• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

” Det är soundtracket till mitt liv”

19 april, 2018 by Petter Stjernstedt


“Cool like You är det bästa vi gjort. Det är ett  både mognare och snyggare album än föregångaren“. Tom Ogden är sångare i brittiska Blossoms. För Kulturbloggen berättar han om nya plattan, låtskrivande, filmisk inspiration och Tokyo.

Petter: Hej Tom Ogden. Hur är läget?
Tom: Jo, det är under kontroll. Vi är just nu i England och ska snart vidare på vår turné över Europa och Amerika. Det känns superroligt att den färdiginspelade skivan snart är ute. Jag kan knappt bärga mig.

P: Det här varit tyst från er de senaste två åren. 2016 släppte ni debuten – den självbetitlade och mångrosade Blossoms. Skivan nominerades till Mercurry-priset och gick direkt in på UK:S topp 100. Förväntningarna inför Cool like You är upptrissade.  Hur känns det. Är ni nervösa?
T: Nä, inte särskilt. Vi känner oss oerhört stolta. Cool like You är det bästa vi gjort.  Den är både mognare och snyggare än sin föregångare. Musiken känns som en naturlig utveckling av Blossoms.

P: Jasså, Hur då?
T: Cool like You är mera syntig och tydligt inspirerad av den moderna electronica- scenen. Här hörs ekon från såväl The Doors som Depeche Mode. Synten ger den filmiska känsla vi så eftersträvar. Synthesizern fanns representerad redan på Blossoms men vi har vidareutvecklar soundet. Vi köpte ett par syntar som bland annat användes till musiken för 80-tals nostalgi-äventyret Stranger Things. Vi ville återskapa samma 80-tals vibe som i serien.

P: Ja filmisk är den ju, Cool like you. Flera av låtarna är bombastiska á Glasvegas medans andra bitar är nostalgiskt Depeche-syntpopiga. Vad har filmen betytt för ert skapande?
T: Jättemycket. Jag är själv en filmnörd som ser allt jag kan komma över. Jag älskar filmer som Lost in Translation och Eternal Sunshine, dramer med eget bild- och formspråk. Vi ville få den där filmiska känslan, så att lyssnaren transporteras bort från tid och rum, och bara lever i musiken.

P: Musikvideon till låten I cant stand it, en av 11 spår på skivan, är inspirerad av Michel Gondrys Eternal Sunshine of A Spotless Mind. Berätta om er visionen ni hade för videon?
T: Ja, Att ha med en Michel Gondry-inspirerad bit passade in i det filmiska bygge vi tillsammans skapat. Eternal Sunshine of a Spotless Mind är en av mina favoritfilmer alla kategorier. Den handlar om en man med tunga laster. Han har förlorat sin stora kärlek, något som smärtar honom oerhört. Han beslutar sig för att radera alla minnen av henne.  Jag tyckte det var en intressant vinkel. Vad hade du gjort om du kunde radera alla minnen?

P: Ett återkommande tema på Cool like You är relationer- hjärtekrossande och brinnande kärleksrelationer.
T: Ja, jo det stämmer. När jag skriver utgår jag ifrån det självupplevda- personliga erfarenheter av förhållanden med kvinnor. Det handlar om kärlek som både värker och sprakar. Med Musiken kan jag sätta ord på det som inte går att säga. Redan som liten grabb började jag att skriva. Varför vet jag inte, bara att det var ett behov jag hade att få berätta om mina livserfarenheter. Sedan dess har jag fortsatt att utforska mitt själsliv. Musiken är min terapi. Det är soundtracket till mitt liv – mina relationer, reflektioner och tillkortakommanden.

P: Sedan 2013 är du en naturlig del av Blossoms. Du både sjunger och skriver låtmaterialet. Hur fungerar det att som en självständig individ med egen vilja som du är samverka med andra?
T: Det är Inga problem. Vi samverkar väl. Egotrippen får jag av att skriva merparten av låtarna. Gemensamt har vi att vi vill beröra människor och med musiken som redskap skapa världar dit människor söker sig som känner sig vilsna i kärlekens virrvarr.

P: Ok. Men vad är roligast med bandlivet?
T: Jag tror det är resandet – att hela tiden få se nya platser och uppleva nya saker. I samband med en jobbgrej besökte vi Tokyo. Det var en helt fantastiskt stad. Jag är ett stort fan av filmen Lost in Translation och har alltid velat se metropolen med egna ögon. Tokyo var allt jag hade hoppats på. Det var en mäktig känsla att få befinna sig mitt i händelsernas centrum – neonljusen, pulsen och folkmassorna. Jag hoppas innerligt att inom en snar framtid kunna återvända dit.

P: Turnering är i görningen. Ni ska besöka Frankrike, Tyskland, Amsterdam och Sverige, eller ?
T: Hehe, ja vi hoppas det. Vi var i Sverige i samband med Blossoms-turneringen. Vi tyckte om Sverige och Stockholm där vi spelade, även om det var något kallt i luften.

P: Hur är det att turnera så mycket som ni gör?
T: Oj, det är det häftigaste som finns.  Att få se entusiastiska fans sjunga med i låtar en själv har skrivit, personliga bitar som publiken kan relatera och känna igen sig i. Det om något är en egotripp.

Blossoms Cool like You släpps den 27 april.

Petter Stjernstedt

Singeln Theres A ReasonWhy.

 

 

Arkiverad under: Intervju, Musik, Toppnytt

Skivrecension: Björns vänner – Smyger i skuggorna

16 april, 2018 by Petter Stjernstedt

Artist Björns vänner
Album Smyger i skuggorna
Betyg 3
Release 6 april

Lika personliga som Bob Hund. Lika välformulerade som Emil Jensen. Björns vänner är poplyrik från Skåne som fångar vardagen.

Likt Bob Hund, bandets själsliga musiktvillingar, är Björns vänner ett Skåne-band med egen röst. Smyger i skuggorna är folkrock om självömkan och trassliga relationer. Det är terapi i rytmisk form som gör gott för själen.

Det är lyrik på skånska där detaljerna  – en vilsen fågel, ett lila-rött läppstift – framträder. “Du slår ihjäl en mygga och tänker på en grej…En katt som jagar mössor… Luktar nyklippt gräs. Nu är han död”. Kontraster och ofullständiga berättelser skapar spänning. Bandet skriver ingen på näsan. 

Här diskuteras stort som smått – kärleksbestyr, dödsfall och alkoholism. I Arvid genom isen berättas historien om pojken Arvid som plumsar i en isvak och aldrig kommer tillbaks. En pojkes död påverkar ett helt samhälle. Det är en sorglig bit, framförd med känsla och inlevelse. Tankeväckande är Det är bara en tanke. Låten som passar väl in bland Metoo-berättelserna där Schucke sjunger “Ditt översittareass. Hon ville köra gaffeln i din hals och spotta i ditt glas men det blev bara en tanke.”

Smyger i skuggorna är en terapisektion med en Richard Schicke som talar ut om ålderdom och trasiga relationer. Det är en lovande nystart för vännerna ifrån Söder som med utforskande blick ser på våra brister och lyckas formulera dem med ord. Sådana album växer inte på träd.

Petter Stjernstedt

 

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner, Toppnytt

Skivrecension: Hinds – I Don’t Run

14 april, 2018 by Petter Stjernstedt

Artist Hinds
Titel I Don’t Run
Betyg 2
Release 6 april

Hinds smittar av sig med sin energi och lekfullhet och jag vill bara dansa, dricka folköl och leva som att det inte fanns någon morgondag. Så lät det 2016 då Hinds släppte sitt första studioalbum Leave me alone. På nya plattan I Don’t Run hörs helt andra tongångar.

Vad hände? Allt som gjorde kvartetten från det soliga Spanien så bra – känslan för melodier, festhumöret och det charmigt opretentiösa – är nära på som bortblåst.

I Don’t Run är i Hinds-mått mätt en ovanligt tråkig skiva. Albumet saknar spänningsmoment. Bandet vill tvätta bort “festprisse stämpeln”, men är ovana vid det nya avskalade formatet. Resultatet är opersonlig och fisljummen snällpop.

Som tur är har det hemmasnickrade soundet bibehållits. Känslan av att allt spelats in i bandets sovrum med distade mikrofoner och skränig sång kvarstår. Temat är kärleken- den trasiga ofullkomliga och storartade Kärleken.  I sina underfundiga beskrivningar träffar damerna som vanligt rätt – “Oh then you ring my bell i wanna feel ready for your smell.” Rookie handlar om romansen, om de första trevande stegen att närma sig en annan människa. “I don’t know have clear I get if i lay on your chest.” Tester är en av få upptempo-låtar.  Här fortsätter de att rida på kärlekens våg i en små-svängig men opersonlig bit som lämnar mig blank. To the Morning Light är solkskenspop med distade gitarrer och skränig sång. Ma nuit akustisk visa med fin sång och en gnutta espanol. De elva låtarna är stöpta i en minimalistisk form. Det är en smaksak, men jag föredrar det riviga före de sparsmakade Hinds. Inledningsspåret Club är som skivan i sin helhet både släpig och sömnig. Och det blir inte bättre ju längre fram på skivan jag lyssnar.

I Don’t Run är välpolerad, men opersonlig. Den saknar geisten från fjol-fjolårets Hinds. För att citera bandet själva- “I just want to know when it it is over.”

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner, Toppnytt

Rampage – Hjärndöd action med glimten i ögat

13 april, 2018 by Petter Stjernstedt


Rampage: Big meets bigger
Betyg 2
Svensk biopremiär: 13 april
Regi: Brad Peyton
Medverkande: Dwayne ”The Rock” Johnson och Malin Åkerman.

Godzilla version 1 och 2, Kong Island och Cloverfield. Har vi inte fått nog av Godzilla-liknande action-spektakel nu? Nix, inte om du frågar regissören Brad Peyton. Rampage är monsterdjur-action med glimten i ögat vars tunna story och menlösa stridsscener lyckas ta den precis över acceptabelt-spärren.

Davis Okoye är primatolgen som är dålig med människor. Han gillar desto mera att umgås med djuren. Hans bästa vän är en stor albino-gorilla som Davis tagit hand om sedan fyra års ålder då Georges mamma brutalt slaktades mitt framför sonens ögon. Idag är George en stor och ståtlig gorilla med stor hjärnkapacitet. Davis har lärt honom teckenspråk. Genom enkla gester och fingervisningar gör sig George förstådd. Han kan till och med skämta. Allt för frekvent kommer fuck-you fingret upp som Davis instruerat honom att använda. Ett vetenskapligt projekt går fel och George omvandlas – från ett ståtligt djur till ett brutalt monster- okontrollerbart för människan. Han utvecklar färdigheter såsom snabbhet, enorm styrka och läkeförmåga. Zooets höga stängsel kan inte stoppa George från att lämna faciliteterna. Tygellös – Rädd och argsint – ränner George runt på stadens gator och torg. Medans försöker Davis hitta ett botemedel, ovetandes om vad som komma skall.

Röjar Ralph är tillbaka, denna gång med sin bästa  vän jättegorillan vid sin sida. Skömtosido Rampage är actionspäckad. En film som tar upp genredigering hade gärna fått berätta mera om olika djurs egenskaper och gå in på djupet av vad genredigering innebär. Men icke. Allt krut -bokstavligt talat – läggs på action och pang pang. Karaktärer som kunde fått mera speltid att utvecklas blir har reducerats till ensidiga figurer. Dwayne ”The Rock” Johnson är fixstjärnan som turligt nog har en del humor att bjuda på. Han är smårolig med sina torra skämt, men många vitsar landar aldrig och de verkliga gapflabben uteblir helt.

Rampage har glimten i ögat. Men med en undertitel som Big meets Bigger tar ändå filmen sig själv på allt för stort allvar. Varför inte satsa på skruvad komik där man leker med Godzilla-filmens konventioner och manér, på så sätt visa på att man har självdistans? Men icke. Filmens slutscen ”en gorilla möter Godzilla möter flygande jätteulven -duell” är svår att ta på allvar. Filmens effekter är godkända. Jag tas aldrig ur illusionen om att Dwayne faktiskt slåss med en jättegorilla, då han i själva verket tampas med en grön skärm. Actionmomenten är roliga men rätt pajiga. För att nå önskvärd effekt saknas både finess och andningspauser. Det är stressat och som så ofta epilepsiframkallande a la Transformers.

Ramapage Big Meets Bigger klarar med en hårsmån acceptabelt-spärren. Det är lagom humoristiskt, lagom spännande och lagom hjärndött. Men bara lagom.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Den talangfulle Mr. Ripley (Teaterkritik) – Lekfullt och skruvat om teaterns konventioner och manér

8 april, 2018 by Petter Stjernstedt

Med humor och självdistans tar Uppsala stadsteater sig an klassikern – ”Den talangfulla Mr.Ripley”. På lekfullt vis dekonstrueras teatern och teaterrummet.  Det är meta i sin rätta bemärkelse.


Den talangfulla Mr Ripley
Premiär 6 april
Uppsala Stadsteater
Dramatisering: Jonas Österberg Nilsson
(efter översättning av Mårten Edlund)
Regi och scenografi: Jonas Österberg Nilsson
Kostym: Sven Haraldsson
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Ljus: Tommy Sahlén
Ljuddesigner och kompositör: Niclas Lindgren
Mask: Agnes Krasse

Det börjar som en dålig fars. Ripley presenterar sig som söllkorven, en undermålig, okultiverad man som inte räcker något till. Han dras in i en högtravande komedi som först liknar en skolpjäs, men som utvecklas och jag förstår den egentliga intentionen.

”Den talangfulla Mr. Ripley” är en tillskruvad fars som leker med konventioner, roller och skådespelet. Den dekonstruerar teatern och teaterrummet. Skådespelarna bryter med den fjärde väggen och interagerar med publiken. Ripley, spelad av Simon Reithner, söker febrilt bland åskådarna efter lämpliga bågar att bära för att kamouflera sitt sanna jag. Vid ett tillfälle tappar han bort sig och ber sufflörer om hjälp. En slump eller en medveten akt? Incidenten passar onekligen väl in i meta-berättelsen om den ombytlige Mr. Ripley.

Historien utgår ifrån den unge John Ripley, en no-body som söker spänning i tillvaron. Han möter de äldre paret Greenleafs. Frun som är obotligt sjuk i cancer vill innan bäst-före-datum hinna återse sin son Dickie. Han är ett rikemansbarn som sedan ett par år tillbaka bor på Rivieran i Mongibello, Amalfikusten i sydöstra Italien. Tillsammans med sin partner Marge lever han det goda livet – målar tavlor och dricker drinkar bland palmer och solblekta stränder. Ripley får i uppdrag att hämta hem sonen. Men under vistelsen i Sydöstra Italien blir Ripley besatt av Dickie. Han vill vara, röra sig, föra sig och klä sig precis som honom. Vid flertal tidpunkter berättar Ripley för sin idol om hur lika de är. De har samma skostorlek och är lika långa. Ripley drömmer om det luxuösa livet. Och Ripley kan trampa över lik för att nå sina drömmars mål. ”Den talangfulle Mr.Ripley” diskuterar mänsklig skuld, rädsla och otillräcklighet. Det är drömmen om att få vara någon annan, någon bättre, mer framgångsrik, smartare, rikare, mera världsvan.

Både till ytan och på djupet handlar ”Den talangfulle Mr. Ripley” om de roller vi spelar. På sidan om den stora scenen ser vi omklädningsloger där skådespelarna sminkar sig och byter om. Den fjärde väggen bryts när vi går bakom kulisserna. Med galna utspel och extrema karikatyrer är det här en tillskruvad historia. Bland rollerna ser vi bland annat den kåte och levnadsglade poliskommissarien och den fnissiga och stissiga banktjänstekvinnan vars känsloliv pirrar till lite extra när Ripley är i närheten. Skådespelarna byter skepnad och leker med sina roller. Det är svårt att peka ut en enskild skådespelarinsats. Men jag fastnar för Emelie Wallberg som den lustige kulturmannen Freddie Miles, ett självuppblåst ego som inte vet hur man talar med kvinnor och som gärna inför andra talar om sin egen fullkomlighet.

Tidsmässigt är pjäsen för lång. Utan att göra avkall på sitt innehåll hade den gått att korta med en kvart – tjugo minuter. Med detta sagt är ”Den talangfulle Mr. Ripley” mycket underhållande. Med självdistans och lekfullhet dekonstrueras teatern och våra roller i pjäsen som borde bytt namn från talangfulle till ombytlige Mr. Ripley.

Petter Stjernstedt

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 57
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in