Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

”Lilla fröken Grenadin” av Vilda Rosenblad

by

Lilla fröken Grenadin
Författare Vilda Rosenblad
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag: Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0609-1

På Rue de Pascal i Paris bor en tolvåring vid namn Elvira Ljung men sin mamma och hennes sambo. Elvira drömmer om att bli stjärna – nästa Ingrid Bergman. I smyg besöker hon kyrkan för att hantera sina känslor kring sin bortgångna ateistiske pappa. Då och då skriver hon dessutom brev till ”Schwarzy ” (Arnold Schwarzneger) i hopp om att en dag kunna få svar. ”Lilla fröken Grenadin” bjuder på en verklighetstrogen skildring om hur det är att förlora en familjemedlem, om ett fortsättande liv med en melankolisk skugga ständigt närvarande. Denna roman skildrar människor som känner känslor enkla för läsaren att relatera sig till, lättillgängliga att uppfatta med hjälp av den enkla vardagliga prosan. Kanske är det för att jag läst mer poetiska verk på sistone, men här och där framstår språket i romanen som en aning kantigt, någorlunda karaktärslöst. Men möjligtvis är det just denna enkelhet som lyfter fram karaktärernas vardagliga och naturliga känslor. Det må inte finnas särskilt mycket charm i språket i sig, men ”Lilla fröken Grenadin” bjuder på en mycket riktig läsupplevelse. De franska hemmafruarna framstår vid tillfällen som en aning stereotypa och platta, men det finns fortfarande ett par någorlunda charmfulla och till och med litet mystiska karaktärer.

”Lilla Fröken Grenadin” är både språkmässigt och handlingsmässigt vardaglig. Det är enkelt att ta sig igenom detta verk, enkelt att besöka Elvira och hennes familj och vänner på Rue de Pascal, enkelt att känna igen sig i annars främmande omgivningar. Läsaren får en chans att följa med Elvira till kyrkan som Elviras mamma är kategorisk emot, till bokhandeln med den mystiska Beatrice, till fina och mindre fina upplevelser i Elviras värld. Vissa karaktärer i boken må framstå som en aning platta men jag skulle ändå vilja påstå att Elvira är ett någorlunda trovärdigt drömmande barn som snart ska bli tonåring. Hennes missförståelser och reaktioner framstår i alla fall som äkta. Kanske hade många av oss också reagerat mycket likt Elvira, kanske inte.

”Lilla fröken Grenadin” skulle nog inte komma på min lista av ”aktuella måste läsa böcker”, men romanen bjuder fortfarande på en del stämningar värda att minnas. Troligtvis blir detta en roman som jag inom kort inte minns särskilt tydligt, men vissa fragment kommer nog att stanna kvar; möjligtvis den mystiska säljaren på bokhandeln, Elviras klasskamrat Odette som ingen vill bli vän med, Elviras vän Delphine som inte vet hur hon ska hantera sina känslor, ”Schwarzy”, croissanterna…

Tiden har sett allt av Nachla Libre: vacker och smärtsam

by

Tiden har sett allt
Författare Nachla Libre
Utgivningsdatum 2020-09-23
Förlag Nordstedts
ISBN: 978-91-1-310206-1

                    ”Tiden har sett allt” av Nachla Libre hör till månades ”nattliga” överraskningar. När jag började läsa denna diktsamling hade jag endast en vag aning vad det var jag gav mig in på. Nyckelorden natt, sömnlös och stad lät tilltalande, romantiska till och med. Särskilt för den som sitter med en bok framför näsan under sömnlösa nattliga timmar. ”Tiden har sett allt” visade sig vara mer än tilltalande. Romantisk vet jag inte om jag tycker är ett passande ord däremot. Romantisk som i förskönad är denna diktsamling verkligen inte. Romantisk som i vacker – definitivt. Vacker på ett ärligt och smärtsamt sätt. Många ord Nachla Libre använder i ”Tiden har sett allt” må inte vara vackra i sig, snarare är det kanske enkla och vardagliga men på något sätt lyckas de väldigt graciöst flyta in i Libres diktströmning.  

Den ärlighet som läsaren får möta på i ”Tiden har sett allt” framstår som oerhört nära. Jag kan föreställa mig hur jag sitter någonstans en sömnlös natt i en stad som aldrig ler och lyssnar på det Nachla Libre har att säga. Jag kanske inte kan svara henne egentligen men jag kan lyssna på henne, jag kan få en inblick i hennes värld. Jag känner ingen distans mellan oss trots att den egentliga distansen är ett par tusen kilometer. Nachla Libre är mer närvarande än många andra författare i sina dikter. Hon är där i de svarta orden tryckta på de blanka sidorna, i de sena timtalen – gryningens timmar –, i det politiska som egentligen inte skulle behöva vara politiskt; för att mycket av det ”politiska” som berörs i denna diktsamling är egentligen mer mänskligt än rent politiskt. Det finns trots allt skillnad på politik och politik, där den ena sorten propagerar för ett visst parti eller en viss ideologi, men där den andra sorten egentligen betonar de problem och orättvisor som inte tillåter många människor att få leva ifred. ”Tiden har sett allt” är mycket mer av den andra sorten, skulle jag säga. Ibland är denna sorts politik mer eller mindre oundviklig, särskilt om systemet man lever i skadar en.

Den största nackdelen med denna diktsamling är att den tog slut lite för fort. ”Tiden har sett allt” är Nachla Libres debutbok som visar på hennes fulla potential som diktare, som någon som vågar ärligt kommentera på samhället utan några försköningar eller oklarheter. Som läsare kan jag bara hoppas på lika ärliga, språkmässigt vackra och skarpa skildringar i Nachla Libres framtida verk.

Bokrecension: Stegar av sand av Salim Barakat. En säregen skildring av livets tunnlar

by

Stegar av sand
Författare Salim Barakat
Utgivningsdatum 2020-08-11
Förlag Tranan
ISBN: 9789189175006
Översättning: Jonathan Morén

Tunnelbanan kan bli en alldeles särskild plats, där den ena världen möts med den andra, där den ena människan möts med den andra; i långa mörka tunnlar underjorden eller väntandes på tåget på perrongen. Tunnelbanan blir ofta motiv för en hel del egenartade berättelser. Det finns urbana legender om tåg som stannar på icke färdigbyggda spökstationer, skildringar om mötet mellan olika samhällsklasser på tåget, sanna berättelser om terroristattacker som ägt rum på tunnelbanan och så vidare. Salim Barakats ”Stegar av sand” skildrar också tunnelbanan, men mycket olikt andra tunnelbane-berättelser jag tidigare läst. Salim Barakat skildrar delvis patriarken Yalohs stora familj, hans barn och hans hustrur som alla är utspridda på olika stationer i Stockholms tunnelbana. Alla de är på väg till en midddagsmottagning för en profet hos Yaloh. Delvis handlar berättelsen inte alls om tunnelbanan, utan om sex män som färdas på kameler i en öken. Detta äger rum i en annan tid, och på en helt annan plats: i självhärskardömet Karokshin.

I och för sig handlar ”Stegar av sand” mindre om tunnelbanan och mer om livet och dess tunnlar, och att Stockholms tunnelbana blir en del av Barakats särartade skildring ger berättelsen en intressant nyans av någonting mycket igenkännbart och samtidigt någonting fullständigt främmande. Skärholmen, Rådmansgatan, T-centralen är möjligtvis inte mer än vanliga tunnelbanestationer där den ena och den andra resenären skyndar sig till sin arbetsplats, men i ”Stegar av sand” är alla stationerna en del av någonting större: en berättelse som både är rå och poetiskt, dramatiskt och komisk, hård och öm. På samma sätt som det igenkännbara och det främmande sammanvävs i tunnlarna är även Barakats språk en sammanvävnad av många olika nyanser. Vare sig det Barakat skriver är prosa eller poesi är svårt att säga. Antingen är det varken eller, eller så är det både och; prosa och poesi som går hand i hand. Jag måste erkänna att jag hade svårt att hänga med då och då eftersom det är mycket som händer och många berättelser som går samman i ”Stegar av sand”, men varje gång jag tappade bort mig lite dök det upp en vacker mening eller någonting utöver det vanliga som kastade mig in i berättelsen igen. Det här är nog en bok jag skulle behöva läsa om igen; långsamt, kapitel för kapitel.  

Bokrecension av ”Sötvatten”: en vacker och destruktiv resa inom identitet

by

Sötvatten
Författare Akwaeke Emezi
Utgivningsdatum: 2020.09.02
Förlag Tranan
Översättare Helena Hansson
Originaltitel Freshwater
ISBN 9789189175020

”Söttvatten” är en sådan roman vars handling möjligtvis inte framstår som fängslande innan man läst den. Jag visste i alla fall inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av en roman som handlar om ett barn – senare även tonåring och ännu senare även vuxen – vid namn Adan vars kropp bebos av guden Alas barn; gudar och gudinnor som finns inom Ada, en sorts andar vid namn ogbanje som både skyddar och förtär henne. Däremot tog det inte lång tid för mig att fatta tycke för denna alldeles speciella debutroman. Det är alltid trevligt att inte riktigt veta vad man går in på och sedan bli glatt överraskad.

”Sötvatten” skulle kunna ha varit en fantasy-bok – om man bara tittar på handlingen på baksidan av boken – men faller snarare in i surrealistisk-prosa genren, eller möjligtvis magisk-realism genren, eller kanske får den sin egen särskilda genre. Vissa böcker behöver ingen genre, de är fristående. På sätt och vis är detta verk mer verkligt än surrealistiskt, till och med. De känslor som Akwaeke Emezi behandlar i romanen känns nämligen ytterst verkliga. ”Sötvatten” genomsyras av melankoli, osäkerhet, ömhet, passion, kärlek och smärta som jag skulle vilja påstå vore omöjligt – eller i alla fall väldigt svårt – för läsaren att inte påverkas djupt av. Därav skulle romanen kunna vara triggande för känsliga läsare, men denna triggande skildring gör ”Sötvatten” bara ännu mer ärligt som verk.

Adas resa inom sig själv och den yttre världen är både traumatisk och destruktiv. Rösterna inom henne talar i ett vi-perspektiv och sedan i ett jag-perspektiv som tillhör anden Asụghara. Det blir svårt att skilja på vem som är vem, inte bara för läsaren utan även för Ada som med tiden inte längre kan säga vem hon är, eller om hon ens överhuvudtaget finns utan rösterna i sitt huvud. Asụghara tar en stor plats i romanen. Hon är en fascinerande gestalt som föds ur en traumatisk händelse och leder Ada in på farliga vägar, de flesta av dessa relaterade till Adas relationer med män. Bland Adas relationer finns det sådana hon själv valt, men även sådana som Asụghara valt. Asụghara förstör mycket, men samtidigt fungerar hon som en sorts sköld som avlägsnar Ada från det smärtsamma. De möts och konverserar inne i ett marmorrum inom Adas huvud.

”Sötvatten” är en vacker och komplicerad identitetskildring, en plågsam färd inom ett djupt hav av känslor och tankar, en poetisk berättelse om den värld som finns i vårt inre. Det är någonting med Akwaeke Emezis språk som gör hens skildringar väldigt distinkta och färgstarka utan att vara ”bländande” eller störande, det är en perfekt balans mellan det surrealistiskt poetiska och det jordnära. Det måste även tilläggas att Helena Hanssons översättning från engelska framstår som väldigt naturlig. Det är även glädjande att en nigeriansk och icke-binär författares verk har uppmärksammats. Romanen har fram tills nu uppmärksammats mycket i den engelskspråkiga världen, nu gäller det att hoppas att den även får uppmärksamhet i Sverige; det har den förtjänat!

Eva-Marie Liffners ”Vem kan segla?”

by

Vem kan segla?
Författare Eva-Marie Liffner
Utgivningsdatum 2019.03.02
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127156296

Många teman, skildringar och stilar får plats i Eva-Marie Liffners nya bok ”Vem kan segla?”, en bok som behandlar af Chapmans (1721-1808) liv. Den historiska romanen är vid många tillfällen underhållande och nästintill skrattretande (särskilt när Chapman möter kungligheter), vid andra tillfällen är den rentav poetisk och då och då blir romanen till och med rentav mystisk, och även fastän alla dessa stildrag hamnar i en och samma roman — vilket om författaren gör fel kan bli ganska irriterande för läsaren — skapar Liffner en originell balans mellan stilarna i sitt skrivande. Särskilt är de mystiska dragen i romanen väldigt subtila och passar därmed in i den historiska handlingen. Läsaren får möta på gastar och oförklarliga skeenden som väl vävs in i den annars så ackurata historiska handlingen. 

Det problematiska med en hel del historiska romaner är att de vinklar handlingen från ett nutidsperspektiv, vilket i och för sig kan väcka nutidsläsarens intresse men blir ofta på grund av det nutida perspektivet en aning mindre trovärdigt (rent historiskt sett). Vad Liffner dock gör i ”Vem kan segla?” är inte bara att hon utgår ifrån ett historiskt perspektiv utan att hon gör det väldigt skickligt. Genom att använda ett jag-perspektiv samt att skildra Chapmans liv på ett väldigt närgånget sätt kommer läsaren närmare honom och historien. Läsaren är helt å hållet med Chapman på hans resor och äventyr. Skildringarna nästan skapar klara bilder i ens huvud. Denna effekt hade varit svår utan jag-perspektivet. Samtidigt är det inte bara jag-perspektivet som bidrar till närheten till Chapman utan även de avslappnade och naturliga beskrivningarna i romanen. Vad som menas med avslappnat här är att ”Vem kan segla?” är relativt lättskriven och enkel att ta sig igenom, olikt så många historiska romaner och fackböcker ute på marknaden. 

Det är alltid intressant att se hur historieförfattare behandlar sina historiekunskaper. Inom historia finns det så många berättelser som skulle kunna bli berättade just i litterär form, frågan är bara hur man väljer att beskriva ett visst historiskt skeende, och vare sig man klarar av att göra det på ett skickligt sätt eller inte. Just Eva-Marie Liffner lyckades väl att sammanföra det historiska med det litterära, men inte bara det — Liffner lyckades även att sammansätta det allvarliga med det underhållande och det realistiska med det mystiska.