Elis Holmström

Becoming Led Zeppelin
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Bernard MacMahon

Det finns alltid en jättelik paradox då det nalkas dokumentärer om legendariska band eller artister. Det borde inte vara några större svårigheter att berätta sagan om The Beatles år ute på vägarna – som Ron Howard gjorde i Eight Days A Week, eller – som här, att visuellt demonstrera Led Zeppelins tidiga år och deras raketkarriär som tog dem från att vara en sargad version av The Yardbirds till att bli ett av världens mest älskade, hyllade och ikoniska musikakter.

Men att skildra ett subjekt av legendariskt episka proportioner presenterar också problemet att ingen film – oavsett längd, kompetens eller välvilja, har kapacitet nog att leva upp till subjektet den önskar skildra.

Problemet har drabbat alltför många, Cameron Crowe med sin film om Pearl Jam eller den förvirrade Springsteen And I som kändes som ett rent hafsverk. Bernard MacMahon som står för regin är inte heller någon luttrad veteran, förutom två tidigare dokumentärer ekar hans CV tomt. Detta gör det mer eller mindre oundvikligt att Becoming Led Zeppelin inte blir någon fullfjädrat epos i bästa No Direction Home-anda, snarare en kompetent men ytterst regelrätt dokumentär som alltför många gånger bländas av den musikaliska briljansen och glömmer bort att skapa genuint intressanta porträtt av sina subjekt, i detta fallet bandmedlemmarna.

Att MacMahon hyser en enorm vördnad för bandet råder det inget tvivel om. Där andra dokumentärfilmare gärna ramar in filmen som en personlig studie väljer MacMahon att göra sig mer eller mindre osynlig och istället göra en av de mer deskriptiva dokumentärerna på länge. Allt följer klassiska strukturer där ursprung och inspirationer prickas av, samt en och annan rolig historia från de olika intervjuer som gjorts med de tre återstående medlemmarna.

Allt är ytterst beprövat och därmed fungerande, men samtidigt alltför ordinärt och enkelspårigt för att verkligen fånga och isolera essensen av det som gjort att folk som inte ens var födda då Zeppelin hade sin storhetstid, faller på knä då Robert Plant eller Jimmy Page nämns. Det hela blir också en aningen för bekant då MacMahon lånar alltför många stilgrepp från It Might Get Loud av Davis Guggenheim, den kapitalt misslyckade filmen om elgitarrens betydelse, där Page faktiskt medverkade. Flera anekdoter därifrån återges här och det stilistiska valet att förmedla berättelsen genom gryniga arkivbilder känns som ett otäckt eko från Guggenheims praktfiasko.

Intervjuerna som ges må vara öppenhjärtliga och informativa men framstår aningen tama, framförallt med tanke på de historier om fullkomlig galenskap som alltid associerats med bandet. Det är också svårt att säga om de allra mest inbitna fansen får ut något mer än behaget att se och lyssna till ett av världens mest inflytelserika band. I en värld där mer eller mindre all form av arkivmaterial och undanstoppade videoskatter letat sig ut på internet är det en utmaning för en Zeppelin-novis som mig själv att avgöra om något av konsert- eller intervjumaterialet som erbjuds är genuint exklusivt.

Dock är det svårt att klaga då låtar som Good Times Bad Times och Ramble On spelas upp genom perfekta biohögtalare och låter bättre än någonsin vad gäller ren ljudkvalitet. Men då allt kommer till kritan har vi att göra med en faktisk dokumentär och inte en presentation av superb rockmusik, även om det givetvis är en del av ekvationen. Och i slutänden känns det hela aningen fattigt, framförallt då det slutar alltför tidigt. Becoming Led Zeppelin liknar istället första kapitlet i en trilogi, något som skulle stärka upplevelsen med vetskapen att än mer finns att berätta. Tyvärr är detta inte fallet och filmens slut kan vara ett av de mest snopna på länge och prickas av med en tafatt plattityd signerad Jimmy Page.

Nog finns det stunder i Becoming Led Zeppelin som får publiken på tå och att spela luftgitarr, men det är helt och hållet musikens förtjänst inte den ytterst ordinära och regelrätta dokumentär som vi har att göra med.

Marked Men
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Nick Cassavetes

…. Tyvärr går det inte att inleda på något stilfullare sätt. 2025 har knappt börjat och det mesta är fel, bedrövligt och rent utsagt överjävligt. Givetvis skulle det inte ta lång tid innan en film som summerar och ger gestalt åt denna fullkomliga apokalyps skulle framträda. Det är svårt att överhuvudtaget förstå vad som utspelar sig framför biopubliken under de outhärdligt långa 90 minuter som är regissören Nick Cassavetes senaste film.

Man kan säga allt och absolut ingenting om Marked Men, det är en sådan film som lämnar en utan förmåga att tala, tänka eller uppfatta någonting utöver den djupa smärta som infinner sig under filmens gång. Samtidigt finns det ofantligt mycket att diskutera, som det faktum att Nick Cassavetes bekräftar att varken talang eller kapacitet att tänka överförs genetiskt. Pappa John Cassavetes må vara en ikon vars filmer än idag fascinerar och inspirerar, inget av detta har överförts till sonen och äpplet har inte bara fallit långtifrån trädet utan tagit en resa till en annan dimension.

Inte för att Nick Cassavetes varit känd för någon vidare briljans vad gäller förmågan att skapa film som kan kategoriseras som dräglig. Förutom den kultklassiska The Notebook har Cassavetes junior bjudit på den makabert usla Alpha Dog med riksclownen Emile Hirsch till praktfiaskon som God Is A Bullet eller The Other Woman.

Men Marked Men får alla dessa synder att framstå som välsignelser. Om det skulle framkomma i efterhand att filmen var menad som en samling av det sämsta filmkonsten kunde erbjuda skulle det inte vara förvånande. Från första rutan är det alltför tydligt att något hemskt nalkas, från det fullkomligt groteskt fula fotot till scenografin som är så pass oattraktiv och motbjudande att den får Tim Burtons smutsiga och – avsett groteska version av Batman-staden Gotham City att likna ett paradis på jorden.

Skribenter och journalister tvingas ibland poängtera att det som setts eller sagts inte går att upprepa med respekt för tittarna/läsarna. Detsamma gäller Marked Men, det fullkomliga övergrepp på filmkonsten som utförs är bortom alla former av ord och beskrivningar.

Manuskriptet är groteskt och filmens karaktärer obegripligt osympatiska. Intelligensen, både vad gäller kreativitet och det som sker på duken når så pass låga nivåer att det inte är mätbart. Dialogen som yppas är inget annat än hälsofarlig, här finns repliker som är så pass skandalöst usla att det borde kunna ses som brottsligt.

Sedan har vi skådespelet, eller vad vi nu skall klassificera travestin som. Chase Stokes och Sydney Taylor i huvudrollerna är relativt nyutexaminerade aktörer med ytterst lite erfarenhet, i alla fall enligt deras resuméer. För med tanke på deras agerande här börjar jag istället misstänka att de är livstidsdömda brottslingar som tvingats till straffarbete, det skulle förklara det fullkomligt apokalyptiska agerande/dravel som utspelar sig framför den ont anande publiken. Antalet fel, brister och rena förolämpningar mot alla åskådare går faktiskt inte att beskriva.

I en scen då Stokes karaktär föreställer sig en våldsam bilkrasch som slutar i att bilen åker raka vägen utför ett stup kommer tanken och önskan att detsamma skall ske med samtliga av filmens personer, på så sätt hade vi fått ett snabbt slut på detta elände. Marked Men är inte en film utan ett genuint hot mot folkhälsan, tack och lov finns det ett sätt att stoppa spridningen, genom att undvika skräpet för allt man är värd.

Companion
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 januari 2025
Regi Drew Hancock

Det blir en fullkomlig stormvind som drar åt alla håll och kanter då Drew Hancock tar sig an sin första långfilm efter att uteslutande ha sysslat med diverse TV-serier. Resultatet är delvis underhållande, bångstyrigt men också klent och underutvecklat för att verkligen framstå minnesvärt och unikt.

Premissen, att blanda lätt skräck med syrlig satir rörande det moderna samhällets många fel och brister, för genast tankarna till Get Out, Jordan Peeles klassiska film som stilfullt och spydigt bröt ned rasism, fördomar och klasskillnader genom galenskap, våld och stora doser komik. Companion vill – till varje pris, emulera detta, tonen är därför glättig men kan – utan förvarning, skifta och bli kolsvart, närmast nihilistisk. Filmen väljer inte heller att förlita sig på några skräckklyschor utan förlägger chockvärdet till korta stunder av brutalt våld. Men mer än något annat är satiren och absurditeten i det moderna samhället närvarande. Överflöd och toxisk maskulinitet får sig både en och annan känga, något som också drar tankarna till den geniala Barbie av Greta Gerwig.

Inspirationerna och associationerna till grandiosa filmer är dock – som ofta är fallet, större än slutresultatet. För även om ingredienserna för storslagen satir återfinns blomstrar det aldrig ut. Istället för att framstå nyskapande eller vågad blir det endast en dråplig imitation av de episka inspirationskällorna, flera sektioner känns som ihålliga karbonkopia från valfritt verk av Peele, dock utan den enorma fingertoppskänsla och bisarra – men geniala komik, som alltid är närvarande i filmer som exempelvis Us. Hancock vågar inte eller ta ut de satiriska svängarna fullt ut. De bästa satirer har en tydlig politisk och moralisk orientering, Hancock vill istället plädera två läger och väljer att göra en sorts ’’båda sidor är av samma skrot och korn’’, något som förtar komiken då filmen aldrig vågar gå hela vägen ut.

Hancock försöker också att få igång en kaotisk energi, menad att skapa göra filmen fullkomligt absurt, där allting går snett och vansinnet regerar. Men detta gör att filmen känns splittrad och improviserad, där slitresultatet känns slumpartat och inte det minsta bestämt eller seriöst. Den korta speltiden mår inte heller särskilt bra av att Hancock använder sig av alltför många tillbakablickar och drömsekvenser som återupprepas minst en gång för mycket.

Jack Quaid och Sophie Thatcher i huvudrollerna levererar också två vitt skilda insatser vad gäller kvalité. Thatcher besitter en unik dämpad form av karisma som göra flera av sekvenserna – då hon tvingas agera utan motspelare, både intressanta och laddade, Quaid å andra sidan börjar successivt närma sig att endast spela samma rollfigur i allt han gör. Ännu en gång är det neurotisk galenpanna vars nerver inte ens klarar av ett temporärt strömavbrott.

Companion har goda avsikter vad gäller sitt koncept men når aldrig hela vägen fram, för även om det finns underhållande stunder och satiren har vassa moment är det för ofokuserat och spretigt för att kunna ses som lyckat eller nyskapande, något filmen aspirerar till att vara.

En sommar utöver det vanliga
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 januari 2025
Regi Artus

Vad som inledningsvis känns krampaktigt och dråpligt utvecklas till en charmerande och ofta rolig film som understryker vikten av mångfald och värdet av att inte följa strömmen.
Det går dock inte att undkomma att introduktionen till En Sommar Utöver Det Vanliga är genuint obekväm, inte vad utförandet anbelangar utan konceptet. Även i en komisk kostym går det inte att komma undan det faktum att det finns djupa problem vad gäller att agera intellektuell funktionsnedsättning. Regissören Artus som också spelar huvudrollen kan – trots goda ambitioner, inte navigera bort från detta faktum och då hans karaktär iscensätter funktionsnedsättningen blir reaktionen en obehaglig kall kår, även om det inte finns några onda avsikter. Det skapas genast obehagliga associationer till Lars Von Triers oerhört kontroversiella Idioterna vars innehåll åldrats med samma grace som mjölk.

Att flera initiala skämt också placerar övriga ensemblen – bestående av personer med faktisk intellektuell funktionsnedsättning, som poängen i flera av skämten gör att det hela känns osmakligt, djupt problematiskt och inte det minsta behagligt. Men ju längre filmen pågår desto mer får personer skina och komma fram i rampljuset. Från att ha varit relativt oseriöst och utan vidare riktning, förvandlas projektet till en mer hjärtlig och omsorgsfull film som visar på oerhörd respekt inför ämnet utan att någonsin framstå som ett pekoral. Filmens komik lyckas så småningom också resa ifrån den svajiga startsträckan. Det är en salig men mycket effektiv blandning av slapstick och situationskomik som funkar oväntat väl.

Tematiken och filmens allmänna form är stöpt efter klassiska ’’må bra-filmer’’, en i dag bortglömd genre som oftast kan framstå naiv och fånig, men som i denna förpackning fungerar förvånansvärt bra. Ännu en gång måste också filmens ensemble, som helt och hållet består av oprofessionella aktörer, lyftas fram. Flera av aktörerna visar upp betydligt bättre förmåga att skapa komik än en handfull självbelåtna toppkomiker.

En sommar utöver det vanliga må inte vara riktigt så extraordinär som titeln stoltserar med, däremot är det en många gånger om oerhört underhållande och värmande film som gör sig utmärkt i det svenska vintermörkret.