Som om det inte vore nog med programkrockar för en allätare på Kulturkalaset pågick WOW samtidigt. Därav en ytterst rumphuggen redovisning, några nedslag helt enkelt. Sven Bertil Taube, Måns Zelmerlöw, M-Rock, Sofia Karlsson, Hello Saferide, Elissa från Libanon, Ebba Forsberg, Göteborgs-Operan, Merit Hemmingsson, var några av en lång rad artisterorkestrar som uppträdde under tiden jag var press på WOW. När det var riktigt knökfullt på Götaplatsen fanns 30.000 – 50.000 åhörare på plats.
Författarcentrum Västs upptaktsträff, då de presenterar sitt höstprogram jämte låter några aktuella författare läsa, brukar jag frekvent besöka. Vi var nästan pinsamt få som lyssnade på bland andra Anna Fock och Martin Luuk. Den sist nämnde, vars underdog-mentalitet varit ett kännetecken ända sedan Killinggänget, fick jag en ordentlig pratstund med. Min förevändning: Berätta att Krister Henriksson till intervju med mig kom med Gud har för mycket tid i handen. Kan upplysa om att Wuthering Heights av Kate Bush har en framträdande plats i Luuks romandebut.
En osedvanligt utdragen tillställning på Kungstorget var Taubespelen. Värdinnan Arja Saijonmaa satte den passande etiketten ”bara brudar”, på det pärlband av uttolkare som sjöng mer eller mindre kända alster av visornas mästare, trots att han skulle ha protesterat mott ”tilltaget”. Oerhört duktige kapellmästare Dan Lindén hade arrangerat för en orkester som kunde bete sig väldigt skiftande., kände viss motvilja när de valde rockösig eller dansbandsaktig stil. Under första långa set fanns lyckligtvis i alla fall flera höjdpunkter.
En veteran från Bohusländska Taubespelen är Hanna Boqvist, en för mig ny trevlig upptäckt. Hennes första insats var Byssan lull som jazzfunkig shuffle. Sarah Riedel gick hem hos publiken, inte minst med en extremt långsam och tydlig version av Inbjudan till Bohuslän. Saijonmaa gjorde Damen i svart i en slags musikaltappning. Man hade till slut hittat ett par visor som gick i moll. De framfördes med bravur av Marit Bergman. En närmast femstjärning upplevelse var Scott Hamiltons nordiska kvartett på Liseberg. Underbara musiker och perfekt väder, mycket bra ljud, stor välvillig publik, utsökta låtar med koppling till Sverige. Vissa gånger var arrangemangen anmärkningsvärt avancerade utan att ge avkall på det melodiska. Hejade efteråt på Jan Lundgren, presenterade mig för Christian Leth och fick några ord med vännen Hans Backenroth. Behövde egentligen inte mer levande musik efter en sådan fulländad konsert. Traskade i alla fall, tillsammans med två kollegor i branschen, i väg till en märkbart fokuserad Timbuktu & Göteborgs Symfoniker på Götaplatsen. Kul att höra honom och hans band i en ovanlig och grymt proffsig omgivning, även om det ibland var svårt att uppfatta de sköraste instrumenten i landets nationalorkester. Rastlösa gick vi ner för Avenyn, kom fram till sista kvarten av Markus Krunegårds dansanta indiepop. Blev ganska positivt överraskad och imponerad av att han hade med sig på scen mycket respekterade Jari Haapalainen.
Andra dagens begivenheter började för min del på Liseberg, där rubriken för kvällen skojfriskt satts till Jazz är farligt. Först ut Lena Junoff vars historik undgått mig, med en grupp spännande musiker i ryggen, bland andra Harald Svensson och Hanna Chawki. Det var en ojämn underhållande tillställning med 73-åringen som kallar sin extraordinära (ned)tecknade sjävbiografi för Primadonnan från Hisingen (befann sig i yngre dagar mitt i internationella kändissmeten och blev upptäckt av Duke Ellington.) Hörde sedan merparten av det program Seinabo Sey genomförde på Kalasets största scen, utan att riktigt kunna bedöma vilken kvalitet detta nya stjärnskott besitter. Visst har hon en mörk betagande röst, men jag skulle vilja ta del av hennes tungt producerade soulpop på klubbspelning.
Belönad som årets genombrott och nykomling utgör hon ett väsentligt inslag i en allt starkare trend, en trend som handlar om att låtskrivande kvinnor i Sverige frontar på våra största festivaler, vilket var tydligt också på WOW. I Slottskogen fick fenomenet Firts Aid Kit förtroendet att avsluta från den största scenen. Åtskilliga kvinnliga artister behöver ingen inkvotering, utan de lockar av egen kraft en månghövdad skara. Enda som återstår ur jämställdhetsperspektiv är fler kvinnliga musiker på scen, här lyckas symfoniorkestar ojämförligt bäst.
Kenny Håkansson har inte bara varit med om att bilda Kebnekaje, Dag Vag och Bills Boogie Band, redan sent 60-tal lirade stilbildande gitarristen psykedeliskt i Baby Grandmothers. Blev på taubescenen en fräck och vital spelning med Amanda Werne som gäst på ordlös sång. Tror man bäst tillgodogör sig deras konsekventa sound live. Aftonens sista fyrtio minuter livemusik ägnades åt ett förtklassigt storband med internationellt renommé. Bohuslän Big Band tog avsked av sin konstnärlige ledare Nils Landgren, som rimligtvis slutar av tidsskäl. Örjan Fahlström dirigerade och Ida Sand på sång och piano förgyllde med sin medverkan. Inte ens antydan till att bli slickat, fyndiga arr verkställdes istället med makalös precision och otroligt samspel.
