Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Bob Hund – Årets hemliga gig på Riche 9 december

by

bobhundbild

Bob Hund
Riche, Stockholm 9 december 2015

Är i Stockholm under en semesterdag. Hade sett på krogens hemsida  att det vankas exklusiv spelning, utan att namnet avslöjas. Medan jag äter varmrätt på Riche hör jag soundcheck, kan ändå inte identifiera bandet. Tidigare år har storheter som TSOUL och The Hives lirat. Jag luskar vidare. Får reda på att de som rätar ut frågetecknet i annonsen är självaste Bob Hund, vars succéartade turné jag gav full pott i Göteborg. Länken från Kulturbloggen distribuerades faktiskt av PR-anvarig till gitarristen Conny Nimmersjö. Var  hur mäktigt som helst att genomstrålas av deras samarbete med symfoniker och flera körer. Nu blev det en helt annan grej, som Jonas Jonasson sa till mig efteråt.

Det var återigen deras avskalade nakna arrangemang som gällde. Jämfört med den gigantiska laguppställningen i Göteborgs Konserthus för halvannan vecka sedan råare och på sätt och vis fattigare. Att jag formulerar mig så här, möjligen en aning knasigt, beror nog mest på att jag inte kan deras nyaste material, var nytt för mina öron i Göteborg. Och jag bär med mig, vad jag förmodar kommer vara, outplånliga minnen från nämnda projekt. Stimulerande då att som en total motvikt, för första gången uppleva dem i så här intimt format.

Lilla Baren är absolut inte idealisk för högljudd livemusik, de flesta stod lika ihoptryckta som resenärer i ett japanskt pendeltåg. Hade gjort en deal med vakten eftersom gästlista inte fanns, men konstigt nog syns ingen större kö  när jag anländer från nationalscenen intill. Kommer in utan problem, fast det blir för klaustrofobiskt att stå uppe i baren. Ljudet var helt okej, det vill säga dräglig decibelnivå. Och intensiteten var fullkomligt uppenbar. Tomas Öberg i sedvanlig Zorro-mask, var liksom resten av bandet i högform. Han tog förstås chansen att dansa på bardisken, vränga av sig sin T-shirt och göra snygga övergångar i mellansnack. Öberg välkomnade oss genom att tala om att ”det är en ära att spela i centrala Stockholm.” Jag stod som sagt mestadels några trappsteg nedanför, bakom en pelare nära utgången. Kompet var närmast mig. Kan vara främsta anledning till att jag vill lyfta fram en instrumentalist ur ett supertajt kollektiv. För första gången slog det mig att Mats Hellquists basgångar är ytterst väsentliga för rockorkestern sound. Mannen vars vätskeförråd behövde fyllas på flera gånger, var en primus motor. Kickade igång deras urstarka låtar. En annan sak jag inte kunde undgå att notera, var hur man låtit sig inspireras (knyckt åtskilliga takter?) av Talking Heads i gungande Hollywood nästa.

Hur det lät? Kanon är det klyschiga svaret. De remarkabla texterna gick fram förträffligt tack vare en sångare som vet hur man fraserar.  Satt extra fint att få höra Nu är det väl revolution på gång? I denna miljö. I en repertoar där allt höll hög klass, blev det som mest euforiskt i Rocka billigt.

Harduingetmankandansatill – så långt ifrån politik man kan komma enligt frontmannen- och extranumrets (Folk)musik för folk som inte kan bete sig som folk kom hack i häl. Andra godbitar: Hjärtskärande rätt, nya singeln Blommor på brinnande fartyg, Åh döds, Det överexponerade gömstället och Tinnitus i hjärtat. Eftåt satt flera ”efterhängsna” melodier kvar i skallen. Jag till och med drömde på hotellrummet om detta unika indieband.

Det bästa hos människan på Göteborgs Stadsteater – Mer skruvad än skarpsinnig salongskomedi

by

DetbastahosManniskan

Det bästa hos människan
Av och regi Bengt Ohlsson
Scenografi Henrik Ekberg
Kostym Susan Salomonsson
Mask Marina Ritvall
Ljus Mikael Seidemo
Ljud Frej Obenius
Dramaturg Gertrud Larsson
Koreografiskt stöd Moa Sahlin
Premiär på Göteborgs Stadsteater 4 december 2015

Inventerar bokhyllorna, hittar fyra titlar av Bengt Ohlsson. Minns hans kontroversiella SVT-drama Nigger. Har läst krönikor och artiklar I DN, som varit frikostiga med utrymme och publicitet. Hans mångordiga raljerande inlägg om ”Slussen-vänstern” strartade ett kulturbråk. En kan få intrycket att 52-åringen ser sig som en outsider, fast hans yrkesliv pågår i en högst skyddad tillvaro. I sin nya pjäs – skapad i samarbete med ensemblen – utgår dramatikern från två till synes välmående par 55+ ur övre medelklassen. I större eller mindre utsträckning jämför de sig med varandra, en egenhet många standardfixerade personer besitter som bekant. Handlingen kretsar kring vad som händer med vänskapen, när ett serum mot lögn introduceras på en bjudning, tillika födelsedagskalas.

Den oansenlige konstkritikern Konrad (Sven-Åke Gustavsson) kommer fram till att människor ljuger för att dölja saker, uppnå något eller vinna fördelar. Knappast realistiskt, men väldigt kul blir det när hjärnforskaren (Marie Delleskog) råkar förvara sådan vätska i sitt hem, vilket leder till att hennes chef (Carina Boberg) får i sig en dos. Bobergs strikta karaktär blir som förbytt, omöjlig att umgås med när det ska vara trevligt.

En snarlik förvandling sker när forskaren själv testar. Och sedan är bollnen i rullning. Uppseendeväckande uttalanden och gärningar kommer slag i slag. Bibelns fras ”sanningen skall göra eder fria”, vänds snarare till sin motsats. Vi behöver trots allt ett pansar mot omvärlden, hänsyn är nödvändigt i ett civiliserat umgänge/samhälle. Pjäsens titel är lite lagom fyndig, eftersom födelsedagspresenten inte är önskad, och får förödande konsekvenser.

Scenografin av Henrik Ekberg är färgglad, sparsmakak och inbjudande. Mestadels befinner vi oss hos Dessan & Allan, i deras kombinerade luftiga vardagsrum och kök. Ohlsson regisserar själv sin humoristiska historia, vilket måste ha underlättat arbetet med de utvalda skådespelarna. Rörelsemönster, pauser och blickar har ju minst lika stor betydelse som texten. Frapperande med Det bästa hos människan är att kvinnorna är drivande, medan männen är lägre rankade. Dessans man (Johan Karlberg) är arbetssökande och står för marktjänsten medan Gustavssons gestalt är en toffelhjälte. Trots att de håller skenet uppe, är fördelningen av makt notabel. Ohlsson är en gisslare utan klar tendens, en hållningslös författare vars pjäs känns ganska försumbar.

Jag är rädd för att den kommer försvinna för mig om några veckor. Med tanke på hur andra akten börjar och refrensen till Auschwitz, vore det fel att klassa hans senaste verk som lättviktigt. Kanske rimligare att beteckna det som en elegi över medelklassens neuroser, dess självbild och begrundan över tiden. Till saken hör att ett knippe klassiska Stones-låtar inramar föreställningen, musik som får blodet att svalla i åldrande kroppar. Ingen av skådespelarna faller ur ramen. De är rent av en större behållning än manus, vars replikskiften emellanåt tippar över. Blir tröttsamma och substanslösa! Att se en yvig Carina Boberg lossa förtöjningarna är mycket kul, likaså att se den lufsige beklagansvärda gestalt Sven-Åke Gustavsson utgör. Deras prestationer är vad en främst tar med sig från vad dramatikern kallar en salongskomedi.

Skådespelare: Carina Boberg, Marie Delleskog, Sven-Åke Gustavsson, Johan Karlberg
Statister: Abraham Demir, Rozita Palmqvist

Foto: Ola Kjelbye

Stålverket av Unga Folkteatern – Helgjuten produkt där bitarna passar perfekt

by

stalverket

Stålverket
Av Magnus Dahlström
Dramatiker: Magnus Dahlström
Regi: Kim Lantz
Regiassistent/Projektledare: David Wallstén
Regiassistent/Sufflör: Titti Andersson
Premiär 27 november 2015 på Bronsgjuteriet på KKV (Konstnärernas Kollektivverkstad) i Sockerbruket 44, Klippan, Göteborg

Är man det minsta insatt i samtida svensk skönlitteratur vet man att det är otrevligt – ibland till och med fasansfullt – att ta del av Magnus Dahlströms verk. För några år sedan läste jag märkliga novellsamlingen Sken, men detta var  debut vad beträffar dramatiken. Stålverket hade urpremiär på Folkteatern 1995. Den säsongen spelades också Skärbrännaren av samme författare. Unga Folkteatern är det lite missvisande namnet på en vital och livaktig amatörverksamhet vars ledare under lång tid varit Kim Lantz. Denne förgrundsgestalt har berättat ingående, i jättelång intervju  publicerad i Kulturbloggen, om verksamheten.

I början av året letade Lantz efter lämplig pjäs , lånade till och med tryckta manus av mig. I samma veva blir han kontaktad av en teaterelev som dragit med sig klasskompisarna till Kliniken, hon och två av dem såg senare Området (två lyckade Unga Folkteatern-produktioner). De ville naturligt nog göra något med den vise mannen som får icke (färdig-) utbildade skådespelare att agera som proffs, ville använda sina erfarenheter. Han kom att tänka på Dahlströms pjäs, de testade i teaterns stökiga verkstad, hade ovärderlig hjälp med ljud- och ljussättning av Peter Weicht, gjorde try-out föreställning. I och med tillgången till bronsgjuteriet var idealisk spelplats klar.

På teaterträff tidigt i höstas gjorde Kim och ensemblen reklam för sitt val, deras idéspruta sa att ”det börjar illa, sedan blir det värre”. Att döma av vad jag sett honom åstadkomma senaste åren, finns en förkärlek för konflikter som slutar i katastrof. Det geniala med texten är att den bombarderar publiken med tunga frågeställningar, parallellt med en obönhörlig framåtrörelse. Intrigen borrar i skuld och hämnd. Vem har gjort vad och har den fruktade förstöraren kommit tillbaka? Oavsett om det är rätt person som straffas begås ett förfärligt illdåd, motsvarande vad en pöbel är i stånd till.    Dahlström är  en dramatiker road av öppna slut. Stålverket är en anmärkningsvärt framsynt historia om ett sargat arbetslag med en psykopat till verkmästare. Ingen mår bra utan gruppen skär sår i varandra, krafsar efter svagheter. Dialogen kryllar av motfrågor och gliringar. Två dugliga arbetare intar motsatta förhållningssätt. Den unge är en anpassling vars aktier i företaget stärkts när ägarna rationaliserat, medan representanten för den gamla stammen  förnöjt  väntar på pension.

I deras korseld flammar den upproriske labile John, vars gå på – attityd blir olidlig för omgivningen. Som om dessa grabbiga tuppfäktningar inte vore nog, gnabbas kvinnorna. De hackar på varandra, tar med sig bekymmer hemifrån och finner sig aldrig tillrätta på den tuffa arbetsplatsen.. Mitt i kaoset dyker en nyanställd ung tjej upp. Med utifrånblick och dragningskraft påverkar hon hela arbetslaget. Handgripligheter löser aldrig problem, men samvaron i pausrummet urartar oundvikligen i fysisk teater. Och publiken som sitter precis intill, känner hur luften dallrar av olust. Skeendet pausar några enskilda ögonblick, vilket höjer effekten ytterligare.

Texten rymmer också en sorg och vrede över hur tillintetgjort facket är när rå kapitalism härskar. Som tandlös(?) förtroendevald blir en plågsamt träffad, vilket fick mig att lufta mina funderingar efteråt med produktionsledaren. (När jag nämnde att jag känner ordföranden i LO, blev repliken omgående att ”han borde komma hit och se oss”.)

Ingen scenografi har behövts – eftersom ett bronsgjuteri i drift några våningar upp i det så kallade Sockerbruket i Klippan hos Konstnärernas Kollektivverkstad (KKV)  blivit idealisk spelplats. En liten nackdel är att ibland skyms sikten av pelare eller någon åskådare. Ska framhållas att skådespelarna till fullo bemästrar den trånga ytan omgjord till scen. Några av aktörerna har, om jag fförstått rätt, vana av att ha vistats i fabriksmiljöer. Hur man på ett smart sätt fixat ljud och framför allt ljus, är något som bidrar till den hotfulla autentiska stämningen.

I grova drag består ensemblen av tre elever som går på Högskolan för scen och musik i Göteborg, fyra personer som medverkade i Noréns uppmärksammade Kliniken samt Folkteaterns fullblodsproffs Lars-Magnus Larsson; vars pregnanta rolltolkningar jag njutit av under senaste tioårsperioden. Emanuelle Davin som gör den nytillkomne, har indirekt varit en slags initiativtagare. Skådespelarna är mycket samtrimmade och tar verkligen för sig. Larsson har lång erfarenhet av liknande maktfullkomliga roller, auktoriteten är osviklig. Stelbenta kantiga individer är han mästare på att ta fram. Vidare tycker jag om hur motsättningen skildras mellan Ted Johannessons konservative Einar och Erik Karlssons skötsamme streber.

De utför trovärdiga insatser, blir till karaktärer av kött och blod. Cecilia Hackzell förkroppsligar mycket övertygande vantrivsel och frustration. Ångesten flödar gripande hos Anja Paulsson, vars gestalt också blir en slags vålnad/ berättare. Utgår från att hon kommer slipa på sin diktion under sin utbildning.. Jag har sparat det göttaste till sist. Andreas Scheffel har en minst sagt pådrivande roll, liknande den han hade i Kliniken. Pjäsen inleds med en passage om hur besatt hans John är av sannolikheten om ufo. Sedan går han på högvarv, gör sig omöjlig. Kaskader av repliker forsar ur honom i maxtempo. I detta spelsätt överträffas han näppeligen av någon i landet. Hoppas bara att han inte blir typecastad. Vill nästa gång se honom i en helt annan roll, vilket också gäller för den stumma tolkning som Sonny Andreasson gör (motsvarar den lågenergi-roll han hade i Kliniken).

Publikkapaciteten och spelperioden är begränsad, uppskattningsvis trettio stolar får plats. Därför hoppas jag att Lantz och hans gäng får anslag för att turnera, även om budskapet är allt annat än hoppfullt. Dahlström drivs ju inte av samma estetik som exempelvis Moodysson. Jag upprepar: detta är en urstark iscensättning!  Ska tilläggas att regiassistenten och sufflören Titti Andersson, är dotter till legendariske Kent Andersson.

Medverkande:
Sonny Andreasson, Erik Carlsson, Emanuelle Davin, Cecilia Hackzell, Ted Johannesson, Lars-Magnus Larsson, Anja Paulsson, Andreas Scheffel, Jane Schager

Drömmar på Folkteatern i Göteborg – Anmärkningsvärt formexperiment utan fäste

by

drommar

Drömmar
Premiär 28 november 2015 på Röda Scenen på Folkteatern i Göteborg
Ett samarbete mellan Folkteatern och Göteborgs Stadsmission
Idé/Koncept/Regi:
Davide Iodice
Dramaturg/Författare:
Isabel Cruz Liljegren
Scenografi/Kostymdesign:
Tiziano Fario
Livemusik/Kompositör:
Harriet Ohlsson

När Folkteatern presenterade innevarande säsong såg jag en ofärdig scen ur Drömmar, en kortis som väckte min nyfikenhet. Vill omgående tala om att projektets kompositör och livemusiker Harriet Ohlsson, vid nämnda teaterträff gav mig en kittlande skjuts in i vad som kallas ”ett utforskande teaterprojekt om skapande”. Utan att ha blivit mycket klokare har jag nu sett det färdiga resultatet. Funderar på förhållningssätt och läst på en del. Har självfallet låtit bli att snegla på pressrosor, men får ändå mindervärdeskänslor. Varför har jag i motsats till flera kollegor så svårt för att beskriva och bedöma uppsättningen? Kan en mer osofisikerad syn på teater ligga mig i fatet, göra att Drömmar känns lika knepig att greppa som en hal tvål? I en glest besatt salong (andra eller möjligen tredje föreställningen) exponeras publiken under hundra minuter för ett svävande undflyende tillstånd. Strindbergs Ett drömspel är en av referenserna, fast knappast den tydligaste.

David Iodice från Italien står för idé, koncept och regi. Hans arbetssätt handlar om att förena konst med social medvetenhet, vilket bland annat manifesterats i workshops och samarbeten med boende på härbärge i Neapel. Folkteatern fick nys om honom genom Cities on stage, ett europeiskt nätverk man ingår i. Författat texter till Drömmar har Isabel Cruz Liljegren gjort, vars funktion också varit dramaturg. (Härförleden såg jag hennes egendomliga normkritiska Diagnos: Baby.) För spektakulär scenografi, kostymdesign & attribut står Tirzano Fario, en man som jobbat med Iodice i ett tiotal produktioner. Harriet Ohlsson har jag tidigare sett på Folkteatern spela för barn . Hennes mångskiftande musik på diverse instrument, blir till en spännande resonanslåda. Hon har i Cities on stage under året jobbat med regissören på hans hemmaplan. En i sammanhanget allt annat än oviktig person är översättaren och produktionsassistenten Linda Haglund.

Istället för sedvanlig ridå har Fario av T-shirts tillverkat en svensk flagga. En utgångspunkt har antagligen varit att spegla -bländande spruckna speglar ingå i uppsättningen- igenkännbara traditioner med blicken från nytillkomna. Dans kring midsommarstång och Du gamla du fria som allsång x 2 är sådana inslag. I Drömmar samarbetar teatern för fjärde gången med Göteborgs Stadsmission, vilket denna gång inte är lika påtagligt. Märks mest i form av insamlandet och bearbetandet av texter, en antropologisk metod med målet att fruktbar friktion uppstår mellan ”scen-specialister” och ”existens-specialister”. Tre män, vars berättelser om utsatthet och längtan ger en relief, medverkar i periferin. Apropå intentionen att låta två världar mötas, går recensenten i mig bet en smula. Jag kunde inte riktigt uppfatta denna symbios (kanske begriper jag bättre vad man ville åstadkomma om jag än mer studerar programhäftet). I övrigt består ensemblen av meriterade skådespelare, majoriteten dubbelarbetande enär de samtidigt är med i Revisorn? De som dagen efter gjort störst avtryck på mig är Yngve Dahlberg, Elisabeth Göransson och Evin Ahmad.
Låt mig uppmärksamma några saker. Vad jag främst kommer bära med mig är hur effektivt man valt att symbolisera pågående flyktingkatstrof. Tror  samtliga ur publiken blir berörda av att identifiera treårige Aylan från Syrien och pappan som bär på liket.

En annan nästan lika stark minnesbild härrör från några män som på ett bord flyttar runt tomma ölburkar som vore de schackpjäser. Allt medan de utbrister i filosofiska/ teologiska repliker. Ljuddesignern Elin Hagman har en framsjuten position, duschar våra öron med vindar, havsbris och sus från snäckskal. Ideliga klädombyten sker på scen, vilket kanske ska signalera olika drömtillstånd.. Scenografin med kala spjäsängar – i vad som verkar vara en provisorisk förläggning eller förvar- kompletteras med osorterade klädhögar som demonstrerar den stress och otrygghet hemlöshet skapar. Noterar hur inneslutna i sig själv karaktärerna är, de har inte resurser nog att föra någon gemensam kamp för bättre villkor. Ett annan central ingrediens är kropparnas rörelser, måste ha slagits rekord i antal piruetter på denna scen.

Medverkande:
Evin Ahmad,
Yngve Dahlberg,
Elisabeth Göransson,
Kardo Razzazi,
Anders Tolergård,
Siw-Monica Johansson,
Dezsö Lakos,
Frode Frieden,
Joel Carlström,
Daniel Carlström.

Foto: Peter Lloyd

Bob Hund med Göteborgs symfoniker – Överlag en fantastisk upplevelse

by

bobhundgbg

Bob Hund med Göteborgs symfoniker + gäster i Göteborgs Konserthus 28 november
Betyg 5

Tack vare stort sug efter biljetter anordnades en extra spelning tidigare under dagen. Min recension är dock från kvällskonserten, vars exceptionella bifall renderade i att Bob Hund på egen hand, framförde en sylvass komprimerad version av Jag rear ut min själ bara för oss. Men för att ta det från början har jag sett dem en handfull gånger, dock aldrig inomhus i sådan här god akustik. Detta anrika konserthus är hemadress för Sveriges nationalorkester, varav cirka hälften av musikerna fick plats på scen. Jag har njutit ett otal gånger av symfonikerna live både inomhus och ute i det fria. Kanske just för att det på papperet är totalt omaka konstellationer, blev symbiosen till en organisk helhet. Anmärkningsvärt många låtar passar väldigt bra i det större formatet, i en annan klangvärld. Oavsett vad karismatiske Tomas Öberg vill ge sken av, är gruppen Bob Hund med sitt säregna livsbejakande sound betydligt större än sina enskilda beståndsdelar. Tillsammans lyfter de varandra! Och vid detta tillfälle – en variant på tevesända aptitretaren från Malmö där olika världar möttes – fick de ovärderlig assistans av klassiskt utbildade musiker. Just skillnaden i skolning mellan orkestern med sin kör och rockbandet, gjorde förstås Öberg en fyndig poäng av flera gånger.

Ett antal band jag gillar bildades och fick sina genombrott under 1990-talet. De för mig största namnen var/är Kent, TSOUL, Cardigans, Stonefunkers, Bo Kaspers och inte minst Bob Hund. Jag såg dem i Hultsfred -94 när frontmannen gick på kryckor. Sedan första albumet 1994 har man bara behövt rekrytera ny trumslagare. Medan gruppen kan ses som en supertajt homogen enhet, uppfattade jag deras publik denna gång som osedvanligt heterogen. De som eventuellt var okunniga om, men nyfikna på rockbandet, blev totalt sett inte alls bortskrämda av högljudda gitarrer eller dunkande bas. Till lika delar förvåning och fascination kunde höras hur stråkar och blås, slagverk och klaviatur under konsertens första två tredjedelar; inte tilät ackord från herrarna Nimmersjö och Essing att ta över. I slutskedet gavs utrymme för gnistrande eskapader av nämnda gitarrister. Ska noteras att medlemmarna i vanlig ordning blev introducerade av Tomas Öberg, vars motorik och användande av ”rekvisita” känns igen från diverse festivalspelningar.

Det var givetvis inte extas man i första hand var ute efter. Därför saknades röjiga dunderhits som Ett fall och en lösning och Istället för musik förvirring. Konstmusikens tonspråk gifte sig elegant med ett unikt rockband, vars kombination av hypnotisk rytmik och sällsamma harmonier passade perfekt i denna kostym.

I vad som måste beskrivas som groove kunde jag ana lån från Isaac Hayes och annan 1970-tals soul. Stilgreppet lät helt underbart i exempelvis (Folk)musik för folk som inte kan bete sig och i Harduingetmankandansatill. Blev extra effektfullt när symfonikerna öste på, betonade låtarnas rytmiska kvaliteter. Upptäckte att deras vibrafonist några gånger hade en framskjuten position och att Jonas Jonasson på synt/klaviatur hade den mest framträdande rollen i bandet. Gästdirigenten Jonas Nydesjö ska ha stor eloge för det jättejobb han måste ha lagt på att lära orkestern en ovanlig repertoar.

Något jag inte var beredd på var att den elektriska atmosfären stegrades ytterligare. Två stora körer avlöste nämligen varann. Popkollokören bestående av cirka tjugofem tjejer belönades med långa applåder jämte stående ovationer. De sjöng bland annat Blommor på brinnande fartyg så att nackhåren reste sig. Verkligen mäktigt! Efter att ha ryst av välbehag sköljde en ny våg av lycka över oss i form av Göteborgs symfoniska kör som tolkade Åh döds, vilket enligt vår ciceron skulle resultera i en slags paradisisk upplevelse. Jag och hela publiken instämde i hans påstående. Öbergs speciella sångteknik på skånska är förresten en balansgång som han behärskar. Den karaktäristiska rösten bär tillräckligt.

Andra godbitar jag lyckats identifiera från låtlistan: Tinnitus i hjärtat, Min trampolin, Stanna klockorna stanna samt Helgen vecka 48. Jag har en randanmärkning på hur ett par av dessa låtar lät live. Inte minst med tanke på vilket grepp de hade kopplat om oss, blev jag häpen över att det på sluttampen inte var samma koncentration. Var ganska svajigt en kort stund. Mellansnackets mästare sa dels att det bara finns ett vi och dels att verkligheten är en summa överenskommelser. När publiken inte ville anse att konserten var slut, sa domptören att det kändes lite overkligt.

Bob Hund hittade tidigt en fungerande formel, fast jag är ändå osäker på om min hypotes håller. Hypotesen går ut på att de i över tjugo års tid har komponerat varianter utifrån likartade ackord, tonarter och favorittakter. Tror ändå de delvis håller med. Samtidigt har de utvecklats oerhört rent musikaliskt, vilket märks om en tar del av gamla klipp på nätet. Det symfoniska draget fanns inte i starten. Beträffande texterna är de varken uttalat politiska eller romantiska, snarare absurda och humanistiska. Lagom spänd av förväntan intog jag min plats långt bak vid mixerbordet. Kan inte ge uttryck för annat än lättnad och lycka att mina högt ställda förväntningar infriades. Det var värt mycket tjat för att få klartecken till recensionsbiljett. Och det var värt de timmar jag i natten spenderat på att verbalisera euforin som uppstod. Som van och därmed kräsen publik blir jag alltid tillfreds av att kunna identifiera konst med klass. Stort tack Bob Hund, GSO samt ovan nämnda körer.