Kamasi Washington på Way Out West
12 augusti 2016
Betyg 4
Trots att jag någorlunda frekvent medverkar i jazzmagasinet Orkesterjournalen har jag fram tills nu missat Washington, han som nota bene återfinns på omslaget till Liras festivalguide. Visst hade ryktet om jazzens förnyare nått mig, liksom hur han ofta jobbar i resurskrävande format med stora verk. Jazzens nya megastjärna verkar tycka om att komma till Sverige. Med sig har han återigen sin innersta krets, en ”elitstyrka” vars kapacitet är tillräcklig för att hålla igång egna karriärer. Är en smaksak vilka av dem man häpnar mest över. Mina favoriter blev Miles Mobley på fyllig ståbas, sång och publikfrieri och de fenomenala trumslagarna Tony Austin och Ronald Bruner Jr. Rytmgenierna hade förstås en gemensam svettig uppvisning. Bandledaren för Next Step som de kallas, har valt ut ett gäng som sedan skolåren varit vänner. De råkar samtliga, även Brandon Coleman på keyboards jämte Ryan Porter på trombon för att nämna resten, vara så skickliga och samspelta att epitetet ekvilibrist blir oundvikligt. Under den timma de håller grytan kokande, svischar somliga blixtrande virvlar förbi utom räckhåll. Några sekvenser blir för mycket av musikermusik. Emellertid, när attraktionen är som mest påtaglig, anser jag att den sprakande flödande musiken är ett trepartsförhållande mellan bebop, fusion och spräck. Vid några tillfällen förgyller kompositören sina anrättningar med groove och souldoft.
Man inleder med en delvis spräcklig urladdning, sedan ömsom flyter, ömsom forsar låtarna fram utan att svämma över. 80-talisten själv är naturligtvis en hejare på sitt instrument, har en gudabenådad teknik och innerlighet. Märks att två av hans saxofonhjältar heter John Coltrane och Albert Ayler, framför allt när han extatiskt blåser fram fraser på sin tenor. I sammanhanget måste inflikas att pappa Rickey gästar snyggt på sopransax. Vi bjuds på ett tungt tilltalande ljud i tältet och ett ensemblespel som är av lika hög standard som soloeskapaderna. Vill betona att min favorit Mobley hade ett eget avsnitt som väl matchade den nivå som Stanley Clarke håller under sina shower, med tillägget att Mobley dessutom sjunger och rappar. Patrice Quinn fick huvudrollen när hon avrundade deras timma, genom att med soul sjunga en mysig ballad betitlad The Rythm Changes. Washington tackade en nöjd publik med uttalandet ”We love you, peace”.
Foto: Peter Birgerstam