Mats Hallberg

Hisnande relationsteorier magnifikt skildrade – Utan personligt ansvar av Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg

28 februari, 2016 by Mats Hallberg

Utan personligt ansvar
Manus: Anders Friberg & Sara Klingvall efter Lena Anderssons Utan personligt ansvar
Regi: Anders Friberg
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Ljusdesign: Åsa Holtz
Musik: Anna Gustavsson
Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg
Urpremiär 27 februari 2016

För några år sedan avslöjade filmregissören Roy Andersson att han var förlaga till manliga huvupersonen i Lena Anderssons romanbygge Egenmäktigt förfarande., vilket bidrog till att göra innehållet mer pikant. Jag har förresten en gång träffat Andersson och läst nämnda Augustbelönade bok, fast den egentligen var alltför kyligt resonerande för mig. Uppföljaren verkar av manus att döma, vara mer uppskruvad, mer indränkt i svart humor. Under två timmar inklusive paus forsar repliker ur munnarna på tre ytterst drivna skådespelare, formade i Tamauers särpräglade estetik. Replikerna ledsagas av ett hetsigt kroppsspråk, nödvändiga pauser och uttrycksfulla miner. I frigruppens produktioner kretsar mycket kring begrepp som välvilja, tillstånd som förundran och löjeväckande beteenden. Ganska tillspetsat kan påstås, att de tar med sig delar av den spelstil man använder på barn, kryddat med vuxenvärldens ironi.

Salongen badar i rött, samma färg som skådespelarnas kläder, liksom enda rekvisitan hjulförsedda pallar med avsats. Electronica av Anna Gustavsson & Gunnel Samuelsson inramar uppsättningen, vilket ger ett både lustfyllt och ödesmättat intryck. Inspelade röster markerar flitiga bruket av mobiltelefoner. Historien är som bekant ett triangeldrama, men makan Ebba förkroppsligas inte. Inledningsvis blir publiken förvirrad av att aktörerna saknar bestämda positioner. Vi vänjer oss gradvis, blir varse framvällande halsbrytande interaktion, det mest märkvärdiga jag någonsin sett i den vägen. Ideliga perspektivbyten gör att du registrerar skeendet i enlighet med det avstånd Brecht ville skapa.

Trion kliver in och ur rollerna, eller snarare företräder dem oavsett kön. Dessutom tjänstgör de som en kör av röster, röster som är bollplank, förmedlare av tankar, samtalspartners, förnumstiga vänner, rådgivare, supportrar. Därmed blir du inte delaktig eller särskilt berörd, vilket så klart kan ses som en brist. Det är modigt gjort av regissör Anders Friberg. Och det fungerar mestadels utmärkt, därför att överdosen filosofiska krumbukter späds ut av ett antal välbehövliga skratt. Emellanåt är det hiskeligt roligt! Jan Ericsson och Sara Klingvall har vanan inne sedan många år att agera med lekfullt allvar. Deras karaktärer bruka beter sig mänskligt fånigt. Nykomlingen Amelie Thorén har jag sett på Göteborgs Stadsteater och till och med som avgångselev. Hon flyter fullkomligt obehindrad in i de andras sceniska stil, vilket måste betecknas som sensationellt. Ensemblen är helt enkelt häpnadsväckande bra, går skickligt loss på att gestalta destruktiva beroenden.

Några gånger mellan varven går det på tomgång, blir för abstrakt, pratigt och torrt. Genom utflippade fysiska gester eller hejdlösa tankesprång, fångas vi återigen av ett plågat par, som uppvisar allehanda tecken på att aldrig nå någon jämställd förening. Tamauer gör Lena Andersson en gentjänst! Hennes bitvis trögflytande vildvuxna haranger ansas i deras bearbetning, ges en vital struktur. Sedan infinner sig frågan om varför Ester blir besatt. Inte blir en klok på vad hon ser i den velige hale Olof som ständigt förringar deras känslor. Båda verkar vilja umgås på sina egna villkor, trivs med att kommunicera, fast grundproblemet är ju att den yngre kvinnan vill bli bekräftad också fysiskt. Men som pjäsen slår fast: Kärlek är primitivt, inte sofistikerat. Uppskattade uppsättningen och dess anslag. Min lite skeptiska inställning förbyttes i förnöjsamhet.

Skådespelare: Amelie Thorén, Jan Ericson och Sara Klingvall

Foto: Lina Ikse

Värsta Proggorkestern lyfte solidaritetsgala i Angered

22 februari, 2016 by Mats Hallberg

Jag hade ett något kluvet förhållande till progg. Var för ung för att vara med första åren, vågade mig aldrig till Sprängkullen och tyckte verkligen inte att allt lät bra. Ändå fanns en viss tillhörighet. Cyklade till Hagabion för att se Vi har vår egen sång, var på gymnasiet med i förening för alternativ icke-kommersiell musik och på radion hördes Nationalteatern med Totta. Nu flera decennier senare är min ingång, att jag haft förmånen att göra en intervjuserie med progg-eliten i Göteborg. Serien i tretton delar avslutades i början av 2013 www.sekopt-gbg.se (På alla plan) Fem av dem som intervjuades fanns omväxlande på scen på Blå Stället.

Initiativtagare till flyktinggalan, där allt överskott gick till utbildning för ungdomar, var storsångaren Sam Vesterberg. Arrangörer var Kulturhuset tillsammans med föreningen Skyddsvärnet. Väldigt gentilt med fri entré, vilket gjorde det ännu mer självklart att inhandla pins som det står ALLIHOP på. Den så kallade Värsta Proggorkestern hade formerats av basisterna Nikke Ström och Jimmy Olsson. Konserten vid lunchtid sparkade igång en maratondag innehållande en mängd liveakter och filmvisning. På grund av snöblask var väglaget besvärligt, men efter en kvarts förskjutning blev salen välfylld av entusiastiska åhörare.

Sam fick naturligt nog inleda, spelade med sitt band egna mjukgungande kompositionen Tåget har stannat från senaste soloskivan. I övrigt bjöds övervägande på 70-tals låtar. Thomas Landahl, med epitet Sprängkulls-aktivist, gjorde hyggliga versioner av två skånska hits. Han sjöng Falsk matematik och Vem kan man lita på. Bandet var på tårna, vilket någon gång resulterade i ett aningens för snabbt tempo. Vill här harangera två kortare solon: dels Rolf Hedberg på sax, dels den timide gitarrhjälten Bengan Blomgren. Thomas avlöstes av Göran Guran Blomgren, känd för att turnera med Afzelius repertoar och för att i ungdomen varit ordförande i Sprängkullens musikverkstad. Han framförde Staten och kapitalet följt av nämnde Affes skoningslösa uppgörelse i Svarta gänget.

Fäste mig vid hur elegant Bengan lirade slide. Vidare dristade sig Thomas & Göran att leverera en slagdänga signerad ärkerevolutionära Knutna Nävar, titeln Det är något konstigt med friheten. Denna gång med härligt stadige Jimmy Olsson i framkant. Systrana Forsman uppmärksammade publiken på det kvinnliga underskottet. Med sina klara välljudande röster gjorde de Ingen kommer undan politiken, originalet skrivet på franska av Kate och Anna McGarrigle blev ju i svensk version av Ola Magnell en jättehit med Marie Bergman. Bandet gjorde låten i tilltalande baktakt
.
Allt listat här har hållit god standard. Ändå kändes det lite som förfäktning inför att Nynningen äntrade scen, vilket Göran Blomgren påpekade. Text och musik satt helt plötsligt ihop på ett högst påtagligt sätt. Gruppen kände varann innan och ut. De gamla takterna satt i. Deras frontman Tomas Forssell svingade dem till oanade höjder. Proggens kaxiga motsvarighet till Stones kickstartade med För full hals. De är absolut ursäktade för det emellanåt aningen forcerade tempot. Utdelar ett mycket stort plus för När så tingen börjar klarna., kanske Forssells mäktigaste bedrift som låtskrivare. Var en magiskt bra version! I en längre sekvens uppstod mangel av bästa slag featuring grundaren Forssells sylvassa gitarr och Bernt Andersson på klaviatur. Mannen som numera bor i Kalmar, berättade att också Jan Hammarlund och Björn Afzelius haft hans låt på repertoaren. På skivan med tonsättningar av Majakovskijs dikter (översättning Ulf Bergström och Gunnar Harding), hittas förutom titelspåret exempelvis Se så tyst det är i världen, en visa som ingick i detta glimrande miniset. Kanske off topic, men jag träffade radio- och teaterengagerade Tomas tre gånger under lördagen, varvid han fick veta att jag ibland skriver för tidningen Arbetet. Nu ska säcken med proggiga toner knytas ihop. Guldstjärna delas ut till framförandet av Aldrig mera krig ur Tältprojektet. Sam Vesterberg fraserade med bravur medan Rickard Tehler syntes ta hand om de gåshudsframkallande solon som Bengan gjorde i studio. Noterade hur tajt orkestern lät, det åtråvärda självgående svänget hade infunnit sig. Kanske inget att förvånas över, när de som var unga för cirka fyrtio år sedan har fortsatt utvecklas musikaliskt. Och flera var ju med i Tältprojektet, såsom Per Melin bakom trumsetet, Nikke Stöm (fast då faktiskt på blåsinstrument), tidigare nämnda Bengan, Bernt, Jimmy samt Sam. Tanken med känslosamma finalen var att, enligt eldsjälen Sam, skapa något av en We are the world – känsla, vilket skedde med många medverkande i Jocke Bergs inkluderande allsång Sverige, inspelad av Kent 2002. Innan jag lycklig lämnade Blå Stället tackade jag initiativtagaren Sam Vesterberg, såg fotoutställing av Bo Haringer (som fanns på plats), strölyssnade lite på Trayo och Magnolia.

På kvällen träffade jag återigen på allesträdes närvarande baslegenden Nikke Ström. Han lirade flera timmar på kvarterskrog i Guldheden med tunga namn som samtliga skulle kunna få ihop läsvärda memoarer. Bör betonas att han några gånger själv verkade förundrad över vilka basgångar han hittade, när han försatte oss i transliknande tillstånd. Husbandet utgjordes av skådespelaren och bluesartisten Anders Granell, Bebopsaxofonisten Gunnar Lindgren, avtantgardetrummisen Henrik Wartel samt gladlynte trombonisten och ordvrängaren Håkan Strängberg. Mycket örongodis och många stilar! Vi hörde bland annat Coltrane, Billie Holiday, Ellington, Charlie Parker, Ry Cooder, Stephen Stills och Howlin´Woolf plus toner från Marocko. Varannan lördag är dessa herrar husband. Efter en omtumlande berikande lördag tog jag mig hem för att smälta alla intryck.

Foto: Anders Wiklund
Från vänster till höger Rolf Hedberg (”inlånad” från Rekyl),
Bernt Andersson
Tomas Forssell
Per Melin
Nikke Ström
Bengt Blomgren

Sval exponering av förtryck – Contractions med Teater Splendid

20 februari, 2016 by Mats Hallberg

Contractions med Teater Splendid
gästspel i Göteborg
Föreställning som recenseras: 19 februari 2016

De flesta arbetsplatser är hierarkiskt inrättade, även min. Några få har ansvar, fördelar uppgifter genom ordergivning. Den stora massan utför i grupp eller enskilt sina tilldelade uppdrag. Om misstänksamhet florerar blir de anställda sannolikt övervakade. På senare år har nya management-teorier gjort insteg, i syfte att skapa en mer horisontelll organisation. Teambaserade arbetssätt i all ära. Det primära är till syvende och sist att goda resultat levereras. Om inte, är risken överhängande att även chefen avsätts av vinstmaximerande ägare. Mot denna bakgrund upphör jag aldrig att förvånas över hur psykopater kan få fäste på arbetsmarknaden.

Lena Åkerstedt framstår i Contractions som en förädisk fullblodspsykopat. Hon viker inte en tum från sitt behärskade uttryck, eftersom hon utan att blinka hänsynslöst tolkar företagets anställningskontrakt. Hennes underlydande säljare, spelad av Maria Ljuslin, är energisk och duktig. Vad chefen vänder emot säljaren Emma – vars tillkämpade leende blir ett kännetecknande drag – är en förbrytelse mot kontraktet. Emma vill inte påstå att hon är vän med alla på avdelningen. Vad värre är, hon förnekar in i det längsta avsteg, från paragrafen om romantiska kärleksalstrande relationer med kollegor. Detta blir hennes öde. Pjäsen består av ett tiotal scener mellan de två kontrahenterna, vars ojämlika ställning är själva drivkraften i dramat.

Kammarspelet av en 35-årig prisad dramatiker i översättning av Henric Dahl, testades först som Reading på en vetenskapsfestival. (Pjäsen har i Sverige satts upp också av engelskspråkiga ensemblen GEST.) Efter positiv respons har mycket meriterade C O Evers regisserat stycket för frigruppen Splendid. Med stöd av Göteborgs Stad, Göteborg & CO samt ABF, har man valt att först lägga uppsättningen som gästspel på Teater UNO i Göteborg. Salongen har uppskattningsvis en kapacitet på endast trettio stolar,vilket således innebär ett intimt format. Ehuru bisarr och i ett avsnitt till och med morbid, hade jag väntat mig mer av manus. Kom på mig med att vid ett tillfälle skratta åt ett absurt inslag, men aningen futtigt är mitt omdöme. Dramatiken tätnar fram till ett obevekligt crescendo, när det brister för Emma. Anser att regissören borde gjort mer av denna nyckelscen, så att den inte passerar förbi relativt obemärkt. Vidare anser jag att optimalt vore om timslånga Contractions utökades med publiksamtal. Vilka fördelar respektive risker finns med kärlek på jobbet och varför tillåts chefer med ett osunt kontrollbehov? Frågeställningar som kan utgöra grunden för en hälsosam diskussion. Istället slutade pjäsen med en cirkelrörelse, där vi själva fick fundera vidare på förtryckets mekanismer.

Vad att säga om de båda aktörerna? Spelstilen var konsekvent, enligt regissörens förmodade anvisningar. Hantverket väl utfört utan att avsätta djupare spår. Åkerstedt ges en möjlighet hon tar, nämligen att briljera med oförtruten överlägsen hållning, trots maniskt insmörjande av handsprit och total ordning i sina pappershögar. En hurtig skrivmaskinsvals med pling interfolierade förresten musik av Carlos Gardel och Björn J:son Lindh. En inte alls oäven uppsättning, men jag hade väntat mig att bli mer drabbad.

Varmt och vemodigt när hjälte hedras i Wollters sista roll – Driving Miles på Göteborgs Stadsteater

13 februari, 2016 by Mats Hallberg

Driving Miles
Av Henning Mankell
Regi Eva Bergman
Scenografi och kostym Tofte Lamberg
Premiär 12 februari 2016, Goteborgs stadsteaters stora Scen

Jag har upplevt denna monolog – impregnerad med avskalad jazz – en gång tidigare. 2012 under påskhelgen gästades lunchteatern i Göteborgs största teaterhus av Magnus Nilsson, Olle Steinholtz och Johan Setterlind. Magi uppstod i detta intima format! Då råkade jag efteråt byta några ord med min vän Bernt Andersson, som befann sig i publiken. I somras började förberedelserna för en utvidgad uppsättning på stora scen, nu med fler musiker och Sven Wollter som berättare. I oktober dog upphovsmannen Henning Mankell, vars uppdragsgivare ursprungligen var jubilerande Molde jazzfestival. Således skedde urpremiären I Norge medan Södertälje var först ut i Sverige.

Regisserar nya uppsättningen gör Eva Bergman, Mankells änka. Vidare finns gemensam koppling mellan honom och kapellmästare Bo Stenholm, eftersom den senare jobbat på Teatro Avenida i Maputo. Och den andre kapellmästaren Bernt Andersson sammanstrålade med trumslagare Per Melin och Wollter i mytomspunna Tältprojektet. Många pusselbitar och sammanträffanden! Innan ni får läsa om Driving Miles, vill jag lämna ytterligare information som inte alls är ovidkommande. Hösten 2012 intervjuade jag Wollter under hundra minuter. Bernt Andersson har intervjuats på restaurang. Miles Davis – mannen som förändrade musikhistorien flera gånger – har jag sett spela vid fyra tillfällen.

Vad som förtäljs i Mankells text är hur sällsam vänskap utvecklas mellan en norsk chaufför och världsstjärnan Miles. Den redovisas anekdotiskt av skrothandlaren Steinar, vars handfasta attityd expanderar genom den mestadels indirekta kontakten med en svart trumpetare och hans vredgade toner. Beskedet om denne lysande konstnärs definitiva slocknande, renderar i djupsinniga reflektioner och flagga på halv stång.

Livet blir också mer än det synes vara, närmast överjordiskt. Berättaren besatt av bilar filosoferar om big bang, tidens gång och fåglars sång. Han ”avbryts” av stolt musik fylld av smarta rytmer och lyriska passager. Ska noteras att chauffören är en verklig gestalt medan Wollters karaktär är påhittad. I vad som sagts vara göteborgarens grand finale märks oerhört väl, hur en skådespelare med oceaner av kunskap effektivt använder stilistiska grepp. Tänker på hur mannen försedd med röd slips varierar volym och intensitet, imiterar och tittar på musikerna, gör pauser och omtagningar, rör sig sävligt och intar sittande position. Han litar fullständigt på att publiken finns med, även i sekvenser som är på vippen att laddas ur. Känns som ett värdigt avslut, fast just laddningen hade varit lättare att upprätthålla rakt igenom ifall motspelare funnits. Tillräckligt ofta infinner sig åtråvärda rysningar, för att jag helhjärtat ska rekommendera Driving Miles.

En lustig detalj är att backspeglar framhävs som viktiga, av den chaufför vars storslagna öde blev att köra omkring Miles i Europa. Lustigt för att trumpetaren, känd för sin genomträngande ton, i princip aldrig såg tillbaka. Han var istället upptagen med att utforska ny terräng. Musikerna på scen har främst gett sig i kast med hans snillrika 50-tal. Och de vågar sig på några rejäla utmaningar såsom de spanska influenserna och andra Gil Evans-samarbeten. Tror inte att låtlistan i programmet är komplett. Tyckte bestämt att jag hörde ett elektrifierat medley, snuttar från det fusionbaserade 80-talet .Flera av musikerna är hemmahörande på Backa Teater. De når ut tack vare att de behärskar sina instrument och ensemblespelet. Men de når inte alltid hela vägen in i mitt hjärta, ity att de är teatermusiker, inte några vars naturliga bag är bebop. Bernt Andersson – Göteborgs musiknav – som alltid elegant avslappnad musikant, näranog en virtuos. Kompet angenämnt och Daniel Ekborg i egenskap av uttrycksfull trumpetare modig; både nyanserad och relativt distinkt. Men uppsättningen hade tillförts välbehövlig injektion om man istället rekryterat en Karl Oleandersson eller Samuel Olsson. Då hade publiken blivit varse vilken glöd som fanns i legendarens instrument. Kanske saknades rättigheter, annars hade det varit stort att som intro bjuda på några trumpetstötar från Miles Davis själv i högtalarna.

Då jag som framgått är ett hardcorefan av Miles hade jag möjligen orimligt högt ställda förväntningar. Men jag är totalt sett nöjd, hoppas att uppsättningens biljetter får strykande åtgång. Flera gånger var det inte bara allmänt bra, utan de medverkande och regissören med efternamn som förplikigar, levererar scenkonst på hög nivå. Det är vackert så när vi av media omges av så mycket trams och ofattbar ondska.

Skådespelare: Sven Wollter
Musiker: Bernt Andersson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm

Swedish Music Hall of Fame – Åtskilliga inval förbryllar

12 februari, 2016 by Mats Hallberg

Siw Malmkvist, Karl Gerhard, Kent, Leila K, Sven-Ingvars, Owe Thörnqvist, Monica Dominique, Denniz Pop och Barbro Hörberg – dessa artister valdes in i Swedish Music Hall of Fame för betydande insatser inom svensk populärmusik. Vid en presskonferens torsdag den 11 februari presenterades 2016 års invalda. (Här berättar vi om den nyheten.)
Kulturbloggens skibent Mats Hallberg funderar kring dessa inval och konstaterar: Åtskilliga inval förbryllar,

Här är Mats Hallbergs krönika om det tredje invalet av artister och musikskapare till Swedish Music Hall of Fame:

I somras cyklade jag för första gången i Stockholm.. Mitt mål var att besöka ABBA-museet. Jag var inte riktigt klar när belysningen slocknade, vilket ju markerade att det blivit stängningsdags. Att jag spenderade så lång tid där, berodde inte på den för mig överskattade kvartetten med global appeal. Huvuddelen av tiden ägnades istället åt att studera de musikvideos som speglade var sitt deccenium. Att där utöver ta till sig material om Polarpriset och SMHOF – jämte glasmontrar kring svenska musikikoner – var också oerhört givande. (Påpekade vid utgången för en person på museet ett faktafel gällande Tältprojektet.)

Jag som alltid gillat listor funderade efteråt mycket över egendomliga inval. Publicerade aningen upprörd ett inlägg på facebook, i vilket jag ifrågasatte vissa bedömningar samt lanserade 15 personer eller band. Har lyssnat och läst om musik i närmare fyrtiofem år. Är inte längre skivsamlare men har fortsatt gå på konserter och festivaler regelbundet. Senaste åren har jag recenserat flitigt, främst här i Kulturbloggen och emellanåt i Orkesterjournalen. Ett antal gånger har det blivit intervjuer och porträtt har jag skrivit många. I jämförelse med vännen Leif Wivatt på radio Göteborg (vars åsikter om Swedish music hall of fame borde väga tungt), vore det fel att framställa mig som orakel. Av Kulturbloggens lista över fjolårets 100 bästa låtar var det bara ett fåtal jag kunde identifiera. Men musik har otvivelaktigt varit en väsentlig ingrediens i mitt liv.

Man är oseriös om man påstår att man hört allt som är värt att höras. Min poäng är att ingen av de ytterst välförtjänta namn jag pläderade för kom med i den tredje invalsomgången som idag 11/2 offentliggjordes.. Hur kunde jag hamna så fel? En jurys resonerande är alltid mer eller mindre outgrundligt. Till denna gång kunde allmänheten föreslå sina kandidater, men den numera femhövdade juryn med aktade Jan Gradvall i spetsen är vad jag förstår ensam ansvariga.

För att komma i fråga ska artister, grupper, låtskrivare och producenter ha gjort betydande insatser inom svensk populärmusik. Utmärkelsen instiftades för att spegla bredden och rikedomen i Sveriges musikhistoria. Man ska ha skivdebuterat för minst tjugo år sedan och i statuterna finns också kravet att hälften av berömdheterna ska vara kvinnor. Barbro Hörberg är en outsider värd applåder vars motsvarighet utgörs av skygga tidigare invalda sångerskan Stina Nordenstam. En annan större överraskning är Monica Dominique, vars mångsidighet ändå från Solar Plexus varit häpnadsväckande. Att kritikergunstlingarna Kent nu redan hamnat i finrummet är inget att förvånas över. Jag uppskattar också allvarsmännen från Eskilstuna. I övrigt förstår jag inte riktigt hur juryns ledamöter tänkt. Vissa genrer är löjligt underrepresenterade, särskilt jazz och folkmusik. Verkar som man helt missat den höga nivån som jazzmusiker befunnit sig på, en anledning till att internationella stjärnor gärna vill spela live med våra inhemska storheter. Ska noteras att invalet av legendaren Anders Burman borgar för att herrarna Fred, John och Pugh indirekt är med; fast att deras namn saknas är självklart otillfredställande.

Avslutningsvis några retoriska frågor. Varför anses Jussi Björling tillhöra kategorin populärmusik? Är det vettigt att hävda att Carola, Sivan och Leila K historiskt sett gjort tillräckligt betydande bedrifter? Är det inte pinsamt att den föga stimulerande racergitarristen Yngwie Malmsten är den ende instrumentalisten?

Apropå gårdagens fadäs från Polarprisjuryn avseende priset i kategorin populärmusik, kan meddelas att jag tillverkat min artikel assisterad av ljuvliga toner från dubbel-CD:n The Philsosophers´s stone med Van Morrison. Han är en favorit hos både mig och Kulturbloggens redaktör, någon som i den bästa av världar borde tilldelats Polarpriset för länge sedan. Max Martin skulle aldrig komma nära Van the man, ens om hans försökte.

Inval 2016
Siw Malmkvist
Karl Gerhard
Kent
Leila K
Owe Thörnqvist
Monica Dominique
Denniz Pop
Barbro Hörberg
Sven – Ingvars

Mina förslag
Lars Gullin
Tommy Körberg
Börn J:son Lindh
Pugh Rogefeldt
Eldkvarn
Merit Hemmingson
Monica Törnell
Lill Lindfors
Lena Wilermark

Bubblare: Ale Möller, Povel Ramel, Lina Nyberg, Dag Vag, Arne Domnerus, Kajsa Grytt.

Mats Hallberg

Footer

Om oss