Vasas flora och fauna på Way Out West
Torsdag 11 augusti 2016
Betyg 3
Fram tills nyligen var de bara ett namn för mig. Dock, på Music & Arts i Stockholm blev jag oerhört förtjust av trions spröda vemodiga framträdande. För mig personligen är det tyvärr som att det vilar en förbannelse över min vilja att succéer ska upprepas. När nu gruppen bördig från Österbotten, invigde den nya scenen Höjden, ett område med sittplatser och lutning likt en amfiteater, hade de ljudtrassel. Ytterst betydelsefulle Daniel Ventus hade sedan Stockholm bytt till elpiano, något som tekniken av någon orsak inte riktigt kunde bemästra. Jag tycker mycket om hans ackompanjerande, men instrumentet lät tråkigt nog obalanserat.
Ironikern Mattias Bjärkas är en låtskrivare av rang och en hyfasd lo – fi gitarrist, vilket märks på hyllade debutalbumet Släkt med Lotta Svärd. Numera omger han sig med nämnde Ventus och Tina Kärkinen på sång. Framgångsrikt har man odlat en egen stil. Vokalt påminner de i sina duetter om Beautiful South. Bjärkas introducerar genom att säga ”att vi börjar med en låt som får oss att känna oss trygga”. Han syftar på Prisma, följer upp med Gudföräldrar och titellåten från nämnda konceptalbum. Om jag ska droppa ett knippe höjdpunkter får det bli framför allt Leevi & the leavings jämte Inget att berätta just ikväll, Stängningsdags samt Om jag någonsin far till Jakobstad igen.
Jag uppskattar den finlandssvenska trions skörhet och utsökta handlag med vispop i en indiefåra. I duetterna lyser de starkast. Kärkinen kompletterar förtjänstfullt med solosång och spel på minisynt. Skulle vilja beskriva dem som en behaglig bagatell med underfundiga texter och ocool framtoning. De har tillskansat sig en stor portion obestridlig charm parat med en nästan lika stor dos melankoli. Bjärkas i sin karaktäristiska vida byxor vill ge ett lite töntigt bonnigt intryck, vilket bara späder på charmfaktorn. Han passar på i sina mellansnack att protestera, mot uppfattningen att hans språkliga minoritet skulle vara diskriminerad; avslöjar dessutom att han varit ohälsosamt besatt av Morrissey vars människosyn han kallar pissig.
Som helhet betraktat tog det sig ändå inte hela vägen, trots goda förutsättningar. Och deras spröda framtoning belastades som sagt, av emellanåt dova obalanserade toner från ett felinställt elpiano. Hade de kommit upp i sin vanliga kapacitet skulle betyget blivit högre. Med tanke på den beklämmande standard och det oväsen som plågade mig, under flera timmar senare på kvällen, var det snöpligt att jag tvingades stanna vid ett ordinärt omdöme.