• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: 7 Steg – två gräsliga timmar

16 oktober, 2025 by Elis Holmström

7 Steg
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi Andreas Öhman

Veronica Maggio må vara en av Sveriges mest älskade och uppskattade artister på scen, hon har genom sin musik skaffat en oerhört hängiven publik där konserterna och kontakten med lyssnarna i mångt och mycket kan jämföras med den som kan ses då Håkan Hellström fyller landets största scener.

Beslutet att nu pröva på skådespelaryrket hade inte känts lika udda om det – likt då Lady Gaga gjorde en strålande skådespelardebut i A Star Is Born, varit fråga om en film med musikalisk anknytning. Då hade det funnits fog för beslutet att rollbesätta en person utan erfarenhet av konsten att skådespela. Då hade Maggios musikaliska erfarenhet fungerat som skyddsnät vad gäller att nyttja befintliga kunskaper, något som Gaga hade stor nytta av. Men vem behöver följa mönster, recept eller några som helst rekommendationer då vanföreställningar och fullkomligt vanvett kan leda hela dansen?

För Maggio och regissören Andreas Öhman – som båda står som de ansvariga för filmens manus, har inte skapat sju nätta små steg, det är istället helvetets sju cirklar som publiken tvingas igenom under två helt gräsliga timmar. Sadistiskt nog är filmens korta inledning inte av samma episka tortyr som övriga filmen. Istället är introt oväntat stabilt – om än taffligt vad gäller hantverket, Maggio hanterar den aningen banala dialogen oväntat väl och får den att kännas relativt naturlig. Det hopplösa festandet och sommarförälskelsen upplevs som hyfsat genuin, faktumet att filmen lämnat Sveriges gränser ger också förhoppningar om lite gemytlig europeisk sightseeing.

Men då filmen skapat en känsla av falsk trygghet kommer en sylvass kniv rakt in i ryggen på publiken. För vad som faktiskt levereras är inte en lättsam romans med glättig dialog som framförs med självsäkerhet utan en bisarr – för att inte säga inkompetent, thriller där hemligheter skall avslöjas och studeras.
Den här totala vändningen är hanterad med så pass osedvanlig okunskap att det hela blir en tvärnit där alla passagerare kastas ut genom framrutan. Men istället för att träffa betongen och gå vidare till efterlivet tvingas vi uthärda gränslös dårskap som tvingar till böner om nåd.

Maggio och Öhmans manuskript är – förutom att vara berättarmässigt undermåligt, också fyllt med dialog så usel att den redan nu borde ställas inför rätta för grova brott vad gäller att misshandla svenska språket. Filmens repliker och utsagor liknar inget vi tidigare sett, till och med Tommy Wiseaus ökänt usla kultklassiker The Room framstår snart som någon sorts arvtagare till både Aaron Sorkin och David Hare. Detta kombineras med ett skådespel från både Maggio och Joel Spira – som för artighetens skull, inte lär kunna skrivas in i filmhistorien som skådespelaryrkets mest exemplariska.

Men det är berättelsen som får det hela att gå från uselt till att behöva placeras bredvid radioaktivt avfall. Detektivarbetet – som majoriteten av filmen vill ägna sig åt, är bortom det löjeväckande, det irrationella beteendet som Joel Spiras karaktär demonstrerar är inte bara patetiskt utan tangerar att vara psykotiskt. Snart blir hemfridsbrott och allmänna buffelfasoner något som filmen vill att vi skall applådera. Sedan följer lite knarkexcesser, vandalisering och tvångsbeteende, allt för att göra en redan odräglig situation till en ren golgatavandring.

Att filmen gör ett par dyra utlandsresor – som bidrar med absolut ingenting vad gäller berättelsen, känns snart som en patetisk ursäkt för att filmteamet skall få dra till trendiga influencer-destinationer på andras bekostnad. Speltiden på vansinniga två timmar känns längre än då jag med tveksam mage blev fast på ett stillastående tåg utan ström eller badrum. Att eländet slutar med en ren stöld känns dock som ren poesi, detta är nämligen två timmar jag aldrig kan återfå, detsamma kan sägas om mitt förnuft, tålamod och allmänna sinnesfrid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Roofman – halvfärdig och delvis underhållande

10 oktober, 2025 by Elis Holmström

Roofman
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 oktober 2025
Regi Derek Cianfrance

Under det tidiga 2010-talet verkade Derek Cianfrance vara näste man på tur vad gällde att erövra hela filmvärlden och bli en given kritikerfavorit. Den sortens regissör vars filmer alltid skulle ha en given plats på de allra mest prestigefyllda festivaler, där inbitna cineaster hungrade efter varje nytt projekt. Både Blue Valentine och The Place Beyond The Pines känns som eviga favoriter på filmsidan Letterboxd som ständigt tycks bli favoriter hos unga och hungriga filmälskare.

Men på väg mot himmelriket verkade raketbränslet ta slut. The Light Between Oceans med Alicia Vikander och Michael Fassbender kom och gick, sedan har det mer eller mindre varit radiotystnad från Cianfrance. Nästan nio år senare gör regissören återigen långfilm. Förvånansvärt nog är det inte tal om att ännu en gång skapa diskbänksmisär, krossade relationer och visa upp det sämsta livet har ett erbjuda. Återkomsten är istället en mer lättsam historia som många gånger känns som en ren parentes i jämförelse med de kolsvarta och ödesmättade filmer som Cianfrance mottagit sina största och mest hysteriska ovationer för.

Här finns en obekymrad, lekfull inställning som känns välkommen men också oväntad. Cianfrance – till skillnad mot andra regissörer som stolt vältrar sig i missnöje och sorg, verkar inte – denna gång åtminstone, känna sig tvingad att ännu en gång ge publiken magknip av emotionell ångest. Det nyttjas stora doser nedtonad komik som ger filmen en oväntat gemytlig atmosfär.

Inte för att svärtan och sotet försvunnit helt och hållet. Ännu en gång används ett analogt foto med omåttligt återhållsamma och dämpade färger. Den lättsamma registilen och det råa utseende borde inte kunna samsas, men det förankrar projektet, får det att framstå sammanhållet och seriöst och inte en ren lekstuga, vilket alltför många komedier tangerar att vara. Filmens första halva är i mångt och mycket en perfekt fusion mellan desperation och charmig komik. Cianfrance hittar ett perfekt emotionellt spektra för berättelsen där filmen rör sig mellan slapstick och nakenskämt men också ett par finstämda känslomässiga stunder för Channing Tatum, som bjuder på sitt bästa skådespel hittills. Cianfrance verkar acceptera att han inte regisserar en film med oändlig potential, det är en trevlig bagatell som inte kräver stora gester eller domedagsscenarion där kroniska sjukdomar eller hjärtesorg krossar människor.

Därför kan man fråga sig varför speltiden har dragits ut till två timmar? Berättelsen och det generella innehållet hade varit ypperligt på knappa hundra minuter, men då tjugo minuter adderas börjar den behagliga och trivsamma bagatellen vackla och snart har filmen stannat längre än den är välkommen. Problemen börjar skymtas då filmen vill presentera romansen mellan Kirsten Dunst och Tatum. Dunst som inte direkt är känd för något vidare energiskt eller varierat skådespel är här lika oinspirerad och själlös som brukligt. Scenerna mellan henne och Tatum är lika erotiska och romantiska som ljudet av en skramlande cementblandare. När vi ändå är inne på verktyg för byggnation liknar filmens andra halva en ocean av fogmassa. Det härliga tempot och den fyndiga komiken blåses bort för torftiga och trista scener som endast känns sövande.

Vad som kunde blivit en lysande, timid, klyschig men hjärtlig komedi blir istället i slutändan bara halvfärdig och delvis underhållande, detta trots en introduktion som utlovar det bästa Cianfrance gjort, ett påstående som tycks få vänta ett tag till.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: A House Of Dynamite – årets största besvikelse

10 oktober, 2025 by Elis Holmström

A House Of Dynamite
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 oktober 2025
Regi Kathryn Bigelow

Det har passerat otroliga åtta år sedan Kathryn Bigelow stod som regissör för en långfilm, då med Detroit, en bra men långtifrån överväldigande film. Framförallt med tanke på hennes två tidigare filmer, däribland den nervpirrande Zero Dark Thirty och den mästerliga The Hurt Locker.

Det stora tidsgapet kunde – och borde, ha resulterat i en laddad, inspirerad och energisk återkomst som påminner filmvärlden om det faktum att Bigelow är en av vår tids bästa spänningsskapare. Men istället för nyfunnen passion blir återkomsten istället ringrostig åldrad och ett smärre platt fall som måste räknas som ett av årets mest bistra besvikelser.

Bigelow har inte direkt dragit sig för att behandla modern historia och ytterst omdebatterade händelser. Irak-kriget, jakten på Usama bin Laden och upproret i Detroit 1967, en händelse som kantas av extremism och rasfördomar. Därför är det förvånansvärt – för att inte säga chockerande, att Bigelow med A House Of Dynamite väljer en helt apolitisk hållning. Ett beslut som känns än mer bisarrt då filmens ämnen – modern krigsföring, vedergällning och det militära industrikomplexet, inte direkt är ting som är skilda från politik och ideologi. Redan i det beslutet märks en feghet vad gäller berättelsens vidd och djup. Bigelow har alltid haft ett hårdfört handlag som märks av genom samarbetet med fotografen Barry Ackroyd. Precis som i dennes samarbeten med Paul Greengrass är det ett närgånget, handhållet och ständigt mobilt foto som med dova färger och kylig scenografi förmedlar en klaustrofobi.

Detta råa utseende tillsammans med filmens inledande intensiva krislägen, brutala beslut och en konstanta panik, får det hela att likna en förlorad släkting till Greengrass United 93. Men den här intensiteten visar sig bara vara flyktig, vad som till en början lovar gott förvandlas snart till tröttsam repetition. Det krisscenario som filmen målar upp må vara det mest världsomvälvande och apokalyptiska Bigelow behandlat på årtionden, men hotet om nukleär domedag blir aldrig mer än en kliché. Istället är hotbilden och den – faktiskt, tickande klockan bara ett artificiellt sätt att intala publiken om de ohyggliga insatserna, men propositionen om ve och fasa blir ihålig då filmen misslyckas med att koppla ett järngrepp om tittaren. Bigelows färdigheter i personregi har varierat under åren, emotion och karaktärernas närhet till publiken har varierat även i hennes bästa filmer, men då allt kommer till kritan har Bigelow lyckats att i alla fall skapa övertygande scenarion som får hennes karaktärer att kännas mänskliga under den kyliga militära träningen och orubbliga disciplinen.

Denna gång görs inte ens detta försök, istället får vi en hop fullkomligt själlösa och ointressanta figurer som endast tycks kunna rabbla protokoll och militära förordningar. Till slut blir mängden kodord och förkortningar närmast komisk, snart verkar detta bara vara ett kamouflage för att dölja bristen på något som helst narrativt värde. Att Bigelow till och med tvingas använda klumpiga och invasiva textrubriker för att förklara geografin samt terminologin understryker enbart hur innehållslös filmen faktiskt är. Berättarstrukturen, med tre distinkta delar som alla berör samma händelseförlopp, är endast fungerande i en situation då narrativet är intressant och tål att analyseras från olika vinklar. Eftersom A House Of Dynamite är antitesen till begrepp somå mångfacetterad och djuplodande blir dessa ständiga återbesök hopplöst tråkiga och ointressanta.

De få avslöjanden som levereras är lika förvånande som brist på dagsljus under vintermånaderna. Fallet i kvalitet kan dock tillskrivas en individ, nämligen manusförfattaren Noah Oppenheim som tagit över efter Mark Boal – som skrev samtliga av Bigelows projekt från och med The Hurt Locker. Oppenheims tidigare arbeten som författare får till och med Fantomen att bli mörkrädd, detta med rena skräckexempel som The Maze Runner och Allegiant. Detta förklarar varför A House Of Dynamite känns som en vandrade klyscha som försöker iscensätta de sämsta delarna av tv-serien 24 med Keifer Sutherland.

Avslutningsvis kan man inget annat än chockeras av filmens användande av sin ensemble. Fantastiska skådespelare som Jared Harris och Idris Elba tilldelas rena bagateller, Greta Lee och Kaitlyn Dever figurerar endast i roller som kan kategoriseras som menlösa camoes. Däremot tvingas vi spendera tid med en Rebecca Ferguson som bjuder på den minst trovärdiga amerikanska accenten sedan Alicia Vikander i praktfiaskot Jason Bourne från 2016. Dock behöver inte Ferguson känna sig alltför illa till mods, detta då hon figurerar i en film där Gabriel Basso ger prov på en av årets mest erbarmliga och patetiska instanser. Efter att Basso har gestaltat J.D Vance i Hillbilly Elegy är det närmast historiskt att nu lyckas göra en – nästan, lika patetisk karaktär.

A House Of Dynamite är tveklöst 2025 års största besvikelse, att detta är Kathryn Bigelows återkomst får mig att be om att väntetiden till nästa film inte tangerar nästan tio år. Det vore helt enkelt för smärtsamt för en så pass talangfull regissör att låta detta vara det som står högst på filmografin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Netfli

Filmrecension: Tron: Ares – besynnerlig, udda

9 oktober, 2025 by Elis Holmström

Tron: Ares
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 oktober 2025
Regi:Joachim Rønning

Filmserien Tron kan endast beskrivas som besynnerlig för att inte säga udda. Originalet från 1982 är en charmig men aningen – särskilt idag, fånig film vars tidiga digitala specialeffekter befinner sig mellan det dråpliga till det rent migränframkallande. Uppföljaren, som skulle dröja nästan trettio år, anlände i en tid då digitala specialeffekter hade mognat, slutligen kunde den värld som originalregissören och skaparen Steven Lisberger drömt om äntligen fullföljas och presenteras i sin fulla glans. Jospeh Kosinski – som tog över som regissör för uppföljaren, kallad Tron Legacy, skapade en visuell fest. De starka neonljusen och de becksvarta bakgrunderna i kombination med den slående scenografin, där simpla geometriska former skapade overkliga futuristiska landskap, var oförglömliga. Men bortom den enastående ytan återfanns en horribel film, själsligt död och med ett helt frånvarande narrativt engagemang. Legacy står sig som definitionen av skönhet utan hjärna, det är än idag en av de mest döda och iskalla storfilmer jag sett.

Därmed fanns det ingen större anledning att sätta sitt hopp till att en tredje film skulle vara något annat än ett sista desperat försök att pressa ut blod ur en sten. Men begreppet överraskningar visar sig inte vara en död företeelse år 2025, istället är Tron: Ares årets – kanske, mest positiva och överraskande storfilm. Förvåningen blir bara än större då vi ser till vilka som står bakom och framför kameran. Norska Joachim Rønning har sannerligen inte skrivit in sig i filmhistorien som ett av guds bästa barn med sina engelskspråkiga produktioner. Från den utmattande usla Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales till den nästintill lika fasansfulla Maleficent: Mistress of Evil har karriären på andra sidan atlanten varit ett praktfiasko. Att Jared Leto tilldelats huvudrollen har också fått Hesa Fredrik att skrika halsen ur led. Leto har med sitt hopplösa och pretentiösa metodskådespel drivit kollegor till vansinne, genom att skicka döda gnagare till motspelare, och inför Tron Ares vägrat att bli kallad för sitt korrekta namn under inspelningen.

Men från detta underläge lyckas Tron Ares och Joachim Rønning äntligen leda filmserien till precis rätt plats. Där Lisberger hade rätt hållning och entusiasm men saknade de tekniska möjligheterna att blända, och Kosinski hade tekniken samt den visuella kunnigheten men oförmåga att injicera mänsklighet eller värme lyckas Rønning äntligen kombinera ihop storslaget visuellt spektakel och en genuin entusiasm för materialet.

För även om Ares inte har samma osannolika visuella slagkraft som sin föregångare är det fortfarande en film som är genuint slående att se på. Nästan per automatik är kontrasterna mellan totalt mörker och det selektiva ljuset fascinerande, men då mycket av actionscenerna nu flyttats till vår egen värld tillkommer något som varit svårt att övertyga om i filmseriens digitala dimension kallat ’’the grid’’. Tron har fortfarande en unik estetik vad gäller design som är omöjlig att ta inspiration ifrån utan att bli ett tröttsamt plagiat. Men denna gång ackompanjeras äntligen det vackra – för att inte säga häftiga, utseendet av faktiskt substans, om än ytterst tanig. Här finns en löjligt simpel men fungerade berättelse som behandlar klassisk science fiction-tematik om gränsen mellan maskin och människa, möjlighet för syntetiska ting att förstå livet samt tron att teknikens oerhörda potens kan kompensera för emotionella ärr.

Inget av detta är vidare inspirerat eller nyskapande för genren men det leder till en stomme som gör att filmen inte bara blir lösryckta sekvenser dränkta i visuell flärd. Rønning har också växt vad gäller konsten att regissera action, här finns en av årets mest upphetsande och spektakulära jakter som med den suggestiva musiken från rockbandet Nine Inch Nails tål att ses om och om igen. Där Tron Legacy var kylig och distanserad lyckas Ares få publiken på fötter genom sina explosiva actionscener som ständigt tar underhållningsvärdet till maxgränsen med ett högt tempo.

Men där Rønning lyckats med uppgiften att blända med visuella fyrverkeri och bjuda på pumpande och intensiv action finns det fortfarande alltför många underutvecklade och slarviga delar. Jared Leto verkar tro att hela skådespelaryrket vilar på hans axlar och bjuder på en roll som pendlar mellan fånigt högtravande och skrattretande sammanbiten. Den fantastiska Greta Lee känns obekväm och hennes naturliga karisma kvävs av klumpig dialog där hon verkar tvingats läsa högt ur en introduktionsbok i programmering. Jeff Bridges inhopp skulle lika gärna kunna vara en reklamfilm för Hästens, detta då det är en av de sömnigaste insatserna som skådats på film. Även om ingen av tidigare filmer har velat gräva särskilt djupt vad gäller den evigt intressanta diskussioner kring relationen mellan teknologi och människan har underliggande tematik ändå funnits i faran gällande jättebolag som inte bara styr marknader utan hela samhällen. Även här finns frön till att diskutera dessa problem på ett snyggt och inte alltför uppenbart sätt, men Rønning värjer sig från allt som skulle kunna ge filmen passande allegoriska egenskaper. Allt handlar om spektakel, färg och ljus, det må vara ytligt men det är svårt att förneka att Tron Ares är förvånansvärt underhållande, skamlöst påkostad och den absolut bästa filmen i serien.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: A Big Bold Beautiful Journey – genant och hopplöst

3 oktober, 2025 by Elis Holmström

A Big Bold Beautiful Journey
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Kogonada

Regissören Kogonada vill med sin nya film skapa en sorts arvtagare – eller spirituell uppföljare, till den legendariska Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, men den önskedrömmen är i paritet med den nuvarande amerikanska presidentens förhoppning om att tilldelas Nobels fredspris. För ett tag sedan sprang jag på en video där det fördes en diskussion kring nuvarande kommersiell film där – påstått kunniga, som får förbli namnlösa, moraliserade kring bristen på uppriktighet inom berättarmediet. Där pekades postmodernismens cynism ut och att uppriktighet ställs åt sidan för ironi.

Vad som däremot inte diskuterades är filmer som A Big Bold Beautiful Journey vars persona är än mer falskt, genant och hopplöst än den allra mest likbleka kommersiella film. I tron att skapa originalitet och konstnärlig udd väljer Kogonada att stirra sig blind på det sämsta som konstfilmen har att erbjuda. Istället för att fånga energin, den kreativa kraften och modet från moderna superregissörer som Yorgos Lanthimos och Christopher Nolan, båda uppriktiga och kompromisslösa i sina visioner, tror Kogonada att bästa sättet att skapa intellektuell dramatik är genom vanställda, groteska gimmicks samt abnorma inslag som endast tyder på grov osäkerhet.

Problemen uppenbarar sig tidigt, även med den duktige Colin Farrell i en av huvudrollerna märks en tydlig dissonans från första rutan. Farrell verkar obekväm, frustrerad och vilsen i en roll som är tänkt att vara reflekterande kring ensamhet och utanförskap, men som endast ter sig konstlad. Margot Robbie som gradvis velat bygga sig ett mer respektabelt renommé efter sin hopplöst plastiga insats som DC-antihjälten Harley Quinn är efter sin triumf i Barbie tillbaka i ett skådespel som är dränkt i livshotande kemiska tillsatser. Robbie flaxar med ögonen, gnölar på en oinspirerad amerikansk accent och verkar ha slagit på autopiloten redan innan kameran gått igång.

Dock är det svårt att ifrågasätta bristen på passion hos Farrell och Robbie. Manuskriptet och regin som demonstreras är raka motsatsen till filmtitelns adjektiv stor, vacker och vågad. Istället är detta en provocerande tondöv pekoral som tror sig vara först i berättarkonstens historia att förklara innebörden av acceptans och konsten att gå vidare i livet. Manusförfattaren Seth Reiss är ingen vårkyckling vad gäller att skriva manus, erfarenheten spänner över ett par tv-serier och nu senast filmen The Menu med Anya Taylor-Joy. Därför är det oförlåtligt – för att inte säga obegripligt, varför Reiss skapat ett manus som liknar något en aspirerande filmstudent slängt ihop som ett första utkast för en introduktionskurs i filmvetenskap.

Reiss och Kognada intalar sig att publiken aldrig har sett filmer från Miranda July eller Wes Anderson. Alla försök att verka udda, klurig och underfundig slutar i total travesti. Inte blir det bättre av att filmens berättelse kräver ett löst, ledigt och lekfullt handlag, men det som erbjuds är lika stelt, fult och oinspirerande som armaturer i solitt bly. En tendens för katastrofala filmer är den totala panik som infinner sig då de mest grundläggande aspekterna rämnar. Detta leder till en sorts kreativ hysteri där publiken tvingas bli en gås som valts ut att bli foie gras. Snart kommer sekvenser som jag trodde bara existerade i förvridna skräckfilmer eller feberdrömmar, där Colin Farrell – med hysteriskt ledsen blick, sjunger och dansar, Margot Robbie kör bil och lyssnar till en monoton GPS, sedan lite kontrafaktiska tillbakablickar som är bortom det usla vad gäller utförande och dramaturgi. I sin vilja att sticka ut blir resultatet istället ett patetiskt lapptäcke av de mest provocerande intetsägande independent-filmer som prioriterar det självgoda, lustiga och snedvridna framför substans.

Som kronan på verket är A Big Bold Beautiful Journey också grotesk från ett visuellt perspektiv. Fotot är livlöst, kornigt och kompositionen skrattretande pretentiös och överspänd. Detta toppas med att filmens budget inte tycks ha inkluderat en ljustekniker, detta då flertalet scener är inspelade i totalt mörker, något som kanske inte är så illa med tanke på den totala smörja som utspelar sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Colin Farrell, Filmkritik, Filmrecension, Kogonada

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in