Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Isaac And The Soul Company på Cirkus – en enorm musik-vitamin-injektion

by

Livemusik: Isaac And The Soul Company på Cirkus
Isaac Kuritzén (sångare)
Jesper Naenfeldt (gitarr)
Patrik Weiberg (bas)
Henrik Liljequist (trummor)
Mattias Lejdal (saxofon)
Filip Ejmunds (trumpet)
Scen: Cirkus, 3 juni 2022

Att sitta är inte att rekommendera vid en livekonsert med Isaac And The Soul Company. Endas fysiskt förhinder skulle kunna vara skäl för att frivilligt avstå en musik-vitamin-injektion som den här. Såklart, är du en blyg konsertnybörjare eller medföljande barn, eller en rockälskande person i den övre, övre medelåldern, är det förklarligt. Men för övriga är gemenskapen på dansgolvet ultimat! Sexmannabandet, kända för sin scennärvaro, enorma energi och skickliga dramaturgi vad gäller att få publiken med sig, avnjuts absolut bäst i rörelse.

Under tio års tid har de i livespelningar världen över framfört versioner av kända Motown-låtar från 60-talet och klassisk Chicago-soul. De har uppträtt överallt från Manchester till Honolulu. Denna junikväll sänder herrarna ut allt till publiken på hemmaarenan Cirkus inför ett nästan fullsatt hus. Mobilens låga togs fram vid de varma kärlekslåtarna, där en hemlig kvinnlig artist också var inbjuden till en duett. Som åhörare tinades man upp och mådde oförskämt bra trots rådande världsläge. Kanske en möjlig mission för bandet, konstaterar man som ser dem första gången i sitt liv. Du behöver inte lida av post-coronaisolering för att ryckas med, och effektivt omvandlas även den som inte älskar soul.

Kvällen spexades fram musikaliskt drivet och började med mest soul. Sedan ökades pulsen till mera funkigt tunggung spetsat av saxofonsolon vitalt levererade av Mattias Lejdal. Avslutningen blev en rockfest med regisserade grupplekar från scen. Den karismatiska och fysiskt imponerande aktiva, sångaren, Isaac Kuritzén, visade sig vara en lekledare man mer än gärna följer. Trummis Henrik Liljequist förtjänar också att omnämnas lite extra, även om bandets musiker totalt syntes vara ett mycket samspelt gäng.

Dansrecension: In a cage of light – berör och tjusar

by

In a cage of light
Koreografi och regi Charlotta Öfverholm och Jordi Cortes
Medverkande Charlotta Öfverholm , Jordi Cortes, Tobias Hallgren,
Lauri Antila
Musiker o kompositör Lauri Antila
Ljusdesign Tobias Hallgren
Regiöga Carina Nildalen
Trapets Jacob Westin
Mask Catharina Lundin
Kostymdesign Maria Lundqvist
Originalidé för kostym Linda Öhrn
Orionteatern, spelperiod 5 – 9 jan

Förfilm Checking out
Koreografi, regi och manus Charlotta Öfverholm
Filmfoto och redigering Anders J. Larsson
Originalidé för scen Charlotta Öfverholm och Elle Kunnos de Voss
Medverkande Magnus Krepper, Elena Fokina, Tobias Hallgren, James Friedman, Lauri Antila, Charlotta Öfverholm, Jan Alpsjö, Lars Hällegård, Elna Fagerberg, Anita Berger, Eva Broms

Hur övergår en dansare från tryggheten i scenljuset till ett vanligt liv? När strålkastarna släcks, vad finns därute? Hur delas livet med kära vännen och vad blir man för varandra? Frank Sinatras ”That´s life” dånar ut i teaterlokalen och plötsligt faller trapetskonstnären handfallet bakåt ut i mörkret. I den humoristiska, vackra, men också existentiellt smärtsamma dansföreställningen undersöker dansarna Charlotta Öfverholm och Jordi Cortes frågor om tillit, kroppens begränsningar och livets mening. På scenen är också Lauri Antila med själfullt spel på basfiol emellan nostalgiskt utvalda musikstycken. Det kreativa och talande scenarbetet får också hjälp av Tobias Hallgren i denna poetiska kvartett på scenen.

Öfverholm som också varit verksam i New York har i 30 år skapat produktioner som turnerat världen över. 2015 startade hon projektet Age on Stage som uppträder internationellt i syftet att ifrågasätta normer. Här ingår även workshops för danssugna 65+are. Stockholmspubliken kunde också nyligen se henne uttrycksfullt dansa i Alexander Ekmans föreställning Kuckel 2. Öfverholm och Cortes som både är dansare och koreografer har tillammans ingått i kompaniet DV8 Physical theatre i London.

Kvällens föreställning inleds av den surrealistiska dansfilmen Checking out. I den mustiga berättelsen – som sker i en hotellmiljö med drag av karneval – hör vi ledorden upprepas: ”You can check out anytime, but you can never leave”. Allt från kroppslig lust, slagsmål, spänning, till en stillsam sista måltid följd av explosiv eld sätter vidden i kvällens tema.

Att se äldre personer uttrycka människans alla sidor känns befriande och verkligt efterlängtat. Att bli speglad med livets spår i kropp och själ, känns som att tina upp, eller komma ut ur en bubbla. Det är som att bli väckt ur en falsk mediedvala. Dansen blir angelägen och direkt knuten till oss som ser på. In a cage of light med sin inramande förfilm är i sin ärlighet, något av det friskaste jag sett framföras på scenen på länge.

Teaterkritik: Musorna av Altitudteatern

by

Musorna av Altitudteatern

Manus regi och idé: Siri Bengtén
Producent: Mia Ohlsson
Scenografi och kostym: Maja Döbling

Medverkande: Emma Behrendtz, Ala Riani, Cia Bosse, Zarah Njoki Nilsson, Siri Bengtén, Mia Ohlsson, Cecilia Säverman, Mathias Terwander Stintzing och Jonatan Lewerth (denna föreställning ersatt av Säverman och Stintzing)

Föreställning som recenseras 14 december 2021 på Altitudteatern i Stockholm

Föreställningen Minns du Zenobia? – som var startskottet för den fria och utforskande feministiska teatergruppen Altitudteatern – blev nominerad till Scenkonstgalan 2017 i kategorin Publikens Röst. Den handlade om sex historiskt banbrytande kvinnor och var skriven av en av teaterns grundare Siri Bengtén. Altitudteatern, som funnits sedan dess, lånar teaterlokaler och spelar sina verk både i Göteborg och i Stockholm.

I år har de låtit pjäsen Musorna växa fram kring krigsfotografen Lee Millers (Emma Behrendtz) liv. Det ambitiöst välskrivna manuset är också nu författat av Siri Bengtén. Berättad via bland annat de två musorna (alternerande Cia Bosse, Siri Bengtén och Zarah Njoki Nilsson), hemmahörande i gudarnas värld och rådgivaren Sapfo (Ala Riani), visas Millers yrkesväg, hennes begär och val i livet. I en lekfull, drömrik men ofta mycket mörk miljö besöks Olympos, Lesbos, New York och Paris. I programbladet berättas att Miller, som också var fotomodell, efter sin död blev känd för sina bilder från koncentrationslägren i Tyskland samt sina foton från Hitlers badkar (timmarna före hans självmord). Hon hade också ett förhållande och arbetade tillsammans med fotografen Man Ray.

Musorna framfördes sista dagen i Ö2 Scenkonst lokaler på Katarina Bangata då jag såg den. Det första jag slogs av var att det är sällan att man som kvinna sätter sig i teatermörkret och får se något som från första minut till sista håller ett kvinnligt perspektiv. Handlingen angick mig och vartefter den två timmar långa pjäsen pågick var det som att jag spetsade mina sinnen. Hur det än är i HBTQ-tidernas och det intersektionellas sekel så är det fortfarande unikt när en samlad gemensam kvinnlig erfarenhet utspelas – ostört. Bengtén har i Musorna lyckats samla erfarenheter som den kvinna får som vill sätta yrke framför barnalstring, frihet framför äktenskap, och söker rätten till ett egenvärde trots mäns privilegium i samma avseende.

Även om uppsättningen regimässigt kunnat spetsas till lite och några övertydliga gester tas bort underhåller föreställningen mig hela vägen. De två musornas proffsiga unisona utspel i fantasifulla svarta dräkter och Sapfos allvarliga drömlika gestalt är ett bra grepp, som ger en inramning till de mödor vi känner att Miller tar sig igenom.

”Bortom det förhandlingsbara är det heliga”, säger musorna. I mina öron blir det ett tal om allas rätt att få ta del av konst som speglar och berör. ”Hon försökte ju vara konstnär i en helt omöjlig tid”, uttalar sonhustrun efter Millers död. Men då funderar jag på om vår nya tid egentligen blivit bättre. Stockholm och Göteborg har nu i alla fall en teatergrupp som aktualiserar något som åter och återigen måste berättas.

Operarecension: Valkyrian

by

Valkyrian
Av Richard Wagner
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi, kostym och mask SBente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph

I rollerna Joachim Bäckström (Siegmund), Cornelia Beskow (Sieglinde), Greer Grimsley (Wotan), Lennart Forsén (Hunding), Ingela Brimberg (Brünnhilde), Katarina Dalayman(Fricka), Angela Rotondo, Emma Vetter, Sara Olsson, Niina Keitel, Monika Mannerström Skog, Susann Végh, Klementina Savnik, Kristina Martling
Dirigent: Alan Gilbert, Kungliga Hovkapellet
Scen Kungliga Operan
Föreställning som recenseras: 27 november 2021

I juni 1870 hade Valkyrian av Richard Wagner premiär på Nationaltheater München. Den skrevs som en del av det ännu inte fullbordade verket Niebelungens Ring. Nu ges den för 260:e gången på Kungliga operan, efter svenska premiären 1895. Kvällens föreställning är närmast helt fullsatt. Ändå det är den 31:a gången denna uppsättning ges. Vad är det som drar, kan man undra?

Wagner byggde handlingen på Niebelungenlieden, en berättelse från 600-talets Tyskland. Översätter man mytologin till dagens termer skulle man kanske säga att Valkyrian handlar om bonusfamiljens dynamik, eller kvinnans roll i den patriarkala världen. Vi ser bland annat en far som inte riktigt trivs med sina prioriteringar eller sin roll i livet, lite med blinkningar till metoo. Att Wagner låter Wotan ha en så lång scen där han utrycker både tvivel och svaghet, var också på den tiden mycket radikalt, understryker Stefan Johansson, Operans dramaturg i programbladet. Vi ser också ett äldre ”bonusbarn”, som tar på sig tok för mycket ansvar, för sin ålder, självaste Brünnhilde, valkyrian.

Alan Gilbert

Efter de fem timmarna i en vördnadsfullt lyssnande publik börjar jag ana något. Hemligheten är kanske att Wagners verk upplevs som föregången till bio. Vi får helt enkelt sitta i fred och bara njuta i mörkret, av text och musik i bästa samspel. Jag läser i programbladet att Wagner inte gillade att dörrar öppnades och störde under spelets gång. Det omslutande mörkret var viktigt. I en slags meditativ form med långa scener och invecklade psykologiska inblickar i vad som liknar ett antal familjedramer, samtidigt som musik förstärker karaktärerna på scenen, vävs berättelsen fram.

Utan att ha pluggat på handlingen i förväg så kan många känna igen sagan om en magiskt värdefull ring, ett magiskt svärd, om Valhall där gudarna bor, bl.a. Oden, (här Wotan), med fruar (här Fricka). Sedan framgår att pappa Wotan har flertalet barn (är han vidlyftig?) men favoriserar älsklingsdottern, valkyrian Brünhilde. Vartefter blir det tydligt att det är ”särkullebarnen”, tvillingarna Siegmund och Sieglinde, som bor i människornas rike, som står i fokus. De två, som problematiskt blir kära i varandra, har Wotan fått i ett tidigare äktenskap, men de blir nu bannade av hans nya fru Fricka. Och den som ska ordna allt till det bästa, när pappa Wotan klantat till det, är den kloka dottern Brünnhilde, Valkyrian. Kanske är det operans första skildring av en ”eltern-kind” (lillgammalt barn) med för stort ansvar?

Det går inte säga annat att rollerna i Operans aktuella uppsättning är väl tillsatta med röstval som förstärker karaktärerna på bästa sätt. Cornelia Beskow (Sieglinde) med sin lekfulla ljusa starka stämma färgar den olyckligt gifta unga dotterns karaktär. Ingela Brimberg (Brünnhilde) med sin varmare och lite fylligare stadiga spännande stämma övertygar med scennärvaro som den kloka äldre systern, faderns älsklingsbarn som han aktar och lutar sig mot moraliskt. Joachim Bäckström (Siegmund) vars tenorstämma är ungdomligt klar och rak visade på karaktärens övergivenhet och mycket goda hjärta. Bäckström stod för en av kvällens absoluta höjdpunkter när han utropade i första akten ”Wählse, wählse” (översättning: välja) så det skar i allas hjärtan. Och vem ledde oss faderligt med stadig stämma i uthålliga lugna trygga berättande rader om inte en väl utvald Greer Grimsley (Wotan). Överlag hade kvällens sånginslag enbart njutbara stunder, för att inte tala om valkyriornas gemensamma sång på slutet.
Att paret Holm (regissör) och Lyckke- Möller (scenograf) arbetat ihop som ett team genom åren känns då inramningen både sceniskt och regimässigt varmt och lugnt lyfter fram alla sångarna istället för att konkurrera med innehåll i originalitet osv. Dramat ser ut att vara förflyttat till Wagers borgerliga samtid, och det fungerar väl i denna filmiska, avskalade sammanhållna estetik. Jag tänker lite på den danska målaren Hammershöi, de stilla, lite ensliga miljöerna med vackert ljus.
Det blev stående ovationer i flera omgångar, efter lördagens föreställning. Den nya dirigenten Alan Gilbert, som känns som ett friskt inslag, kom också själv upp på scenen. Och inte var det enbart en svulten publik i post-corona-yra som gav sitt bifall, utan en glad reaktion efter en väl genomförd förställning – med i mina öron ovanligt hög nivå på samtliga sångarinsatser.

Dansrecension: Kuckel på Orionteatern

by

Kuckel
Koncept/koreografi Alexander Ekman
Koncept/dramaturgi Carina Nildalen
Scenografi John Engberg
Kostym Lena Lindgren, Hanna Rönnbäck
Ljusdesign Alexander Ekman, Raimo Nyman
Mask Linda Sandberg
Medverkande: Alexander Ekman, Charlotta Öfverholm, Jesse Kovarsky, Matteo Carvone, Oscar Salomonsson, Yvan Auzely
På Orionteatern i Stockholm

Minnet av Alexander Ekmans verk Eskapist framfört på Operan för några år sedan ger mig färger som rött, orange och mintgrönt. Masscenerna med vackert utspridda dansare över hela golvet var magnifika. Kuckel, däremot, utförs med en liten tät grupp mycket skickliga dansare i en intimare miljö som den gamla verkstadshallen erbjuder. Mot den verkligt estetiskt strama formen i enbart svartvitt kommer dansarnas karaktärer nu närmare. Ute bland publiken och leder de oss vänligt in i handlingen när showen startar.

En kvinnoröst säger: ”Jag brukade låtsas att min man var död”. På scenen tycks vita män med fyrkantiga masker marschera i blindo, som zombies. I ”know I can give more!” säger den unga halvnakne mannen som energiskt vrider sig ut och in, i en slags krumbuktande arbetsintervju. Mitt i allt syns en kvinna som befaller sin man med ordet ”puss!”. Mannen pussar, både här och där, men hon nöjer sig inte. Hon ömsom ber honom komma, och ömsom skjuter honom från sig. Han kämpar. Plötsligt uppstår en stark vind som dansarna möter tillsammans länge, länge. De står emot så gott som en liten människa bara kan… men tycks klara sig i grupp bättre än ensam… Musiken höjs och toner visar på nöjen som gått över styr medan naturen rasar.

Det är som om Ekman samlar ihop oss mitt i vår samtid och håller fram oss och säger: ”Se här den mänskliga arten, hur den ter sig!”. Utifrån värme och samtidigt isande allvar inlindat i humor uppstår en slags poetisk förundran. Kuckel blir som att uppleva ett helkonstverk, en crozz-over av dans, musik, teater, estetik.

Under föreställningen blir jag berörd av det avskalade mänskliga som ordlöst kommer mot mig. Att titeln Kuckel ska leda tankarna till mänsklig manipulation, att ”kuckla” bakom ryggen…är spännande. Det är som om Ekman ändå vill föra oss samman i en tid där misstanken lurar runt hörnet, frågan om vem vi kan lita på.