Mats Hallberg

Way Out West: PJ Harvey – Delikat orkester snubblande nära fullpoängare

13 augusti, 2016 by Mats Hallberg

P J Harvey på Way Out West
Fredag 12 augusti 2016
Betyg 4

På en festival vars innehåll skiftar pinsamt i nivå (mycket märkbart när Zara Larsson avlöser Grace Jones), blir de få möten som erbjuds med en sann konstnär en gåva. Hade jag inte varit så obekant med Polly Jeans musik på 2000-talet, skulle omdömet blivit ett snäpp högre. Hade fordrades ännu mer av instinktivt lyckorus för en självklar 5:a.

Min ingång är att jag köpte tidiga taggiga mästerverket ”To Bring You My Love”, följde upp med att se henne på Vattenfestivalen cirka 1997. Och jag föll absolut för duetten hon gjorde med Nick Cave vid denna tid. Vet inte varför jag ändå tappade kontakten. Musikskaparen från Dorset har välförtjänt tilldelats MBE, order of the british empire. Hon har osannolikt nog tre ting gemensamt med Grace Jones: Skivbolaget, kreationerna på huvudet samt inhoppen i skådespelarbranschen.

Ett tiotal svartklädda instrumentalister gör entré med pukor och brass. Starten blir minst sagt suggestiv för att övergå i ett larmigt avsnitt. Har listat ut att Chain of keys framförs först. Kunde också identifiera The words that maketh murder. (Kan flika in att det envisa regnet återvände med oförminskad styrka, vilket saboterade försöken att anteckna.) Förbluffades av att Harvey hade bytt ut sin gnisslande gitarr mot tenorsax, fast hon hade flera utomrdentliga blåsare med sig.

Hennes stora band är egentligen värt ett eget kapitel. Harvey skippar allt tal bortsett från att presentera sina lysande musiker, varav jag förhoppningsvis uppfattade korrekt exempelvis samarbetspartnern John Parish, Mick Harvey, Jens Jobson, Henrik Rowe, Terry Edwards Enrico Gabrielli, Alesandro Stefana samt Jean-Marc Butty.

Inbäddad i en mörk tung välklingande ljudmatta etableras en sagolik dynamik mellan olika kategorier av instrument. Musiken är förhållandevis tillgänglig och renodlad. Är fel att tala om att den flödar eller porlar. Är mer som att varje stycke är som ett avslutat konstverk. Bara någon enstaka gång blir det tröttsamt att följa kompositionerna. Tror den mäktiga spelningen kommer växa för mig, en oviss utmaning blev ju en högtidsstund. P J Harvey är sig själv med utlämnande texter. Hon är inte lik Laurie Anderson eller Kate Bush, men för att sätta vad hon gölr live i relation till andra, anser jag att forne indierockaren numera är av samma dignitet.

Jag tänkte ett tag att konserten är nästan renons på up tempo–låtar. Precis då infaller en välgörande stegring. I en utsträckt sekvens på upploppet gungar jag i takt i skydd under en försäljares tak, medan orkestern och Harveys gälla omfångsrika röst förmedlar ”To Bring You My Love” jämte ”Down By The Water”. Spännande, skönt och strålande; kanske det vackraste från årets WOW. Allt avslutas finstämt med att de tillsammans förenas a capella.

Foto: Peter Birgerstam

Way Out West: Grace Jones – Briljanta beats med stor domptör vid rodret

13 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Grace Jones på Way Out West
Fredag 12 augusti 2016
Betyg 5

Fullpoängaren är inte helt odiskutabel, ändå är den berättigad. I centrum en teatralisk androgyn före detta modell vars vokala förmåga är intakt, trettiofem år efter genombrottet. Jones och hennes samarbetspartners på Island records var långt före sin tid. Jag köpte självfallet epokgörande LP-skivorna Warm Leatherette och Nightclubbing när de släpptes, senare införskaffades en samling, en mindre lyckad CD och någon maxisingel. Egentligen helt fantastiskt att en länge emotsedd konsert, med en på sätt och vis föredetting, kan göra mig så upprymd. Till saken hör att jag tvingades vara utan det omistliga paret Sly & Robbie, de som vid klassiska inspelningar – tillsammans med producent Chris Blackwell – var en nyckelfaktor för den perfekta kombon av new wave + backbeat

Hennes show genomförs efter viss försening på ett mycket elegant och fantasifullt sätt. Publiken framför festivalens största scen är inte jättestor, vilket troligen beror på det vidriga väder vi genomlider. Efter att ha blivit blöt under ett träd, struntar jag till slut i vätan, beger närmare scen, deltar i det rus vars upphov är discopartyt i form av ”Pull Up The Bumper” avlöst av ”Slave To The Rhythm”.

Ett antal människor assisterar förtjänstfullt en diva som har glimten i ögat, som håller igång mikrofonen under sina klädbyten backstage: Påklädare, en vig muskulös manlig pooldansare, två duktiga snubbar på keyboards/ synth, hennes son på percussion, styv trummis, säker basist och grandiost spelande gitarrist. Anmärkningsvärt snygga lagom långa solon från denne drivne instrumentalist.

Bandmedlemmarnas ansiktsmålningar jämte fläckiga mönster på klädesplagg, var en tribut till Keith Haring och Grace Jones pappa.

Apropå kläder och huvudbonader satte 68-åringen, bördig från Spanishtown, antagligen rekord i antalet ombyten. Många märkvärdiga sällsamma kreationer blev det, utstyrslar som hon effektfullt rörde sig i. Utanverket gjorde sitt till.

Viktigast var givetvis att musiken lät inte bara bra i största allmänhet, utan var en fröjd för oss hängivna supporters. Öppningen byggde på backbeat och dub, förmedlad via ultrarapid–suget i Nightclubbing, ett stycke rap, ljuvliga ”Private Life” och dansgolvrökaren ”My Jamaican Guy”. Jones har fortfarande enorm utstrålning och vet hur hon får ut mesta möjliga av sin liverepertoar. Av förväntade godbitar hördes covers på exempelvis Pretenders, Bryan Ferry och Flash and the Pan. In emellan hade hon stoppat en ännu outgiven sång om att växa upp på Jamaica (nytt album på gång) samt en låt där kyrkobesök gjordes. Vad som en gång var totalt nyskapande håller i denna tappning högsta kvalitet.

Foto: Peter Birgerstam

Way Out West: Kamasi Washington – Gränslös skicklighet

13 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Kamasi Washington på Way Out West
12 augusti 2016
Betyg 4

Trots att jag någorlunda frekvent medverkar i jazzmagasinet Orkesterjournalen har jag fram tills nu missat Washington, han som nota bene återfinns på omslaget till Liras festivalguide. Visst hade ryktet om jazzens förnyare nått mig, liksom hur han ofta jobbar i resurskrävande format med stora verk. Jazzens nya megastjärna verkar tycka om att komma till Sverige. Med sig har han återigen sin innersta krets, en ”elitstyrka” vars kapacitet är tillräcklig för att hålla igång egna karriärer. Är en smaksak vilka av dem man häpnar mest över. Mina favoriter blev Miles Mobley på fyllig ståbas, sång och publikfrieri och de fenomenala trumslagarna Tony Austin och Ronald Bruner Jr. Rytmgenierna hade förstås en gemensam svettig uppvisning. Bandledaren för Next Step som de kallas, har valt ut ett gäng som sedan skolåren varit vänner. De råkar samtliga, även Brandon Coleman på keyboards jämte Ryan Porter på trombon för att nämna resten, vara så skickliga och samspelta att epitetet ekvilibrist blir oundvikligt. Under den timma de håller grytan kokande, svischar somliga blixtrande virvlar förbi utom räckhåll. Några sekvenser blir för mycket av musikermusik. Emellertid, när attraktionen är som mest påtaglig, anser jag att den sprakande flödande musiken är ett trepartsförhållande mellan bebop, fusion och spräck. Vid några tillfällen förgyller kompositören sina anrättningar med groove och souldoft.

Man inleder med en delvis spräcklig urladdning, sedan ömsom flyter, ömsom forsar låtarna fram utan att svämma över. 80-talisten själv är naturligtvis en hejare på sitt instrument, har en gudabenådad teknik och innerlighet. Märks att två av hans saxofonhjältar heter John Coltrane och Albert Ayler, framför allt när han extatiskt blåser fram fraser på sin tenor. I sammanhanget måste inflikas att pappa Rickey gästar snyggt på sopransax. Vi bjuds på ett tungt tilltalande ljud i tältet och ett ensemblespel som är av lika hög standard som soloeskapaderna. Vill betona att min favorit Mobley hade ett eget avsnitt som väl matchade den nivå som Stanley Clarke håller under sina shower, med tillägget att Mobley dessutom sjunger och rappar. Patrice Quinn fick huvudrollen när hon avrundade deras timma, genom att med soul sjunga en mysig ballad betitlad The Rythm Changes. Washington tackade en nöjd publik med uttalandet ”We love you, peace”.

Foto: Peter Birgerstam

Way Out West: Jason Isbell – Pendlar från angelägen till meningslös

12 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Jason Isbell på Way Out West
Tosdag 11 augusti 2016
Betyg 3

Häromåret utgjorde Isbell ett av dragplåstren i turnépaketet Rootsy, vars stopp i Falkenberg jag bevittnade. Minns att jag lämnade mitt i ett ganska tradigt gitarrsolo. På Azalea i eftermiddagens solsken går han och bandet ut hårt, genom att leverera titelspåret från senaste skivan Someting more than free. Min första notering handlade om att han delvis seglar under falskt flagg, det vill säga bara undantagsvis kan alternativ country spåras i hans produktion. Inledningen är stel, i värsta fall drar den mot yxhuggarrock och det träiga kompet ogillas. Frontmannen presenterar gänget han har med sig som sitt rock & roll band. Finns en ljuspunkt: Sadler Varden på slide! Den musikern fick många plus i mina anteckningar. I en långsammare låt hittar bandet rätt och bra saker vaskas fram.

Första ”dängorna” med countryrock är sådana som gör att den produktive mannen från Alabama står ut. Vi hör Stockholm och en sång om att ta sig från Florida hem till Alabama. En annan stark låt är Speed trap town, följd av en ljuvlig komposition jag saknar titel på. I den får jag associationer till både Byrds och Little Feat. Här är det avskalat med ett tillbakadraget komp jämte slidespel som stora utropstecken. Ain´t never gonna change har en slagkraftig melodi och instrumenten glider varsamt in i varandra. Men tyvärr övergår låten i en ylande substanslös duell mellan gitarrer. Denna dubbelhet brottas jag med konserten igenom. Familjeberättelsen Decoration day är en av hans hits, särskilt live. Men när slingorna av bluesiga ackord tranformeras till hejdlösa solon, då blir det inte lika roligt längre. Sångaren har en raspig bärkraftig röst som jag i och för sig önskat att han varierat mer. Nu har Jason mest ett läge.

Den forne lastbilschauffören bjuder på en ojämn konsert. Tror han hade vunnit mycket på att renodla dragen av country och rootsmusik. I sina största sekvenser är det jordnära vibrerande låtar. Flera gånger anser jag dock, att han live kör i diket genom att envisas med mangel på tomgång.

Foto: Peter Birgerstam

Way Out West: Vasas flora och fauna – Charmigt till max utan att tända till

12 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Vasas flora och fauna på Way Out West
Torsdag 11 augusti 2016
Betyg 3

Fram tills nyligen var de bara ett namn för mig. Dock, på Music & Arts i Stockholm blev jag oerhört förtjust av trions spröda vemodiga framträdande. För mig personligen är det tyvärr som att det vilar en förbannelse över min vilja att succéer ska upprepas. När nu gruppen bördig från Österbotten, invigde den nya scenen Höjden, ett område med sittplatser och lutning likt en amfiteater, hade de ljudtrassel. Ytterst betydelsefulle Daniel Ventus hade sedan Stockholm bytt till elpiano, något som tekniken av någon orsak inte riktigt kunde bemästra. Jag tycker mycket om hans ackompanjerande, men instrumentet lät tråkigt nog obalanserat.

Ironikern Mattias Bjärkas är en låtskrivare av rang och en hyfasd lo – fi gitarrist, vilket märks på hyllade debutalbumet Släkt med Lotta Svärd. Numera omger han sig med nämnde Ventus och Tina Kärkinen på sång. Framgångsrikt har man odlat en egen stil. Vokalt påminner de i sina duetter om Beautiful South. Bjärkas introducerar genom att säga ”att vi börjar med en låt som får oss att känna oss trygga”. Han syftar på Prisma, följer upp med Gudföräldrar och titellåten från nämnda konceptalbum. Om jag ska droppa ett knippe höjdpunkter får det bli framför allt Leevi & the leavings jämte Inget att berätta just ikväll, Stängningsdags samt Om jag någonsin far till Jakobstad igen.

Jag uppskattar den finlandssvenska trions skörhet och utsökta handlag med vispop i en indiefåra. I duetterna lyser de starkast. Kärkinen kompletterar förtjänstfullt med solosång och spel på minisynt. Skulle vilja beskriva dem som en behaglig bagatell med underfundiga texter och ocool framtoning. De har tillskansat sig en stor portion obestridlig charm parat med en nästan lika stor dos melankoli. Bjärkas i sin karaktäristiska vida byxor vill ge ett lite töntigt bonnigt intryck, vilket bara späder på charmfaktorn. Han passar på i sina mellansnack att protestera, mot uppfattningen att hans språkliga minoritet skulle vara diskriminerad; avslöjar dessutom att han varit ohälsosamt besatt av Morrissey vars människosyn han kallar pissig.

Som helhet betraktat tog det sig ändå inte hela vägen, trots goda förutsättningar. Och deras spröda framtoning belastades som sagt, av emellanåt dova obalanserade toner från ett felinställt elpiano. Hade de kommit upp i sin vanliga kapacitet skulle betyget blivit högre. Med tanke på den beklämmande standard och det oväsen som plågade mig, under flera timmar senare på kvällen, var det snöpligt att jag tvingades stanna vid ett ordinärt omdöme.

Mats Hallberg

Footer

Om oss