Jason Isbell på Way Out West
Tosdag 11 augusti 2016
Betyg 3
Häromåret utgjorde Isbell ett av dragplåstren i turnépaketet Rootsy, vars stopp i Falkenberg jag bevittnade. Minns att jag lämnade mitt i ett ganska tradigt gitarrsolo. På Azalea i eftermiddagens solsken går han och bandet ut hårt, genom att leverera titelspåret från senaste skivan Someting more than free. Min första notering handlade om att han delvis seglar under falskt flagg, det vill säga bara undantagsvis kan alternativ country spåras i hans produktion. Inledningen är stel, i värsta fall drar den mot yxhuggarrock och det träiga kompet ogillas. Frontmannen presenterar gänget han har med sig som sitt rock & roll band. Finns en ljuspunkt: Sadler Varden på slide! Den musikern fick många plus i mina anteckningar. I en långsammare låt hittar bandet rätt och bra saker vaskas fram.
Första ”dängorna” med countryrock är sådana som gör att den produktive mannen från Alabama står ut. Vi hör Stockholm och en sång om att ta sig från Florida hem till Alabama. En annan stark låt är Speed trap town, följd av en ljuvlig komposition jag saknar titel på. I den får jag associationer till både Byrds och Little Feat. Här är det avskalat med ett tillbakadraget komp jämte slidespel som stora utropstecken. Ain´t never gonna change har en slagkraftig melodi och instrumenten glider varsamt in i varandra. Men tyvärr övergår låten i en ylande substanslös duell mellan gitarrer. Denna dubbelhet brottas jag med konserten igenom. Familjeberättelsen Decoration day är en av hans hits, särskilt live. Men när slingorna av bluesiga ackord tranformeras till hejdlösa solon, då blir det inte lika roligt längre. Sångaren har en raspig bärkraftig röst som jag i och för sig önskat att han varierat mer. Nu har Jason mest ett läge.
Den forne lastbilschauffören bjuder på en ojämn konsert. Tror han hade vunnit mycket på att renodla dragen av country och rootsmusik. I sina största sekvenser är det jordnära vibrerande låtar. Flera gånger anser jag dock, att han live kör i diket genom att envisas med mangel på tomgång.
Foto: Peter Birgerstam
