Göteborgsbaserade Bäck Brothers har bytt lokal några gånger, huserar numera på Holy Moly, en krog lika trång som berömda Glen Miller Café. Denna gång sammanföll deras klubb med Internationella jazzdagen. Har hört dem cirka tre gånger tidigare, bland annat på Nef. Man spelade två generösa set, varpå ett jam tog vid. Att den stimmiga knökfulla lokalen överröstade lågmälda nyanser var ett aber. Den homogena kvartetten gillar gäster. Vid detta speciella tillfälle var huvudgästen Christina von Bülow, tenorist från Köpenhamn. Mellansnacket skötte habile saxofonisten broder Anders, drivande kapellmästare på elpiano broder David, bas trakterade Samuel Olsson (vars välljudande trumpet plockades fram emellanåt), oförutsägbara fills adderade trummisen Tommy Larsson. Musiken var till sin karaktär öppen och varm, snabb bebop varvades med finstämda ballader. Solistutrymme fanns i flertalet kompositioner. Första minuterna var jag dock konfunderad.
Mjukstarten var inte bara trevande utan något osynkad. I några sammanbindande takter hittade bandet självförtoendet. Sedan satt det mesta som smäck. På repertoaren fanns mycket Ellington jämte exempelvis Horace Parlan och Cannonball Adderley. Om jag hörde rätt framfördes några högst njutbara stycken av och med von Bülow. Charmades lika mycket av ett knippe up tempo-låtar som några långsamma ljuvliga kompositioner. I andra set hade Maggan Evmark på bas och sång en framträdande roll tillsammans med Boje Strotman på congas.
Blåsarna var duktiga med många dueller, men gjorde inget riktigt personligt avtryck. Tyckte bäst om den avspända helheten med smeksamma toner till snyggt komp samt att musikerna upprepade gånger hade ett förträffligt samspel; som i finalens oemotståndliga Things ain´t what they used to be.
Arrangörerna Eric Arellano & Maria Rylander tackade alla vars stöd gjort att jazzfesten kunnat förverkligas för andra året. I ärlighetens namn har initiativtagarna gett den ett mytomspunnet skimmer, även om jag förstått att musikerna känner sig väl omhändertagna. Vad jag märkt har ännu inte den musikintresserade allmänheten hittat till Kviberg. Med tanke på att de har volontärer att tillgå vill jag se mer av skyltar, affischer och programhäften överallt på stan. I år fanns en uppsjö konserter i centrala Göteborg som var gratis, eller bara kostade en spottstyver i entré. Jag hade bokat in mig på restaurangspelning för att se Fredrik Lindborg & friends, men tyvärr räckte varken tiden eller orken. Laddade istället för kulmen, som gick av stapeln sista festivaldygnet vid Kvibergs kasernområde. På dagen familjedag med ansiktsmålning, amatörorkestrar med mera. Kvällstid gavs diverse konserter. Evenemanget vars syfte är att spegla modern jazzig musik och metodiskt bygga en plattform, hade frångått systemet med festivalpass, vilket gjorde att somliga hängde i Kantinen medan flertalet hade skaffat sig biljett till den stora konserthallen. Först några sporadiska intryck från gratisutbudet i Katinens kombinerade auditorium och utskänkningsställe. Märk väl, dessa rader ska INTE betraktas som renodlade recensioner. Ska sägas att mina öron hade behövt skarpare inställning för att genomtränga rummets sorl. Till råga på allt fanns emellanåt basljud som dränkte piano och andra spröda toner. Lyssnade en kvart på Soil Collectors, vars kännetecken är kontrastverkan och långa sekvenser av schaman-präglat sound. De består av två kvinnor på elektronik, röst och klaviatur samt trumslagare.
Hannah Tolf och hennes vänner har skördat framgångar utomlands. Första tio minuterna var som ett enda långt intro, alltför utdraget och försynt enligt mig. Men jag hade säkeligen berikats av hel konsert i annan miljö. Unity Jazz Club presenterade sångerskan Anna lundqvists Quintet. De firade både 10-års jubileum och release. Måste erkänna att de har existerat utan min vetskap. Sången svävande och tydlig, ”tevekändisen” Björn Almgrens saxofoner sparsamt förekommande fast med fascinerande intensiva solon, ofta tassande trummor, stadigt markerad bas av Mattias Grönros vars instrument dominerade för kraftigt medan vikariende pianisten hade en otacksam uppgift att försöka nå ut. Trots svårigheter att få grepp om musiken gav den mersmak. En annan ny bekantskap var Malin Wättring 4 vars liveakt glädjande nog hade samlat rejält mycket folk. Saxofonisten som tyckte det var en ära att få spela på hemmaplan, började med titellåten från senaste skivan. Det var stlsäkert, en hel del skalor och säkert mycket improvisation.
Den inledningsvis grumliga basen angav tonen i andra låten. Underbara pianisten Naoko Sakata hade tyvärr en undanskymd roll så länge jag lyssnade. Blev förtjust i det händelserika trumspelet från Anna Lund, uppskattade polyrytmiken och den vackra avrundningen i samspel med Sakata. Blev en lagom utmaning att ta till sig denna nya musik.
Jag har följt Bohuslän Big Band – storbandet vars drivkraft är nya, gärna överraskande projekt – sedan sent 80-tal på Roffe Ericssons tid. De har idag lika hög status som sveriges nationalorkester (det vill säga Göteborgs symfoniker). Rigmor Gustafsson var nyligen intervjuad i Kulturbloggen. Hennes vokala konster har jag njutit av live ett halvdussin gånger, såg henne senast med trio i Kungsbacka för drygt en månad sdean. Deras gemensamma konsert blev en nära nog fulländad upplevelse. I frånvaro av Nils Landgren, hade rutinerade Johan Borgström sittandes uppdraget som dirigent. Slog mig efteråt att just den kombo av tradition och nyskrivet som framfördes, innebär att de kan rymmas i festivalens koncept. Somliga sånger hade fått nyskrudade arr av exempelvis geniet Magnus Lindgren, duktige Håkan Broström eller dansken Sörensen. Kompositörer på den fylliga repertoaren var bland andra storfräsare som Gershwin, Strayhorn, Legrand, Tormé, Ellington, Bacharach och Mercer/Arlen. Man startade swingbetonat, blåsarna var omgående på hugget. I Born to be blue hade trumpetaren Samuel Olsson ett läckert solo i det höga registret uppbackad av orkestern. Förvånades av hur långt fram i ljudmixen basen låg, vilket var till förfång för pianot. (Jag påpekade obalansen för den ansvarige som åtgärdade.) I övrigt var ljudet ypperligt. Rigmor demonstrerade frikostigt sin förkärlek till scat, bland annat i ljuvliga Where is the love. Utan åt att hänge sig åt uppvisning visar den framgångsrika kvinnan med glimten i ögat, enastående hög kvalitet, vet precis hur hon ska förhålla sig till skiftande omgivningar. Hon har ett karaktäristiskt häng i rösten och är makalös på att frasera oavsett tempo. I ett radband av pärlor vill jag särskilt lyfta fram ett suggestivt stycke av Bobby Timmons där storbandet agerade kör, den strålande tolkningen av Come rain or come shine på duo med fabulöse Tommy Kotter samt hennes egna statement med pådrivande blås betitlad I was made the way I am. Sist nämnda låt var en av flera rökare i krysset. Frapperades återigen av hur fenomenalt samspelta man är i BBB. Blåsarnas ensemblespel är i världsklass. Solistinsatser har jag dock hört än mer inspirerade andra gånger live, bortsett från nämnda medlemmar kom övriga solister inte riktigt igång. Betyget som helhet blir ändå mycket högt. Jag är förvissad om att publiken på drygt 250 personer kände att de fick valuta för sin investering.
Festivalens mest hippa akt var utan tvekan 11-manna kollektivet Snarky Puppy. De kommer från olika delstater, har sin bas i New York och är väldigt produktiva vad beträffar studiojobb och turnéer. Har senaste åren lirat på både Fasching och Nef, vilket gått mig förbi. Nu blev denna exklusiva bokning snabbt slutsåld. För den som vill studera hur kollektivet – belönade med Grammy för bästa r&b performance 2014 – låter live rekommenderas You tube. Härförare av de tekniskt drivna instrumentalisterna är basisten, kompositören och arrangören Michael League. Gruppen är så egensinnig att referenser är vanskliga. Man är mestadels mer fusion är funk, rör sig i gränslandet mellan och bortom Mahavishnu Orchestra, Average White Band och Spyro Gyra. På scenen framför de euforiska fansen var det mycket xl-tänkande. Egentligen totalt onödigt att ha tre gitarrister, även om det blev många riff och några utsträckta solon är de ofta underordnade huvudsakliga soundet. Sex stycken keyboards kändes också ganska överflödigt, liksom att i och med inhoppet av André Ferrari på snare drum(?) ha tre slagverkare. Men det är så Snarky Puppy vill ha sina gigs. Ett annat signum är att några gånger varva starkt och snabbt med lyriskt och långsamt, vilket gav oss chansen att hämta andan. Unisont är blåsarna oklanderliga. Vidare vore det tjänstefel om jag inte noterade att en av de två färgade i bandet var rent överjävlig (ursäkta svordomen). Trumslagare Robert ”Sput” Searight lämnade ibland eventuell melodi bakom sig, röjde istället ny mark för sina obegripligt snabba rytmiska kaskader. Det stora bandet är för kliniska, för angelägna om att blixtsnabbt avbryta gångbara grooves mitt i; för att jag helhjärtat ska vilja lyssna på dem i inspelad form. Vore önskvärt om de fick till fler hits som White cap och den magnifika Lingus. Att publiken – som ställde sig upp flera gånger och till och med headbangade – ändå gick hem nöjda i den kyliga majnatten efter närmare 1 ½ timmes extas kan jag nästan garantera.
Foto: Marko Vesterinen
I många år var Kim anställd som främst inspicient och scentekniker. Första insatsen som statist – bakdelen på en ko – var i ett folklustspel vid Näckrosdammen där han rev ner en kuliss. Den verkliga inkörsporten till att agera blev när han drog en rolig historia för teaterchefen Lennart Hjulström. Kim gjorde succédebut i Död mans hand när han hittat en passande dialekt. Innan dess hade han småroller, var regiassistent och skrev några texter för Text & Musik. Utan formell utbildning blev han varm i kläderna. Tyckte teater var kul att jobba med, liknade att lösa korsord, men hade inte Lennart kommit hade jag nog slutat. 
