Grace Jones på Way Out West
Fredag 12 augusti 2016
Betyg 5
Fullpoängaren är inte helt odiskutabel, ändå är den berättigad. I centrum en teatralisk androgyn före detta modell vars vokala förmåga är intakt, trettiofem år efter genombrottet. Jones och hennes samarbetspartners på Island records var långt före sin tid. Jag köpte självfallet epokgörande LP-skivorna Warm Leatherette och Nightclubbing när de släpptes, senare införskaffades en samling, en mindre lyckad CD och någon maxisingel. Egentligen helt fantastiskt att en länge emotsedd konsert, med en på sätt och vis föredetting, kan göra mig så upprymd. Till saken hör att jag tvingades vara utan det omistliga paret Sly & Robbie, de som vid klassiska inspelningar – tillsammans med producent Chris Blackwell – var en nyckelfaktor för den perfekta kombon av new wave + backbeat
Hennes show genomförs efter viss försening på ett mycket elegant och fantasifullt sätt. Publiken framför festivalens största scen är inte jättestor, vilket troligen beror på det vidriga väder vi genomlider. Efter att ha blivit blöt under ett träd, struntar jag till slut i vätan, beger närmare scen, deltar i det rus vars upphov är discopartyt i form av ”Pull Up The Bumper” avlöst av ”Slave To The Rhythm”.
Ett antal människor assisterar förtjänstfullt en diva som har glimten i ögat, som håller igång mikrofonen under sina klädbyten backstage: Påklädare, en vig muskulös manlig pooldansare, två duktiga snubbar på keyboards/ synth, hennes son på percussion, styv trummis, säker basist och grandiost spelande gitarrist. Anmärkningsvärt snygga lagom långa solon från denne drivne instrumentalist.
Bandmedlemmarnas ansiktsmålningar jämte fläckiga mönster på klädesplagg, var en tribut till Keith Haring och Grace Jones pappa.
Apropå kläder och huvudbonader satte 68-åringen, bördig från Spanishtown, antagligen rekord i antalet ombyten. Många märkvärdiga sällsamma kreationer blev det, utstyrslar som hon effektfullt rörde sig i. Utanverket gjorde sitt till.
Viktigast var givetvis att musiken lät inte bara bra i största allmänhet, utan var en fröjd för oss hängivna supporters. Öppningen byggde på backbeat och dub, förmedlad via ultrarapid–suget i Nightclubbing, ett stycke rap, ljuvliga ”Private Life” och dansgolvrökaren ”My Jamaican Guy”. Jones har fortfarande enorm utstrålning och vet hur hon får ut mesta möjliga av sin liverepertoar. Av förväntade godbitar hördes covers på exempelvis Pretenders, Bryan Ferry och Flash and the Pan. In emellan hade hon stoppat en ännu outgiven sång om att växa upp på Jamaica (nytt album på gång) samt en låt där kyrkobesök gjordes. Vad som en gång var totalt nyskapande håller i denna tappning högsta kvalitet.
Foto: Peter Birgerstam