Krogshow på Kajskjul 8 i Göteborg
Premiär 30/9 2016
Spelas hösten 2016
Regi: Lennie Norman
Kapellmästare: Thomas Darelid
Är mig veterligen första gången jag recenserar krogshow och dessutom premiär vad beträffar att se denna trio live. Ville verkligen passa på att hinna uppleva Jan Malmsjö, en tidigare Dramaten-skådespelare och artist som Ronny Jönssons skapare (kommer ni ihåg honom?) har som idol. Blev tyvärr aldrig av att jag gick och såg Claes spela mot sin idol i lustfylld utomhusteater i min hemkommun Mölndal. Därför tog jag chansen nu. Ska direkt påpeka att jag bevittnade lördagens föreställning. Föreställningen precis efter premiärens urladdning brukar betecknas som en utmaning, var absolut inte fullsatt varför jag fick en bra plats. Intill mig närmast scenkanten satt ett bubblande glatt sällskap, vilka visade sig vara vänner till ”grekinnan” Helena. Lyfter fram detta som en oförutsedd tilldragelse, som ett bevis på både det vanskliga och tacksamma i att spela på publikens sammansättning. Något som vanligtvis är ”first class” Malmbergs paradgren, också ett trick som scenens 84 ½ åring ideligen körde. Som en självironisk grimas lät han blicken ständigt fastna på en fager kvinna i ovan nämnda sällskap, ett sällskap som gav högsta betyg åt vad de sett.
My Way består under halvannan timme av ett program vars doft av Rat Pack och Las Vegas är omisskännlig. Huvudingredienserna är sång, skratt och självbespegling! Till sin hjälp har de medverkande regissör Lennie Norman jämte ett alldeles enastående 8-manna band. Man hade absolut ett mycket ledigt förhållningssätt till manus I motsats till jazzmusikerna i orkestern frossades i improvisationer likt småtokiga infall. Merparten av låtlistan är emellertid hämtad från eleganterna i The Rat Pack vars gyllene epok var tidigt 60-tal.
Finns mycket jag är förtjust i, framför allt fantastiska arr av Darelid vid flygeln och pendelrörelserna mellan det lättsinnigt fartfyllda och instoppade andningshål av melankoli. Att två herrar som gjort mycket musikaler och i Malmsjös fall rent av operetter, vid några tillfällen sjunger svajigt mer än snyggt, har man överseende med. För skönsången har ju schlagerdrottningen Paparizou anlitats. Hon gör bland annat smäktande självklara versioner av Accentuate The Positive, Love And Marriage och den för henne tidigare okända Doris Day – dängan Que Sera Sera. Jag blir inte speciellt känslomässigt berörd av hennes kunnande, fast hon alstrar en beundransvärd säkerhet och har osviklig tonträff.
Malmberg är överlag mer än godkänd när han snirklar sig igenom verser och refräng. I I Got You Under My Skin, It Don´t Mean A Thing och Don´t Get Around Much Anymore är de ordviga männen till och med riktigt bra, uppbackade av nästan osannolikt följsamma sammansvetsade musiker. Aftonens överlägset mest emotionella sekvens levereras av Malmsjö, efter att han fått legendarstatus av sin yngre kollega. Det var tårdrypande när åldermannen långsamt textade och sträckte ut i Mr Bojangles, som bäddats in i ett bländande vackert arrangemang. Malmsjös utomordentliga diktion, pausering och minspel kommer till sin rätt många gånger.
Flera av instrumentalisterna har jag hört i otaliga jazzsammanhang, till och med konverserat. Kompet med Anders Kjellberg och Matz Nilsson vet exakt hur man får till både råsväng och finlir. Blåssektionen är ett under av perfekt samstämmighet, förutom att de förfogar över eminenta solister. I Spinning Wheel befinner sig blåsarna i himmelriket och jag i extas. De som mest och mycket välförtjänt solar i en glänsande omgivning är Björn Cedergren på ”herrsax” och än mer min personlige favorit Samuel Olsson på sordinerad ”bronstrumpet”. Bandet är makalöst bra och blir ännu bättre allt eftersom temperaturen stiger, gör inget halvhjärtat! De inleder stompigt, behärskar till fullo swingbetonade partynummer, lirar lyriskt avmätt när så krävs samt bemästrar även schlagerkonceptet. Den utdragna finalen inklusive inbakade extranummer formar sig till en hyllning till Frankie och Co. jämte en dito blinkning till egna karriärer. Stod ut mest i deras potpurri gjorde New York New York, My Number One, Hej Clown samt den av Malmberg kultförklarade barndomssingeln Bygga upp ett stort berg.
Häcklande och självironi har alltid varit väsentligt för komiker och var ett dominant inslag hos Rat Pack, inget undantag vad gäller ”My Way… eller Vår Way”. Stjärntrions göteborgare undviker denna gång att skämta om politik och snarlika ämnen. Istället gycklar han om kompisen Körberg och dissar jazz, monologer förstås i rå men hjärtlig anda. Konsten är att i tid hitta ut ur labyrinten, vilket inte alltid lyckas helt. Men definitivt oftast hysteriskt roligt och oförutsägbart. Artisterna på scen står nakna i rollen som sig själva, vilket är modigt. Jan Malmsjö spelar enligt mig, en aning för mycket på gubbsjuka. Hans anekdoter på temat bekräftelse och i värsta fall motsatsen är dock rörande och dråpliga; ger upphov till många goda skratt. Med tanke på de skador han ådrog sig efter fall i rulltrappa på Arlanda, något han tacksamt använder sig av i den välekiperade showen, kan en undra hur nära de var av man tvingades ställa in eller skjuta på speldatum? Vill förresten flika in att de skämtsamma uttryck som omgärdas av citattecken är hämtade från antingen Malmsjös eller Malmbergs mun.
Har som sagt inte mycket jämförelser att tillgå. Vill varmt rekommendera en påkostad generös show. Smärre skavanker har jag fördrag med. Skaffar ni biljett kan se fram emot en tillställning som inger hopp om livet.
Musiker: Thomas Darelid kapellmästare & flygel, Anders Kjellberg trummor, Matz Nilsson bas, Johan Borgström saxofon, Björn Cedergren saxofon, Janne Bjerger trumpet, Samuel Olsson trumpet och Peter Johansson trombon.