• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Mickey 17 – en soppa som spretar åt alla håll

6 mars, 2025 by Elis Holmström

Mickey 17
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Bong Joon Ho

Filmbolaget Warner Bros och alla andra involverade kring marknadsföringen för Mickey 17 tycks vilja frammana ett scenario där ingen skall komma ihåg att regissören Bong Joon Ho faktiskt varit verksam innan sin bejublade film Parasit. Även om den Oscarsbelönade kritikerfavoriten må ha satt Joon Ho på kartan för den stora allmänheten har regissören gjort ett antal filmer i hemlandet Sydkorea men också i USA med den ganska blaskiga Snowpierecer – som senare blev TV-serie hos Netflix. Men hela marknadsföringskampanjen har konstruerats efter uppfattningen att detta är en sorts engelskspråkig debut från Joon Ho, ett steg in i västvärlden och chansen att bredda sitt filmskapande.

Och oavsett vad PR-gruppen vill uppenbarar sig mindre behagliga minnen gällande Joon Hos filmskapande under Mickey 17s sega speltid på 137 minuter. Däribland att den makalösa och galna åktur som var Parasit inte är standard då Joon Ho står som regissör. Istället är det en märklig – men ibland, underhållande mix av ohämmade upptåg, en berättelse som knappt håller samman och en kylig cynism som kan vara närmast utmattande.

Mickey 17 följer till stor del samma problematiska trender som filmer som Disneys spelfilmsversion av Mulan regisserad av Niki Caro. Det vill säga en bejublad regissör vars tidigare filmer varit kritikerfavoriter tar sig ett större och mer svulstigt projekt med en budget vars cateringkostnader är densamma som hela den tidigare filmkatalogen. Denna resa innebär dock växtvärk. Även om Bong Joon Ho arbetat i USA tidigare är förväntningarna och ambitionerna andra nu, något som leder till en film som vill spänna musklerna och framstå episk i sitt omfång. Detta resulterar dock i något som många gånger känns som en smärre röra. Precis som för många andra regissörer som tar steget till storskaliga studiofilmer försöker Joon Ho att cementera ett fåtal signum från tidigare filmer som ett sätt att visa på en unik identitet. Här manifesterar det sig i kaosartad humor och ett närmast spattigt berättande som stirrigt och hetsigt kastar sig mellan våld, snusk och nihilism. Rent formmässigt är det minst lika stor oreda, scenografiskt och fotografiskt är det definitionen av funktionellt men fullkomligt identitetslöst med en alldaglig science fiction-miljö och ett ytterst anonymt foto.

Ensemblen har – som filmens gedigna budget indikerar, också rustats upp. Robert Pattinson, Toni Collette samt Mark Ruffalo är sannerligen inte att förkasta men endast Ruffalo känns det minsta minnesvärd. Både Pattinson och Collette dras med karaktärer vars substans är densamma som vatten, Pattinson har dessutom sadlats med den hopplösa uppgiften att leka Tom Hardy, mer exakt den Hardy som mumlar, gnäller och grymtar i kopiösa mängder. Collette får i sin tur otäckt lite relevant material att jobba med och får helt och hållet förlita sig på sin pondus som aktör för att klara sig. Ruffalo briljerar dock i rollen som en hybrid mellan Donald Trump, Elon Musk och Jerry Falwell, detta är en både djupt komisk men samtidigt otäckt pricksäker rolltolkning av essensen av en teologisk fascist vars förakt och makthunger saknar gränser. Och det är i de stunderna som Mickey 17 helt hänger sig till att vara en satir över det moderna samhället som den når oanade höjder.

Då blir cynismen, grymheten och den kolsvarta synen på livet en ren njutning. Det liknar då en mer raffinerad och explosiv version av den överdrivna Don’t Look Up, där alltifrån skamlös kommersialism, storbolag och terrorstater får mer stryk än en amatörboxare i en strid mot Cassius Clay. Satiren och samhällskritiken må vara bred och motsatsen till subtil, men det finns en genuin kraft och vitalitet i de scener då filmen skapar slagkraftiga allegorier till dagens händelser. Och det är i en av dessa scener som Joon Ho når så pass högt att man kan undra om man man ser en genuin uppföljare till Parasit. När den hysteriska komiken, vansinnet och hämningslösheten samverkar når Mickey 17 fantastiska toppar. Men tyvärr sker detta alltför sällan och filmens sista tredjedel känns som en genuin härdsmälta då den spydiga cynismen och brutaliteten ersätts av ett av de mer menlösa klimax som kunde föreställas. Att det hela också känns onödigt utdraget hjälper inte heller.

I ett fåtal stunder är Mickey 17 genuint briljant, och då den vågar vara en bitsk satir finns det grandiost underhållningsvärde. Men som helhet är det en soppa som spretar åt alla håll och kanter, till skillnad mot Parasit är det bara segment och inte slutprodukten som förblir oförglömlig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bong Joon Ho, Filmkritik, Filmrecension, Mickey 17

Filmrecension: Goodrich

28 februari, 2025 by Elis Holmström

Goodrich
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 februari 2025
Regi Hallie Meyers-Shyer

Berättelsen om den hårde karriäristen som genomgår ett obehagligt uppvaknande är lika klassisk som den är förutsägbar. Dock har den återkommit gång på gång på film och har förmedlats med både briljans och ren inkompetens. Goodrich landar någonstans emellan dessa två extremer. Regissören Hallie Meyers-Shyer har inte jobbat på över sju år och det är föga förvånande varför. Hennes senaste film Home Again med Reese Witherspoon i huvudrollen var lika anonym och minnesvärd som valfritt framträdande från den senaste upplagan av Melodifestivalen.

Att Meyers-Shyer därför känner sig aningen skakig och osäker är föga förvånande efter så många år av inaktivitet, därför väljer hon en beprövad berättelse och en form som mer än något annat vill vara ett monument till den sortens fenomenala dramakomedi som Alexander Payne skapar i sina bästa stunder. Och flera ingredienser för en lyckad kaka ligger på köksbänken. Bland annat Michael Keaton som de sensate åren alltmer befäst sig som en av branschens mest intressanta och unika aktörer. Tyvärr så slår det hela slint då Meyers-Shyer inte tycks förmå att följa enkla instruktioner. Goodrich diverse beståndsdelar är varken nyskapande eller överraskande, allt sker efter en utstuderat förutsägbar mall där livets många svårigheter snart blir en oväntad välsignelse då det för huvudpersonen närmare ett tillstånd av harmoni, där vänner och familj visar sig vara mer meningsfullt än karriär och prestige. Att det hela är olidligt sentimentalt och enkelspårigt är därmed inte bara väntat utan nästan en självklarhet.

Dock kan dessa mer problematiska element tyglas av regissörer med stor fingerfärdighet och sylvass personregi. Meyers-Shyer är olyckligtvis inte en av dessa, hon misslyckas gång på gång med att skruva ihop denna filmiska motsvarighet till en Ikea Billy genom ett skakigt handlag och en minst lika instabil personregi. Keaton som per automatik alltid medför ett mått av ohämmad excentrisk energi känns under en stor del av filmen olustig och obekväm. Detta är till stor del ett resultat av att regin är krampaktig och inte det minsta avslappnad. Meyers-Shyer känns spänd som en pianotråd och även de sekvenser som är menade att vara avslappnade och vardagliga framstår forcerade och ansträngda. Flera gånger känns filmen också skrämmande mager då den försöker att vidga sitt dramatiska omgång, detta sker genom en rad halvdana biroller, där den kanske mest konfunderade är Mila Kunis i rollen som Keaton dotter, vars karaktär och hela agerande känns som en enda lång och onödig efterkonstruktion.

Det tar evigheter innan Keaton blir varm i kläderna och först då börjar Goodrich få någon sorts substans. Då blir det hela i alla fall en blek skugga av de filmer som Meyers-Shyer vill imitera med ett par måttligt hjärtevärmande scener. Men det är alltför sent för att kompensera för en film som är dramaturgiskt platt, stel och framförallt närmast banal. Att vi dessutom får ett rumphugget och kväljande sötsliskigt slut gör inte det hela mycket bättre.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Presence – liknar ett avsnitt av TV4s clownprogram Det Okända

24 februari, 2025 by Elis Holmström

Presence
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 februari 2025
Regi Steven Soderbergh

Steven Soderbergh rör sig mellan högt och lågt, inte bara vad gäller olika genrer som han åtagit sig genom sin långa karriär. Kvalitén har också varit lika opålitlig som de diverse projekt Soderbergh engagerat sig för. Alltifrån hyllade filmer som Traffic till kompletta fiaskon som Ocean’s Twelve. Soderberghs person är minst lika oförutsägbar, exempelvis hans hårdföra ord för mer än tio år sedan om att han skulle pensionera sig permanent från att göra långfilmer för att bara ett par år senare ännu en gång var i full swing som långfilmsregissör.

Kollegan David Fincher förfasade sig – skämtsamt, över den takt Soderbergh håller vad gäller sina projekt i en intervju. För i bästa Woody Allen-anda – vad gäller produktionstakten, kastar Soderbergh ur sig diverse projekt i en hisnande fart och har sedan 2018 stått bakom minst en långfilm per år. Mängden projekt och deras förhållandevis låga budget tillåter Soderbergh att inte bara pröva på olika genrer utan också uttrycksformer. Och när det nu kommit till att skapa en övernaturlig dramathriller vill Soderbergh göra en mer sofistikerad version av Paranormal Activity vars bildspråk vill röra sig mellan att vara dokumentärt men också nervpirrande.

Och rent estetiskt är Presence sannerligen en av Soderberghs mer vågade filmer. Sättet kameran ramar in scenerna och får det att framstå som att vi i publiken observerar saker vi inte är menade att se är både stilfullt och elegant vad gäller genomförandet. Här blir kameraåkningar en del av berättandet och detsamma kan sägas om filmens miljöer. Eftersom filmen önskar vara just observerande finns det förhållandevis lite utrymme att göra några djupdykningar i personerna vi får möta. Därför får scenografin istället spela en avgörande roll vad gäller att förmedla de olika personligheterna, en inte revolutionerande berättarteknik men något som är mer förekommande i de bästa TV-spelen och inte i film.

Men där estetiken är beundransvärd är det raka motsatsen vad gäller manuset av David Koepp. Att filmen aktivt väljer att värja sig från att ens tangera att bli en skräckfilm är beundransvärt, vi slipper därmed genrens sämsta klyschor där figurer hoppar fram bakom hörn eller karaktärer förlorar sin självbevarelsedrift och drar ned i en mörk källare för att möta en brutal död. Istället vill filmen skapa en intensiv laddning där mystiken är tänkt att vara närmast kvävande. Dock blir detta aldrig fallet då Soderbergh misslyckas med att addera någon som helst kraft eller själ till projektet.

Det finns en tydlig målkonflikt där Soderbergh tycks vilja skildra en dysfunktionell familj genom en ytterst särgen estetik medan Koepp vill göra något som rör sig i samma fotspår som The Others. Detta leder fram till en mittsektion där filmen börjar implodera, detta genom en sekvens då filmen helt anammar det övernaturliga och liknar ett avsnitt av TV4s clownprogram Det Okända.

Och därifrån går precis allting fel. Från att ha varit lovande vad gäller sin visuella form förvandlas allt till en veritabel cirkus där alla inblandade tappar fattningen. Det resulterar i ett hopplöst patetiskt klimax som är mer krystat än avslutningen till The Life Of David Gale av Alan Parker. Så istället för att vara en laddad thriller blir det ett platt fall som lämnar tittaren mållös och dränerad i och med det fullkomliga misslyckandet att förstå potentialen.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Spermageddon – ett renodlat tortyrredskap

24 februari, 2025 by Elis Holmström

Spermageddon
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 februari 2025
Regi Tommy Wirkola, Rasmus Sivertsen

Ta ett djupt, djupt andetag… Den norska animationsstudion Qvisten har sannerligen inte varit guds gåva till filmkonsten. Med obönhörligt skräp som Helt Super eller Bockarna Bruse På Badhuset har Qvisten varit ansvariga för några av de senaste årens mest plågsamma filmupplevelser. Men med Spermageddon får regissörsduon Tommy Wirkola och Rasmus Sivertsen alla tidigare synder att framstå som välsignelser.

Då något hemskt väntar är det svårt att förbereda sig. Spermageddon är en film så berövad på några som helst meriter att de digitala pixlar som utgör dessa bokstäver känns bortslösade. Samtidigt är alla filmer – precis som grovt kriminella, värda sin tid i domstolen. Vad Wirkola och Sivertsen vill åstadkomma är det inte mycket funderingar kring, tanken är att presentera den råaste formen av chockhumor som i sin totala perversion framkallar desperata skratt, som med sitt hämningslösa beteende skapar något helt oförglömligt. Och oförglömligt är det fast av helt fel anledningar. Att maximera chockvärdet är bara relevant om det finns en vision samt en fingerfärdighet. Den kontroversiella och minst lika skamlösa Sausage Party är den huvudsakliga inspirationskällan, en film som med ett förvridet leende basunerade ut snusk, vansinne och vulgariteter, dock med ett mått av professionalism samt duktiga skådespelare som lånade ut sina röster till de oanständiga varmkorvarna.

Men Spermageddon är – precis som Qvistens tidigare filmer, inkompetensen personifierad. Vulgaritet och könshumor kan vara komiskt guld i rätta mängder, men Wirkola och Sivertsen har intalat sig själva och alla involverade att kunskap och kreativa idéer inte är något att fästa något större värde vid. Det är inte tal om någon skarpsinnig film som nyttjar sina gränslösa kvalitéer för någon kreativ effekt. Istället är det en motbjudande sörja av pubertal idioti där målet verkar vara att nå maximalt antal könsord per mikrosekund. Det spelar ingen roll att det bokstavligt talat haglar könsorgan och kroppsvätskor på publiken, inte för en bråkdel av en sekund framstår något det minsta vågat eller för den delen intelligent. Istället liknar det hela ett besök på en allmän toalett som inte underhållits eller sanerats på årtionden. Det är motbjudande, fult, groteskt, illaluktande och framkallar en omedelbar reaktion att fly fältet.

Snusket och vulgariteterna är snart så frekventa att det snabbt tappar sitt minimala chockvärde. Då det femhundraelfte skämtet om avföring och sperma dras börjar publikens kollektiva förstånd rinna ut genom öronen. Detta är en fullkomlig attack på alla tänkbara sinnen. Att den goda smaken dras genom smutsen gång på gång spelar ingen större roll då detta är en av de mest monotona filmupplevelser som skådats. Humorn är i sin tur lika bedrövlig och utgår helt och hållet från att ingen av tittarna någonsin sett Monty Python eller Saturday Night Live.

Och som alltid med Qvisten får vi också musiknummer som får trumhinnorna och förståndet att implodera. Som grädde på detta surnande mos är studions groteskt fula animation precis lika vedervärdig som alltid. Spermageddon kan inte kategorisera som film utan som ett renodlat tortyrredskap. Men alla som drömt om att se en hjärndöd spermie språka med en animerad form av E. coli, ätandes avföring, har en sällsynt grandios upplevelse framför sig, alla andra gör bäst i att be till högre makter om någon form av nåd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: A Complete Unknown

14 februari, 2025 by Elis Holmström

A Complete Unknown
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 februari 2025
Regi James Mangold

Om A Complete Unknown hade kommit för tio år sedan hade den med största sannolikhet hyllats som en kolossal triumf. Ett stycke utsökt film som med fantastiskt hantverk gestaltar Bob Dylans mest kreativa år. Men filmer om musikaliska storstjärnor och deras snåriga liv är nu förtjänta av samma kritik som filmer om män och kvinnor i färgglada dräkter fått utstå.

Med filmer som Bohemian Rhapsody, Rocket Man och Bob Marley: One Love är det som på engelska kallas för musical biopic en utstuderat förutsägbar och ofta totalt ointressant premiss för en film. En stor del av problemet är att filmerna vägrar att ändra profil eller struktur. Oavsett om det är Ray Charles eller Amy Winehouse som får sitt liv presenterat på film återkommer numera förutsägbara sekvenser och lika uppenbar tematik. Det är uppgång och fall, resan tillbaka från botten till toppen och kändisskapets höga pris.

Regissören James Mangold var själv delaktig i att starta denna genre i och med sin biografi om Johnny Cash döpt efter sångarens legendariska låt Walk The Line. En film som – trots flera inslag som idag skulle kunna klassas som genreklyschor, hör till det bästa genren gett oss. Trots en simpel berättelse demonstrerade Mangold en fantastiskt hängivenhet och en oväntad uppriktighet som fick filmen att framstå genuin men framförallt varm.

Och nästan 20 år senare vill Mangold återskapa magin som ledde till det stora genombrottet. Denna gång höjs insatserna genom att ta sig an Bob Dylan, en musiker som går bortom det normala på de flesta sätt och vis. Mangold vill ännu en gång skapa en bred, öppen och lättillgänglig film som skildrar en specifik period i Dylans liv.

Men tillskillnad mot skildringen av Johnny Cash och dennes liv och evighetslånga kärlek till hustrun June är A Complete Unknown splittrad, ofärdig men framförallt alltför ordinär.

Dock är det svårt att helt och hållet kritisera Mangold för att slutresultatet är långtifrån så magiskt som det kunde ha varit. Bob Dylan är en av historiens mest enigmatiska, komplicerade, för att inte säga svåraste personer, vad gäller hans kameleontiska artisteri för att inte tala om personligheten. Detta i kombination med hans historiska gärningar där han skapt album och låtar som – för att uttrycka det milt, har förändrat historiens gång, har gett Dylan en sorts oförstörbar aura där hans absurda och många gånger motbjudande beteende ursäktats till rent perversa nivåer.

Denna ovilja att faktiskt komma till slutsatsen att Dylan är långtifrån sympatisk som människa blir också djupt problematisk för filmen då porträttet av Dylan blir oerhört vagt och klent. Flera gånger presenteras sekvenser där Dylan lever rövare och demonstrerar en megalomani som får vår egen Börje Ahlstedt att framstå lika ödmjuk som en försynt liten skogsmus. Det finns inget fundamentalt fel med att visa upp historiska personer som djupt problematiska vad gäller deras person, men Mangold och manusförfattaren Jay Cocks vågar inte ens tillkännage att deras subjekt inte är guds bästa son vad gäller mänskliga kvalitéer. Istället framstår filmens narrativ som snedvridet apologetiskt där Dylans ofta frånstötande beteende skall förklaras med än mer diffusa och oklara förklaringar. Berättelsen hade istället mått bra av att skildras mer som Dylans memorerar. Där väljer Dylan att berätta de många episoderna ur sitt liv på ett oväntat distanserat och jordnära sätt, det finns inget överdådigt eller storslaget över någonting, istället är det små anekdoter och diskussioner med diverse personer – kända som okända, som förklarar och ger en mikroskopisk insikt i personen.

James Mangold väljer istället en traditionell struktur som aldrig är abstrakt eller vidare djup. Sättet genombrottet skildras är lika självklart som det är kusligt bekant. Vi får montage som dränks i Dylans musik där korta ögonblick summerar framgångssagan. Och som i så många andra musikaliska biografier görs det ingen ansträngning att förklara varför Dylans musik briljerar i sin historiska kontext. Det förekommer dock en rad tafatta sekvenser som försöker koppla samman de mest dramatiska händelserna under 1960-talet med Dylans artisteri, sekvenser som mest känns som utfyllnad. Att filmen är traditionell i form och utförande är förståeligt då en mer snäv och abstrakt historia knappast hade kunnat skaffa sig åtta Oscarsnomineringar, något filmen i huvudsak är intresserad av. Detta är i mångt och mycket exemplariskt lockbete för just priser och utmärkelser, alla bitar finns på plats och om det inte vore för ett antal styrkor hade det hela varit en av de mer cyniska filmerna på länge.

För det finns också fantastiska höjdpunkter som är rent euforiska. Först och främst Timothée Chalamet i rollen som Dylan själv, detta kan vara det absolut bästa porträttet av en musiklegend som någonsin skådats. Även om Chalamet inte får någon vidare hjälp av manuskriptet skapar han en version av Bob Dylan som är skrämmande lik, det är inte bara rösten och utseendet utan hela kroppsspråket ned till de minsta gesterna. Sättet Chalamet kopierar Dylans nasala sångröst är minst lika imponerande och inte sedan Joaquin Phoenix spelade Johnny Cash i Mangolds Walk The Line har ett porträtt av en musiker framstått såhär pass genuint och autentiskt. Det är så pass bra att man kan glömma att det i grund och botten är en imitation. Nästan lika bra är Monica Barbaro i rollen som Joan Baez, Barbaro besitter en fantastisk sångröst och skapar en Baez som är självständig och minst lika bestämd.

Mangold lyckas också skildra extasen och förundran kring själv musiken, precis som den fantastiska Live Aid-sekvensen från Bohemian Rhapsody. Scenerna då vi får se Dylan spela in mästerverket Highway 61 Revisted är fullkomligt makalösa, detsamma gäller då Chalamet och Barbaro sjunger Blowin In The Wind ihop. I dessa stunder är extasen så pass extrem att man kan förlåta att helhetsintrycket av A Complete Unknown är så pass ordinärt och vardagligt att den tangerar att vara medioker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in