• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

”Pandemin tvingade mig blicka bakåt. Jag är mäkta stolt över det vi åstadkommit”.

12 april, 2022 by Petter Stjernstedt

Alpha Games är bandets första studioalbum sedan 2016

Bloc Party är tillbaka. Med ett mörkare tema borrar bandet sig djupare ner i människans smutsigaste skrymslen. För Kulturbloggen berättar sångaren Kele Okereke om kreativitet, pandemin, patologiska lögnare och om känslorna inför den stundande turnén.

Bloc Party var bandet med stort B, indierock-ermadan från Storbritannien som under 00-talet fascinerade en hel värld med sin Franz Ferdinand-aktiga, självsäkra och poseiga rockmusik. Alpha Games är bandets första studioalbum sedan Hymns (2016). Idén kom till dem redan då under turnén med plattan. Vad är annorlunda sedan sist?
– Efter Hymns släppte vi Silent Alarm, vårt första livealbum på länge där vi framträder med låtar från skivan med samma namn från 2005. Det var en oerhört rolig upplevelse. Och vi kände åter igen den där energin som vi saknat då allt känns lustfyllt och helt rätt.

Ni har arbetat ett bra tag med nya Alpha Games. Hur kommer det sig att det tagit så lång tid?
– Det var pandemin 2020 som bromsade vårt arbete med plattan. Därmed blev processen med att skapa ny musik mer utdragen än planerat. Men nu när den snart är ute är vi superglada och lite nervösa inför mottagandet från alla fansen.

Alpha Games har i jämförelse med tidigare alster ett mörkare tema kring cynism, om människor som går över lik för att nå sina högst personliga mål.
 – Ja, det är betydligt mörkare texter än våra lyssnare är vana vid att höra. De senaste åren har jag försökt att ta in allt som händer i västvärlden med populism och ledare som egentligen vet nada om vad de sysslar med. Vi lever i ett moraliskt bankrutt tid där ledare som Boris Jonson, en förtroendevald, visar sitt sanna jag som patologisk lögnare. Och gång på gång lyckas han komma undan med det. Det gör att jag känner viss oro inför vartåt vi är på väg. Att den typen av svek från politiker får fortgå år efter år är skamligt. Situationen i både Storbritannien och världen över med presidenter som Trump och Putin vid rodret påverkade mig i valet av tematik.

– Jag visste att Alpha Games måste handla om känslan av hänsynslös ambition, vad händer när man slutar behandla människor med medmänsklighet? Vad blir det om man enbart fokusera på sitt eget och skiter i andras behov? Det var den hänsynslösheten jag ville fånga på Alpha Games.

Det är alltså en sorts reflektion av vår samtid?
–  Ja, på sätt och vis. Alpha Games fick inte bli en för politiskt färgad skiva då jag tror publiken hade missat poängen. Därför är alla situationer och karaktärer, våldet som sker i mina berättelser, personliga och inte politiskt laddade. Det blir en spegling av en viss kultur med egoism, hat och fula ord, hur backstabbing från politiker och människor med makt och inflytande kan smitta av sig på den vanliga människan och jag lägger fokus på henne.

Från vänster: Justin Harris, Kele Okereke, Louise Bartle och Russell Lissack.

Med nya skivan har ni fått nytillkomna medlemmar. Louise Battle och Justin Harris heter bandets nya trummisar.
– Ja, det har blivit en helt annan kemi inom gruppen. Det är första gången vi gör ett album med Justin och Louise. Och känslan var – ”låt oss se vad vi kan göra tillsammans”. En experiment- och utforskarlusta som jag hoppas hörs på slutresultatet.

År 2005 var ni IT-bandet. Men idag när konkurrensen är stenhård är ni en av flera indierockers med gedigen live-erfarenhet. Hur håller ni er relevanta 2022 och vad gör er unika som band?
– Det som gör oss speciella är kemin bandmedlemmar emellan. Vi är en musikgrupp som alltid i alla lägen väljer vår egen väg och inte känner pressen från andra att vara och låta på ett visst vis. Egentligen är jag föga intresserad av att blicka tillbaka men under pandemin fick jag gott om tid att reflektera över det jag tillsammans med andra har lyckats åstadkommit. Och jag kände stolthet inför bandets alla kreationer. För mig är autencitet det viktiga, att det känns trovärdigt och att min personlighet finns med i musiken. Så länge jag kan uppnå det är jag nöjd.

Du nämner pandemin. Hur har den drabbat dig och hur lyckades du under den svåra perioden att hålla dig flytande som artist?
– I och med flera omfattande lock-downs här i Storbritannien var jag mest hemma. Först var det oklart hur jag skulle gå vidare. Hur får jag utlopp för min kreativitet i ett läge då konserter inte tillåts och ett umgänge på över fem personer i taget är strikt förbjudet? Jag provade gå med i och skapade artistkonto på Instagram. Där spelade jag covers av Blog Party-låtar från förr. Det var befriande att kunna se tillbaka på ens egna verk och att känna tillfredställelse.

– För flera var det en desorienterad och läskig tid då man var tvungen att lämna det man älskade som mest bakom sig. Som tur var slapp jag det även om det nya innebar andra tanke- och tillvägagångssätt. Kanske att var det fakto att jag kunde fortsätta vara kreativ med instagram-spelningar och egna projektet Waves det som gjorde att jag lyckades överleva som artist.

Vad saknade du mest under Covid och alla lock-downs?
– Publiken utan tvekan. Att få ställa sig i ett rum fyllt med människor och att inför dem få framträda med egetskrivet material är  något alldeles speciellt. Förutom musik är barn en viktig ingrediens i mitt liv. Under pandemin fick jag och min fru ett andra barn. Och Covid gjorde att jag mest var hemma och tog hand om de små. Att nu börja turnera och tvingas vara borta från familjen i flera veckors tid känns jobbigt. Men jag har en plikt att promota plattan och ett uppdrag som innebär att finnas där för våra fans.

Singeln Traps släpptes förra året. Här får lyssnaren en riktig koffein-kick till pophit serverad. Är detta den stora hiten för dansgolvet eller varför valde ni Traps som ett smakprov inför nya plattan?
– Traps är mer än en simpel dans-hit. Det finns nåt rasande i musiken, en stark energi. Hymns som skiva var mer meditativ med ett kharma-liknande sound. Därför ville vi i bandet bjuda på något mer kraftfullt, en låt med energisk känsla som förhoppningsvis smittar av sig på lyssnaren. 

Med Alpha Games beger ni er ni ut på Europaturné med startdatum den tionde maj i La Salle Pleyel i Paris. Hur känner du inför detta?
– Ja, det var som sagt flera år sedan jag turnerade och familjen där hemma gör att jag har mixed feelings minst sagt. Men det ska bli kul att möta sin publik igen. Turnén kommer bli som ett enda stort firande av Bloc Party och vår musik. Vi har hållit på länge nu. Det gör att det finns mycket att ta ifrån. Det ska bli spännande att få sätta ihop en stark setlist och åter få möjligheten att spela inför en peppad publik. Ingen kommer att bli besviken. Bloc Party är tillbaka och vi har kommit för att stanna.

Alpha Games släpps 29 april.

Diskografi

Silen Alarm (2005)
Weekend In The City (2007)
Intimacy (2008)
Four (2012)
Hymns (2016)
Alpha Games( 2022)

Arkiverad under: Intervju, Toppnytt

Filmrecension: Nitram – Trovärdigt och omskakande om Australiens värsta massmördare

4 april, 2022 by Petter Stjernstedt


Nitram
Betyg 5
Svensk biopremiär. 8 april
Regissör: Jusin Kurzel
Medverkande: Annabel Marshall-Roth, Anthony LaPaglia, Caleb Landry Jones, Conrad Brandt, Essie Davis, Ethan Cook, Jessie Ward, Judy Davis, Kyan Hugh Mana Walters, Phoebe Taylor, Rick James, Sean Keenan, Zaidee Ward.

Justin Kurzels mästerliga Nitram borrar sig djupt ner i psyket på en massmördare. Med ypperligt skådespel och flertalet laddade scener kan inte detta inte bli annat än full pott.

Det är kufen, autisten, den förvuxna barnet som älskar sina smällare, att leka med elden till de snälla grannarnas förtret. Och skolpersonalen tvingas ständigt rycka in när Nitram smäller sina pjäser alldeles utanför skolan med risk att skada barnen som samlas runt honom som en svärm. Förutom lek med eld gillar han surfbrädor. Nitram drömmer om att en dag få  rutscha fram bland höga vågsvall. Vid ett första ögonkast kan mannen framstå som en oskyldig själ, speciell men ofarlig. Men så fel en kan ha.

Justin Kurzels Nitram blir i sitt fokus som tvillingbrodern till det amerikanska skoldramat Mass om föräldrarnas relation till mördaren. Här är blickfånget inställt mot marodören. Vi får en omfattande bakgrund  och serveras en trovärdig förklaring till hur en människa kan hamna i denna karusell av destruktiva mönster, hur han snabbt tappar det och plötsligt går bärsärkargång på en strandpromenad och pepprar ner allt som rör sig med laddat vapen.

Förklaringsmodellen stavas bristande stöd där hemma, utfrysning och mobbning som i sig leder till isolering och inneboende ilska som växer och gror. Bit för bit får vi pusselbitarna på plats. Det är flera avgörande incidenter i hans liv som involverad de allra närmaste – vännen Helen och Nitrams pappa- som får bägaren att rinna över. Filmskaparen Justin Kurzel ( Assassin Creed, Macbeth och Snow Town) sätter sig på höga hästar i sin vilja att förklara det komplexa, svåra. Till trots den stora utmaning hålls trovärdighet och autenticitet intakt filmen igenom.

Nitram som är ensammast i världen träffar en dag Helen, en rikemansdam och ägare av ett kråkslott och ett tiotal hundar. Helen, som är minst lika kufig som Nitram, fascineras av hans persona. Hon börjar uppmärksamma mannen genom att ge honom allt han pekar på. Det är en fin Harold-and-Maud liknande historia som målas upp , men rätt snabbt vänder det från – puttinuttigt till destruktiv och plågsam tragik. Mannens fascination för vapen leder honom rakt ner till helvetet.

Nitram är en sann berättelse baserad på en av Australiens värsta massaker. År 1996 i Port Arthur på Tasmanien sköts 35 människor ihjäl av en man med skarpladdat vapen. För illdådet fick han 35 livstidsdomar.

Kurzels tolkning är från början till slut en fascinerande studie av ett mänskligt och tragiskt människoöde om en enstöring som hamnar snett. Det är en nyanserad historia som aldrig svartmålar utan erbjuder publiken en djupare förståelse som delvis förklarar hur dessa destruktiva handlingarna kan bli verklighet. Skådespelet med en lysande Anthony LaPaglia som pappan och en Judy Davis som den stränge och nedbrutne mamman gör sitt till att lyfta Nitram ytterligare på betygsstegen.  Framförallt imponerar vår huvudrollsinnehavare. Caleb Landry Jones har vi sett i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri i rollen som försäljaren Red Welby. Som Nitram är han ständigt övertygande och trovärdig och vi köper hans omvandling från förvuxet barn till monster. Nitram är omskakande, berörande och har alla ingredienser som krävs för att nå högsta betyg.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Jane par Charlotte – Fragmentarisk och utan riktning

3 mars, 2022 by Petter Stjernstedt

Jane par Charlotte
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 mars
Regi: Charlotte Gainsbourg

Att rikta en kamera mot dig är en ursäkt att betrakta dig. De kraftfulla orden inleder Charlotte Gainsbourgs intima dokumentär om sin mamma Jane Birkin.

Det är intima samtal mellan moder och dotter om sexism, utseendefixering, alkoholism och sjukdom. Det är utlämnande och kärleksfullt. Men dokumentärfilmaren vågar aldrig gå ner på djupet och stanna kvar vid ett tema, ställa följdfrågor till sin moder, på så vis komma närmare sanningen. Slutresultatet känns både fragmentariskt och utan riktning.

Jane Birkin var en brittisk skådespelare och sångerska som var aktiv mellan 60 – och 80-talet. Hon gifte sig med franske croonern och pianisten Serge Gainsbourg och fick med honom ett barn, Charlotte Gainsbourg. Dottern i sin regidebut riktar  kameran mot sin mamma, delvis för att försöka förstå henne. Vilka motgångar har hon genomgått, hur hanterade hon all stress på scen och de orimliga krav från samhället som ställs på skådespelerska med kameralinsen ständigt intryckt i ens face?

Vi får få svar. Istället blir Jane par Charlotte en film om ett samtal mellan två människor med både olika och likartade upplevelser och erfarenheter av showbiz. Vem var Charlottes pappa? Antydningar finns om en man som var svår att ha och göra med men vill du veta mera är mitt råd att kolla Google för en mer nyanserad bild. För att vara ett intimt porträtt  om en mamma är det förvånadsvärt lite som sägs.  Charlotte bara skrapar på ytan till Janes fascinerande leverne.

Det är en vacker inramning, som när Jane pratar minnen och gamla filmer från barndomen projicerar mot väggen bakom henne. Avantgardisten Charlotte Gainsbourg vill åt en poetisk drömsk känsla och hon lyckas men till priset av en alltför ytlig film, fattig på både innehåll och substans.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Sårad Ängel – Skoningslöst om det svåra i att kunna förlåta

26 februari, 2022 by Petter Stjernstedt

Regi: Rebecka Hemse
Scenografi: Bente Lykke Möller
Ljus: Jens Sethzman
Mask: Linda Hyllengren
Musik: Sibelle Attar
Dramaturg: Irene Kraus
Medverkande: Jakob Eklund och Melinda Kinnaman.

En dialog mellan två människor, en far och en dotter. Svårigheterna med att förlåta och gå vidare och en sårad ängel som påverkar hela deras upp och ner vända tillvaro. Sara Stridsbergs nyskrivna Sårad ängel är en avskalad smärtsam pjäs om det oerhörda, närmast omöjliga i att kunna förlåta en annan människa.

Den sårade ängeln är en symbolisk målning gjord av finländska konstnären Hugo Simberg. Målningen föreställer två pojkar som bär på en bår med en ängel med bandage över ögonen och en nedblodad vinge. Fresken tillhör en av Finlands mest kända konstnärliga verk.

I Sara Stridsbergs tolkning är det är två människor som bär på skuld. En individ de sårat och lämnat därhän. En pappa som försummat sitt eget barn och en dotter som lägger all skuld på fadern. Samtidigt fortsätter de att ses hela livet ut. Vi följer dem på livets färd från att dottern bara är ett litet barn tills hon är vuxen och har egna ungar. Fadern pendlar mellan boenden och har alltid spritflaskan nära till hands. Han känner stark sorg inför de fakto att han lämnade dotterns mamma. Hon var en ängel som dansade i midsommarnatten. Men pappan försakade henne. Hans alkoholstinna ansiktsuttryck och livströtta filosofi alstrar Dramatenskådespelaren Jakob Eklund väl. Och Melinda Kinnaman som dotter som önskade att hans barn var hennes eget utstrålar en säkerhet och självklarhet vi sällan ser på ett scengolv.

Det finns en splittring karaktärerna emellan, en sårade ängel, barnet som skadades, indirekt av pappans handlingar. Sara Stridsberg närmar sig temat med försiktighet och respekt för människorna. Och utan pekpinnar eller sentimentala känslor målar hon fram sin fresk. Sårad ängel är ett nyanserat och mänskligt drama om det oerhörda i att kunna förlåta. Det avskalade scenrummet med endast ett kylskåp i mitten gör intrycken och skådespelet än starkare. Det krävs sin kvinna och man för att lyckas bära upp detta. Men Melinda och Jakob har de rätta virket.

Regissör Rebecka Hemse som debuterar som teaterregissör lyckas väl i det avskalade att fånga emotionerna, inkapsla och levandegöra dem. Den tryckta stämningen i rummet förstärks ytterligare av Sibelle Attars suggestiva musik.

Sårad ängel är ett smärtsamt drama om relationer som flytt, om skuld, skam och hoppet som tryter. Vi kämpar alla på i det stora hav som är livet. Och regissör Rebecka och pjäsförfattare Sara styr skutan lugnt i hamn.

En sårad ängel är Sara Stridsbergs första skrivna pjäs och en av Rebecka Hemse första uppsättningar inom Dramatens regi. Hon har tidigare regisserat Evakuering: De förskräckliga föräldrarna och stått för Dramatens bidrag till det nationella projektet Osäkerhetens tid.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Studio 666 – Rolig splatterfest om skrivkramp och megalomani

24 februari, 2022 by Petter Stjernstedt


Studio 666
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 februari
Regissör: BJ McDonnell
Medverkande: Dave Grohl, Jenna Ortega och Whitney Cummings

Döda, uppstoppade tvättbjörnar, splatter, kaskadspyor, demoner och en Dödens trädgårdsmästare som bara väntar på ännu en skalle att få dekapitera. Foo Fighters lekfulla splatterkomedi Studio 666 är ambitiös och rolig och har en verkshöjd långt över vad vi är vana att se för denna typ av hobbyprojekt.

Skämtfilmer gjorda av artister eller parodier á Scary Movie har sällan mycket att komma med. Men med en miljonbudget, en stor självdistans och en tydlig visuell och narrativ idé hittar Foo Fighters hem.

Det legendariska rockarmadan Foo Fighters, som varit aktiva sedan 90-talet, planerar sitt tionde album. Och för att skapa det där unika, fräcka soundet söker sig sextetten till ett mansion långt ute i ingenstans. Här ska stor konst skapas. Ja här ska “den stora rockgudens” fundament skakas i grunden. Men självfallet är kråkslottet de väljer ut som inspelningsplats hemsökt och spökena göds av den skramliga högljudda musik som Foo Fighters alstrar.

Splatter blandas med komik och skräck på ett oväntat effektivt vis. Att använda spökgenren för att berätta en historia om skrivkramp och megalomani är ett briljant drag. Kraven på frontmannen David Grohl och hans crue är stora. Som demoner tränger sig skrivkrämpan och paniken på dem och allt mera tar över deras sinne.

Med ett roligt manus, en välgjord visuell art direction och ett habilt skådespel är Studio 666 en lyckträff. Här finns oblygsam splatter, huvuden som rullar och spookyness. Och härliga flörtar med såväl Exorcisten som Evil Dead.

Filmens frontman David Grohl är megarockstjärnan vars framgång har gått honom åt huvudet. Han är oväntat bra i rollen. Och resten av gänget gör godkända insatser.
Det ska sägas att min bedömning är utifrån en ambitiös hobbyfilm. Skådespelet är stabilt för att komma från i filmscenen oprövade kort. Skämtsamt och kul är det, men också tramsigt och grabbigt. Skämt om avsugning och homofobi är tråkiga inslag i sammanhanget.

Att filmen inte floppar beror främst på att regissör BJ McDonnell och medverkande inte tar sig själva på så stort allvar. Här är det humorn som får guida och valla oss rätt mellan knarrande korridorer och ekande salar.

Och om David inte återfinner sin dunkande rockådra kan han lugnt satsa alla sina kort på skräckkomedins festligheter. Rockn Roll´n är den nya rysaren!


Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 57
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Vi genomför intervjun utomhus i solen … Läs mer om Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in