P J Harvey på Way Out West
Fredag 12 augusti 2016
Betyg 4
På en festival vars innehåll skiftar pinsamt i nivå (mycket märkbart när Zara Larsson avlöser Grace Jones), blir de få möten som erbjuds med en sann konstnär en gåva. Hade jag inte varit så obekant med Polly Jeans musik på 2000-talet, skulle omdömet blivit ett snäpp högre. Hade fordrades ännu mer av instinktivt lyckorus för en självklar 5:a.
Min ingång är att jag köpte tidiga taggiga mästerverket “To Bring You My Love”, följde upp med att se henne på Vattenfestivalen cirka 1997. Och jag föll absolut för duetten hon gjorde med Nick Cave vid denna tid. Vet inte varför jag ändå tappade kontakten. Musikskaparen från Dorset har välförtjänt tilldelats MBE, order of the british empire. Hon har osannolikt nog tre ting gemensamt med Grace Jones: Skivbolaget, kreationerna på huvudet samt inhoppen i skådespelarbranschen.
Ett tiotal svartklädda instrumentalister gör entré med pukor och brass. Starten blir minst sagt suggestiv för att övergå i ett larmigt avsnitt. Har listat ut att Chain of keys framförs först. Kunde också identifiera The words that maketh murder. (Kan flika in att det envisa regnet återvände med oförminskad styrka, vilket saboterade försöken att anteckna.) Förbluffades av att Harvey hade bytt ut sin gnisslande gitarr mot tenorsax, fast hon hade flera utomrdentliga blåsare med sig.
Hennes stora band är egentligen värt ett eget kapitel. Harvey skippar allt tal bortsett från att presentera sina lysande musiker, varav jag förhoppningsvis uppfattade korrekt exempelvis samarbetspartnern John Parish, Mick Harvey, Jens Jobson, Henrik Rowe, Terry Edwards Enrico Gabrielli, Alesandro Stefana samt Jean-Marc Butty.
Inbäddad i en mörk tung välklingande ljudmatta etableras en sagolik dynamik mellan olika kategorier av instrument. Musiken är förhållandevis tillgänglig och renodlad. Är fel att tala om att den flödar eller porlar. Är mer som att varje stycke är som ett avslutat konstverk. Bara någon enstaka gång blir det tröttsamt att följa kompositionerna. Tror den mäktiga spelningen kommer växa för mig, en oviss utmaning blev ju en högtidsstund. P J Harvey är sig själv med utlämnande texter. Hon är inte lik Laurie Anderson eller Kate Bush, men för att sätta vad hon gölr live i relation till andra, anser jag att forne indierockaren numera är av samma dignitet.
Jag tänkte ett tag att konserten är nästan renons på up tempo–låtar. Precis då infaller en välgörande stegring. I en utsträckt sekvens på upploppet gungar jag i takt i skydd under en försäljares tak, medan orkestern och Harveys gälla omfångsrika röst förmedlar “To Bring You My Love” jämte “Down By The Water”. Spännande, skönt och strålande; kanske det vackraste från årets WOW. Allt avslutas finstämt med att de tillsammans förenas a capella.
Foto: Peter Birgerstam
Jag hade hellre läst en recension om Zara Larsson. Är hon en sådan superstjärna som Göteborgs Posten påstår? Har fått uppfattningen att GP gärna fastnar i ett spår och kör fullt ut, oavsett vad som händer. Ena månaden är det 100% om Håkan Hellström, sedan en period om tiggare utanför matbutiker, sedan är det Zara Larsson och tafsande killar, sedan är det, ja vad kommer härnäst? Totalt enkelriktat med avsaknad av någon som säger emot dem. Genom att upprepa en sak tusen gånger, lyckas de få till en sanning, som inte var en sanning från början.