Petter Stjernstedt

Microhabitat
Betyg 4
Regissör: Jeon Go-woon
Land: Sydkorea
År. 2017
Längd: 102 min

Miso bor i Seoul i en trång och kall lägenhet hon knappt har råd med. Hon arbetar som städerska för rika, detta för att hon ska kunna unna sig livets stora njutningar – cigarrer och whisky. Miso har en pojkvän men varje gång han är på besök och de vill ha sex så är det rent fysiskt inte möjligt då kylan i lägenheten är ett faktum. Miso ledsnar till slut på sin boendesituation och hon bestämmer sig för att leta ny lägenhet. Under sin upptäcktsfärd träffar hon flera gamla bekanta och vänner som delar med sig av sina livsval samt en varm säng att sova i.

I Seoul är trångboddhet och fattigdom ett utbrett problem. Men det är få sydkoreanska filmer som väljer att skildra de utmaningar den fattiga arbetarklassen står inför. Men Microhabitat tar sig an ämnet och gör det med glans. Vi får en inblick i Misos tuffa värld där varje krona är värd något. Samtidigt har Miso dyra vanor såsom cigarrer och finwhisky. Har en fattig verkligen råd med den typen av lyx? Om inte vad finns det då att leva för? Förtjänar inte även en fattig att få njuta av livets goda ting? En vän till Miso ifrågasätter livsvalet hon gjort. Hon tycker Miso ska ta av sig offerkoftan och genast sätta sig i skolbänken. För bara så når du verklig lycka. Filmen tar inte ställning i frågan men får en som tittare att tänka i de banorna. Det är ett vackert porträtt av en egensinnig och lycklig människa. Väl hemma hos sina vänner inbillar sig Miso att hon ska kunna få lugn och ro. Men självklart är livet mer komplicerat än så och Miso dras in i deras egna problem och utmaningar. En manlig kompis har precis blivit lämnad av sin fru och behöver allt stöd han kan få. Men istället för att tala med Miso stänger han henne ute genom att låsa dörren till sovrummet där han sitter i sitt mörker och gråter. Att som man gråta offentligt är i Sydkorea skamligt. En annan kompis har gift sig men är lagom nöjd med sitt äktenskap där hon och mannen ofta bråkar om småsaker. Detta är livet 1A skildrat med värme och kärlek. Jag tycker om Microhabitat, en både politisk och högst personlig film om en kvinna som väljer att gå sin egen väg. I Jeon Go-woons regi slipper vi moralkakorna. Microhabitat är aldrig svart och vit, utan det är omständigheter som tvingar personerna att göra svåra val. Detta är Sydkorea i mikroformat med problem som trångboddhet, arrangerat äktenskap och konservativa familjetraditioner. Samhälleliga fenomen som lever vidare. Mer tänker jag inte säga om den mycket speciella Microhabitat. Frågan är om filmen någonsin kommer att kunna visas på svenska biografer. Jag hoppas det, men är tveksam. Jag fruktar att fega svenska filmbolag inte vågar satsa på den typen av udda dramer.
Synd då Microhabitat oavsett din klasstillhörighet verkligen är en pärla till film väl värd att lyxkonsumera i.  


Petter Stjernstedt

Blind Spot
Betyg 4
Svensk biopremiär Streaming via SF Bio
Regi: Tuva Novotny
Skådespelare:Anders Baasmo Christiansen och Pia Tjelta

The Horror! The horror! För en förälder finns inget värre än blotta tanken på att mista sitt barn. Känslan när ens dotter eller son hotas till livet är obeskrivlig. Tuva Novotny lyckas att i en enda tagning visa på chocken och skräcken hos mamman vars barn inte mår som den borde.

Scen ett: Thea, en kvinnlig tonåring, och hennes kompis promenerar efter ännu en skoldag hemåt. Här finns inga tecken på att något skevt. Inget som tyder på psykisk ohälsa eller destruktiva tankemönster. Tvärtom trivs Thea med livet. Visst tar vissa av hennes ibland elaka klasskompisar på krafterna. Men det är en vardag som Thea för länge sedan accepterat. Att tjejer på skolgården kan jävlas med varandra och att samtalsklimatet kan te sig både hårt och obarmhärtigt är ett sorgligt faktum vi alla är väl medvetna om. Men Thea mår inte bra. Det får vi som tittare snabbt kännedom om. Resten av händelseförloppet är en helveteskamp med Theas mamma som kämpen. Hon tampas i motvind och lever på hoppet om att ett lyckligt slut är möjligt. Inte i hennes vildaste fantasi kunde mamman ana problemets magnitud.

Blind Spot är en käftsmäll vars blånande efterkval inte verkar försvinna i första taget. Debutanten Tuva Novotny är filmregissören som vågar dra ut  på scener, som dröjer sig kvar i det jobbiga, plågsamma och som utan sentimentalitet tar sig an de svåra frågorna – om livet, döden och om den ryggsäck av smärtor och ärrbildningar vi alla bär runt på.

Vad får en ung fjortonårig flicka att vilja ta sitt liv? Thea är  den “duktiga flickan” som gör bra ifrån sig på skolan och som alltid finns där för andra. Hon stödjer den utsatta och tar alltid det förväntande sociala ansvaret. Blind Spot diskuterar samhällets krav gentemot flickor, om att alltid vara till lags för andra och därigenom glömma bort sig själv och sitt eget välmående.

Med fingertoppskänsla för det vardagliga och mänskliga relationer skildrar Tuva psykisk ohälsa hos en person vars känselspröt inte syns utåt. Filmens inledningsscen – den sista vandringen hemåt innan katastrofen  – är i sin enkelhet en strålande illustration av både vardag och kravfylldhet hos unga tjejer. Med enkla medel visar scenen och filmen på svårigheterna med att som förälder kunna skönja bakom fasaden. Vi bär alla på masker, men vad döljer sig bakom ridån? Vad finns under alla poseiga selfies och sönder-filtrerade mat- och semesterbilder?

I rollen som den hysteriska mamman ser vi Pia Tjelta. Med bravur tar hon sig genom förvandlingen. Hon krackelerar fullständigt samt skakar av förtvivlan. Att tänka klart i denna extremsituation är svårt, för att inte säga omöjligt. Pia parerar den balansgången mellan frustration och hopplöshet perfekt.

Kameran följer efter och följer minsta lilla rörelse hos mamman. Jonas Alariks scenografi imponerar. Likaså gör regiarbetet av Tuva. Tillsammans skapar de en film som är utöver det vanliga. Jag slutar aldrig imponeras av filmiska verk såsom tyska Victoria eller den amerikanske ensemblefilmen Birdman. Dramer som i en enda tagning fångar ett skeende. Hos en filmregissör med den ambitionen krävs både en tydlighet och en glasklar vision från ruta ett. Det har Tuva.

Blind Spot är ett omskakande och starkt drama om psykisk ohälsa och om en förälders största skräck i livet som besannas – en mardrömsfärd ner i helveteshålan som tar oss närmare en människa och ett fruktansvärt samhällsfenomen. Det psykiska ohälsan hos yngre som blir allt sämre är en verklig ödesfråga och Blind Spot är en ögonöppnare som får igång många viktiga diskussioner både kring matbordet och i klassrummet.

Petter Stjernstedt