Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Waldersten på Fotografiska – En busig ond saga du gärna följer

by

Waldersten ”All over”, Fotografiska 8 mars – 9 juni 2019

Lite som en resa i mörker – ackompanjerad av vänlig humor och spirituell kreativitet – är ”All over” på Fotografiska ett äventyr man gärna följer. Med ofta magisk inåtvänd blick berättar Waldersten en busig, ond saga i svart bläck, gråskalor och blodrött. Han bjuder in till sin som han kallar ”alternativa värld”, men önskar att vi också ska våga leva i vår fantasi. Formerna är ömsom stora, omfamnande och ömsom kryllar de med detaljer blandat med poetisk text. Utifrån mörka stora skuggor rinner förlösande bläck som lindrar. Kameran fångar de valda ögonblicken. Denna tredje dag efter öppnandet, av publikrusningen att döma, suktar förmodligen många också efter att äntligen få njuta av hans folkkära dödskallar. De som är så varma, tröstande och hemtrevligt personliga.


Walderstens inifrånperspektiv är motorn. Han skriver i en sidotext att han ”letar tålmodigt efter bilderna i resterna av en livslång brand. Hoppas på att finna spår av ett tidigare liv”. Lite längre ner berättar han att han konstruerar ”ett alfabet av bilder. Bilder som blir till broar. Att kasta sig handlöst ifrån.” För konst ”handlar om mod” och att ”släppa kontrollen, söka i svarta gömmor/…/”. I en annan textrad, placerad inuti en bild, skriver han att människan ”borde söka sig inåt istället för framåt”.


Jag fastnar vid de manshöga snabbt avfotograferade verken målade med vatten på mörk vägg.

De monumentala formerna känns i kroppen på den som betraktar. Han beskriver att det är 32 grader varmt ute och han målar snabbt, eftersom vattnet dunstar. Ögonblicken han fångar är som livet självt, som försvinner och övergår i annat.

Waldersten är konstnären som vid 50 års ålder redan säljs på Bukowski. Han är också sedan flera år folkkär som illustratör (i DN bland annat) och poet. Till nyutgåvan av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, härom året, skapade han grafiska verk fyllda med allvar. Inför utgivningen hade röster höjts om att även barn behöver gestalter som speglar det mörka i livet. Och ingen passar väl bättre än Waldersten till just detta. Hans fantasifulla blick väcker barnet i oss alla till liv, till en välbehövd reflekterande inre värld.


Frilansande journalist Pernilla Wiechel

Teaterkritik: Barnen – angelägen föreställning

by

Barnen
Av Lucy Kirkwood
Översättning Niclas Nilsson
Regi Stefan Metz
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Moa Holma*
Ljus Emily Lavebäck*
Ljud Jonatan Eklund*
Mask Maria Reis
Premiär på Teater Giljotin 22 februari 2019
Föreställning som recenseras: 23 februari 2019

Barnen på Teater Giljotin är en svart komedi närgånget och skickligt gestaltad av Katarina Ewerlöf, Gunilla Rör och Peter Andersson. Grundtemat i handlingen har flera paralleller till vår klimatoro, vilket gör uppsättningen angelägen. Skolstrejkande Greta Tunberg tycks ha en frände i den unga brittiska pjäsförfattaren Lucy Kirkwood, som skoningslöst ställer en äldre generation mot väggen. Hon synar dem i deras nostalgi, deras förnekande, och ser deras besvärande mänskliga skavanker.

När Barnen hade sitt uruppförande 2016 på Royal Court i London fick den stor uppmärksamhet. Det är lätt att förstå att pjäsen är nominerad till flera priser.

En hel arbetsplats på ett kärnkraftverk med fysiker och tekniker verkar ha misslyckats med säkerheten. Hur kunde det ske? Den oundvikliga katastrofen inträffar flera år efter deras arbete och de ansvariga har redan lämnat platsen. De har levt vidare i sina liv, satt barn till världen och skaffat en borgerligt trivsam tillvaro. Men så sker det som inte fick ske och en hel landsdel har blivit förgiftad. En av de ansvariga vid uppbyggnaden av kärnkraftverket som heter Rose – en barnlös kvinna nu märkt av katastrofen – försöker återsamla truppen som utformade kärnkraftverket. Hon föreslår att de alla offrar återstående delen av sina liv och åker till den radioaktiva katastrofplats som verket nu är och städar upp. De bör göra vad som ändå är möjligt – göra rätt inför sina barn och kommande generationer.

– Om du inte tänker växa låt bli att leva, brukar Hazel säga.

Det jag tar med mig hem är främst de olika strategier Hazel, Rose och Robin använder sig av när de står inför ett outhärdligt faktum. En intressant parallell finns i huvudpersonernas val – vid liknande hot – i Lars von Triers katastroffilm Melancholia. Hazel upprätthåller ritualer, gör yoga för att hålla den kropp – hon trots allt bär på – i trim den tid hon har kvar. Robin ägnar sig åt sorgeritualer. Han utför i sin ensamhet återkommande begravningar av älskade kor som nu är förgiftade kadaver. Hazel suggererar samtidigt fram en saga tillsammans med sin man, där det bara finns utrymme för lugnande positiv eskapism. Här ingår att odla, fastän gifthalterna är för höga. Eller att hålla utveckling högt och tvinga sig att njuta av allt nytt i livet – trots det alltför tidiga slutet.

Men Kirkwood själv föredrar sannolikt Roses nyktra strategi där man tar ansvar, agerar och se faran i vitögat. Hon som samlar en räddande armé och ägnar sina sista dagar åt att rädda vad som räddas kan för de efterkommande: Barnen.

I rollerna:
Rose: Katarina Ewerlöf
Hazel: Gunilla Röör
Robin: Peter Andersson

Kirsty Mitchells Wonderland – sorgen i ljus och mörker på Fotografiska

by

Kirsty Mitchell, Wonderland, Fotografiska

Mitchells utställning Wonderland består av bilder skapade i ett försök att hela sig mitt i sorgen efter en mor. Genom sin tidigare karriär inom modedesign och kostymtillverkning når hennes bilder verkliga höjder. Endast sju månader efter beskedet om hjärntumören gick Mitchells mor bort. Som ett sätt att överleva chocken påbörjade Mitchell en fem år lång sorgeresa med kameran som redskap. Wonderland är också en bok med 74 bilder och dagboksanteckningar därtill. Mitchellsmor var mamman som alltid berättade spännande fantastiska sagor. Hon var en engagerad lärare i engelska. När hon nu gick bort alldeles för fort och utan en tillräckligt värdig begravning, bestämde sig Mitchell att göra dessa fotografier också som en hyllning till sin mor. De sagolika och suggestiva bilderna vittnar om en rik inre värld som förmodligen blev möjlig i och med dessa många sagor hon fick höra som liten.

Det känslomässiga spektrum som visas upp i Wonderland är omfattande.
”She is a tree of life for them” är en bildtext till en av fotografen Salgados bilder från Afrika som jag såg i Rom för ett tiotal år sedan. Mitchells hyllning till sin mor får mig att tänka på de orden. Framför bilderna – som rymmer allt ifrån mörker till ljus och romantik – blir man överväldigad och förundrad. En mor är ju ofta den som presenterar livets ramar varinom du kan vistas känslomässigt. Hon ger stöd till att våga uppleva livets alla nyanser. Utan en mors tillit och ro vågar ett barn inte vistas i själens utmarker.

Mitchell vågar och gestaltar därför allt från mörka dödsdrottningen till ljuva godis-fen. De underjordiska rötterna som i en av bilderna slingrar sig är snarare en urkraft än ett hot som sagoväsendet gömmer sig bland. Med naturromantik, mytologiska anspelningar låter hon oss försvinna in i livets magiska världar. De mängder av vackra ordnade bladverk blir också som en myllrande naturdekor bakom den rymdlika modellen hon valt ut som naturväsen. Ornamenten tycks också fungera som något som repetitivt
binder upp sorgen efter en saknad mor.


Kirsty Mitchell,
Fotografiska, Wonderland,
7 dec 2018 – 3 mars 2019.

Intryck av Bizets Carmen på Kungliga Operan i Johanna Garpes regi

by

Bizets Carmen på Kungliga Operan i Johanna Garpes regi.

De som vill luta sig tillbaka och kittlas av Carmen som en exotisk, lite demoniskt lockande femme-fatal-gestalt, blir besvikna. Här syns ingen klädsamt farlig kvinna att erövra. Regissören Johanna Garpe låter gamla vaneseenden komma på skam, vilket till och med fått manliga recensenter att inte ens hänga med i handlingen! Istället växer nämligen en levande, bitchig, charmerande kvinnogestalt med integritet fram. En samtidskvinna, som tar för sig, naturligt rättframt spelad av Miriam Treichl. Och hon bär föreställningen igenom som mångfacetterad, dramatiskt bottnad mezzosopran. Och inte har scenografen, dramaturgen, dräktskaparen glömt det mustiga spanska inslaget av volangklänningar, glamour och tjurar. Bara utan otillbörlig exotisering denna gång. Fabriken Carmen arbetar på tillverkar nämligen kitchiga kläder.

Mest överraskande är ändå att Garpe lyckats lyfta fram så aktuella repliker ur det komplexa originalverket. Plötsligt står orden i jämnhöjd och drar till sig samma intresse som den välkända musiken.

Tisdagskvällen var orkestern också tjusigt dirigerad av Joana Carneiro. Hela uppsättningen vittnar om att något friskt och levande letat sig in till själva Kungliga Operan.

I programbladet ser vi Carmen iförd en mustigt röd pampig hjälte-dräkt. (En dräkt jag också förknippar med filmklippet som i absoluta slutscenen får en amerikansk hjälte-aura.) Hon står mitt i blåsten med röd mantel i handen, likt en matador som möter tjuren. Och visst är det männen hon hanterar och ibland hånar, ömsom gullar, ömsom leker med. Hon följer sin egen lust, med sitt stora ledord: frihet! Men förtjänar hon verkligen att dö för det?

Full av visioner om ett liv bortom fabriksarbetares vanemässiga låsta tillvaro, det kollektiv hon tillhör, gör Carmen sina utbrytningsförsök. Hon hamnar flera gånger i knipa. Vi ett tillfälle räddar hon sig, genom att förföra den som var satt att vakta henne, José. Han som, traditionsstyrd av manskollektivet, sedan blir så djupt förälskad och svartsjuk att Carmen blir rädd. I den långa mjuka arian, som Daniel Johansson förälskad sjunger, framgår Joés ungdomliga sårbarhet, och sköra självförtroende. Men offret på deras kärleks-altare blir den (under patriarkatet) rättrogna unga jungfruliga mön – som vandrat så många mil med bud från Josés döende mor. Hon tigger förgäves om förlovning. Magdalena Risberg sjunger med klarhet rösten i stor förtvivlan, sviken som Micaela är, så allas hjärtan i publiken brister. Daniel Johansson och Magdalena Risberg som Josè och Micaela är verkligen väl valda!

Många ledtrådar göms i föreställningens detaljer som tål att tänkas vidare på hemma i soffan. När Carmen sätter en kjol på José, vill hon få honom att spänna av och kliva ur sin mansroll, eller leker hon bara? När hon ber José följa med banditgänget, är det en ny friare samhällsordning hon vill ha med honom i? Texten talar om ”frihet i tanken”, precis som feminister säger att den nya kvinnorollen måste skrivas/drömmas fram. Eller är Carmen bara emot Josés tråkiga, dagliga slit, mannens arbete? Är det så att Carmen och Escamillo (med Alessio Cacciamanis underbara mörka stämma) med sina jämlikt liknande dräkter, tågar in och ”står i bredd”, som Märta Tikkanen skulle uttrycket det? Escamillo väntade ju tålmodigt, respektfullt på hennes ja – och hon valde honom (för ett tag..?) Och sjalen José försöker trä på Carmen som en huvudbonad, uppe på taket – så effektivt ett litet fängelse kan skildras! Det är många fyndiga detaljer som dröjer sig kvar när ridån går ner.

MUSIK Georges Bizet
TEXT Henri Meilhac & Ludovic Halévy
REGI Johanna Garpe
SCENOGRAF Per A. Jonsson
KOSTYM & MASK Nina Sandström
LJUS Erik Berglund
KOREOGRAF Roger Lybeck
DRAMATURG Katarina Aronsson

CARMEN Miriam Treichl
JOSÉ Daniel Johansson, Jesper Taube
ESCAMILLO Alessio Cacciamani
MICAËLA Magdalena Risberg, Sabina Bisholt
ZUNIGA Johan Edholm
MORALÈS Håkan Ekenäs
DANCAÏRE Jens Persson
REMENDADO Jonas Degerfeldt
FRASQUITA Marianne Odencrants
MERCÉDÈS Johanna Rudström
DIRIGENT Joana Carneiro, Alexander Joel

Pys och Weitz La Traviata på Malmö Opera

by

Pys och Weitz La Traviata på Malmö Opera

Det är förmodligen just den uppskruvade nivån och lekfullheten i det visuella uttrycket som gör att La Traviata vinner publikens hjärta. Regissören Olivier Py´s och scenografen och kostymdesignern Pierre-Andre´ Weitz kreativa, skimrande uppsättning är en sann fest för ögat. Valet av sångare är också ypperligt gjort med milt välsjungande Alfredo och den mer dramatiskt kraftfulla sopranen – huvudrollen Violetta. Patriarken i faderns gestalt lägger också en baston som lyfter fram karaktärerna hos de båda andra i triaden. Scenografins expressivitet, de drivna dansarna från Köpenhamns Tivoli Ballet Teater, och de bärande nyckelrollernas prestationer samverkar till en helhet. Lite kritiskt är det bara att åskådare närmast scenen bländas av hundra strålande lampor och missar lite av det som försiggår däruppe …

Det fullkomligen dundrar framför ögonen, ända ut till bakre bänkraden: Ett enormt tivolihjul av glödlampor, reflekterande glitter i dräkter och huvudbonader, stirrande dödskalleögon, röntgen-plåtar med signalerande allvar, vita nakna skelett, klonade på en läktare eller bara gigantiska. Som en brinnande symbol, som kämpar mot svart mull och aska ter sig Violettas orange hår. Rebellens färg, stjärnan David Bowies färg. Visuell kraft har också dansaren med dödens ansikte, som tätt intill följer Violettas gestalt. Det syns att Py och Weitz skapat över hundra uppsättningar och fyrtio operor tillsammans.

Sprakandet från scenen för med sig den mycket goda bieffekten av meditativ paus och njutning. Alla vardagstankar man eventuellt hade när man kom hit sköljs över av just de visuella sensationerna. Och fastän själva döden är temat – så dansar man med i festandet – och låter sig lagom ruskas om av det som händer den starka, skönsjungande Violetta.

Moraliskt stärkande, som en god saga, bidrar också handlingen till ett slags reningsbad. Kurtisanen utvecklas till en stark sann madonna. Programbladets omslagsreplik, ”Jag är fri och jag vill bara festa”, utgör snarare det desperata stojande Violetta väljer bort, för att innerligt leva fullt ut sin sista tid i livet, med sin lene Alfredo.

Det talas om att vi svenskar har en dålig beredskap inför döden och lidande i stort. Hos oss har vi inte haft krig, nöd och tuberkulos på decennier. Halloweenfirandet från USA, som vi något anammat, handlar mer om godis än annat. Och inte firar vi de dödas dag som i Mexiko. I och med föreställningens visuella dödsdans-tema, som löper parallellt med handlingen, får vi en släng av en sådan beredskap inför livets allvar. Vitsminkade ansikten vill ta hål på vår ytlighet, de manar oss att festa, men med måtta! Och syna gärna din egen biologis ändlighet i ögonen (röntgenplåten). Den tid som är utmätt för dig här på jorden, kasta inte bort den! Lev ditt liv fullt ut och innerligt!

Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas d y:s roman Kameliadamen
Dirigent: Rafael Payare/Jakob Hultberg/ Wolfgang Wengenroth
Regi: Olivier Py
Scenografi & kostym Pierre Andre Weitz
Ljus: Bertrand Killy
Koreografi: Daniel Izzo

ROLLER
Violetta: Valéry Patricia Petibon/Rebecca Nelsen
Alfredo Germont: Sehoon Moon
Giorgio Germont: Davide Damiani
Gastone de Letorieres: Tobias Westman
Baron Douphol: Jakob Högström
Markis d’Obligny: Eric Roos
Doktor Grenvil: Per Fernesten
Flora Bervoix: Emma Lyrén
Annina: Ellika Ström
Giuseppe, Violettas betjänt: Johan Palmqvist
Budbäraren Stefano Olcese
Floras betjänt: Björn Broström
Malmö Operakör
Malmö Operaorkester