Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Skivrecension: Hoops – Routines

by

Artist: Hoops
Titel: Routines
Betyg 4

Hoops, fyrtetten från det soliga Indiana, kan vid en första lyssning verka gråa och trista, som en blekare kopia av dyster-kvistarna Real Estate. Men ge dem tid och du kommer att bli rikligt belönad.

Jag blandar Prefab Sprout, The Clientel och en gnutta brittisk post punk Orange Juice och ut kommer Hoops. Ett band som i sin musik och i sina texter förkroppsligar Sommaren. 
Som perfekt fångar känslan av att sitta på balkongen en varm junikväll med solen i ryggen och rödvinsglaset i hand. Routines, vännerna Daves, Gales, Tevins och Jims första riktiga album, är årets första myspopplatta som med lågmäld, trivsam och proffsig ambient och rock i välbalanserad kombo skapar en njutbar musikupplevelse. Hoops är musikerna som vägrat att gena, som ständigt vill utvecklas, men vars ramverk är tydligt definierat.

De är visionärerna vars ljudbild låter exakt så som de vill ha den. Det finns band från samma liga som The Radio Dept vars melodier och texter är strået vassare. Men Hoops är nya i gemet. Deras resa har bara börjat.

Åre Sessions når inte ända fram

by

Åre Sessions är hipster-festivalen Way Out Wests ettriga lillasyster med tillhåll på hotell Holliday Club i Åre by med en fantastiskt utsikt över snöklädda berg. Initiativet ska få skäggiga Stockholms-hipsters från Söderort att vallfärda till fjällbyn för att avnjuta svenskproducerad pop när den är som bäst. Med artister som Veroica Maggio, Little Jinder och The Hives är målgruppen först och främst en yngre publik. Något som påverkar mitt omdöme.

Erik Lundin inleder med en käftsmäll. Hans frenetiska förortslyrik hypnotiserar en förväntansfull publik. På en rökfylld scen ser vi Erik Lundin, klädd i svart hoodie och baggy-jeans. Dold i mörker blir han en symbol för utanförskapet. Som en svart man, född och uppväxt i Rinkeby, platsen som politikerna glömde, för Erik Ortens talan. Hans berättelser om svåra förhållanden i ett segregerat Rinkeby berör på djupet. Men musiken kommer aldrig till sin rätt. I en oskarp och grötig ljudbild kan Eriks ordlekar och språkliga strapatser lätt missas. Hans moderna hip hop kräver nästan en snygg skivproduktion för att alla nyanser ska få komma fram. 

Hurula med sin punkiga attityd väcker revoltären i mig.  Men festivalens okrönta rockkungar är tveklöst The Hives, Sverige svar på Franz Ferdinand. Stiligt uppklädda i svart-och vit-randiga kavajer och välstrukna chinos levererar de en elegant show. Hits som Hate to Say I Told You So, Wait a Minute och Walk Idiot Walk är självklara ingredienser i kompotten. Howlin Pelle, bandets huvudman och sångare, svingar likt ett otåligt barn med mikrofonstativet och springer fram och tillbaks på scen. Engagemanget är satt på max.

Dag två bjuder på Little Jinders sötsliskiga synt, Maggios P3-pop samt Joys explosiva rap. Samtliga akter ger ett halvljummet intryck. Little Jinder spelar hits som Super 8, När Vita bergets klockor ringer och förstås Tommy Nilsson-covern Sex med mig. Ett gäng testeronstinna killar sjunger i kör mot Jinder: “Jag vill ha sex med dig”. Jinders klädval,  en cheer leader-overall och tight kort-kort kjol förstärker känslan av pubertal tuggummipop och ungdomlig kitsch. Not my cup of tea. Men som artist är hon rolig. Jinder gillar att dela med sig och berättar om en tidigare konsert då hon inför publik gjorde “sälen”. Det är ett misstag vi aldrig lär se upprepas. Som helhet är konserten charmig, men föga minnesvärd.

Joy är sen. Efter trettio minuters väntan kommer hon instamplande i hotellfoajen och möts av en taggad publik. I högt tempo avverkar hon sina sju låtar. Repertoaren är kort och räcker inte för att fylla en show. Men Joys energi och dansanta läggning smittar av sig på oss åskådare. Veronica Maggios ungdomliga popmusik får  avsluta vårens upplaga av Åre Sessions. I jämförelse med Joy har Maggio en arsenal av låtar att peppra oss med. Hela huset, Jag kommer och Sergelstorg är bara några av de popdängor Maggio smäller av. Men konserten saknar överraskningar. Varför inte en housig variant av Jag kommer eller en tillskruvad Håkan Hellström-cover? Jag förväntar mig faktiskt mera av Sveriges okrönta popdrottning.

Tills nästa Åre Sessions önskar jag se fler djärva bokningar av Luger, företaget som gjort sig ett namn på att testa obeprövade kort. Jag tror på iden att sätta variation och kvalitet i främsta rummet och oavsett målgrupp inte sänka ribban. Den varierade kvalitén kan bero på personligt oflyt och dåliga prioriteringar. Men jag vill påstå mig veta att Luger, festivalbokarnas bokare, kan bättre.

Petter Stjernstedt

Skivrecension: Fionn Regan – The Meetings Of The Waters

by


Artist Fionn Regan
Titel The Meetings Of The Waters
Betyg 4
Release April

Melankoli, tragik och kärlekens enigma. Fionn Regan trycker på våra smärtpunkter. Med känsla för det filmiska skapar han musik för drömmare. Folk blandas med akustiskt som blandas med electro. The Meeting of The Waters fångar lyssnaren och lämnar avtryck.

Han är irländaren som 26 år gammal nominerades till brittiska Mercurry Prize och amerikanska The Shortlist Music Prize. Han är folksångaren som beskrivits som vår tids Bob Dylan. Han är Fionn Regan. Neil Young likaså nutida crooners som Conor Oberst, Father John Misty och Damien Jurado har inspirerat. Det är folkrock i modern  tappning med texter vars poetiska kvalitet ligger långt över normal man-med-gitarr-standard. Poesin flödar fram.  “Mouth is of sapphire when you speak there is a spark across the room”. Regan sjunger ut sin smärta och fläker ut den inför världen.

Den filmiska The Meeting Of The Waters handlar om kärlek och brustna hjärtan. I musikvideon till ser vi Cillian Murphys uttryckslösa ansikte som ramar in melankolin. Med bestämdhet drar Regan över pianotangenterna och slår på strängarna till sin gura.

Det återhållna kännetecknar Regan. Up Into The Rafters, vars refräng markeras av Regans ylande, är en vacker, men okomplicerad bit. Cape Of Diamonds och Babushka-Yai Ya har en orkestral inramning. Regan backas upp av en  stormanna-orkester med trumpeter, cellos och fioler. Resultatet är mäktigt.  Sista låten, instrumentala Tsuneni Ai, skvallrar åt vilket håll han kan tänkas gå härnäst. Det suggestiva fångar lyssnaren och sprider ett lugn.  

The Meetings Of The Waters är modern folk som utmanar och griper tag. Regan är folkartisten vars musikhjärta aldrig skola sluta slå. 

Petter Stjernstedt

 

Skivrecension: John Father Misty – Pure Comedy

by

John Father Misty – Pure Comedy

4 av 5

Självupptagna Facebook-junkies, samhällen i förfall och döden, den ständigt närvarande döden. Pure Comedy är knappast en sång i dur.  Med dova penseldrag målar Joshua Tillman, alias John Father Misty,  en dyster bild av vår samtid. Hans säregna röst, vackra kompositioner och lyriska förmåga ger oss ett musikbygge av världsklass.

Joshua Tillman är en crooner i samma skola som Frank Sinatra och Bob Dylan. Med Pure Comedy gjuter han in nytt blod i folkrockgenren. Självsäkert och elegant  seglar han med fingrarna över pianotangenterna. Och med dystra tongångar berättar han sin historia. En historia som rymmer skuld, skam, självrannsakan och en besväran över människans dumhet.

Religionen är en destruktiv kraft som i fel händer kan korrumpera människan, menar Joshua. “People Were Lifting My Arms Up To Worship While Kids Lay Convulsing On The Floor, Talking About Seeing Their Dead Grandparents. It Was Flat-out Insanity”, säger han om evangeliska kyrkan i en intervju gjord i samband med förra albumet Honeybear.

Det är inte för inte som John Father Misty kallar sig för pastor och odlar det längsta skägget. Reglerna var strikta och acceptansnivån låg i det kristna hemmet.  Det tog hårt på unge Joshua. I hans sånger märks skammen och skulden av och återkommer som tema.

Förbudet mot sekulär musik upprättat av föräldrarna har också påverkat deras musikaliska son. Många influenser går tillbaka till den kristna musiken. Det är sakralt och instrumentalt med betoning på det finstämda. Inspiration finner vi även hos Lennon och 00-talets indie-Sinatra Rufus Wainwright. Musiken är maffig. En stormannaorkester backar upp Joshua och bygger upp till crescendo. Trumpeterna ljuder och i bakgrunden brummar cellon. Och pianot finns alltid där som en trygg vän som leder oss rätt i berättelsen.

Joshua leker med ord och jonglerar med metaforer. ”If You Want Exstacy or Birth Control Just Run The Tap Till The Water Is Cold. Anything Else You Can Get Online, A Creation,  Myth or 45”. Kryptiskt javisst. Men fängslande.

De komplexa melodierna kräver sin lyssnare. Leaving L.A är en tretton minuter lång mässa som i en och samma tonart marcherar fram med Joshua i täten. Han tar sig orda och i rapid får ur sig många välformulerade meningarna.

Pure Comedy saknar skavanker. Den är jämn med låtar som Things It Would Be Good To Know Before The Revolution om vår tids religion konsumtionen och The Dying Man som vackert och träffande beskriver våra menlösa drivkrafter, som de absoluta höjdpunkterna.

Skivan kan beskrivas ha närmast litterära kvalitéer. Joshua refererar till hindustiska gestalter samtidigt som han kommenterar vår samtid och vältrar sig i sin egen misär och tafatta leverne. Många bollar i luften. Ändå håller han fokus. Och formuleringarna är som oftast klockrena: ”Eventually The Dying Man Take his Final Breathe But First Check His News Feed What He is About To Miss”.

John Father Misty, historieberättaren, lyckas med vass tunga och exakta formuleringar ta det symbiosa litterära och musikaliska berättandet vidare till nya höjder. Kan Bob Dylan så kan också Joshua Tillman. Det är en sak som är säker.

Petter Stjernstedt

Musikrecension: Zara Larsson – So Good

by

Zara Larssons andra album So Good är opersonlig men proffsigt genomförd popmusik.

Artist Zara Larsson
Titel So Good
Betyg 3
Release 13 mars 2017

Zara är en artist, näst intill unik i svensk musikkontext. Hon har talangen och framförallt rösten som lätt mäts med storheter som Rihanna och Beyonce. Hon har utstrålningen som har tagit henne hela vägen till de större arenorna. Zara är kvinnokämpen som på sociala forum för en feministisk kamp för unga flickors rätt till sin egen kropp. Nyligen nämndes hon av MTV som en av årets “ The Rising Stars”. Vår nya svenska storstjärna har framträtt på stora amerikanska talk shows som “The Tonight Show Starring Jimmy Fallon” och “¨The Ellen Degeneres Show”. Musikkritiker som Markus Larsson från Aftonbladet har hyllat henne som en av vår tids mest betydelsefulla svenska artister. Förväntningarna är på topp inför andra skivan som nu finns att lyssna på via streamingkanalerna.

Så hur bra är ”So Good”? Skaplig. Som andra skiva är den stark. Men Zaras Akilles häl är fortfarande musiken. Hennes popiga sound är tråkigt kommersiellt och opersonligt. ”So Good” består av 15 låtar med musik som klätts i popklänning med fluffiga beats, förvrängda röster och pådrivande syntslingor. Det är proffsigt och slimmat med medverkande musiker som Charlie Puth, Ed Sheeran, Ty Dollar, MNEK och Wizkid och textförfattarna Ed Sheeran, Jocke Berg, Erik Hassle och Christian Waltz.

Resultatet är splittrat. Gästartisterna vill lämna sitt avtryck på produktionen. Det gör att albumet drar åt många håll. Ibland är det klubb, ibland house och ibland kommersiell pop. Här finns pärlor som Never Forget You, välavvägd popmusik och R&B där Zara samverkar med den brittiska sångaren MNEK och kärleksballaden One Mississippi, om olycklig kärlek, en låt som inte lämnar någon oberörd. Beatsen i Sun Down där Zara och wizkid teamar ihop är tunga och skapar en maffig ljudbild. Symphony, den sista strofen på skivan, är lågmäld och stilig Avicii conutry-house om att få tillhöra någon annans symfoni. Desto blekare är dunderhiten Lush Life och What They Say. Jag är tudelad. Å ena sidan är det befriande att höra en Zara som inte låtsas vara någon annan. Hon är nittonåringen som med pondus och power äntrar varje scenrum. Å andra sidan är siktet felinställt mot de kommersiella radiokanalerna. ”So Good” är välgjord men ospännande radiopop. Men för en ung Zara är det ett självklart och självsäkert kliv i rätt riktning.

Petter Stjernstedt