Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: Jag, Daniel Blake – betyg 5 – en kuslig film om en verklighet som man inte trodde fanns

by

jagdanielblake1

Jag, Daniel Blake
Betyg 5

Jag, Daniel Blake är invigningsfilm till Stockholms filmfestival 2016. Ett bättre val kunde inte juryn ha gjort i dessa nyliberala tider. Det är en kuslig film om en verklighet som man inte trodde fanns. Den verklighet som man inte knappt kan förstå om man inte själv är i den. Filmen är gjord av den outtröttlige 80-årige regissören Ken Loach. Med stringent skärpa sätter han ljuset på ett samhälle som krackelerar och där de innanför och utanför har helt skilda utgångspunkter.

jagdanielblake2När den 59-årige snickaren Daniel Blake drabbas av en hjärtattack förbjuder hans läkare honom att arbeta. Tyvärr anser dock inte försäkringskassans konsultbolag att han uppfyller sjukpoängen för sjukpenning. Han blir hänvisad till jobbsökarbidrag. När den 59-årige snickaren hänvisas till en kurs i att skriva CV ,söka bidrag på dator och ringa försäkringskassan börjar en film som kunde vara en fars om han inte behövde de pengar han söker. Han ringer till myndigheter med timslänga kötider, han går sin CV-kurs och han sitter vid en dator utan reslutat. I en byråkrati där människor sakta mals ner kan inte ens den stolte, rediga och juste Daniel klara sig. Myndigheterna kan alltid hota med sina sanktioner. När han blir vän med den arbetslösa småbarnsmamman Katie försöker han hjälpa henne. Arbetslös och med två barn blir hennes utväg att köa hos den av välgörenhet organiserade matbanken för att slippa svälten.

Det är en gripande film. Många scener är så absurda att man skrattar men skrattet fastnar i halsen. Det är en rak film som många av Ken Loachs filmer. Om verkligheten ser ut så här behövs inga tillkrånglade sidospår. Det är ingen film som får en att fundera länge över vad som är rätt eller fel. Alla med en gnutta av medmänsklighet måste tycka att det är fel på ett system som bryter ner sina medborgare. Man önskar att man kunde säga ” This is England” men tyvärr känns mycket i filmen obehagligt välbekant även här.

Daniel Blake spelas av Dave Johns, en engelsk komiker och stand up artist. En bakgrund som är perfekt för rollen som Daniel Blake, som ofta drar ett skämt för att lätta på stämningen. Katie spelas av Hayley Squires som fick rollen för sin längd och sin arbetarklassbakgrund. Hennes Katie kämpar envetet för sitt och barnens liv trots alla omständigheter.

Ken Loach har fått priset Guldpalmen två gånger och han fortsätter skildra de socialt utsatta. Jag tycker att det är årets bästa film. En film som alla borde se och speciellt politiker och tjänstemän.

Filmrecension: Paulina – ett argentinskt drama

by

paulina

Paulina
Betyg 4
Svensk premiär 4 november 2016

I samma vecka som vi har en påve från Argentina på besök har den argentinska filmen Paulina premiär. När påven talar om förlåtelse talar filmen om förståelse. Filmen är regisserad av Santiago Mitre och är inspirerad av den legendariska filmen La Patota av Daniel Tiayre (1960).

Det är en film om hur idealen kan krocka med verkligheten. I filmens inledning har fadern och dottern, Paulina, en hätsk diskussion. Paulina vill delta som lärare i ett demokratiprojekt på landsbygden. Fadern, som är en högt uppsatt domare anser att hon kastar bort sin lovande juridiska karriär. När Paulina ändå åker till projektet i en fattig och eftersatt del av Argentina visar sig problemen snabbt. Politik och rättigheter är svårt att intressera fattiga tonårsungdomar för. En kväll blir Paulina våldtagen av ett gäng unga män. Hon går snart tillbaka som lärare men känner sig osäker om eleverna. Envetet vägrar hon göra polisanmälan trots påtryckningar. Du är ett offer ingen hjälte säger fadern. Psykologen undrar om hon lider av Stockholmssyndromet, det vill säga har identifierat sig med förövarna.

Dolorez Fonzi gör en Paulina som både är stark och skör. Hon gör sina val mellan ideal och verklighet. Bland övriga skådespelare är Esteban Lamothe, gängledaren, den som väcker mest känslor. Miljön på den argentinska landsbygden känns så äkta som en dokumentär. Filmen har vunnit flera internationella priser och är mycket sevärd.

Filmrecension: Trolls – en färgglad familjefilm

by

trolls_film

Trolls
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 oktober 2016

Trolls är en animerad familjefilm av samma skapare som gjorde filmen Shrek.

Filmen är i Sverige tillåten från sju år.

Historien är enkel och även de som inte hänger med i historien kan uppskatta filmen. De alltid glada, optimistiska trollen dansar, sjunger och kramas. I olika former och i regnbågens alla färger skapar de trivsel. Deras motsats Bergerna är grå och alltid olyckliga. Det enda som kan göra en berger glad är att äta upp ett troll. Därför blir trollen ständigt jagade och tillfångatagna av av bergerna. Trollen utför olika räddningaktioner för att befria tillfångatagna kamrater. Naturligtvis spirar också kärleken och den får hjäp på traven av hjätinnan Poppy. Bergen n Bridget älskar kungen och det blir en riktig askungesaga. Med musik och attityd kan mycket göras. En härlig scen när den coola bergen Bridget kommer loss till tonerna av ”She´scoming out…. Trollen är väldigt söta och charmiga och filmen kommer säkert att skapa en trolldrive.

Tillsammans med historien får vi en rejäl dos moral. Trollen hjälper alla och lämnar ingen kvar. Lyckan finns i oss alla men vi behöver ibland hjälp att få fram den. Att vara arg och sur är något som skall botas. Det här är en väldigt snäll film med få riktigt spännande äventyr utan mer med gulliga scener med musik. Det är trevligt att det är en flicka som är hjältinna och leder trollens räddningsaktioner. Med risk för att var fördomsfull så vill jag påstå att det är en filmsaga för små flickor. Vuxna kan njuta av musiken av Justin Timberlake och nya versioner av olika hitlåtar. Det gör att man dansar ut från biosalongen.

Filmrecension: Inferno – actionsrulle med symbolik

by

inferno_tomhanks

Inferno
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 oktober 2016

Inferno är filmen som bygger på efter Dan Browns bok ”Inferno” och är regisserad av Ron Howard. Professor Robert Langdon spelas som tidigare av Tom Hanks. Fräscha Felicity Jones är hans motspelare och följeslagare i filmen.

Filmen är en fartfylld historia med mycket action. När professor Langdon vaknar upp förvirrad och med minnesförlust på sjukhuset är det direkt dags att fly från första förföljaren. Med hjälp av sin läkare Sienna Brooks flyr han från sjukhuset. Deras flykt eller sökande efter det dödliga viruset som skulle kunna utplåna halva jordens befolkning fortsätter genom Florens, Venedig och Istanbul. Jagade av olika grupper och med hjälp av koder och tecken i katedraler, museer och palats letar de sig fram.

Det finns många åsikter om Dan Browns som författare. Grundhistorien känns inte särskilt unik men speciellt är liksom tidigare alla hänvisningar till historien, konsten och kulturen. Alla museala miljöer och historiskt intressanta platser. De hade man kunnat se mer av speciellt eftersom filmen är i IMAX 3D format. För att ta till sig det kulturella budskapet och symboliken i filmen måste man dock ha läst boken. Den som har läst sin bok och kommer ihåg den kan nicka igenkännande. Jag tycker att den här filmen är mera koncentrerad på flykten från olika förföljare än de mystiska och symboliska teman som har präglat tidigare filmer.

Tom Hanks sin roll och Felicity Jones som den unga läkaren med det kantiga sättet kompletterar varandra. I övriga roller så övertygar Dan Brown som ledaren som tror på jordens undergång om inte jordens befolkning halveras. Han är en modern trovärdig sektledare med många anhängare. Teorin om jordens undergång är ju lika gammal som historien men samtidigt en ständigt aktuell fråga.

Filmrecension: Elvis och Nixon – ett omaka par

by

elvisochnixon

Elvis och Nixon
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 september 2016

Elvis och Nixon är en komedi, en roande historia om en sann händelse regisserad av Liza Johnson.

Året är 1970 och Elvis ser på TV alla demonstrationer som pågår runtom i Amerika. Vietnamkriget pågår för fullt. Patriot som han är vill han göra något för sitt land. Han bestämmer sig för att besöka president Nixon. När han anländer oannonserat till Vita Huset och vill besöka presidenten uppstår förvirring. Han vill lämna sitt handskrivna brev till presidenten men vakten hänvisar honom förskräckt till brevlådan i hörnet. Nixon är måttligt road av besöket. Hans rådgivare råder honom att ta emot Elvis med tanke på alla unga väljare och alla röstande i södra USA. Presidenten är ointresserad tills man kontaktar hans 22-åriga dotter. Vilken far kan motstå sin dotter?

Instruktionerna före det avtalade besöket är många. Säkerhetskontrollen är rigorös. När Elvis kommer in i rummet är det en kung som möter sin president. Han vill ha en badge från Bureau of Narcotics and Dangerous Drugs. Han vill bli agent, han vill verka som undercover fellow agent. Med hänsyn till den uppståndelse han väcker överallt är tanken absurd. Nixon är världens mäktigaste president men det är Elvis som är kungen i rummet. Han, en enkel kille från Memphis Tennessee är världens kändaste man. Han får en president att slopa byråkratins alla regler och presidenten älskar det. Nixon får sin autograf till dottern och fotot med kungen. Fotot som blir det mest sökta fotot i amerikanska Riksarkivet. Elvis får sin badge som agent.

Elvis Presley , Kungen av Rock´n Roll spelas av Michael Shannon. Han är mindre porträttlik än de kopior vi ser i olika Elvistävlingar men han är imponerande i rollen. Han förenar den enkla och lite kluriga killen och världsstjärnan i sin gestaltning. President Richard Nixon spelas av Kevin Spacey. En traditionell och impopulär president som utvidgat Vietnamkriget till Kambodja , vilket skapat jättelika demonstrationer. Samspelet mellan de två är ett nöje och mycket roande. Regissören Liza Johnson ville göra en film som Elvis familj skulle gilla. De borde vara väldigt nöjda nu. I filmen spelas ingen Elvismusik vilket är synd.