Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?
Författare David Ericsson
Språk: Svenska
Förlag: Lindelöws bokförlag
ISBN: 9789185379941
Den till formatet ganskja tunna boken består av ett tjugotal noveller, inklusive några krönikor. En av dem hörde jag honom läsa ur när undertecknad var värd för en release med föreningen Arbetarskrivare. Om jag är rätt informerad var det problem att få förlag att nappa denna gång, vilket gjort att samlingen fått vänta extra länge på att nå läsarna. Ändå har Ericsson rättmätig hög status inom den alltför glest befolkade kulturella falang som finns i arbetarrörelsen. Kommer ihåg för ett antal år sedan när jag pratade samtida arbetarlitteratur med en yngre (S)-ordförande efter ett ABF-seminarium. I hennes värld var stockholmaren David den ende aktive arbetarförfattaren. Jag som studerat genren vet att han definitivt inte är någon solitär. Däremot relativt unik, eftersom han kombinerar skrivandet med perioder av körningar med långt fordon till kontinenten.
Jag har med behållning läst författarens produktion. Stil och ämnesval är här igenkännbara från övriga verk. Det finns hos David en till synes utarbetad metod att i precisa ordalag skildra miljöer, skapa nerviga intriger och dito dialoger. Utan att veta är min tes att sparsmakade Hemingway kan vara ett ideal, även om den skrivande transportarbetaren inte praktiserar någon ”isbergsteknik”. I sin andra novellsamling är han som vanligt försiktig med adjektiv och filosofiska resonemang. Han har trots det entydiga budskap i sina historier och till och med ett ekumeniskt präglat samntal om religion på ett café. Vi behöver inte sväva i ovisshet om vilka karaktärer som är bad guys. Nästan ett undantag utgör subtila novellen Den långa resan, vilket beror på den knorr som levereras. Stort att den ålderstigne störige mannen till slut blev en annan.
Vare sig berättarjaget konverserar kollegor på jobbet eller kvinnor han åtrår, blir det tydligt hur väl människors möten fungerar när de sker horisontellt. De förtätade spänningsmomenten uppstår emellertid oftast vertiklalt, det vill säga när den ene befinner sig i överläge. Vanligt förekommande är mer eller mindre omöjliga körordrar från berättarjagets chef, krav som han likt en masochist i beroendeställning gör allt för att uppfylla. Klassaspekten genomsyrar överlag Ericssons stoff. ”…de rika, de som bara verkar ha en uppgift: att utnyttja sina medmänniskor , klarar sig längre. Eller att de i vart fall inte blir lika tilltufsade av livet som vi andra.” Under exceptionella omständigheter kan maktotdningen tillfälligt rubbas utan att destruktiv friktion uppstår, något som Europa 2.0 vittnar om. Detta manus sändes ursprungligen som radioteater.
Vissa noveller är mer utförligt komponerade, medan andra stycken känns rapsodiska. En får intrycket att vissa kortisar är med lite som utfyllnad. Hade önkat en förteckning över vad i boken som varit publicerat tidigare. En slående iakttagelse är att författaren och berättarjaget ganska ofta har stora likheter, ibland kan man misstänka att det framskrivna inte placerats hos något alter ego, utan att texten upphört vara fiktion. Ska noteras att det inte alls är någon kvalitativ försämring. Det finns som helhet något medryckande och tilltalande med Ericssons lakoniska novellkonst. Sensmoral: att vi näppeligen förmår ändra världens orättvisor eller omforma skitstövlar, istället bör vi inrikta oss på att uppträda anständigt och gynna oss själva och vår närmsta omgivning med goda handlingar. Men jag märker att varje utsaga från mig nästan kan vändas till sin motsats, om än i mer utspädd form. Jag och författaren är båda fackligt engagerade inom olika LO-förbundoch vi vill väl tro att vi kan bidraga till förbättringar i arbetslivet? Angående ämnesval undrar jag om det går att variera ytterligare med interiörer från åkeribranschen?
Visst rymmer den många konfontativa situationer och oförutsägbara händelser, men jag önskar mig en relationsroman, gärna med huvudperson i annat yrke i samma anda som avslutande öppna relationsdramat Lilla döden i Venedig.. Vore ohederligt att undgå nämna recensentens bekantskap med författaren. Jag har intervjuat, porträtterat och dinerat med min vän, en lågmäld jämnårig man. Det nödvändiga oberoendet fattas således, vilket innebär att ni kan se min text lika mycket som en personlig rapport om en intressant bokutgivning.