Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Amanda Ginsburg 29 juli – Fasching in Bloom

by

Scen: Moderna Museets trädgård, Fasching in Bloom
Sång: Amanda Ginsburg
Piano: Filip Ekestubbe
Bas: Ludvig Eriksson
Trummor: Ludwig Gustafsson
Stråkkvartett: Oscar Treitler, Emma Nyman, Matilda Brunström, Andreas Lavotha
 
Det går att börja stort som ung artist för att sedan fördjupa den egna redan intagna banan till något ännu bättre. Det är flerfaldigt prisbelönta Amanda Ginsburg ett levande exempel på, vars två utgivna album samtliga vunnit var sin Grammis. Hennes val att skriva texter utifrån det vardagliga livet som många kan känna igen sig i – till melodier som ofta hennes redan mycket hyllade pianist och studiekamrat Ekestubbe skapat och tillika skickligt arrat – har fått en än mer renodlad och fördjupad resonans och ett om möjligt ännu mer direkt klart sound. Det senaste albumet I det lilla händer det mestasom gavs ut mitt under pandemin 2020, och Kulturbloggens recensent prisade, vittnar om detsamma. 

Men vid kvällens konsert märks att turnerandet tagit fart för Ginsburg, vilket syns i att hon intar scenen med en helt annan pondus än hon gjorde 2019, då jag såg henne på en utomhusscen vid Skeppsbron. Live ger bandet fler improvisationer och pianisten redan känd av publiken fick flertalet spontana applåder. Men de få tillfällen Ginsburg själv fritt improviserade med sin klara träffsäkra stämma gav efterlängtade rysningar längs flera ryggrader. Här tycks inte finnas någon gräns. Äntligen, känns det som, tar hon ut svängarna, vilar i egna pauser, och lämnar inslagen av barbershop för de mer glidande jazz- och blues-färgerna. På det hela en spännande utveckling som hennes kapacitet redan tidigt visat prov på. Att det är den svenska traditionen av visjazz som Ginsburg vill utveckla står klart, men här finns vägar hon också kan ta. Och kvällens konsert med i synnerhet de arrangemang där stråkkvartetten fanns med – för tankarna till stora lokaler såsom Berwaldhallen och mäktiga symfonikonserter i kyrkor i stil med de Alice Babs hade med Duke Ellington. 

Men denna kväll tar allt plats vid den efterlängtade hemmascen, Moderna Museets trädgård, som Ginsburg jämför med jazzfestivalen hon hängde med till som barn. Hon tackar Fasching för det fina initiativet att flytta ut i det gröna, och att hon får vara där, denna kväll då de egna filtarna och stolarna utökar de redan fulla bänkraderna. Två extranummer gavs efter flera stående ovationer och tillrop. Hälften av kvällen bestod av ännu inte utgivna arrangemang (av tidigare verk) där stråkkvartetten deltog. En melodi av Olle Adolfsson i arr av pianisten spelades också vid sidan av de många övriga verken från främst det senaste albumet. Stämningen på konserten drogs snabbt upp av att melodin Åh nej (visa mitt i natten)fanns med vid inledningen, kryddad med extra pianoimprovisationer. När jag går hem tar jag främst med mig en av melodierna där Ginsburg själv kom till sin rätt, Romans på distans, och att hon under kvällen bjöd på fler gemytliga anektdoter från bland annat sin uppväxt. Dessutom lyckades hon få till allsång, då många så väl kände till raden ”vi träffas efter jobbet”.

Ginsburg nämnde att hennes mission lite är att få in jazzen i fler musiksammanhang. Därför var nyheten om att hon ska vara förband till Veronica Maggio inom en snar framtid, extra glädjande. Jazzen gör framsteg och Ginsburg med den.

Fasching in Bloom: Joel Lyssarides Trio

by

Joel Lyssarides Trio – 23 juli 2022 – Fasching in Bloom
Trummor – Rasmus Blix
Bas – Niklas Fernqvist
Piano – Joel Lyssarides
Foto – Leo Ahmed

Att jazzpianisten Lyssarides känner det nordiska soundet, vår älskade melankoliska klara
enkelhet, råder det ingen tvekan om. Av många har han redan nu som 30-åring givits en
plats i ledet från Jan Johansson och Bengt Hallberg till Esbjörn Svensson. Hans egna
komponerade musik är redan bland de mest lyssnade inom europeisk jazz och har under de
senaste åren spelats över 50 miljoner gånger på Spotify. Tidigt på musikhögskolan fick
Lyssarides många priser, däribland Svenska Tonsättarföreningens pris och 2019 blev
han framröstad som årets musiker av Sveriges Radio.
Hans spel, denna duggvåta svenska sommarkväll som ändå dragit publik, får tankarna
att vandra till den flyhänthet som Michael Nyman har. Tangentslagen kommer snabbt,
snabbt som ett pärlband. Men där Nyman är rytmiskt repetitiv är Lyssarides mer
svävande, kretsande i mjuka looper. Att den samspelta trions sound, framförs märkbart
lyhört, lyftande sfäriskt, märks i att omgivningen tycks stanna upp för att kunna höra
minsta knäpp.
Lyssarides som undviker att tala den första delen av konserten, riktar istället blicken bort
ovanför tangenterna och ut över bandet för att alltid ha kontakt. Han ser också ut i
sommarkvällen för att notera alla plötsliga ljud. Allt tas in, en dörr som slår igen i parken,
ett flygplan. Han känner sin karaktäristiska basist, sin timade trummis. Visparna snuddar
snabbt vid cymbalen, man hör rappa tysta slag av trumpinnar mot kanten och basistens
dova markeringar förankrar tonerna i rummet. Inget i ljudväg går dem förbi.
Kvällen konsert, som också blir en ljudupptagning i Sveriges Radio, verkar vara en
anhalt efter en Europaturne trion just gjort. Under kvällen, där intensiteten i låtarna
stegras, framförs nyskrivna verk från de tre senaste albumen, varav Free at last,
Coldberry hill, Walking tune, Self portrait var några. Lyssarides bjuder också,
undantagsvis säger han, på en cover. Han spelar sin idol kontrabasisten Charlie Hadens
låt Our spanish love song, från albumet Beyond the Missouri Sky med Pat Metheny. Det
är de enkla tydliga melodierna, och klarheten han gillar, berättar han om Haden.
På sin hemsida beskriver Lyssarides att jazz för honom inte är en stilistisk korsett, utan
snarare ett språk, ett ordförråd, ett sätt att skapa personliga uttryck. Han avslöjar också att
han bor i ett avlägset hus i skogen, en dryg halvtimme utanför Stockholm och att han
föredrar att komponera på natten, i tysthet, utan distraktion.
Efter denna poetiska, melankoliska och rytmiskt vänliga konsert, låter detta mycket sant.

Fasching in Bloom 22 juli – John Scofield Yankee Go Home

by

Scen: Fasching in Bloom, Moderna museets trädgård
Bas – Vincente Archer
Tangenter – John Cowherd
Trommor – John Dion
Gitarr – John Scofield

När Scofield i april i år var på Seattle´s jazz club beskrev John Dimitrious på webbsajten Jazzalley honom som en ”stilistisk kameleont”, ”en kreativ artist” men med en ”stensäker estetisk identitet”. Har man referensramen satt utifrån 90-talets instrumentella Scofield i allmänhet och i synnerhet skivan ”Time on My Hands” med Pat Metheny kan man inte mer än instämma. Hans signum är just hur skickligt, uppfinningsrikt, direkt och egensinnigt han spelar – och det sker i vilken genre som helst.

Fasching själv framhåller honom som den moderna jazzhistoriens allra viktigaste gitarrister. Därför är det extra roligt att det är en mycket lekfull Scofield vi får ta del av denna sommarkväll. Fritt och med extra värme tycks han ge av det som helt enkelt ligger honom närmast om hjärtat. Kanske blir han friare med åldern. Tillsammans med musikergruppen (eller konceptet?) kallad Yankee Go Home ges prov på allt från traditionell jazzimprovisation till funk, blues, rock, fusion och vidare till fina tilljazzade lugna George Bernstein-ballader (West Side Story) och en likaså finstämd ballad av Neil Young (Mr Tambourine Man). Allt framförs samspelt och med stil. Det är dynamiskt tajt och överraskande musik.

Flera gånger tackar Scofield den uppmärksamma publiken och också Fasching, platsen där han upprepade gånger varit gäst.

Extranumren stannar inte vid ett, denna jazzkväll i Moderna museets trädgård och publiken ger spontant stående ovationer. Ett härligt lugn sprids i bänkraderna och intrycket blir att något i alla fall är som det ”brukar vara”, trots pandemier och oroligheter i världen.

Scofield beskriver i intervjun från april att han med Yankee Go Home ”återknyter kontakten” med många av sina ”tonåriga Rock ’n Roll-rötter” naturligt färgade av 50 år av jazzövningar. I positiva ordalag säger han om bandet att de ”här killarna är anmärkningsvärt mångsidiga, precis så bra som det blir när det kommer till interaktivt, kreativt spel. Vi utforskar rock, funk, country, jazz och fri musik och har en fantastisk tid till att göra det”. Han är exalterad över detta samarbete.

Förutom allt skönt meditativt tung gung tar jag även med mig kontrabasistens inlevelsefulla improvisation som kommer efter halva konserten. Jag minns även pianistens improvisationer som levandegör och ger kropp till den moderna frijazzen. Att också trummisens sångröst i rock-inslagen håller så väl kom som en glad överraskning.

Sammantaget gavs här prov på ett sällsynt tajt samspel, ett sådant jag förmodar frodas bara ”over there” på klubbarna i New York, ”huvudstaden” för jazzens utveckling. Det ligger en stolthet i att Sverige och Fasching har en så lång tradition av musikaliska samarbeten med artister från dessa trakter.

Pernilla Wiechel (foto Leo Ahmed)

Tankar om Cécile McLorin Salvant på Fasching in Bloom

by

Fasching in Bloom – Cécile McLorin Salvant, 14 juli 2022
Plats: Moderna museets trädgård, Fasching in Bloom
Sång: Cécile McLorin Salvant
Piano: Sullivan Forthner
Gitarr: Marwin Sewell
Bas: Paul Sikivie
Slagverk: Keita Ogawa

Moderna museets trädgård bestod av välfyllda bänkrader denna lite kyliga sommarkväll då världsartisten och jazzsångerskan Cécile McLorin Salvant framförde sin konsert, med fler extranummer, vid ett kärt återbesök. Redan 21 år gammal, 2010, vann hon Thelonius Monk International Jazz Competition och släppte kort därpå sitt första album. Många är de priser hon därefter kammat in, främst för jazzsång. Tre album har också fått varsin Grammy. Visuell artist som hon också är, tog hon plats på scenen i vida svartvita byxor och framförde egna tolkningar av allt från Sting, Kurt Weil till Gregory Porter och örhängen som Somewhere over the rainbow.

En förstagångslyssnare som jag slogs till en början av hennes musikaliskt träffsäkra, minutiöst timade kompositioner och röstens imponerande nyanser och register. Själva proffsigheten hade kunnat låsa allt vid perfektionens kyliga yta, om inte McLorin Salvants personlighet så konkret tog plats parallellt. Hon agerade lite som en musikalartist, med ett tydligt eget grepp och upplevdes samtidigt ha valt ut endast de klassiker hon själv verkligen relaterade till. Konserten var lite som en teaterföreställning med de många talande texterna så väl dramatiserade och själfullt framförda. Bäst var det då hon också drog i och vågade krydda den annars så fina känsliga tonen. Nyfiken satt man och undrade över vad hon med både sin skolade musikalitet och sina rötter över kontinenter kommer göra för syntes i kommande album? Underhållande var också det samstämda lekfulla bandet, som kom till sin fulla rätt i tolkningarna av Kurt Weil med tvära kast, överraskningar och dramatiska inslag. Pianistens fantastiska fina stämsång och kontrabasistens fina verk på slutet, måste också nämnas, vid sidan om trumslagarens känsliga timing o anslag. Gitarristen visade också prov på ett överraskande, friare och för mig annorlunda sätt att göra jazzimprovisationer.

Det har framförts att McLorin Salvant är en bland de fem rösterna på topp inom jazzen i dag. Kanske är det inte så konstigt då man vid åtta års ålder börjar sjunga i Miami Choral Society och redan vid fem börjar spela klassiskt piano. Och det är sant, som hon uttryckte det 2015, att hon ”hade turen att växa upp i ett hus där vi lyssnade på all slags musik. Vi lyssnade på haitisk, hiphop, soul, klassisk jazz, gospel och kubansk musik”. Hon insåg också att när man ”har tillgång till det som barn, så öppnar det upp din värld.” McLorin Salvant är uppvuxen i Miami med en pappa som var haitisk läkare och en fransk mamma som grundade en fransk skola i USA. Tidigt fick hon klassisk röstskolning av privata sånglärare vilket fortsatte ända till de erkända sånglärarna vid University of Miami tog vid. 2007 flyttade hon till Aix-en-Provence i Frankrike för att studera juridik men även klassisk och barock sång vid Darius Milhauds konservatorium. I samma stad studerade hon även för läraren Jean-Francois Bonnel, improvisation, instrumental och vokal repertoar, och sjöng också där med sitt första band.

Musik: The Comet Is Coming på Fasching in Bloom

by

The Comet Is Coming
Scen: Fasching in Bloom. Moderna museets trädgård 9 juli
Foto: Leo Ahmed
Band: The Comet Is Coming
Saxofon: King Shabaka
Synthar: Danalouge
Trummor: Betamax

The Comet Is Coming uppges att i en ”intergalaktisk hybrid” med inslag av mycket improvisation framföra en mix av jazz, afrobeat, elektronisk musik, funk och psykodelisk rock. Och 2019 ansåg The Guardian att deras senaste platta The Afterlife var en av årets bästa. Därefter kom pandemin.
Med denna smått förvirrande information – för en som är ovan vid jazzens modernare varianter – sätter vi oss, tre föräldrar och två jazzutövande 15-åriga musiker (piano och saxofon), i gräset i Moderna Museets trädgård, i spänd förväntan en mycket ljus sommarkväll. Överraskande kreativt klädda gäster fylls på runt om oss och framför scenen.

Bandet som kommer från den unga scenen i London uppges vara värdiga arvtagare till jazzpionjären Sun Ra samt den kvinnliga pianisten och kompositören Alice Coltrane. Via en snabbsökning tror jag mig ha ett hum om vad vi ska höra, men så fel jag hade…. På scenen träder med en saxofon Shabaka Huchings alias ”King Shabaka” in och vid syntharna Dan Leavers alias ”Danalogue” . Vid trummorna slår sig Max Hallet, alias ”Betamax” ner. Saxofonisten visar sig också vara bandledare i dansperformance-bandet Sons of Kemet, vilka gör mycket bra inspirerande musikvideos. Tänk afrikansk dans goes modern i kostym, så förstår du.

När trion startar verkar det som om de tar sista låten först. Den mest utflippade, intensiva, crescendoartade ljudmassan man kan tänka sig kommer mot oss. Vi häpnar. Men så går lite tid och pulsen sätter sig, känns igen…och rytmen och ljudbilden förvandlas till en busig och rolig…men överraskande rytm-massa med spacefeeling. Ganska snabbt njuter man bara, medan kroppen liksom fylls på av glädje.

Hutchings förklarade i en intervju 2013 att gruppens namn kommer från ett BBC Radiophonic Worksshop-stycke med samma namn. Han säger: ”En gång hörde vi det här stycket, med dess anspelningar på sci-fi, kosmiska minnen och allmänt rymden, och då slog det omedelbart an. Vi utforskar nya ljudvärldar och siktar på att förstöra alla musikaliska ideal som är olämpliga för våra syften, så namnet fastnade.”

Efter nästan två timmars resa i trions överraskande ljudvärldar känns musiken redan potentiellt beroendeframkallande. Saxofonisten (med sitt smittande leende) jobbar hårt hela showen igenom, pianisten bjuder generöst på växelvis basljud, space-sound och elektroniska inslag. Trummisen är helt egen och ensam av sin sort. Förundrade och upprymda vandrar vi hemåt och vi skojar lite om The Comet Is Coming har humor eller inte… om de leker eller inte. Men 15-åringen mumlar något om ”jazzmusiker…”…och hävdar bandet seriöst tror att de färdas i ett rymdskepp. Oavsett så verkar mytbildningen vara en del av missionen för bandet. Det som gäller är att bilda sig en myt stark nog att leva (spela) på. The Comet Is Coming leker på fullaste allvar och färdas genom rymden tillgängliga för vem som helst att haka på. Eller som bandet själv uttrycker det:
”Det är efter världens undergång, scenen är en rymdfarkost, mikrofonen är en accelerator, förbered dig för The Comet is Coming.”