Emmylou Harris & Rodney Crowell, Flamingo
14 augusti 2015
Betyg: 5
Kvällen före hade bandet varit i London, utgår från att de gjorde folk saliga. Råkade notera att några facebookvänner var lyriska efter denna avskalade föreställning i Göteborg. Ljudet var osedvanligt sympatiskt, låg på sådan nivå att undertecknad vågade sig nära, klanger utkristalliserades oklanderligt. Och då jag inte finner något att anmärka på utdelas högsta betyg. En får ta i beaktande att jag inte är någon riktig kännare av crossover-country, vilket innebär att jag bara ibland blev så rörd som jag hoppats på.
Huvupersonen själv var, om inte rörd, så påtagligt glad för det behagliga vädret och för publikens reaktioner. Hon ville bli inviterad igen för att få spela mer i Sverige, tyckte uppenbarligen att tiden var snålt tilltagen. Hon och bandet var märkbart inspirerade.
Bandet består av sex personer, varav tre i hatt. Omgående lanserade de ett anslag som bröt av från i princip alla andra gig på WOW. Man utstrålade ett självklart lugn, seriositet och värme. Kanske inte så konstigt med tanke på att den 68-åriga kvinnan uppnått ikonstatus och belönats med en drös utmärkelser. En innerlig öppning växlade över till uptempo med solo på telecaster av australiensaren Jedd Hughes. Många fick säkerligen gåshud då Crowell framförde sitt paradnummer Till I gain control again. Att få njuta av ypperlig stämsång parat med karaktäristisk pedal steel i Love hurts kan ju heller aldrig bli fel. I 70-talets början upptäcktes Harris på allvar, efter att ha odödliggjort en tolkning av låten tillsammans med Gram Parsons, vars dödsfall -73 var en stor förlust för country-världen. Emmylou berättar för oss att året efter mötte hon radarpartnern Rodney. Slut på historiken!
Utgår från att de förvånansvärt många i åldern 65+ på WOW fick sitt lystmäte under detta set. Ibland serverades låtskatten lunkandes med skönt gung, ibland river man av sånger i rockösigt tempo och ibland kommer som nämnts de genuina balladerna. Överraskades av hur man mestadels fjärmade sig från det klämkäcka typiska Nashville-soundet. Musiken tangerade stundtals blues, honky tonkv stomp och rockabilly. Vid ett tillfälle piskades trumskinnen så att en högastighetststakt frammanades och giarristen gick därefter loss alldeles kolossalt. Tilltalades av att basisaten ofta trakterade ståbas, vilket var till gagn för hur helheten svetsades samman.
Var en fröjd att få höra klassiker som Boulder to Birmingham, Pancho & Lefty, Red dirt girl jämte för mig obekanta alster. Duetten The travelling kind med ljuvligt smidigt komp blev en ny favorit. Harris ljusa spröda röst når högt, passar utmärkt ihop med den lagom sträva stämman hos Crowell.
Text: Mats Hallberg
Foto: Peter Birgerstam