Birgitta Komaki

Fakk alla
Av Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten
Regi Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten
Peruk och maks Frida Ottosson
Ljus Jesper Larsson
Kompositör Måns Lundberg
Ljud Björn Lönnroos
Videodesign Thomas Nilsson
Dramaturg Anna Kölén
Foto föreställningsbild Klara G
Foto föreställningsbilder Leonard Stenberg
Premiär den 10 februari 2022 på Lejonkulan, Dramaten

Kvinnor kan och de kan allt mer. Från att ha betraktas som offer och bihang till kriminella män har de nu också dykt upp i kriminalvården som förövare i ökande grad.
Tidningarna rapporterade nyligen om att allt fler kvinnor döms till långa fängelsestraff. Antalet våldsbrott utförda av kvinnor har ökat och de är mer involverade i kriminella nätverk.

Föreställningen Fakk alla är en monolog om en kvinnlig kriminells liv och anledningen till att hon blev kriminell. Den handlar om en kvinna som inte vill vara underställd männen.
Sofia Karemyr gör ett säkert och väldigt kontrollerat framträdande. Hon framställer en kvinna som är målinriktad och är väldigt klar över vad hon vill. Genom sitt agerande har hon fått respekt i den kriminella världen. Genom att monologen är så saklig och inte tar upp några känslor blir föreställningen något opersonlig. Ett liv, kriminellt eller inte,
innebär ju alltid olika känslor. Jag tycker också att ett feministiskt perspektiv skulle
ha inkluderat relationen till männen.

Historien grundar sig på vad tidigare kriminella kvinnor berättat. Kvinnor som nu har kommit till rätta med sina liv. Kanske det är därför deras känslor inte kommer fram.
De har lämnat sina tidigare liv och gömt undan ångest, ängslan och övriga problem.

Monologen Fakk alla är ett samarbetsprojekt mellan Unga Dramaten och Teater Fryshuset. Monologen är tredje delen i en trilogi.
En viktig pjäs som kan väcka diskussion och intresse om en extra utsatt grupp.

Drivhuset
Av Harold Pinter
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Peder Freij
Ljus Max Mitle
Mask Maria Reis
Ljud Camilla Näsström
Sverigepremiär 4 februari 2022 på Klarascenen Kulturhuset Stadsteatern
Medverkande Roote: Peter Andersson, Gibbs: Per Sandberg, Lamb: Shebly Niavarani, Fröken Cutts: Ann-Sofie Rase, Lush: Henrik Norlén, Tubb och Lubb: Peter Perski.

Ett tidlöst drama som beskriver maktens tyranni. När Harold Pinter skapade den här historien 1950 var det en annan tid än 2022. Ändå är historien lika aktuell nu och kanske än mer i framtiden.

Den despotiska chefen styr från sitt skrivbord över sin personal och inte minst över sina patienter. Patienter så anonyma att de inte har namn utan nummer som sin identitet.

Roote (Peter Andersson) är den delegerade chefen. Uppfylld av sin egen betydelse och obegränsade makt. Ibland pompös och rasande och däremellan gemytlig eller självömkande. Hans närmaste man är Gibbs (Per Sandberg) som rapporterar allt som sker. Underdånigt bugande stryker han chefen medhårs men tar däremellan varje chans att påpeka fel. Övriga i personalen är Miss Cutts (Ann-Sofie Rase) älskarinna, Lush (Henrik Norlén) och Lamb (Shebly Niavarani) som offras för verksamheten.
Någonstans i bakgrunden finns ett anonymt Ministerie som utfärdar föreskrifter att följa.

Att makt korrumperar är sant och oinskränkt makt blir en fara. När ingen kontroll finns kan makten bli godtycklig och egoistisk. Pinter fångar maktstrukturen mellan chefen och personalen. Undergivenhet som ibland bryts mot ilska eller när trycket uppifrån minskar till lismande vänskapsförsök. Men makten är ingen envägskommunikation. Den kräver hela tiden att de underställda spelar sina roller och godtar maktens agerande. Dialogen flyter fram och tillbaka. Snurrig ibland men också genial och den för historien framåt. Patienterna finns med hela tiden som en anonym massa.

Scenrummet är uppbyggt som ett gammaldags kontor med fikarum och testrum ovanpå. Skådespelarna är klädda i rejäla kostymer och miljön är långt från flashiga It-kontor. Det känns befriande att pjäsen inte har moderniserats till nutid vad gäller kläder och interiör. Problematiken och frågorna är inte tidsbundna utan eviga.

Ett välspelat tragikomiskt drama där speciellt samspelet mellan Peter Andersson och Per Sandberg är fascinerande. Pers Sandbergs luggslitna figur med stor närvaro matchar Peter Anderssons utbrott. Skrattet åt det komiska fastnar dock ofta i halsen när det tragiska tar över.

När Baba faller i poolen är klockan 23.47
Manus Astrid Menasanch Tobieson
Regi Olof Hanson och Astrid Menasanch Tobieson
Premiär 29/1 -2022 Kulturhuset Husby

Miro och Baba (pappa). Två personer som speglar ett helt liv under en timme på scen. Med få attiraljer förutom en kaninkostym och en filmduk med gnistrande poolvattnet berättas Babas historia. En historia om saknad efter hemlandet, om arbete och moral.
Att alltid göra rätt för sig och göra det bästa är viktigt men också att inte visa svaghet.
Det gör att han när han blir arbetslös vid 61 år, tar jobb som eventkanin utan att säga något till sin familj.

Miro berättar pappas historia men också genom den sin egen historia. Han jämför med kompisars föräldrar, men han gör det med kärlek.

Det är en historia om utanförskap men också om klasstillhörighet. Att inte kunna göra sin röst hörd och inte få respekt.

Miro spelas av David Tafvizian med intensitet och tydlighet medan Baba görs av Cesar Sarachu. Hans förvirring och fysiska utspel är både roliga och rörande. Med eller utan kaninkostym tar man honom till sitt hjärta.