Mats Hallberg

Filmrecension: Jag är inte beredd att dö än – Vackert och inkännande porträtt

22 november, 2014 by Mats Hallberg

Jag är inte beredd att dö än
Betyg 4

Spårvagnslinje 4 från mitt Mölndal har sedan ett antal år slutdestination Angereds Centrum, via exempelvis den förort vars namn fick bli titel på en bångstyrig teveserie av Peter Birro. Det är nog närmare fyrtio år sedan jag senast gick av I detta Hammarkullen. Det var här Laleh formades som person och konstnär under uppväxten, vilket hade fått PR-ansvariga att förlägga världspremiären till den rymliga fina fritidgården i Hammarkullen där en musiker från Andra Generationen är föreståndare. Som intro får vi lyssna på skönt sjungande tonårstjejer som framför låtar ur Lalehs repertoar. Männen bakom dokumentären, Fredrik Egerstrand , Kalle Gustafsson Jennerholm är på plats. Men de som pratar om Laleh är den jury, som denna dag passande nog, offentliggjort att hon utsetts till Årets Göteborgare.

Dokumentären inleds med ett klipp från karriärens början där Laleh säger att hon vill göra sin grej, men framför allt tjäna pengar så att hon kan köpa mamma ett hus. Sedan följer kameran henne på scener och i studio, på betydelsefulla platser och vid några speciella möten (till exepel med Jens Stoltenberg). Något som slog mig är att det endast är en skivbolagsboss som uttalar sig om huvudpersonen. Kanske skulle fler röster hörts, har ingen absolut uppfattning. Kan rent av bero på att kvinnan med megastor integritet själv vill förklara för sina fans vilka drivkrafter hon har och vem hon är innerst inne.

Angående begäret att själv få bestämma sina uttryck och följaktligen vägra att inordna sig, vill jag göra en parallell till teatergeniet Kent Andersson som jag nyss läst biografi om. Dramaturgiskt är jag nyfiken på om den artist, som charmade ett knökfullt Götaplatsen under årets Kulturkalas, fick frågor av filmmakarna. Vad jag iakttar på duken är att hon utan stickord delger åskådarna sina tankar. Tankar om musikskapande, föräldrarna och sin plats på jorden. Oerhört fascinerande att höra henne filosofera om att leta efter en bild och att försöka förverkliga den.

Vare sig teamet befinner sig med sin berättare i någon nordisk huvudstad, i snöig ödemark eller i miljonprogramområdet Hammarkullen; är fotot så blänkande snyggt att man vill tro att det gjorts efter önskemål från 32-åringen . På minst två av de stora konserter Jag är inte beredd att dö än återger höjdpunkter ur var jag på plats. Och har man upplevt Laeh (vi får veta att namnet betyder tulpan) live, blir man antagligen extra berörd. Dokumentären är musiksatt på ett smakfullt sätt, förstärker känslan av att hon är en raritet. Trots att föräldrarna var politiska flyktingar från Iran blev hon älskad pop-prinsessa och inte revolutionär rappare.

Några gånger får jag näranog gåshud. Allsången på WOW, vokalinsatsen och gråten vid Benny Anderssons piano och den flaggviftande kören som klämde i med refräng var tre sådana scener. Tycker att jag fått lära känna en enligt sin egen utsago ständigt skapande artist som kräver att få vara chef därför att hon vet bäst.

Diagnos Baby – Starkt skådespeleri i rasande uppgörelse som problematiserar objektifiering

9 november, 2014 by Mats Hallberg

Jag hörde för inte så länge sedan regerande mästaren i Poetry slam. Hen kallar sig Nino Mick vars framågångsrecept är att hårt diisekera definitioner och andras betraktande. Denna mästerlige estradpoet vägrar att inordna sig i något kön, kräver att ses som varken eller; fast hen bekänner ideligen sin erotiska dragning till kvinnor. Precis samma förhållningssätt som huvudpersonen har i uppmärksammade Isabel Cruz Liljegrens nya pjäs. Slutscenen i DIAGNOS. BABY, vars monolog om att vilja anpassa samhället efter egna värderingar liknade en agiterande föreläsning alltför mycket; lät som om den skulle kunna ha framförts av just nämnda Nino Mick.

Det är ett drama med påtagligt dystert buskap som spelas på Göteborgs dramatiska teater. Gästspelar gör frigruppen Anstalten. För regin står Johan Paus som jag får möjlighet att samtala med innan föreställningen. Han berättar att ämnet och dramatikern lockat publiken, föreställningarna är nästan fullbokade. Ansvarig för scenografi och koreografi heter Stina Fors. Hon har skapat en oformlig hög av plast och vita sängtäcken som omges av roterande speglar och den på två sidor tätt intill sittande publiken. Aktörerna bäddar in sig, viker ihop och kastar sängtäckena omkring sig. Emelie Sterner Müller gör med bravur huvudrollen, en ung kvinna som revolterar mot könsmaktstrukturer. Med ett kollosalt driv gestaltar hon en person på väg att gå sönder, i sin iver att i tre steg skala bort sin kvinnliga attribut. Att hon hamnat på psyket beror på att hon försökt operera bort brösten.

Utbrotten av förtvivlan, flackande orolig blick och sällsynta stunder av lycka är sammantagna god skådespelarkonst. Sterner Müller flankeras på scen av Tove Hindström. Henne kände jag igen bland annat från uppsättning för barn med teater Alvar. Hon bottnar så självklart i sina fragmenterade rollfigurer, blir något av en dynamo vare sig hon är baby eller terapeut. En annan avgörande beståndsdel är de avbrott som förekommer i form av fyra mäns röster. Fyra män som egentligen inte vill störa, fast de i all välmening utreder sin syn på olika aspekter av det kvinnliga. Kvinnor förefaller för dem vara gåtfulla väsen som ska uppmuntras till egna beslut, oavsett om det gäller rakning eller lesbisk läggning. Dessa betydelsefulla ”störningsmoment” är oavbrutet komiska.

En för mig, som flitig teaterbesökare, inte helt ovanlig känsla tog mig i besittning efteråt. Skådespelarna överträffade pjäsen. Kanske har Isabel Cruz Liljegren fogat samman ett stycke innehållande för många av sina käpphästar, utan att upprätthålla nödvändig distans. Tycker hon gör det lite för enkelt för sig när hon på ett didaktiskt sätt förmedlar sina teser om att vara underordnad.

Jag kommer ändå minnas den käftsmäll som levererades av två skådespelare. De kunde pendla mellan att vara sköra och sårbara, starka och smarta. En underbar illustration på sist nämnda egenskaper gjordes av en discodansande Hindström, när hon i uppskruvat tempo talade om om hur en tjej – medveten om att hon blir sedd – kan agera som subjekt och styra det subtila sexuella spelet. Flertalet ur publiken stannade kvar efter föreställningen för att vara med på panelsamtal mellan regissör, scenograf och dramatiker. Då fick man veta mer om drivkrafter och om karaktären BABY.

Liljebrinks på Folkteatern – Lättviktig svart förväxlingskomedi räddas delvis av ensemblen

27 oktober, 2014 by Mats Hallberg

Liljebrinks
Av: Håkan Johnsson
Regi och bearbetning: Erik Ståhlberg
Dramaturgi: Magnus Lindman
Scenografi/Kostym: Lisa Hjertén
Ljus: Peter Weicht
Video: Ludde Falk
Mask/Peruk: Lars Carlsson
Premiär 24 oktober
Folkteatern i Göteborg

Håkan Johnsson är en Mölndalsbaserad dramatiker vars julrevy RÖVA på Folkteatern kan betecknas som hans genombrot; åtminstone för oss som inte vistats i teatersport- eller revyvärlden. Hans bitska vildsinta craybetonade manus gick rakt in hos säväl regissör Erik Ståhlbeg som oss i publiken. Lite tillspetsat visserligen, men jag vill påstå att Johnsson i Liljebrinks –omedvetet eller som ett medvetet grepp – vidareutvecklat stoffet från ett antal sketcher i nämnda fullträff.

Att driva med personer som odlar en fetischism för varumärken är definitivt en specialitet hos honom. Hans käpphäst, som manifesteras avsiktligt övertydligt i nyskrivna komedin om vår tids inredningssjuka, är att åtrån efter och upphetsningen inför en perfekt fasad försämrar livsvillkoren. Visst är denna problematik ett I-landspronlem, men ändå. För dramats huvuperson ”mäklardrottningen” Elaine (suveränt spelad med exakt tajming av Ing-Marie Carlsson) existerar inte lagom är bäst. Och dagen när ägaren av det främsta heminredningsmagasinet är på ingång för bildreportage (Niklas Román) för att öka värdet av Elaines investering, då utbryter en hysterisk karusell av missförstånd. Den polerade ömtåliga ytan inte bara krackelerar, utan den går i de tusen bitar Björn Afzelius sjöng om. Snofsiga ängsliga Elaine som på Stadsbyggnadskontoret föll för sin chef Gösta (ett mähä till man utan stadga och hållning, precis en sådan roll som Lars Magnus Larsson är förtjust i) fick på halsen två vuxna styvbarn vars trasiga inre verkar hindra dem från att kunna njuta av livet. Det framgår att familjen, bortsett från den kraschande hastigt hemkomna Sara som tillhört Läkare utan gränser ( Sanna Hultman med sedvanligt spröda känslosträngar), är behäftade med till synes olösliga besvär. De lever i en bubbla av förljugenhet, lika gigantisk som den bostadsbubbla som pjäsen vill angripa.

Jonas Sjökvist var en angenämt dominerande tillgång i RÖVA. Denna gång är han återigen upphovet till de flesta skratten som hörs i salongen. I egenskap av 35-årigt hemmaboende nervklen sanningssägare, blir han uppsättningens komiska motor. Hans ömklige figur som enligt systern hela tiden skjuter upp livet , är det svårt att se någon annan göra . Är oftast stor humor när han strör sina visdomsord omkring sig. Är riktigt kul när han tar sig an besökaren som sedermera visar sig få orgasm av annonser som beskriver attraktiva objekt. (Jag märker nu en obalans, också denna text riskerar att bli överlastad med beskrivningar.)

Jag blev förhållandevis besviken på pjäsförfattaren i första hand, tyckte det blev för platt, hade för många sidospår och jag saknade genuina repliker. Jag inser att Liljebrinks antagligen varit en fröjd att repetera. Att som Lars Magnus Larsson få fyllesnacka med Palme på väggen, att som Anders Granell få vara lismande oberäknelig med finsk brytning och att som Ing-Marie Carlsson ständigt få fnittra efter ekivoka tevetydigheter. Skådespelarna är duktiga, men jag har sett dem göra ungefär samma rolltolkningar lite för ofta. Det vore alltför elakt att hävda att pjäsen blir till ett luftslott i likhet med den eleganta interiör som badar i ljusa färger. Men i längden är den situationskomik vi betraktar inte tillräckligt underhållande. Sannolikheten att den för mig kommer trängas undan av kommande scenkonstupplevelser är överhängande.

Mats Hallberg

Footer

Om oss