Mats Hallberg

Filip Augustsson, Krister Andersson och Ulf Adåker

Foto Lillemor Wentzel

Le Jazz Cool – S:ta Clara Bierhaus     4     (2016)

En  grupp med endast en platta i bagaget (rönt fin kritik), fast man funnits ett antal år. Sättningen är trumpet, tenorsax, piano samt sedvanligt bebopkomp. Medlemmarna har ett digert förflutet och  en naturlig bandledare i ständigt kreative Ulf Adåker. Apropå line up ska omgående påpekas att blixtinkallade vikarien Karl-Henrik Ousbäck gjorde en mycket gedigen insats, där han satt inklämd bakom trumsetet. Häpnade över hur obehindrat den unge trummisen bearbetade för honom  nya alster.  Angående min bevakning, ska meddelas att personlig schemaläggning medgav lyssning endast under första set.

Omnämnde trumpetaren, som jag lyssnat på i cirka 40 år, var ansvarig för arrangemang samt flera av låtarna.  I öppningsnumret förenades, enligt Ulfs utsago, Gershwin med Monk. Västkustjazz var den första trevande  reflektion jag gjorde. Gruppen spelar efter noter, växlar på ett harmoniskt sätt emellan ensemblespel och solon. De är tajta utövare och jag myser av välbehag.  Blåsarna är jämbördiga i och med att Krister Andersson kompletterar på tenorsax, en man jag  hörde live redan sent 80-tal.  I samtal med vän i publiken före de gick på, var han tveksam huruvida de repat tillräckligt. Vill intyga att det gick hur bra som helst, hans solon var till stor belåtenhet.   En yngre, men lika etablerad,  generation representeras i form av Daniel Tilling på piano och Filip Augustsson på kontrabas.

Med vederkvickande resultat dök de ner i  en svit signerad Ornette Coleman, musik han framförde på Gyllene Cirkeln. Toner hoppade runt på ett märkligt, samtidigt fascinerande sätt. Anmärkningsvärt att musikerna hade kontroll och kunde foga ihop spridda beståndsdelar till en enhet. När bandet drog på, försvann tyvärr pianot ur ljudbilden, vilket ofta händer på små scener. I softa avsnitt registrerade jag som tur var tilltalande harmonier av Tilling. Basisten var ett stabilt fundament, någon att luta sig emot även i spretiga inslag.  Guldstjärnor utdelas till Broadway Blues och September 13th. Vidare hördes kompositioner av Grover Washington och Ray Brown. Musiken kokade då av energi och spelglädje, påminde rent av om berömda inspelningar på Blue  Note. Le Jazz Cool erbjöd en fin mix av smeksamma och utmanande tongångar.

Patrik Boman, Kiralina Salandy och Carl Orrje     Foto Mikael Silkeberg

K.O.M.P – Plugged Records     5

Den sympatiska skivaffären är kvar i Gamla Stan, nya adressen har lyckligtvis  rymligare lokaler. Nedanför trappan döljer sig en välvd konsertlokal badande i vitt. Publiken sitter vid bord. Hade lockats av några musiker jag kände till, vilka frontades av en kanadensisk karismatisk gospelsångerska, vars existens jag varit oinformerad om. Låt mig börja med att peka på ett mönster. Har ett antal gånger hört Patrik Boman live, med egen grupp eller som sideman, både konserter på mindre ställen och på Skeppsholmen. Förbluffande ofta har mitt omdöme landat i fullpoängare när han satt sin prägel på konserter, så även denna gång. Superlativen som östes över honom av huvudpersonen Kiralina Salandy var sålunda mycket befogade.

Kiralina inledde med Phillysoul genom att framföra Wake Up i ett annorlunda småsvängigt arr, en låt vanligtvis  förknippad med manliga vokalister. Den entusiastiska kvinnan i hatt berättade att hon hade rötter i Trinidad Tobago. Hennes bubblande naturliga glädje smittade av sig, den mäktiga mörka rösten var liksom  hämtad från en djupborrad brunn fylld av patriarkala och svarta erfarenheter. Kiralina ökade intensiteten efterhand, stämbanden bar hela vägen genom flera crescendon och någon enstaka utandning i balladtappning. Imponerande att min nya favorit  var kapabel att så fullständigt variera sitt uttryck. Fantastiska tolkningar gjordes av Nina Simone´s I Wish I Know How It Would Feel To Be Free ( inlevelsen assisterad av publikklapp på begäran) plus  Someday We´ll All Be Free. Här befann sig gospelsångerskan definitivt på mammas gata.

Redan omskrivne Boman stod för  elastiska rytmiska arr och lågt mullrande pregnanta basgångar. På trummor sågs en ersättare för utannonserad vikarie. Den som blixtinkallats var ingen mindre än Jesper Kviberg, vars gungande pådrivande beat var en fröjd. Han tog sig omgående in i livemusikens puls.  En lysande prestation, särskilt när de ringa förberedelserna beaktas. Betydligt mer förberedd var eleganten Carl Orrje på piano. vars strideliknande tendenser var ett härligt publikfrieri. Hans soloutflykter ska också premieras, jämte det avspända broderierna på starka melodier.  Ibland spelade han nästan smärtsamt vackert, med återhållsamhet och närvaro.  När musikerna drog igång en boppig instrumental bit, blev det verkligen uppenbart hur grymt samspelt och dynamisk pianotrion var.

När stämningen var som mest på topp kan termen vidöppna spjäll  beskriva det drag som skapades.  Exalterade Kiralina Salandy upplyste om att planer finns på att spela in platta med denna sättning. Plugged Records är kända för riktigt bra balans vad beträffar ljudet, inget undantag denna gång.

Meshell Ndegeocello – Studion Kulturhuset     4

Återigen en kvinnlig artist  jag missat, trots elva album och tio Grammynomineringar. I den skrivna förhandsreklamen påstås mångsidige Ndegeocello ha gått tillbaka till musik i skärningspunkten mellan r & b och  singer & songwriter pop. Förtjust i afrikansk-amerikansk tunggung, definierar jag musiken hellre  som neo-soul.  Svårflirtade anser antagligen att hon är  posör, på grund av sådant som solglasögon  i omgivande mörker.  Elbasisten och sångerskan befinner sig inom skalan  stelt till spännande. Hennes röst ibland sträv, ibland öppen och ljus.

Med sig på scen har hon tre relativt allvarstyngda män: Chris Bruce gitarr,  Jebin Bruni keyboards samt Abraham Rounds trummor. Skulle tro att detta var enda konsert med stående publik, under vad som generöst rubriceras som jazzfestival. Slutsålt kan det inte ha varit. Och kontakten med åhörarna var i det närmaste obefintlig. I princip enda kommentar  var ”thanks for having us”.

Första introt  hårdslående med bas och pukor.  Spoken word mixades med ortodox sång av en av affischnamnen i årets upplaga av festivalen. Kändes kompromisslöst! Tyckte trummisen bankade för mycket, men det kanske var meningen att framhäva ett statiskt tillstånd. Bortsett från flera originella instick av Bruce – på en gitarr med fuzzig diskant som kretsade i ett slags överstyrt  Fripp – landskap – höll sig männen inom den formel som Ndegeocello laborerat fram.  I en ballad hängde Bruce på sig akustisk gitarr,  en trevlig kontrast även om det var problem att nå igenom ett murrigt sound. Och i cirka femte låten tilläts han dominera i introt. Några gånger mot slutet fick även klaviaturdomptören med all sin utrustning, bryta sig ur formeln och förhålla sig friare till låtlistan, till och med lira elpiano.  Toner från nämnda instrumentalister gifte sig på ett slingrande sätt med varann, särskilt i en sekvens då supersväng uppstod.

Ett antal covers stod ut mest, var laddade i suggestiv skrud. Två megatunga stridslystna Nina Simone – låtar gjorde susen, blev en förlösande injektion. Vi förärades Four Women jämte See Line Woman, vars många verser och utsmyckningar på pumpande bas, keyboards och ylande gitarr var örongodis; i paritet med en jazzgrupps utvikningar från ett tema. En annan kreativ höjdpunkt inträffade på halvlåg hastighet med poprökaren Don´t Let Me Be Missunderstood, vars övergång i raffinerat utmejslade Suzanne blev en upplyftande stund. Läckert med dessa inlagda kickar, till vilka självklart ska räknas en icke-kvidande och avskalad tolkning i slow motion av annars uttjatade Purple Rain.  Ur Meshells produktion  lyckas jag identifiera två starka sånger från albumet Comet, Come To Me: Tom respektive Forget My Name som doppats i dub-style.

Verkade som Ndegeocello bestämt sig för  exakt längd, eftersom hon helt plötsligt slår av och snabbt presenterar bandet. Sedan lämnar kvartetten abrupt.  Mycket egendomligt, även om stormande bifall leder till  extranummer.

Lönnkrogen    Övertrött men lycklig återvänder jag till den utsvävande klubben, som för en gångs skull befinner sig i ett lugnare tillstånd.  Hittar en plats mot väggen längst bort i baren. Skådar omgående en kändis, som visar det sig,  ska gästa senare i månaden.  Herr Fredriksson förbereder ivrigt swish-tävling och fixar med andra attiraljer. När aftonens livehändelse stampar igång i den sena kvällen, blir jag varse ett annat bekant ansikte på scen,  en dignitet på trumpet, eller rättare sagt kornett. Karl Olandersson flankerar Klas Toresson vars spel på klarinett och saxofon också är otroligt virtuost och elegant. Hos båda osviklig teknik parat med genuin spelglädje.

I ryggen har de som vanligt en härlig trio bestående av Daniel på trummor, Palle på bas och Filip vid pianot. Om det är meningsfullt att jämföra tempon, varför inte dra till med att deras Harlemrotade pre-swingjazz i sina vildaste stunder går i  cirka 130 bpm?  Ensemblen uppträder enormt samtrimmad. Glimrande solon gav energi i höstmörkret. Utgår från att hela gänget på Musikhögskolan. Varje solo genererar extra bifall från någon jag inte ser, men vars rop jag känner igen. Det är förstås Isabella Lundgren som jag senare hälsar på.  Möjligen en redogörelse av privat karaktär, om det inte vore för att Lundgren strax tar plats på scen. Minns särskilt att landets mest gudabenådade sångerska gjorde formidabelt avtryck i Them Their Eyes.

 

 

 

 

 

Claes Jansson, Bosse Broberg och Ulf Andersson    foto: Kenth Wångklev

A tribute to Kjell Öhman – Folkets Hus Huddinge     4               (2016)

I november i fjol avled en genommusikalisk älskvärd person som betytt mycket för åtskilliga musiker och sångare. Öhman syntes under långa perioder i rollen som kapellmästare i teve,  medverkade på tusentals skivor och undertecknad såg honom live med egna gruppen Organ Grinders på Liseberg när det begav sig. En imponerande laguppställning , hade samlats i en fullsatt lokal för att minnas och sprida organistens fullödiga musik. De hade valts ut i samråd med hans änka. Till platsen fanns naturlig förankring då Huddinge var Kjells hemkommun. Blev en fin mainstream-manifestation, trots att vi blev utan de mörka rullande tonerna från en orgel. Ska noteras att jag endast hade tid att vara med under första set som varade drygt en timme. Började småputtrigt med Blues For Anne-Marie, fina solon kom från Ulf Andersson på sax, pianisten Mikael Skoglund och Erik Söderlind på gitarr. Under avdelningen slumpens skönhet kan nämnas att jag råkade sitta intill dottern ifråga som Kjell hade döpt låten efter.

Claes Jansson och bandet tolkade If You Could See Me Now (Tadd Dameron) på ett fenomenalt sätt. En  version där  samtliga var på tårna, kröntes av Bosse Brobergs innerliga trumpetspel. Ingen tafflig musiker släpps förstås fram under festivalen, en uppsjö begåvade musiker, i flera fall  fantastiskt bra har kontrakterats. Därutöver tillkommer en exklusiv kategori, som för att låna Patrik Bomans uttryck, spelar från hjärtat. Veteranen Broberg är outstanding vad beträffar just förmågan att beröra.

Gillade när Janne Åström  smågungigt, uppseendeväckande långsamt, framförde slagdänga av Cornelis. Noterade elegant plockande av ackord från Söderlind. I egenskap av presentatör, introducerade Hans Backenroth en eftertraktad Öhman-klassiker från omkring 1970, varifrån Summerwind hämtades.

Ett nummer som tangerade världsklass var balladen I Have The Feeling  I´ve Been Here Before (Kellaway), framsjungen av en mycket inspirerad Jansson, vars avrundning av inledande set blev Ångbåtsblues i duett med Åström. Vi fick en sugande publikfriande visa i läckert utsträckt skick.  I Enzo, ett förträffligt original signerat organisten själv, fäste jag mig vid Skoglunds  sprittande löpningar  och hur Hans Backenroth i en sekvens med spänstig stil framförde melodistämman på sin välljudande bas.  Hans kollega i kompet Chris Montgomery, förtjänar rejält med beröm för att  så obehindrat gjort alla titlar rättvisa. Utgår från att åhörarna med dominans av pensionärer, hade stort utbyte av vad som hände också efter paus. För min del var det sannerligen en trivsam upplevelse.

 Hans Backenroth, Janne Åström, Chris Montgomery och Erik Söderlind     Foto Kenth Wångklev

Cajsa Zerhouni & Carl Orrje – S:ta Clara Bierhaus     3

Trångt och svettigt är vad som utmärker  källarvalvet i Gamla Stan, vars snäva utrymme nästan ger mig klaustrofobi. Hade därför föredragit  duon i  hotellobbyn de spelade i några dagar tidigare. Vokalissan Zerhouni – översättare och länge bosatt i Bryssel – har senaste åren börjat bygga en karriär utan min vetskap. Hennes ackompanjatör Orrje har jag haft förmånen att höra live flera gånger. Hans trakterar pianot på ett sätt jag vill påstå är exakt och välavvägt, finns inget fladdrigt  i spelsättet. Man håller sig utan avvikelser till The American songbook, ofta daterad till 30-talet.

How Deep Is The Ocean jämte Everything happens to me tas i anspråk som startmotor.   Flyter  på vidare med ett pärlband av evergreens.  Eftertänksamt, vackert och kristallklart, fast svalt är i sammanhanget ett nyckelord. Räcker inte att 70-talisten fraserar utomordentligt och har god teknik. Saknade verkligen en repertoar med mer temperament, en av få gånger det skedde var i swingbetonade I Must Have That Man. Och varför inte framställa mer personliga tolkningar, knåda en del i låtarnas struktur?  Konserten jag av tidsskäl lämnade i början av andra set, fastnade därför inte tillräckligt hos mig.  Å andra sidan fungerade den som ett reningsbad för öronen.

Trots min avgörande invändning observerade jag flera guldkorn och fina passager.  Två absoluta höjdare var You Don´t Know What Love Is plus The Man I Love. Att få en sval blues från New Orleans var trevligt, särskilt när Zerhouni sträckte ut i sluttonerna. Sången var stundtals lika sammanflätad med pianots klanger som två enäggstvillingar. Efterhand uppfattade jag  Cajsa som mer avslappnad. Carl Orrje spelade som förmodat fläckfritt. Med ackuratess ackompanjerade han smidigt, med ömsom mjukt ömsom rytmiskt anslag.  I paus fick han höra att jag ansåg att instrumentet lät väldigt bra.

  Magnus Lindgren   Pressbild Mikael Silkeberg

Magnus Lindgren feat. Malena Ernman – Vasateatern    5

Ombyggda Vasateatern har utsmyckats med en rogivande, stilig och bekväm interiör i rött. Jag satt på femte rad mitt i smeten, ändå var ljudet perfekt. Festivalens dyraste konsertbiljett var således en total kontrast till föregående spartanska källarvalv. När ekvilibrister musicerar utfärdas gärna  tråkvarning, var spänd på var min bedömning skulle landa. Fick nys om att någon sur kollega dissat.  Själv lämnade jag i ett rus, närmast chockad över hur hypnotiserad jag blev av korsbefruktningen på scen. Hade 6:or kunnat användas, hade jag inte tvekat. Vet inte hur många gånger jag skrivit att Magnus Lindgren är ett geni. Nu övertygade han till och med mig att kunnandet på saxofon, är lika suveränt som på tvärflöjt och klarinett. Och lika suveränt är som bekant handlaget avseende att komponera och arrangera.

Combon  multigeniet format kring sig bestod av osannolikt snabbe och flexible Robert Mehmet Ikiz på trummor och elpad, följsamme brassen Ruben Farias på bas samt giganten Mats Bergström på akustisk och halvakustisk gitarr. Kompet, som några gånger fick fronta, befann sig på en makalöst hög nivå. Och Ikiz bedrifter var fullkomligt bländande, inte minst hans blixtrande avslut. Efteråt yttrade jag euforiskt till damen bredvid, att  uppvisningen skulle kunna avskräcka studenter i behov av att pushas. På vad som verkade vara specialbyggen drog emellanåt Mats Bergström sanslösa riff på instrument vana vid västerländsk konstmusik på prestigefyllda scener runt om i världen. (Det är där Bergström vanligtvis ses numera.)  Påminde om fusionkvartetten han ingick i för flera decennier sedan.

Förra gången jag hörde Malena Ernman live framträdde hon med Martin Fröst och Kungliga Hovkapellet. Inte helt oväntat påstod nu den experimenterande operasångerskan, att den lekfulla orgien var det roligaste hon gjort.  Är omöjligt att lista alla ”hyss”. Vi fick njuta av Cornelis x 2 varav en slags komisk kuplett, Visa från Rättvik, en finstämd trömlös ballad på engelska, ordlös sång från mezzosopranen (ska inte etiketteras som scat) samt helt häpnadsväckande imitationer av diverse blåsinstrument. Snacka om call and response – övningar när Malena utförde sina tonala språng, härmandes Magnus intrikata spel.   Någon gång gick det nästan överstyr, vilket var enkelt att överse med. Otroligt fascinerande när hon mitt i ett stycke växlade mellan  folkmusiktakter och arior. På sluttampen tog kvinnan i röd klänning sig an en ruggig utmaning, Modulando vars noter sades var omöjliga att sjunga. I De sålde sina hemman (Emigrantvisa) strömmade känslor  på högvarv, kan inte med ord beskriva tillståndet, ögonen fuktades och klump i halsen bildades.  Magiskt att få uppleva!

Konserten genomfördes i ett rafflande svep under halvannan timme. Vi färdades till olika epoker, olika genrer och olika kulturer. Farias på elbas sjöng  ett eget  bidrag  rotat i hemlandet tillsammans med Magnus överjordisk svävande pockande flöjt.  Öppningen å andra sidan bestod av intrikat bebop, som en blinkning till Dompan och Clark Terry.  Vid några tillfällen  kastade sig konstellationen ystert ut i vad jag vill kalla  Batucada-konceptet goes extreme, till exempel när regelrätt funk framhävde mezzosopranens röst. Bandledarens drömska komposition Istanbul var ytterligare som en utsökt god måltid på mitt favoritställe Riche., där särskilt Ikiz insats var remarkabel.  Hela programmet var han konstant  inne i ett svåröverträffat stim, vare sig det handlade om snabba stycken eller långsammare nyanser.  Att man avsiktligt ofta hamnade bortanför jazzens vida ramar, bekymrade mig inte det minsta. Blev istället salig på vidunderlig och sammansvetsad musik på absolut högsta nivå. Befogat att  vara klyschig och utbrista världsklass.

 

 

För tredje året i rad hade jag möjlighet att göra några väsentliga nedslag i utbudet.  Till viss del försvårande omständigheter var yrselframkallande X2000,  lyhört hotell jämte dygnsomställning. I övrigt trevligt bemötande och inga problem att lägga ett aptitligt program. Kan nämna att jag också brukar recensera konserter i jazzmagasinet Orkesterjournalen. Har valt dagsrapporter som form för min redovisning. Festivalen pågår 7 – 16/10 2016.

      Foto Adrian Persson

 

 

Fredag 7/10 Fatoumata Diarawa & Stockholm Art Ochestra – Kulturhusets stora scen 4

   Utsålda invigningskonserten genomfördes som sig bör i en anda av seriositet och leklust, efter att två chefer förrättat själva invigningen.  I år hade turen kommit till en karismatisk artist från Västafrika – skådespelare, sångerska, gitarrist och låtskrivare –  att sammanstråla med en för tillfället sammansatt  svensk miniorkester under ledning av Nils Berg. Måste medge att jag inte kände till kvinnan vars  debut tydligen fick stort genomslag för några år sedan.  Hennes musik är varm och positiv , trots texternas obestridliga allvar.  ”Fatou” räknar Mali som sitt hemland, men bor idag i Paris. Inte minst med tanke på att hon och de svenska musikerna repade tillsammans först dagen innan, ska fastlås att resultatet av ansträngningarna blev totalt sett alldeles underbart.  Kapellmästare Berg  inte bara förtjänstfullt  framhäver sig själv på tenor, flöjt och basklarinett , utan har framför allt sett till att arrangemangen låter förträffligt, förmått instrumentalisterna att känna sig bekväma i en kostym med västafrikanskt ursprung.  Låtarna var enligt förväntat  mönster, dock med mer skiftningar och nyanser trevligt nog, drag som accentuerades av de inhemska  proffsen.

Längst fram på scenens mittpunkt regerar Diarawa i sin färggranna klänning med värdighet och pondus.  Rösten och den vassa elgitarren vågar ta plats. Hon och kapellmästaren låter musikerna försätta  oss i ett gåshudsframkallande tillstånd. Musiken befinner sig i ett brett spektrum, pendlar mellan sökande och stompigt, tassande gung och riviga nummer. Visst är det okonventionellt med flera kvinnliga blåsare. Lisen Rylander och Lisa Bodelius gör väl ifrån sig i smågungande melodiska passager. men blir av någon anledning för veka när det ska krämas på, en kritik som definitivt även måste riktas till Emil Strandberg på viktiga instrumentet trumpet. Med mer utbrott och genomgående tryck i sektionen, hade högsta betyg varit ett faktum. Rylander hade hand om den finstilta elektronik som behövdes, medan Landeus hade en slags processor kopplad till flygeln för att få till det eftersträvade soundet.

Den normalt sett bångstyrige basisten Torbjörn Zetterberg var härligt pådrivande inom sina ramar, på slutet hängde han på sig elbasen och gav järnet i ett extranummer som leende celebrerade afrofunk. Dessutom fick han chansen att spela intimt med utsökte pianisten Mattias Landeus och visa framfötterna i ett höjdarinslag med slagverkare. Om inte rätt rytmer trummas fram, faller mycket av storheten med afrikansk-amerikansk livemusik. Blev väldigt lycklig av  Moussa Fadera och hans kompanjon Thomas Eby på percussion.  Dessa två herrar var för sig, i samspel med varandra och i interaktion med Diarawa och Stockholm Art Orchestra; var en formidabel fullträff till radarpar.

Ett för mig nytt namn var Daniel Ögren vars klurigt sköna ackordföljder och riff var en fröjd att ta emot. Diarawa berättade vilka ämnen hon sjöng om, deklarerade att ”peace in our minds and in our countries” var ett slags mål  för hennes gärning.  Låtar kunde handla om  relationen  barn – föräldrar  jämte sångerskor från afrikanska kontinenten som gått före. Förutom Alama uppfattade jag av hennes låttitlar endast Timbuktu, vars öppning var helt fantastisk. Hela bandet presenterades utförligt och när stjärnan i centrum uppmanade publiken att ställa sig upp, var hela salongen omgående med på noterna. Responsen  fullkomlig!  Lämnade lycklig Stadsteatern med följande uttalande i öronen, efter att ha sett publiken motionera stämband och kroppar: ” We speak together for the first time. It´s beautiful! We are different, nice and powerful”.

The farewell concert – En hyllning till Bengt – Arne Wallin i Nisses hörna i Kulturhuset Hörsalen  5

Inser faran med att dränka texten i faktauppgifter, vilket förhoppningsvis innebär att jag inte missar den känslomässiga dimensionen.  Trumpetaren, arrangören, låtskrivaren, läraren och storbandsledaren Wallin såg jag  på Hotell Birger Jarl i fjol, i samband med att far och dotter Svensson från Halland hade release. Några veckor senare dog den distingerade mannen vid 89 års ålder.  Sista gången jag såg honom i aktion var då han dirigerade Bohuslän Big Band på Nef för c:a fem år sedan. En överdådigt rik konsert i två akter hyllade nu minnet av en av de stora, rent av en av de största i svenskt musikliv. Nils Landgren, som förresten gav oss ett exempel ur skivan han gjorde med sin mentor, var en ypperlig ciceron. Medverkande artister hade samtliga – antagligen undantaget elevorkestern –  direkt koppling till maestro Wallin, vars humor vi delgavs i portioner.

Hur fånga ikonens tonspråk? Kanske som en mix av norrländskt vemod och kaxig storstadspuls. Aftonens många solon applåderades hjärtligt och det var lapp på luckan.  Folk  satt antingen på parkett eller på gradäng som undertecknad. Först ut av alla ensembler av varierande storlekar: nämnde Landgren, Peter Asplund och saxofonisten Peter Grebacken, vilka backades upp förnämligt av mycket hörvärde Joel Lysaridis, allestädes närvarande Hans Backenroth samt Ikiz på trummor.  Blues för Bengt-Arne och Norwegian Highway fick inleda. En nytänd Peter Asplund vars mentor också råkade vara mästermusikanten med karaktäristisk hårtofs, bjöd på en oförglömlig prestation. Snacka om inspirerat solo med noggrant avvägda pauser! Sedan kom  evigt fräscha Jan Allan i par med lika vitale Georg Riedel ( som under gårdagsnatten återigen fått ett barnbarn). Mitt i deras standard ”hittades” den ultimata basgången, vilket  fick mig att jubla inombords.  Georgs nyskrivna This song is for you var ett mycket vackert stycke, där Landgren, trombonens hisnande utforskare, visade sig vara lika skicklig som tidigare lovordade Asplund.  Absoluta toppnivån bibehöll värden när han med flera vänner gav oss lyriska Värmlandsvisan.

Programmet innehöll två delikata sångsolister med oerhört mycket erfarenhet. Svante Thuresson är en oldtimer som inom ett ganska begränsat omfång , kan konsten att göra rätt betoningar i  en melodi. Lill Lindfors vet också ypperligt väl hur man fraserar. Båda rör sig elegant i olika tonarter utan att använda bländande teknik,.Känslan för god musik är  intakt, fast räckvidden inte längre är den samma. Fäste mig särskilt vid Lills version av Jag vill nå dig (Längtans samba), vars Brasiliendoftande visa inramades av skönt solo från Lysaridis och  ännu mer minnesvärt dito av Backenroth på bas.  Svante och Lill gjorde vidare en rolig duett med fyndig text. Låtlistan hade stor spännvidd från tevesignaturer till verk som Unexpected symphony no 3.

Kungliga Musikhögskolans storband under ledning av Örjan Fahlström bidrog med mycket fart och fläkt i andra halvan. Man brassade på fullständigt ohämmat och synkat. Trummis, pianist och förste trumpetsolist var  frejdiga talanger som bör kunna utvecklas till efterfrågade utövare. KMH tillsammans med Asplund framförde Gällivarevisan i tempo furioso. Mycket kul och beundransvärt! Detsamma gäller för det förbluffande halsbrytande samspel som bollas emellan Riedel och Backenroth i Gärdebylåten. Som seden påbjuder vid minneskonserter en positiv anda. Vi gläds gemensamt åt den ljuva musiken..  Smörgåsbordets sista mumsiga tugga blev en funkig sak featuring keyboards och grooviga instick av Nils Landgren, vars  handlag med genren ju är högklassigt.

Lönnkrogen I Scalateaterns källare huserar numera ett stimmigt spontant vattenhål i regi av trumslagaren Daniel Fredriksson. Under festivalen är det fri entré med  oannonserade gäster, varför denna happening passar idealiskt som efterhäng. Husbandet iförda hängslen, högt sittande svarta byxor, lackskor(?) och vita skjortor är ekiperade enligt sent 20-tals mode. Publiken hänförs och roas av ösig underhållning, eller stundom en långsammare blues.

 

Handlar om musik med samtidigt fasta ramar och möjlighet till improvisation., Jag slank in strax före andra set, skådade ovan rosade Peter Asplund som utgjorde första kvällens överraskning, hälsade honom med uppsträckt tumme. Återigen levererade den inspirerade trumpetaren ett magnifikt styrkebesked, här i en ensemble med Klas Lindquist, en enormt duktig musiker som aldrig gör mig besviken.  Orkade på grund av utmattning inte mer än en omgång  på cirka en halvtimma, nog för att bli  tillfredsställd. Daniel, extrainkallade Palle Sollinger på ståbas, Filip Ekestubbe på piano och resten av gänget framkallade en het stompig svängfest i nuet.