Mats Hallberg

Way Out West: Polarpristagaren Emmulou Harris bjöd på fulländande harmonier

15 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Emmylou Harris & Rodney Crowell, Flamingo
14 augusti 2015
Betyg: 5

Kvällen före hade bandet varit i London, utgår från att de gjorde folk saliga. Råkade notera att några facebookvänner var lyriska efter denna avskalade föreställning i Göteborg. Ljudet var osedvanligt sympatiskt, låg på sådan nivå att undertecknad vågade sig nära, klanger utkristalliserades oklanderligt. Och då jag inte finner något att anmärka på utdelas högsta betyg. En får ta i beaktande att jag inte är någon riktig kännare av crossover-country, vilket innebär att jag bara ibland blev så rörd som jag hoppats på.

Huvupersonen själv var, om inte rörd, så påtagligt glad för det behagliga vädret och för publikens reaktioner. Hon ville bli inviterad igen för att få spela mer i Sverige, tyckte uppenbarligen att tiden var snålt tilltagen. Hon och bandet var märkbart inspirerade.

Bandet består av sex personer, varav tre i hatt. Omgående lanserade de ett anslag som bröt av från i princip alla andra gig på WOW. Man utstrålade ett självklart lugn, seriositet och värme. Kanske inte så konstigt med tanke på att den 68-åriga kvinnan uppnått ikonstatus och belönats med en drös utmärkelser. En innerlig öppning växlade över till uptempo med solo på telecaster av australiensaren Jedd Hughes. Många fick säkerligen gåshud då Crowell framförde sitt paradnummer Till I gain control again. Att få njuta av ypperlig stämsång parat med karaktäristisk pedal steel i Love hurts kan ju heller aldrig bli fel. I 70-talets början upptäcktes Harris på allvar, efter att ha odödliggjort en tolkning av låten tillsammans med Gram Parsons, vars dödsfall -73 var en stor förlust för country-världen. Emmylou berättar för oss att året efter mötte hon radarpartnern Rodney. Slut på historiken!

Utgår från att de förvånansvärt många i åldern 65+ på WOW fick sitt lystmäte under detta set. Ibland serverades låtskatten lunkandes med skönt gung, ibland river man av sånger i rockösigt tempo och ibland kommer som nämnts de genuina balladerna. Överraskades av hur man mestadels fjärmade sig från det klämkäcka typiska Nashville-soundet. Musiken tangerade stundtals blues, honky tonkv stomp och rockabilly. Vid ett tillfälle piskades trumskinnen så att en högastighetststakt frammanades och giarristen gick därefter loss alldeles kolossalt. Tilltalades av att basisaten ofta trakterade ståbas, vilket var till gagn för hur helheten svetsades samman.

Var en fröjd att få höra klassiker som Boulder to Birmingham, Pancho & Lefty, Red dirt girl jämte för mig obekanta alster. Duetten The travelling kind med ljuvligt smidigt komp blev en ny favorit. Harris ljusa spröda röst når högt, passar utmärkt ihop med den lagom sträva stämman hos Crowell.

Text: Mats Hallberg

Foto: Peter Birgerstam

Way Out West: Pet Shop Boys bjöd på audiovisuell elektronikfest

15 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Pet Shop Boys, Flamingo
14 augusti 2015
Betyg: 4

Jag är inte dagligdags någon som grottar ner mig i populära Londonduons produktion. En gång tidigare har jag hört dem live, vilket var på Liseberg 2002. I längden är de för mycket av glamour och underhållning, emellanåt finns fog för schlagervarning och somligt de gjort bör rubriceras som kitsch. Hade jag varit ett fan skulle emellertid deras imponerande show varit en fullpoängare. I sina riktigt ljusa stunder har de en släng av Yello i sig, medan det vore orättvist att dra paralleller till de kalla kalkylerande konstnärerna i Kraftwerk.

Övervägande materialet ur deras nya enormt spektakulära show Electric verkar vara förinspelat. Vad Chris Lowe adderar från den högteknologiska maskin han sköter, är omöjligt för mig att veta. Efter att vi i en kvart diggat vad vi ser på duk och hör i perfekt inställda högtalare, tas den främre projektionsytan bort och vi skådar Neil & Chris plus två dansare. Klädbytena är nog minst ett halvdussin till antalet och i övrigt är det visuella på backdrop värt en längre redogörelse. Lägg därtill grön laser, geomteriska figurer, konfettiregn, suverän koreografi på plats. Ska inte orda mer om allt ögongodis, bara påstå att det överträffade allt vad jag sett tidigare i den vägen.

Mestadels behöll den avancerat konstruerade musiken oss i ett stadigt grepp under nittio minuter, även om gruppen alltid haft tendenser till att bli såsig i sitt uttryck.. Jag uppskattade det nya tyngre och hårda anslaget, vars höjdpunkter inträffade i olika collage. Till denna kategori hör låtarna Fugitive och Fluorescent. Man brassade verkligen på med dansant elektropuls i total symbios med lekfulla illustrationer. Lekfulla var också de direkta kopplingarna till Leonard Bernstein och Igor Stravinskij. Säcken med potenta listframgångar, idealiska inte bara på gaydiscon, knöts ihop med en fräck hitkavalkad. På detta pärlband kunde Go West, Domino Dancing, Always on My Mind samt It’s a Sin identifieras utan ansträngning. Och då hade man långt tidigare dammat av rökare såsom Suburbia och självklart West End Girls.

Duon, som var lyckliga för mottagandet de fick, gör knappast musik som vill förändra världen. Men det är rasande snyggt och medryckande. Gott så! I vår annars ofta dystra tillvaro behöver vi roas av loopar i kombination med beats och lättsamma snillrika melodier i dur. Tennant och Lowe var värda alla händer i luften som publiken gav dem, även om den allra mesta musiken vi hörde var förprogrammerat.

Text: Mats Hallberg

Foto: Annika Berglund

Way Out West: Future Islands delvis en besvikelse, trots oförglömlig sångare

14 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Future Islands, Linné
13 augusti 2015
Betyg: 3

Fick på min lott att hastigt ta mig an en grupp vars musik beskrivs i termer som anarkistisk syntpop och loungig blipfunk. Ni blir kanske klokare om jag som vanligt tar fram en liknelse. Ganska ofta påminner de om ett uppspeedat mer basic New Order, fast de har tillgång till en röst av annan dignitet. Har man väl hört Samuel T Herring live, bandets vokalist och textförfattare, blir han lätt att identifiera och minnas. Gruppen vars hemvist numera är Baltimore bildades efter att de träffats då de studerade konst, har släppt fyra album, blev signade av prestigefyllda 4AD i fjol, gjort omfattande turnéer och framträtt i Lettermans talkshow.

Trist nog var ljudet i det rymliga tält som kallas Linné ofördelaktigt, var antagligen högst avsiktligt ganska orent ljud. Samuels kortfattade prat gick därför inte fram, så jag uppfattade inte låttitlar eller medlemmarnas namn när de introducerades. Den enskilt viktigaste musikern på scen är definitivt Gerrit Welmers på keyboards och programmering. Jag uppskattade hans toner, men hade hoppats att han gjort större avtryck hos mig. Det volymstarka kompet utgjordes av William Cashion på basgitarr och Future Islands turnétrummis Michael Lowry (namnen hämtade från Wikipedia).

Vad jag försöker beskriva och värdera är en påtagligt hipp akt, vars medryckande suggestiva sound och minst sagt karismatiska vokalist, väcker en otrolig respons i det kokande tältet. Folk är så euforiskt högljudda att frontmannen som avslutning säger ”you guys are fucking great”. Inledningen är mäktig och gensvaret direkt bedövande. Tror mig känna bärkraftiga låtar såsom Back in the Tall Grass och den New Order-doftande A Dream of You and Me. Herring meddelar att han tycker det är härligt att vara tillbaka i Sverige efter tre års frånvaro.

Hur lät de och varför övertygades jag inte riktigt? Synten dekorerade på ett uppiggande ganska innovativt sätt, trummandet var taktfast för att efterhand bli mer varierat och basgitarren var ett stadigt fundament. De första låtarna gick i frapperande snabbt tempo, en gång till och med i ”tempo furioso”. Mitt i kom ett härligt funkigt stycke, smög sig oväntat in James Brown-influenser. Strålande var därtill en långsam svävande komposition som bör ha varit Song for Our Grandfathers. Sammantaget var tyvärr nyanserna för få och min aversion gentemot ljudet gjorde sitt till. Var tillräckligt taggad och nyfiken, men kan konstatera att det hajpade bandet inte riktigt tog tag i mig, i motsats till majoriteten av hängivna fans på Way Out West.

Text: Mats Hallberg

Foto: Annika Berglund

Way Out West: Inte helt frälst av Kindness soullektion

14 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Kindness, Azalea
13 augusti 2015
Betyg: 3

Genren är för mig mycket välkänd, däremot inte Kindness aka Adam Bainbridge. Då jag hade noll koll på denne musikskapare gjordes research på nätet, där låter hans musik för det mesta riktigt tilltalande vill jag påstå. Några fakta: Britten har uppgett att han varit DJ i närmare tjugo år, släppt två fullängdare senaste åren, producerat för Black Orange, remixat Röyksopp & Robin och spelat på åtskilliga festivaler. Men det är ganska störande, rent av patetiskt, att programansvariga kallar honom en av världens främsta liveartister.

Denna långhåriga man går på i blå kostym när solen tagit Slottskogen i besittningen under eftermiddagen. Med sig har Bainbridge ett gäng kompetenta instrumentalister och två sångerskor. Sångerskorna har mycket att göra och gör det bra. Vi får veta att trummisen och en av gitarristen flögs in från New York enbart för denna spelning i solgasset. Inledningsvis hörs relativt strömlinjeformad soulfunk kryddad med slap bass. Tror mig kunna identifiera snygga alster såsom 8th Wonder, That’s Alright, duetten With You (med sampling från Massive Attack ) som var en aptitlig ballad och fullträffen Gee Up. En del låtar tassande, andra skapligt svängiga. Tar en kvart innan första märkbara gitarriffet infaller och ytterligare några minuter innan en tenorsaxofon gör sig gällande. Bandets mjukfunk är som en mer städad variant av 80-talets Rip, Rig & Panic. Längre in i deras set, när det blir mer markerade rytmer, går mina tankar till Galliano. Överlag måste vad de gör betecknas som oförarglig medhårsmusik, hände inget spännande i låtarna förrän i den vildsinta finishen. Avslutningen formade sig rent av till en trumorgie med många inblandade.

Efterhand infinner sig somliga problematiska inslag. För det första går Bainbridge i för mycket närkontakt med publikhavet. Han vill ha händer uppsträckta, medverkan i ordlös sång och givetvis handklapp. Det andra problemet handlar om att det blir för mycket av en exposé över en betydelsefull, mestadels svart rytmisk musiktradition, trots att det också innebär stämningshöjande partybeats. JB’s blåsarrangemang samplas, refränger från både Whitney Houston och Anita Baker förekommer. Blev emellanåt faktiskt lite såsigt! Måste ändå erkänna att finalen som ledde till ett häftigt crescendo var kul. Ingredienser var framför allt sugande dansanta rytmer, en läcker syntslinga och skickligt trummande i olika taktarter.

Text: Mats Hallberg
Foto: Olle Kirchmeier

Way Out West: Mestadels maffig och läckert genomförd show av Beck

14 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Beck, Flamingo
13 augusti 2015
Betyg: 4

Är uppfylld av det lyckorus vars tillkomst är precis det jag vill ha ut av livemusik. Och ändå renderar det inte i högsta betyg, vilket förstås tarvar en ingående förklaring. Vi tar det från början. Lyssnade i likhet med många andra på den originelle låtskrivaren och sångaren från LA, då han slog igenom med dunder och brak för omkring tjugo år sedan. Singeln Loser och albumet Odelay med sin sjaviga slängiga stil fick igång mig. Tyvärr råkade han uppträda på Lollipop just det år då jag inte besökte denna högklassiga festival utanför Stockholm. Sedan tappade jag uppmärksamheten för den flitigt experimenterande Beck Hansen, en man med ofantlig cred. Skamligt nog har jag inte ens satt mig in i senaste, framgångsrika CD:n Morning Phase som belönades med en grammy ifjol. Innan jag dissekerar konserten som varade halvannan timme, några ord om missnöjet med artisten som var grisen i säcken på Pustervik kvällen före: Arrangörerna borde insett att det för många blev ett antiklimax när Beck utgjorde den exklusiva hemliga akten för ytterligare 300:-. Men efter upplevelsen på gigantiskt stora scenen, säger jag att jag skulle vilja ha varit med på klubbspelningen.

Dock, efter första tre låtarna var jag mycket betänksam. Beck och hans kvartett harvade över Devil’s Haircut och Loser – normalt sett urstarka hits från genombrottstiden – i mullrande vedervärdig volym. Deras sound var bombastiskt och distat, det förväntade svänget infann sig inte i dessa halvskumma versioner. Hörde förvisso ett lite småkul psykedeliskt färgat stycke där jag tyckte mig uppfatta en mellotron. Jag retirerade emellertid snabbt till SJ:s utsiktstorn, njöt i förstone av oerhört snygga illustrationer på den backdrop man hade.

Sedan fick man ordning på ljudet och det audiovisuella formade sig till en attraktiv helhet. Att Beck, åtminstone från stora utomhusscener, föredrar ett oftast opolerat, brötigt, ibland ostrukturerat sound, är lite av hans sigum. Pratglade Beck uppehöll sig i sina mellansnack vid trakten för sin uppväxt och livets enorma konstraster mellan eufori och förtvivlan. ”Is it the end of the summer or the beginning of the best of our life?” Musiken var en provkarta på stilar. Jag antecknade vid ett tillfälle att man bara hittade rätt ibland, ett påstående som endast stämmer in på den misslyckade inledningen. Jag hörde därefter slamrig garagerock som härjade runt, knixig krängande artpop, sfäriska kompositioner, berättelser som framfördes pratsjungandes likt hip hop, en del pulserande discoinfluenser och stötig funk med mycket groove. Blinkningen till Donna Summer och I Feel Love var tusan så fräck.

Konserten blev härifrån aldrig det minsta seg eller ointressant. Mitt i, lite oväntat, framfördes balladen Baby I´m Lost på akustiska gitarrer. I Wave blev det påtagligt att frontmannen är en god sångare. Klämmiga Blue Moon var kanske den mest poporienterade sången ur repertoaren. Första singeln från albumet Midnite Vultures har titeln Sexx Laws. Det var ytterligare en av åtskilliga toppar, fast slutet gjordes ganska utflippat. Sedan spärrade Beck av scenen med tejp, gjorde klädbyte, hade småjazzig bakgrundsmusik varvid bandet presenterades/introducerades i en minnesvärd rapsodi som interfolierades av en svinbra Where It’s At. (Jag hade då bubblig av lycka tagit mig betydligt närmare scen.) Bandmedlemmarna på bas, gitarr, klaviatur samt trummor gick loss på imitation av Michael McDonald jämte hits från Chic, Stones, Devo och Herbie Hancock. Möjligen som juvelen i detta smycke öste Beck själv på med bluesigt munspel. Ja, detta var sannerligen en brokig och kanske rentav en aning bråkig konsert, som jag kommer ha med mig länge.

Text: Mats Hallberg

Foto: Peter Birgerstam

Mats Hallberg

Footer

Om oss