Becoming Led Zeppelin
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Bernard MacMahon
Det finns alltid en jättelik paradox då det nalkas dokumentärer om legendariska band eller artister. Det borde inte vara några större svårigheter att berätta sagan om The Beatles år ute på vägarna – som Ron Howard gjorde i Eight Days A Week, eller – som här, att visuellt demonstrera Led Zeppelins tidiga år och deras raketkarriär som tog dem från att vara en sargad version av The Yardbirds till att bli ett av världens mest älskade, hyllade och ikoniska musikakter.
Men att skildra ett subjekt av legendariskt episka proportioner presenterar också problemet att ingen film – oavsett längd, kompetens eller välvilja, har kapacitet nog att leva upp till subjektet den önskar skildra.
Problemet har drabbat alltför många, Cameron Crowe med sin film om Pearl Jam eller den förvirrade Springsteen And I som kändes som ett rent hafsverk. Bernard MacMahon som står för regin är inte heller någon luttrad veteran, förutom två tidigare dokumentärer ekar hans CV tomt. Detta gör det mer eller mindre oundvikligt att Becoming Led Zeppelin inte blir någon fullfjädrat epos i bästa No Direction Home-anda, snarare en kompetent men ytterst regelrätt dokumentär som alltför många gånger bländas av den musikaliska briljansen och glömmer bort att skapa genuint intressanta porträtt av sina subjekt, i detta fallet bandmedlemmarna.
Att MacMahon hyser en enorm vördnad för bandet råder det inget tvivel om. Där andra dokumentärfilmare gärna ramar in filmen som en personlig studie väljer MacMahon att göra sig mer eller mindre osynlig och istället göra en av de mer deskriptiva dokumentärerna på länge. Allt följer klassiska strukturer där ursprung och inspirationer prickas av, samt en och annan rolig historia från de olika intervjuer som gjorts med de tre återstående medlemmarna.
Allt är ytterst beprövat och därmed fungerande, men samtidigt alltför ordinärt och enkelspårigt för att verkligen fånga och isolera essensen av det som gjort att folk som inte ens var födda då Zeppelin hade sin storhetstid, faller på knä då Robert Plant eller Jimmy Page nämns. Det hela blir också en aningen för bekant då MacMahon lånar alltför många stilgrepp från It Might Get Loud av Davis Guggenheim, den kapitalt misslyckade filmen om elgitarrens betydelse, där Page faktiskt medverkade. Flera anekdoter därifrån återges här och det stilistiska valet att förmedla berättelsen genom gryniga arkivbilder känns som ett otäckt eko från Guggenheims praktfiasko.
Intervjuerna som ges må vara öppenhjärtliga och informativa men framstår aningen tama, framförallt med tanke på de historier om fullkomlig galenskap som alltid associerats med bandet. Det är också svårt att säga om de allra mest inbitna fansen får ut något mer än behaget att se och lyssna till ett av världens mest inflytelserika band. I en värld där mer eller mindre all form av arkivmaterial och undanstoppade videoskatter letat sig ut på internet är det en utmaning för en Zeppelin-novis som mig själv att avgöra om något av konsert- eller intervjumaterialet som erbjuds är genuint exklusivt.
Dock är det svårt att klaga då låtar som Good Times Bad Times och Ramble On spelas upp genom perfekta biohögtalare och låter bättre än någonsin vad gäller ren ljudkvalitet. Men då allt kommer till kritan har vi att göra med en faktisk dokumentär och inte en presentation av superb rockmusik, även om det givetvis är en del av ekvationen. Och i slutänden känns det hela aningen fattigt, framförallt då det slutar alltför tidigt. Becoming Led Zeppelin liknar istället första kapitlet i en trilogi, något som skulle stärka upplevelsen med vetskapen att än mer finns att berätta. Tyvärr är detta inte fallet och filmens slut kan vara ett av de mest snopna på länge och prickas av med en tafatt plattityd signerad Jimmy Page.
Nog finns det stunder i Becoming Led Zeppelin som får publiken på tå och att spela luftgitarr, men det är helt och hållet musikens förtjänst inte den ytterst ordinära och regelrätta dokumentär som vi har att göra med.