• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Teaterkritik: Buster Keaton på månen – En lekfull Suzanne Osten tar siktet mot månen

19 februari, 2023 by Petter Stjernstedt


Buster Keaton på månen
Av: Gunilla Linn Persson
Regi: Suzanne Osten
Medverkande: Gustav Deinoff, Siri Hamari,
Parwin Hoseinia, Maria Johansson, Klas Lagerlund, Dijle Yigitbas.
Dramaturg: Erik Uddenberg
Scenografi och kostymdesign: Rikke Juellund och Annika Tosti
Maskdesign: Linda Gonçalves
Musik: Maria Johansson Josephsson
Ljusdesign: Torkel Blomkvist
Koreografi: Rickard Hasslinger
Ljuddesign: Robin af Ekenstam
Regiassistent: Josefin Wulff
Urpremiär på Unga Klara 20 augusti 2021.

Ångest, misshandel och förtryck med barnet i centrum. Bara Suzanne Osten kan måla med så mörka penslar och samtidigt framkalla hysteriska skratt. Bara hon kan kombinera cirkuskonst med musik, sång, pantomim, slapstick och teater och träffa rätt i alla åldersgrupper. Detta gör Buster Keaton på månen till sann teaterkonst.

Familjen Keaton är inte som andra familjer. Med cirkusdräkter som vardagsklädsel, ett husdjur stor som en häst och ett hem på hjul sticker de ut i mängden. Men framförallt bryter de normer kring hur man får bete sig. En tidigare cirkuskarriär som gått i stöpet har gjort föräldrarna olyckliga. Bitterheten äter upp dem inifrån. Med en migränsjuk mamma och en virrpanna till pappa med ständiga vredesutbrott befinner sig syskonen Buster och Harpo i en obekväm sits. Efter en okänd incident i barndomen har Harpo slutat att prata. Han har gett upp hoppet om en dräglig tillvaro. Dagligdags utmanar han den alkoholstinna fadersgestalten genom att sno grejer och röra om i grytan där hemma. Men i Pappan Joe Keatons skottglugg befinner sig Buster, det äldsta av deras två barn, en lillgammal ”farbror” finklädd i topphatt och sidenrock.

Blåmärken och bulor är resultatet av faders konstanta vredesutbrott. Drömmen om att ta sig vidare, att få lämna familjen och ta sig dit ingen annan människa varit- ”på månens baksida” lever starkt inuti Buster. För att undfly vardagen flyr syskonen tillsammans in i fantasins  värld.  Här träffar de Harry Houdini, en reslig och kraftfull operasångerska, som tar sig ton och blir barnets enda ljus i tunneln.
På samma vis som utbrytarkungen Houdini ( Den verkliga Buster Keatons gudfader) omringades av tunga kedjor omsluts Buster av faderns tunga bojor. De kontrollerar och begränsar hen. Hur ska Buster lyckas kravla sig ur pappans hårda grepp om familjen?

Buster Keaton är dramatiken Gunilla Linn Perssons stora idol. Filmkomikern tränades från barnsben till att bli akrobat. Slap-stick var den luft han andades och farsen hans levebröd. Keatons favör för cirkuskonst och humor har Gunilla Linn Persson och regissör Suzanne Osten tagit med sin in i teaterns värld. Det är dans, musik, trumpetblås och cirkuskonster. Buster Keaton på månen är lekfull och fantasieggande, en från början till slut njutningsfull teaterupplevelse. Hela atmosfären; miljöerna, attiraljerna från de gamla cirkusaffischerna till den enorma zebrastatyn; är genomtänkt. Men vad som imponerar främst är bredden, att berätta något så pass allvarsamt som alkoholismens grepp om den lilla människan och samtidigt nå ut till de allra yngsta i publiken. Att fånga alla åldersgrupper i ett enda andetag. Medans åttaåringen garvar åt Harpos roliga upptåg ler 40-åringen åt de ironiska rockplattityderna och filmreferenserna till Marx och dansmannen Buster Keaton.

Det är ett fruktsamt möte när regissör Suzanne Osten, pjäsförfattare Gunilla Linn Persson och dramaturg Erik Uddenberg ses och slår sina påsar ihop. Här tematiseras det frånvarande föräldraskapet med stor lekfullhet. Vi har flertalet gånger i såväl böcker som pjäser som filmer signerade Suzanne Osten sett ämnet manglas. Men aldrig i så lekfull kostym. Med sprudlande energi sjungs lovsången om självömkan och missundsamhet. Skådespelet förstärker bara känslan. Inte minst briljerar Siri Hamari som Buster ett barn alldeles för smart för föräldrarna att hantera, måhända är provokationen baserad på klass där Buster befinner sig högre upp i hierarkin än sina föräldrar. Även Gustav Deinoff är perfekt rollsatt som virrpannan Joe. På scen är han bångstyrig, dansant och hysteriskt rolig. Svårglömd är scenen där Joe river av sig tröjan och vi får skönja hans håriga brynja. Där och då släpps djuret löst. Temperaturen stiger för var minut som går. Samtidigt finns försök till ömhet hos fadern, men den dammiga mansrollen tvingar honom ständigt tillbaka i utvecklingen.

Harpo rockar loss i familjens hem på fyra hjul

Musiken, en mix av rockballader, opera och skönsång, är maffig och scenografin med alla dess detaljer är likt Pettsons vedbod en plats att gå vilse i. I Suzanne Ostens universum är ingenting omöjligt. Hennes unika öga för barnets persektiv, icke-moraliserande och kreativitet gör att allt hon tar i blir till guld. Och med Gunillas träffsäkra berättande skapas ren magi, en drömkombo som gör Buster Keaton till en månlandning vi sent ska glömma.

Petter stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

3 februari, 2023 by Petter Stjernstedt

Fotograf Klara G, Riksteatern, Kebaben på Skäret, Özz Nûjen, Parwin Hoseinia

Kebaben på skäret
Manus: Alma Kirlic
Regi: Anna Novovic
Dramaturg: Marie Persson Hedenius och Alexander Charlamov
Scenografi/kostym: Hanna Cecilia Wilén Lindkvist
Mask och peruk: Siv Nyholm
Ljusdesign: Maria Ros
Komposition/ljuddesign: Stefan Johansson
Sufflör: Moa Rundberg
Medverkande: Parwin Hoseinia, Özz Nûjen, Arina Katchinskaia,
Caroline Rauf, Christoffer Rigeblad
Premiär: 2 februari, Årsta stadsteater, Stockholm
Producent: Riksteatern

Kebabhaket på skäret hotas av vräkning, men anledningen är oklar. Är det på grund av änderna som roffar åt sig kebabrester utanför byggnaden eller handlar det om smutsiga vitlöksosande golv eller stavas anledningen araber, afrikaner och turkar som härjar inne på restaurangen?

Alma Kirlic har skrivit en rolig pjäs med ett allvar i botten och med en utgångspunkt från en faktiskt händelse. Det var hösten 2019 när Midas, den populära syriska restaurangen i Hornsbergs strand, fick besked om eventuell vräkning.

Den närliggande bostadsföreningen var missnöjd med hur verksamheten skötes och ville genast se att verksamheten stängdes ned. En seglivad konflikt mellan restaurangägare och bostadsförening slutade med att Midan i början av 2021 fick beskedet om att de inte behöver flytta. En seger för de fördomsfria samhället om du frågar mig.

Kebaben på skäret skildrar konflikten från början till slut – från en inledande förvirring till en eskalering med massprotester och våld. Özz Nûjen spelar den levnadsglade och humoristiske ägaren, här kallad Remi. Han busar med besökare och viskar pillemariskt i deras öron om den hemliga ingrediensen till specialaren, enligt flera den godaste kebaben i staden. Remis go-to svar är alltid – Vi löser det. Men för varje motgång blir rynkorna fler och tyngden på hans axlar mer märkbar. Remi driver stället tillsammans med  brorsdottern Alex, spelad av Parwin Hoseinia. Det är full rulle åtta-sju med besökare från både sidor av skäret.

Då restaurangen är placerad invid ett nybyggd lyxområde är det flera från den övre medelklassen som söker sig dit. De ska samsas med Muhammed och Ali, en kombo som inte alltid fungerar. Eller bygger klagomålen från Bostadsföreningen Fristaden snarare om fördomar om hur araber och turkar beter sig, en rädsla för det okända och främlingsfientlighet?

När klagomål riktade mot Midan dyker upp börjar Remi att gräva vidare i ärendet. Han frågar besökare om anledningen till det uttalade missnöjet men det enda svar han får tillbaka är tystnad. Det är människor med pengar och makt som riktar sina fördomar som missiler mot det populära kebabhaket vid skäret. Konflikten accelererar och snart är det massprotester och våld som blir restaurantägarnas vardag. Plötsligt är det ett politiskt ställningstagande om man ska besöka stället eller inte.

Ett inte allt för lättvindigt ämne, men i Alma Kirlics och Anna Novovics händer blir teatern en tillskruvad fars där den ena karaktären är mer tillskruvad än den andra. Här finns neurotikern som i smyg är kär i Alex och vid varje besök drar de sämsta tänkbara skämten, killarna från orten med hoodies och pösiga byxor som inte kan sitta still en endaste sekund. Smygrasisten Anette ställer upp i kommunvalet och för att nå dit hon vill kan hon trampa över lik. Och min personliga favorit PT:n Peter som dagligdags måste parera aptiten kontra träningen eller som han själv beskriver det – reptil-egot kontra sundheten själv. Vid flera tillfällen svänger han in i restaurangen, beställer ett mål för att sedan lämna stället utan någon doggybag i hand. Almas manus med tokroliga figurer i centrum är farligt nära att bekräfta istället för att utmana normerna. Och berättandet gränsar mot det revyartade. Tur nog är karaktärerna så pass älskvärda att man köper upplägget och allvaret som finns i botten lyfter pjäsen från myllan av revyer och farser.

Tidsmässigt är Kebaben på skäret väl lång och utdragen. Vi behöver inte veta varje enskild händelse i förloppet men det är roligt från början till slut. Özz Nûjen, som jag för första gången ser på en scen, gör bra ifrån sig. Vi ser tydligt hur han förvrängs från gladlynt syrier till desperat och provocerad restaurangägare vars hopp tryter ju mer klagomål som uppdagas.

Alma och co har gjort en lustig pjäs om segregation och rasism i dagens Sverige. Det är folkligt och utifrån temat rätt snällt. Och det brännheta ämnet om Bostadsföreningar som tar sig makt och riktar klagomål mot högljudda barer och restauranger hanteras snyggt. Balansakten att inte själv bekräfta fördomar är svår, men Kebaben på skäret hamnar oftast på rätt sida vågskålen. Efter kvällen är min upprördhet gentemot bostadsföreningars fräckhet lika starkt som suget efter en kebabspecial med extra allt.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

2 februari, 2023 by Petter Stjernstedt

Nya skivan kretsar kring den dåliga självkänslan hos många

Var tog självkänslan vägen? Maia Hirasawa jobbar med sitt mindervärdeskomplex på nya plattan ”If This is the End It Sure is a Beautiful One”. I en exklusiv intervju med Kulturbloggen berättar hon om utbrändhet, karriären i Japan och om musiken som räddar liv.

Det är en kylig förmiddag i ett frostigt Aspudden när jag möter upp Maia utanför spärren till T-banan. Vi hälsar artigt och hittar snabbt en hemtrevlig pizzeria som utgångspunkt för vår intervju. Det var drygt två år sedan den svensk-japanska sångerskan och multiartisten Maia Hirasawa släppte “Bättre”, en skiva med utgångspunkt från artistens stundande 40-årskris. Kanske gjorde krisläget att Maia fick nya insikter. “If This is the End It Sure is a Beautiful One” handlar om bristande självkänsla och egenkärlek.

Det är bisarrt. Trots att Maia varit aktiv som artist under en längre tid och trots en självsäkerhet i hennes kapacitet som artist brister ofta självkänslan.
– Jag vet att folk lyssnar på mig och att det jag säger har viss tyngd hos andra. Som artist sätter jag enkelt upp gränser och leder andra i processen, men jag har svårt att se mitt egenvärde och mäter det utifrån de egna prestationerna. Det räcker inte att bara få vara jag.

När Maia är i studion eller står vid scengolvet känner hon sig självsäker, men så fort hon kommer hem bubblar de negativa tankar upp till ytan.
– Tankar som “ Jag är egentligen ingenting, min trummis tycker säkert jag är dum i huvudet” eller “Jag är egentligen inte så smart” framträder.

I processen med nya skivan förstod Maia att hon varit en för hård domare. För att förändra negativa tankemönster och orealistiska förväntningar började hon arbeta med acceptans.

– Förr i tiden försökte jag att trycka bort de jobbiga tankarna. Idag är strategin annorlunda. Jag hanterar känslorna genom att acceptera dem och jag säger snällt till mig själv, ”det är okej att känna så som jag gör. Det går över”.

En utveckling har skett och idag känner Maia en större trygghet i sig själv. Hon har förstått att hennes tankar inte är någon absolut sanning. Känslan av otillräcklighet återfinns på ”If This is the End It Sure is a Beautiful One”.
– Texterna handlar om att värdesätta dig själv och om att tro på att man är bra nog. “You should love your self first” sjunger jag i låten ”Okay”. Jag har länge trott att jag tyckt om mig själv, men innerst inne har det skavt.

Press och stress har varit bidragande faktorer till Maias välbefinnande. Som artist slog hon igenom 2007 med skivan “Though Im Just Me”. Sedan dess har det blivit sex album och en julskiva. Livet har rullat på, men utbrändhet och tuffa förväntningar gjorde till slut att Maia sökte sig vidare.
– Jag kände ingen glädje längre med att skapa och då var det lika bra att ta en paus från alltihop.  

Riktigt så blev det inte. Istället hittade Maia ett nytt hem för att fortsätta utmana musikens ramar. I och med pappan Suguru Hirasawas ursprung – Japan var tillflyktsorten given. Under drygt ett års tid, mellan 2010-2011, var Maia bosatt i Nintendos och Manga-seriernas förlovade land.
– Tanken var aldrig att jag skulle göra karriär I Japan, men oväntat nog blev jag en ännu större artist där än jag var i Sverige.

Till en början tog Maia det ”lugna gatan”. Hon höll sig flytande med olika gigg och små uppdrag tills en dag då ett större japanskt företag hörde av sig till henne om att göra musik till deras reklamfilm
– Plötsligt hörde fler och fler företag och filmbolag av sig. Alla ville de samverka med mig. Det sköna med ”Japan-tiden” var att det inte fanns någon press eller större förväntningar på mig. Istället kunde jag göra exakt det jag ville. Det var ett utmärkt sätt att hitta tillbaks till musiken. 

Japansk musikindustri beskriver Maia som mer tillåtande och kreativ. Där finns en uppsjö av subkulturer och här tillåts kommersiell musik att vara konstig och svår. Som artist kan man släppa en låt på fem minuter och trettio sekunder utan att få märkliga reaktioner tillbaka. För Maia var det en befrielse att befinna sig i detta sammanhang.
– I Sverige är allt så ängsligt. Man måste ställa upp på intervjuer för specifika tidningar och medverka i de TV-program som har den högsta status. I Japan kunde jag testa mig fram, pröva mina vingar och få kasta mig ut i ovishetens dimma. Det var för mig en nyttig erfarenhet och det gjorde att jag kunde släppa på ängsligheten.

I och med Japan-vistelsen blev Maias syfte med musiken allt tydligare. Succén kom i och med megahiten Boom, låten som fick Maia att inse musikens sprängkraft. År 2015 slog en jättetsunami ner över Japans kustremsa. Där och då kände Maia maktlöshet.
– Jag kunde inte kontakta mina vänner eller min familj. I och med låtens enorma framfart, med miljoner kommentarer och visningar på sociala medier, insåg jag hur musik kan påverka, hur den kan skänka hopp och ge styrka till människor i nöd.

I dagens skakiga omvärld ser kriserna ut att avlösa varandra. Efter pandemin kom kriget i Ukraina och sen Iran-protesterna. I svåra tider vill Maia ge oss en gnutta hopp.
– När jag såg hur människor gick samman och riskerade sina liv för något större än dem själv kände jag en hoppfullhet. Som artist vill jag bidra till den känslan, en känsla om att möjligheterna äro oändliga.

Albumets titel ”If This is the End It Sure is a Beautiful One” kom till i och med Maias reflektion över tillvaron.
– Jag tyckte den sammanfattade väl mitt och hela mänsklighetens nuvarande tillstånd och det stämningsläge som just nu råder. 

Musiken på skivan är mångfacetterad. Här finns så väl Annika Norlin-visa som Robyn-synthig popmusik. Texterna handlar om svek, kärlek och dålig självkänsla. Det mesta är självupplevt.

– Jag målar bilder därutifrån. Ibland har jag själv upplevt det beskrivna, andra gånger är det någon i min närhet som hamnat i liknande sits. Jag hämtar stoff från mitt eget liv.

Maia tycker plattan musikaliskt är mer spretig än tidigare alster, men det finns en charm i det.

– Den röda tråden är fortfarande jag. Det är min musik, mina erfarenheter, min röst.

Även om ängsligheten på senare tid släppt finns den kvar i Maia. Men det finns en plats där hon känner maximal trygghet , där hon kan slappna av och tillåts vara sig själv fullt ut.
– Det är när jag spelar live. I och med pandemin var det ett tag sedan nu så jag är riktigt pepp inför spelningarna i vår.

På scenen är Maia en kreativ själ som gör upptåg , improviserar och testar nytt.

–När publiken är med, när de klappar till takten och jublar är jag som gladast. Där och då är ängsligheten som bortblåst.

 ”If This is the End It Sure is a Beautiful One”  släpps den tredje februari.

 Turnédatum för Maias vårturné: 9/3 Jönköping, 10/3 Malmö, 11/3 Göteborg,12/3 Stockholm.

Petter Stjernstedt 

Arkiverad under: Intervju, Musik, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Holy Spider – Brutalt och välspelat om jakten på legendarisk seriemördare

5 januari, 2023 by Petter Stjernstedt

Holy Spider
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 januari 2023

En film-noir med nerv. Omskakande och brutalt om Iran och samhällets förtryck mot kvinnan. 
Holy Spider baserar sig på en sann historia om spiderkiller, en seriemördare som härjade i den heliga staden Mashhad i Iran på 2000-talet. Han mördade kvinnor på löpande band, prostituerade som utifrån hans ögon hade försummat sin förpliktigande roll. 

Efter trolldramat Gräns från 2018 och skräckfilmen Shelley från 2016 kommer regissör Ali Abbasi med en blytung pjäs. Holy Spider är på flera håll en enastående film som tar oss med på en läskig resa till en värld där kvinnor framställs som djur. Prostituerade står lägst i rang och det är fritt fram att spotta eller knuffa en kvinna som står vid vägrenen och väntar på att nästa bil ska stanna.  

Som regissör är Ali djärv och vågar visa explicita våldsscener. Mehdi Bajestani tar sig an rollen som kvinnohataren Saeed med bravur. Han är byggarbetaren som spyr galla över prostituerade. Saeed använder religionen för att försvara sina dåd (I verkligheten hyllades han av den religiösa högern för att ha “rensat upp smutsen från gatorna”).

Och han gör allt för att inte bli upptäckt, rullar mödosamt in liken i mattor som sedan dumpas och grävs ner ute i öknen. Saeeds stolthet gör att han varje gång efter avklarat mord ringer upp kommissarien och berättar om sin bragd. Rahimi, spelad av en pricksäker Zar Amir-Ebrahimi, är den kvinnliga journalisten som börjar att utreda kvinnomorden. Zar gör en strålande insats här och för detta fick hon välförtjänt ta emot priset som bästa skådespelerska i Cannes förra året. Rahimi hamnar snart i svår knipa och tvingas ta till extrema åtgärder för att komma åt den ökända Spiderkiller. 

Holy Spider är en stark och läskig skildring av det iranska samhället. Ali Abbasi går närgånget fram , zoomar in på offren, böjer sig inte en tum för att skildra det makabra. Förtrycket mot den iranska kvinnan sker dagligen. Spiderkiller tar det bara till sin spets, men sättet att behandla kvinnan på, tvånget att ha slöja på sig, förbud mot att göra abort och frånvaron av lagar som skyddar kvinnor från att utsättas för våld i hemmet. Våldet är inbyggt i det samhälleliga systemet i Iran. 

Att slöjuppropet är en revolution råder det ingen tvekan om. Och bättre timing får man leta efter för en film som vågar ocensurerat visa upp den dystra verkligheten. Det kan kännas provocerande, men kanske är det enbart via exponering vi på riktigt kan förstå det våld kvinnor och prostituerade utsätts för. Efter bara tre filmer är Ali Abbasi en av Sveriges mästerregissörer och Holy Spider hans största bedrift. Det är film när den är som bäst, film som kan förändra, som bränner till och gör ont och en historia som skrivits med guldpenna i hand.

Petter Stjerntstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ali Abbasi, Holy Spider, Zar Amir-Ebrahimi

Filmrecension: Min vackra stjärna – Komplex och humoristisk roadmovie

20 november, 2022 by Petter Stjernstedt

Min vackra stjärna

Betyg 4

Svensk biopremiär 9 december

Regissör Hirokazu Kore-eda

Medverkande: Ji-Eun Lee, Lee Joo-young, Bae Doona, Gang Dong-won, Song Kang-ho

Kore-eda är tillbaks! Efter guldpalm-belönade Shoplifter har förväntningarna trissats upp rejält på den upphaussade sydkoreanske filmregissören Hirokazu Kore-eda. Och Min vackra stjärna lever upp till förväntningarna. I alla fall nästan. 

I Baby boxen kan ensamstående mödrar anonymt lämna in sina nyfödda barn utan att behöva registrera eller ta något eget ansvar för barnet. Koreanska ogifta kvinnor diskrimineras ofta på grund av rådande patriarkala normer. Det kan låta sympatiskt att dessa mödrar som inte har råd att försörja sitt barn kan få lämna in sitt barn i ett så kallat ”hål i väggen”. De slipper stigmatiseras och pastorn, som ofta driver verksamheten på andra sidan väggen, kan ta hand om babyn och se till att att hen hittar ett nytt hem. Men enligt FN bryter  Baby boxen mot barnkonventionen då alla barn har rätt att veta vilka deras biologiska föräldrar är och i den mån det går ha möjlighet att få växa upp med dem. Dessutom har pastorn inga krav på sig att dokumentera något rörande barnet. Korea är det land som överlägset adopterat bort flest barn till västvärlden. Det är ett problem då barnen kan sakna både personnummer och ha oklar bakgrund.  

I Min vackra stjärna finner de två vännerna Dong-soo och Sang-hyeon ett övergivet barn utanför en baby box. De bestämmer sig för att sälja hen på svarta marknaden. Kvällen efter ångrar sig mamman men hon hittar inte barnet. De två vännerna får skuldkänslor och förklarar för modern om deras plan att hitta ett bättre hem åt barnet. Hur svårsmält det än låter går hon med på att följa med dem i jakten efter en ny familj. Med tiden utvecklas relationen och en slags ömsesidighet växer successivt fram. Samtidigt är polisen dem hack i häl. 

Min vackra stjärna tematiserar det utbredda fenomenet med att föräldralösa barn säljs på den svarta marknaden. Vi följer fem olika personligheter, två poliser, två säljare och en moder. Alla involveras de på olika vis i barnets liv. 

Omsorgsfullt med stor empati skildrar Kore-eda sina huvudpersoner.  Ingen i Kore-edas universum tillåts vara banal eller platt. Utan alla är komplexa individer vars motivation och bakgrund redovisas. Dong-soo arbetar som volontär i kyrkans lokaler. Han blev själv som barn bortlämnad och rättfärdigar därmed sina handlingar med att han faktiskt ger det här barnet en ny familj, även om han tjänar miljoner på kuppen. Mamman So-Youngs enkla förklaringsmodell stavas bristen på pengar och det fakto att hon vill slippa samhälleliga reprimander av att vara ogift moder. Även poliserna har skrupler och går långt utanför sitt reglementet för att sätta dit barnsmugglarna. 

Inget är enkelspårigt i Kore-edas värld. Och med humorn som hjälp blir det enklare att ta in det oerhörda. Med ett viktigt ämne, hanterat med silkesvantar, ett skådespel av rang och en komplexitet i skeenden och karaktärsbeskrivningar ror Kore-eda i land sitt projekt även denna gång. Och det återkommande temat om alternativa familjer finns där men denna gång är symbiosen mellan So young, Ding-Soo och Sang-hyeon en omöjlighet då det finns förväntningar och barriärer som klass och kön som gör konstellationen omöjlig. Sällan har familjebildning skildrats på så kreativt vis som när Kore-edas står bakom kameran. Han lyckas med det omöjliga att skapa sympati för de långt ifrån felfria karaktärerna. Det är  i de komplexa karaktärsbyggen och i den humoristiska genreöverskridande berättelsen som styrkan ligger hos Min vackra stjärna. För varje barn förtjänar att få känna närhet och någon att hålla i handen, men så gör även de vuxna. 

Petter Stjernstedt 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Kore-eda, Shoplifters

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 57
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Klimatet i terapi – alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

Klimatet i terapi Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Klimatet i terapi – alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

Gör avtryck med egentillverkad spontanitet på första soloalbumet – Dreams av Adam Forkelid

Adam Forkelid Dreams 4 Inspalad … Läs mer om Gör avtryck med egentillverkad spontanitet på första soloalbumet – Dreams av Adam Forkelid

Innerlig och svängig vokaljazz i förstklassigt utförande – Rigmor Gustafsson / Erik Söderlind i Råda Rum

7/11 2025 Råda Rum i … Läs mer om Innerlig och svängig vokaljazz i förstklassigt utförande – Rigmor Gustafsson / Erik Söderlind i Råda Rum

Teaterkritik: Eriks och Elisabeths semester – en tragikomisk show om livets svindlande vägar

Eriks och Elisabeths semester Manus och … Läs mer om Teaterkritik: Eriks och Elisabeths semester – en tragikomisk show om livets svindlande vägar

Teaterkritik: Orosdanser – nutida koreografi över vår kollektiva oro

Orosdanser Manus och regi Ada … Läs mer om Teaterkritik: Orosdanser – nutida koreografi över vår kollektiva oro

Berörande och bildande med komisk knorr – Musikalisk presentation av två visböcker, Lunchteater med Martin Bagge & David Anthin

v 45 4-7/11 2025 Lunchteatern … Läs mer om Berörande och bildande med komisk knorr – Musikalisk presentation av två visböcker, Lunchteater med Martin Bagge & David Anthin

Filmrecension: Nord – vackert och magiskt

Nord Betyg 4 Svensk biopremiär 7 … Läs mer om Filmrecension: Nord – vackert och magiskt

Tre religioner, en berättelse – premiär för Abrahams barn

Johan Gry i monologen Abrahams barn. … Läs mer om Tre religioner, en berättelse – premiär för Abrahams barn

Filmrecension: Bugonia – årets hittills bästa film

Bugonia Betyg 5 Svensk biopremiär 31 … Läs mer om Filmrecension: Bugonia – årets hittills bästa film

Formidabel bedrift berör – A Letter to Eje Thelin med Göteborg Jazz Orchestra & Nils Landgren

Göteborg Jazz Orchestra och Nils … Läs mer om Formidabel bedrift berör – A Letter to Eje Thelin med Göteborg Jazz Orchestra & Nils Landgren

Det jazziga överväger när arvet från groove-pionjärer delikat förvaltas – Headhunters hos Playhouse

5/10 2025 Valand i Göteborg … Läs mer om Det jazziga överväger när arvet från groove-pionjärer delikat förvaltas – Headhunters hos Playhouse

En bok om hösten – höstmys mellan pärmar

Titel: En bok om hösten Text, bild … Läs mer om En bok om hösten – höstmys mellan pärmar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in