är oundvikliga men sättet främlingsfientlighet och vanmakt skildras på sätts i en oväntat snillrik vinkel här. Genom att låta huvudpersonen komma från ett veritabelt helvete – koncentrationslägret Buchenwald, blir kontrasten då Brody möter Guy Pearces makabert fascistoida industrialist en otäckt påminnelse om att ondskan som han just undflytt har återfötts fast i en amerikansk affärskostym. Detta blir än mer potent och kraftfullt då vi ser till händelserna i dagens USA där just industrialism och fascism numera går hand i hand och omformar samhället till en grotesk oligarki som dessutom tagit sig an rasism och splittring med öppna armar.

Samtidigt är materialet kanske mer komplext än Corbet har förmåga att hantera. Flera gånger om finns det utrymme att extrahera ut än mer ur specifika moment än vad som görs. För trots de fina insatserna från Jones och Brody är deras djupa och bärande förgyllande inte tillräckligt närvarande eller intensivt för att verkligen övertyga till den graden filmen önskar. Ett antal andra sekvenser lovar också mer än de faktiskt ger, det gäller framförallt en lång exkursion mot filmens final som ter sig menlös och rentav pretentiös. Corbet visar också på en osäkerhet i sin kapacitet som regissör, framförallt vad gäller vissa stilistiska grepp som inte alls är nödvändiga. Slutet som serveras i en mycket rumphuggen epilog är inte heller något som kommer gå till historien.

Men det är inte det som stannar kvar, det är just de nutida allegorierna, de magnetiska kvalitéerna i dramatiken och det lysande skådespelet som klamrar sig fast i minnet. Brutalisten är inte perfekt men många gånger om omöjlig att ta ögonen ifrån.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brutalisten, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Becoming Led Zeppelin

5 februari, 2025 by Elis Holmström

Becoming Led Zeppelin
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Bernard MacMahon

Det finns alltid en jättelik paradox då det nalkas dokumentärer om legendariska band eller artister. Det borde inte vara några större svårigheter att berätta sagan om The Beatles år ute på vägarna – som Ron Howard gjorde i Eight Days A Week, eller – som här, att visuellt demonstrera Led Zeppelins tidiga år och deras raketkarriär som tog dem från att vara en sargad version av The Yardbirds till att bli ett av världens mest älskade, hyllade och ikoniska musikakter.

Men att skildra ett subjekt av legendariskt episka proportioner presenterar också problemet att ingen film – oavsett längd, kompetens eller välvilja, har kapacitet nog att leva upp till subjektet den önskar skildra.

Problemet har drabbat alltför många, Cameron Crowe med sin film om Pearl Jam eller den förvirrade Springsteen And I som kändes som ett rent hafsverk. Bernard MacMahon som står för regin är inte heller någon luttrad veteran, förutom två tidigare dokumentärer ekar hans CV tomt. Detta gör det mer eller mindre oundvikligt att Becoming Led Zeppelin inte blir någon fullfjädrat epos i bästa No Direction Home-anda, snarare en kompetent men ytterst regelrätt dokumentär som alltför många gånger bländas av den musikaliska briljansen och glömmer bort att skapa genuint intressanta porträtt av sina subjekt, i detta fallet bandmedlemmarna.

Att MacMahon hyser en enorm vördnad för bandet råder det inget tvivel om. Där andra dokumentärfilmare gärna ramar in filmen som en personlig studie väljer MacMahon att göra sig mer eller mindre osynlig och istället göra en av de mer deskriptiva dokumentärerna på länge. Allt följer klassiska strukturer där ursprung och inspirationer prickas av, samt en och annan rolig historia från de olika intervjuer som gjorts med de tre återstående medlemmarna.

Allt är ytterst beprövat och därmed fungerande, men samtidigt alltför ordinärt och enkelspårigt för att verkligen fånga och isolera essensen av det som gjort att folk som inte ens var födda då Zeppelin hade sin storhetstid, faller på knä då Robert Plant eller Jimmy Page nämns. Det hela blir också en aningen för bekant då MacMahon lånar alltför många stilgrepp från It Might Get Loud av Davis Guggenheim, den kapitalt misslyckade filmen om elgitarrens betydelse, där Page faktiskt medverkade. Flera anekdoter därifrån återges här och det stilistiska valet att förmedla berättelsen genom gryniga arkivbilder känns som ett otäckt eko från Guggenheims praktfiasko.

Intervjuerna som ges må vara öppenhjärtliga och informativa men framstår aningen tama, framförallt med tanke på de historier om fullkomlig galenskap som alltid associerats med bandet. Det är också svårt att säga om de allra mest inbitna fansen får ut något mer än behaget att se och lyssna till ett av världens mest inflytelserika band. I en värld där mer eller mindre all form av arkivmaterial och undanstoppade videoskatter letat sig ut på internet är det en utmaning för en Zeppelin-novis som mig själv att avgöra om något av konsert- eller intervjumaterialet som erbjuds är genuint exklusivt.

Dock är det svårt att klaga då låtar som Good Times Bad Times och Ramble On spelas upp genom perfekta biohögtalare och låter bättre än någonsin vad gäller ren ljudkvalitet. Men då allt kommer till kritan har vi att göra med en faktisk dokumentär och inte en presentation av superb rockmusik, även om det givetvis är en del av ekvationen. Och i slutänden känns det hela aningen fattigt, framförallt då det slutar alltför tidigt. Becoming Led Zeppelin liknar istället första kapitlet i en trilogi, något som skulle stärka upplevelsen med vetskapen att än mer finns att berätta. Tyvärr är detta inte fallet och filmens slut kan vara ett av de mest snopna på länge och prickas av med en tafatt plattityd signerad Jimmy Page.

Nog finns det stunder i Becoming Led Zeppelin som får publiken på tå och att spela luftgitarr, men det är helt och hållet musikens förtjänst inte den ytterst ordinära och regelrätta dokumentär som vi har att göra med.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Marked Men – det mesta är fel, bedrövligt och rent utsagt överjävligt

5 februari, 2025 by Elis Holmström

Marked Men
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Nick Cassavetes

…. Tyvärr går det inte att inleda på något stilfullare sätt. 2025 har knappt börjat och det mesta är fel, bedrövligt och rent utsagt överjävligt. Givetvis skulle det inte ta lång tid innan en film som summerar och ger gestalt åt denna fullkomliga apokalyps skulle framträda. Det är svårt att överhuvudtaget förstå vad som utspelar sig framför biopubliken under de outhärdligt långa 90 minuter som är regissören Nick Cassavetes senaste film.

Man kan säga allt och absolut ingenting om Marked Men, det är en sådan film som lämnar en utan förmåga att tala, tänka eller uppfatta någonting utöver den djupa smärta som infinner sig under filmens gång. Samtidigt finns det ofantligt mycket att diskutera, som det faktum att Nick Cassavetes bekräftar att varken talang eller kapacitet att tänka överförs genetiskt. Pappa John Cassavetes må vara en ikon vars filmer än idag fascinerar och inspirerar, inget av detta har överförts till sonen och äpplet har inte bara fallit långtifrån trädet utan tagit en resa till en annan dimension.

Inte för att Nick Cassavetes varit känd för någon vidare briljans vad gäller förmågan att skapa film som kan kategoriseras som dräglig. Förutom den kultklassiska The Notebook har Cassavetes junior bjudit på den makabert usla Alpha Dog med riksclownen Emile Hirsch till praktfiaskon som God Is A Bullet eller The Other Woman.

Men Marked Men får alla dessa synder att framstå som välsignelser. Om det skulle framkomma i efterhand att filmen var menad som en samling av det sämsta filmkonsten kunde erbjuda skulle det inte vara förvånande. Från första rutan är det alltför tydligt att något hemskt nalkas, från det fullkomligt groteskt fula fotot till scenografin som är så pass oattraktiv och motbjudande att den får Tim Burtons smutsiga och – avsett groteska version av Batman-staden Gotham City att likna ett paradis på jorden.

Skribenter och journalister tvingas ibland poängtera att det som setts eller sagts inte går att upprepa med respekt för tittarna/läsarna. Detsamma gäller Marked Men, det fullkomliga övergrepp på filmkonsten som utförs är bortom alla former av ord och beskrivningar.

Manuskriptet är groteskt och filmens karaktärer obegripligt osympatiska. Intelligensen, både vad gäller kreativitet och det som sker på duken når så pass låga nivåer att det inte är mätbart. Dialogen som yppas är inget annat än hälsofarlig, här finns repliker som är så pass skandalöst usla att det borde kunna ses som brottsligt.

Sedan har vi skådespelet, eller vad vi nu skall klassificera travestin som. Chase Stokes och Sydney Taylor i huvudrollerna är relativt nyutexaminerade aktörer med ytterst lite erfarenhet, i alla fall enligt deras resuméer. För med tanke på deras agerande här börjar jag istället misstänka att de är livstidsdömda brottslingar som tvingats till straffarbete, det skulle förklara det fullkomligt apokalyptiska agerande/dravel som utspelar sig framför den ont anande publiken. Antalet fel, brister och rena förolämpningar mot alla åskådare går faktiskt inte att beskriva.

I en scen då Stokes karaktär föreställer sig en våldsam bilkrasch som slutar i att bilen åker raka vägen utför ett stup kommer tanken och önskan att detsamma skall ske med samtliga av filmens personer, på så sätt hade vi fått ett snabbt slut på detta elände. Marked Men är inte en film utan ett genuint hot mot folkhälsan, tack och lov finns det ett sätt att stoppa spridningen, genom att undvika skräpet för allt man är värd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in